Kategoriarkiv: Integration

Öppenhet och instängdhet i debatten

Torbjörn Jerlerup är en liberal debattör med stort förtroende i integrations- och migrationsdebatten. Det är inte konstigt att bloggen Politiskt inkorrekt (PI) ser honom som en av sina viktigaste meningsmotståndare.

Trots detta har Torbjörn idag fått skriva ett öppet brev på just PI

Bakgrunden är naturligtvis terrordåden i Norge och det chockartade uppvaknande som de nationalistiska och islamkritiska rörelserna tvingats till på grund av dem. Insikten att hat och extremism föder hat och motextremism börjar så sakteliga att växa fram, åtminstone i de övre skikten i dessa rörelser. Därför får Torbjörn skriva just om hatet och generaliseringarna i dessa rörelser, saker som är det mest skadliga bidraget från dessa rörelser till det politiska och allmänna samhällsklimatet.

Där PI visar en viss insikt, saknar många av kommentatorerna densamma. 

Förvisso är det påtagliga hatet nedtonat i dagens kommentarer, även om det skränas en hel del om hur Torbjörn är falsk, inte följer sina egna uppmaningar, generaliserar och sprider hat om SD och PI samt deras följare. Det mest beklämmande är dock den totala bristen på förståelse för argumenten och hemmablindheten hos kommentarsförfattarna.

Framför allt fortsätter många av kommentarerna att skjuta in sig på islam generellt och konstatera att eftersom det står vissa saker i Koranen samt att det finns bokstavstrogna muslimer plus en del extremister, så är allt just islams fel och inte just dessa extrema varianters. Islam benämns också flera gånger som en ideologi och inte en religion, vilket är ett argument som jag hört många gånger och aldrig förstått – såvida man nu inte vill kalla alla religioner för ideologi, något som förvisso skulle kunna vara relevant i någon mening och i vissa sammanhang, speciellt då de missbrukas för politiska syften. Just den debatten kan dock vänta.

Många av kommentarerna anklagar Torbjörn för att generalisera om PI, SD &c, något som de såklart skadeglatt pekar ut som hycklande. Varefter de utan att ens dra efter andan anklagar alla muslimer för vissa saker, konstaterar att alla journalister måste svära evig trohet till 68-vänster för att bli publicerade, eller att alla i de etablerade politiska partierna lägger locket på och aldrig kan erkänna att något är fel.

Det mest tragikomiska var antagligen kommentaren som konstaterade att muslimer blir arga så fort deras tro och de som grupp kritiseras, men att de inte alls är lika snabba med att ta avstånd från terrordåd och våldshandlingar som begås av muslimer. Om vi tittar på den debatt vi nu är inne i och de terrordåd som ligger till grund för den, har det gått väldigt snabbt för alla från den nationalistiska rörelsen att indignerat uppröras över den kritik de som rörelse fått utstå, efter att en person som drivits av liknande åsikter som de har begått terrordåd. De är dock få privatpersoner som gått runt och inför alla de känner tagit avstånd från händelserna. De agerar med andra ord exakt som de muslimer de kritiserar – de enda som aktivt tar avstånd är stora organisationer, övriga upprörs men uttrycker inte sin avsky för händelserna vid varje vaken sekund. Inte heller vill de kännas vid att attentatsmannen skulle vara en av dem – precis som en genomsnittlig muslim inte alls vill ha något att göra med militanta islamister eller andra extremister.

Det är väldigt lätt att kritisera andra och generalisera över dem utan att inse vad man gör, men väldigt svårt att själv acceptera generaliseringar. Själv är jag ju en individ, det är alla andra som är ett kollektiv, eller hur?

Med detta sagt finns det ett fåtal kommentarer som ändå verkar förstå vad debatten handlar om och vem vet? Kanske kan detta leda till mer förståelse och en vettigare debatt framöver. På samma sätt som jag som liberal älskar att umgås med ett flertal socialister, munhuggas med dem och ibland faktiskt enas om vissa saker, så kanske det här kan skapa en öppenhet för att faktiskt försöka förstå varandra. Då måste vi dock – på båda sidor – bli bättre på att skärskåda oss själva, våra fördomar och våra generaliseringar. Och  än så länge lämnar kommentarerna på PI mycket att önska.


Integration, mångkulturalism och missuppfattningar

Invandringen är ett infekterat ämne, som hjälpt Sverigedemokraterna in i riksdagen, som får normalt sett lugna människor att slänga förolämpningar och osakliga argument omkring sig och som är fyllt med fasta positioner och missuppfattningar.

Ett samtal mellan tre så intelligenta och insatta människor som Adam Cwejman, Paulina Neuding och Tino Sanandaji är då en frisk fläkta, något som utvecklar och som helt saknar den retorik som annars är vanlig i dessa debatter, trots olika åsikter i frågan.

Något som inte utforskades närmare, men som jag personligen insåg är relevant för debatten, är frågan om vad som är kultur och hur mångkulturellt ett samhälle kan vara och fortfarande fungera väl. Även om det multikulturella samhället förklarats dött av många debattörer, är det givetvis en sanning med minst sagt en modifikation.

För att integreras måste det finnas något man kan integreras i, sade Tino. Det är givetvis sant. Problemet är att fokus för integration legat på fel ställe. Många ser kultur som matkultur eller kläder som det kulturella och det ses som naturligt att det är svenskt midsommarfirande som ska ingå i integrationen av nyanlända. I mina ögon är detta helt ovidkommande.

Den kultur som man som nyanländ kan behöva integreras i gäller grundläggande värderingar så som jämställdhet mellan könen eller att det är oacceptabelt att diskriminera någon på grund av deras sexuella läggning eller annat ovidkommande. 

Två unga punkare

Punkare och slöjor sida vid sida? Självklart. Kvinnoförtryck och jämställdhet sida vid sida funkar däremot inte.

Problemet är inte att invandrare inte känner till den svenska midsommaren eller våra traditioner kring jul. Det som skapar problem att få ett arbete, eller skapar grogrund för främlingsfientlighet, är bristen på förståelse för och acceptans av de grundläggande värderingarna om mänskliga rättigheter som råder i ett land som Sverige. Historier om hur man som jude känner sig skräckslagen i områden som Rosengård eller Rinkeby, berättelserna om hur en kvinna som går på café ensam eller med sina väninnor får utstå glåpord, utrfrysning eller kanske ännu värre saker, det är dessa saker som är ett hot mot den goda mångkulturen.

Tino sa att kulturdebatten låter som Einsteins teorier; att all kultur anses vara relativ, utom västvärldens och USAs ondska som är konstant. Motståndet mot främlingsfientlighet och föreställningarna att andra ”raser” är underlägsna blir till ett räddhågset motstånd mot all kritik gentemot andra kulturer, även när denna kritik gäller synen på mänskliga rättigheter. Den kritik som kan riktas mot Saudiarabien när de inte låter kvinnor köra bil, blir plötsligt omöjlig när den som ska kritiseras inte bor i Riyadh utan i Rosengård.

En värld där människors fria rörlighet över gränser är en realitet oavsett varifrån de kommer, blir en ouppnåelig dröm så länge det inte ställs krav på att acceptera de grundläggande värderingar som råder i ett samhälle. Det handlar inte om att integreras till den grad att man som muslim börjar äta sill och prinskorv till påsklunchen, utan att alla människors lika värde och frihet respekteras av den som lever i det land där detta är normen. Givetvis underlättas det om dessa grundläggande mänskliga rättigheter blir norm i samtliga länder i världen, något som är det enda rätta på sikt. Tills detta är verklighet måste det dock bli naturligt att acceptera dessa värderingar när man flyttar till ett demokratiskt land, oavsett anledningen till att man flyttar dit. Det är det enda sättet att garantera ett i övrigt mångkulturellt samhälle och det är en stor del i lösningen till att motverka främlingsfientligheten i samhället.

Intressant?


Reducera inte människor till deras etnicitet

Av regeringskansliets anställda har tio procent utländsk bakgrund, till skillnad från befolkningen som helhet där siffran är 19 procent. Visst finns det en hel del att jobba på, men frågan är om inte undersökningen i sig är en del av problemet.

Jasenko Selimovic

Jasenko Selimovic – otroligt kompetent person som förtjänar bättre än att reduceras till sin etnicitet. (Foto: Per Pettersson)

Svenskarna har alltid älskat sin statistik. I början handlade statistik och register om att få korrekt underlag för beskattning, senare blev vi helt frälsta i alla former av statistik för att identifiera problem eller för den delen bevisa vår egen förträfflighet. Siffror och statistik är också lätta att göra snygg grafik på och att jämföra, vilket tilltalar journalister. Det är därför det är lättare att prata lärartäthet per elev, skattekronor och ören samt antal poliser, än det är att tala om kvalitet, måluppfyllelse och nöjdhet.

I vissa fall är statistik och siffror relevanta och i de flesta fall säger de åtminstone något om sanningen, även om tilltron till dem i många fall är kraftigt överdriven, för att inte säga rent absurd. Det senaste området där statistiken och siffrorna fått en allt större roll är i jämförelsen av jämställdheten i samhället. Andelen kvinnor respektive män inom olika områden har länge jämförts och på senare år har även statistik över utlandsfödda eller människor med utländsk bakgrund inkluderats. Som med så mycket annat är det relevant att ha en sådan jämförelse, men liksom många andra områden har siffrorna blivit viktigare än allting annat.

Symptomatiskt är att Svenska Dagbladet idag på sin förstasida placerar nyheten att regeringskansliet inte når upp till målet om att de anställda ska avspegla befolkningens sammansättning vad gäller exempelvis personer med utländsk bakgrund. Tio procent av de anställda motsvarar inte de 19 procent som befolkningen består av. Därmed återstår en del jobb, ingen tvekan om det, men samtidigt bidrar artikeln till problemet. Istället för att lyfta fram duktiga människor som verkligen vet vad de gör, bidrar artiklar och undersökningar av det här slaget till att förminska människor till en summa av de kollektiv de tvångsansluts till – kön, etnicitet, tro, bostadsort, längd, läggning etc.

En av de människor som drabbas i artikeln är Jasenko Selimovic, en duktig politiker och kulturpersonlighet. Han blir i artikeln en person som integrationsminister Erik Ullenhag ”är påtagligt nöjd över att ha lyckats rekrytera”, underförstått på grund av sin etniska bakgrund. Det är okänt hur Jasenko själv känner inför artikeln, men jag tycker inte att den gör vare sig honom eller den etniska jämställdheten någon tjänst – snarast tvärtom.

Det är givetvis lätt att som journalist göra det lätt för sig och enbart jämföra siffror och det är lätt för politiker och andra att reagera på dessa. Siffror är förhållandevis entydiga. Däremot säger de sällan något om hela verkligheten och komplexa problem reduceras till en fråga om procentsatser, decimaler eller kronor och ören. Många problem, speciellt så komplexa problem som hur människor med utländsk bakgrund ska kunna komma in i samhället och bidra med sina kunskaper, förtjänar bättre än så.

Intressant?


Multikulturalism – mer, mindre eller meta?

Angela Merkel kritiserade nyligen multikulturalismen, vilket fått antirasister att bli upprörda och främlingsfientliga krafter att känna sig bekräftade. I Sverige har vi numera Sverigedemokraterna, tydliga förespråkare för monokulturalism, i riksdagen. Frågan är om ”multikulti” har blivit så förlegat som vissa tycks tro.

Multikulturalismen har blivit en käpphäst för många inom politiken. De enda som ifrågasatt den har varit främlingsfientliga krafter, utifrån perspektivet att den varit ett hot mot den monokultur som de ansett har funnits inom ett land eller i vissa fall en specifik region.

Så inte längre.

Nyligen kritiserade Angela Merkel multikulturalismen i dess nuvarande form. För inte så länge sedan skrev Sofia Nerbrand om hur det är ett problem att förespråkarna för öppnare gränser helt okritiskt har hyllat mångkulturen, trots att det finns många problem. Dessutom har mångkulturen på många sätt blivit ett levande väsen i sig själv, ett ändamål där individerna som står för de mångfacetterade kulturyttringarna helt glöms bort. Någonstans har det plötsligt öppnats portar för kritik av den heliga kon och antagligen kommer de främlingsfientliga krafterna att glatt gnugga händerna i inledningsskedet.

Som tur är kommer deras lyckliga skratt antagligen att fastna i vrångstrupen inom kort.

Kritiken mot mångkulturen är nämligen sund och handlar inte om att stänga länder och stoppa invandring. Istället handlar det om att äntligen se kritiskt på de problem, vissa av dem skapade av multikulturalismen men ännu oftare av samhällets räddhågsna strävan efter mångkultur och de förtäckta protesterna mot den utvecklingen. I ett samhälle där det är tabu att kritisera öppet, kommer de dolda protesterna göra att glastak och -väggar byggs upp på de mest förskräckliga sätt, både för att det är det enda sättet att göra motstånd men också för att fördomar frodas när de aldrig kan ventileras och trasas sönder i en öppen, konstruktiv debatt.

För att ta ett exempel i högen: det finns gott om driftiga entreprenörer med invandrarbakgrund. Inte sällan har de idéer om att starta verksamheter där målgruppen är landsmän eller andra människor med liknande kulturell bakgrund. Om de lyckas, skulle de innebära en tillgång till samhället istället för den ekonomiska belastning de blir när deras talang slösas bort i arbetsmarknadsåtgärder eller andra bidragslösningar. Tyvärr är det på många håll helt omöjligt att få igång verksamheten. Varför? De får inte tag på lokaler att bedriva den i, trots att det står tomma lokaler tillgängliga överallt! Problemet är att fastighetsägarna, inte sällan de allmännyttiga bolagen, inte har tilltro till deras förmåga att betala hyran eller för den delen deras ärliga avsikter. Därmed står de utan hyreskontrakt, trots att de har frikostiga lånelöften från de banker som, efter finanskrisen, blivit allt mer restriktiva med lån. Den attityden från fastighetsbolagen är en produkt delvis av att vi i praktiken har ett förbud mot att kritisera det mångkulturella samhället, men också av just detta beteendet – om ”de där invandrarna” upplevs som ett problem, som människor som bara lever på bidrag, kommer de heller inte att få en chans att bevisa motsatsen. Ännu en ond spiral har tagit form.

I andra länder tas entreprenörsandan till vara på andra sätt och monokulturella områden ses inte som ett problem. På många håll i världen finns Chinatowns, Litte India och andra lands- eller kulturbetingade områden med en stark majoritet av en viss befolkningsgrupp – områden som surrar av liv och som har en tilltro till det omgivande samhället. I dessa smältdeglar möts olika kulturer och många människor födda inom landets gränser kommer till dessa områden för att konsumera, allt från prylar och inredning till mat och kryddor. Genom att ekonomin klarar sig utan bidrag från det offentliga samhället, ökar framtidstron bland människorna i dessa områden och även om det finns kulturella regler för hur man beter sig, finns det en bred acceptans för att följa de lagar och regler som gäller för det land man bor i. I våra utanförskapsområden skapas istället en misstro mot det omgivande samhället och framtidstron förstörs av att ungdomar ser sina föräldrar vara beroende av statlig välvillighet år efter år. Respekten för demokratin försvinner, valdeltagandet faller och andra auktoriteter än rättsväsendet tar över.

I det läget kliver rädslan för att kritisera mångkulturen in och de som ser risk för alternativa lagar beskylls för att vara rasister eller islamofober (eftersom det ofta handlar om rädsla för sharialagar, en rädsla som förvisso är överdriven). Sanningen är att det finns stora problem med dessa alternativa auktoritetsstrukturer och även om de inte ska skyllas på en viss religion eller kultur, så finns de där och måste bekämpas om inte sprickorna i samhället ska vidgas. De alternativa auktoritetsstrukturerna är också nästan alltid odemokratiska och strängt hierarkiska på sätt som påminner om olika former av diktaturer. I ett samhälle där demokratin och delaktigheten är viktiga grundpelare måste denna typ av strukturer bekämpas. Det är skapade kulturer som alltför ofta skyddas av vurmen för det mångkulturella, men som egentligen har ytterst lite gemensamt med någon kultur och mer med vissa individers makt- och kontrollhunger.

Kritiken som börjar höras är mindre ett uttryck för att mångkultur är dåligt och mer ett uttryck för att det varit omöjligt att kritisera något som kunnat antas ha det minsta med mångkultur att göra. Vad som börjar höras är sund skepsis mot hur samhället har utvecklats och den passiva acceptansen av allt mer oacceptabla parallellstrukturer i samhället. Om vi ska kunna sträva efter en värld där alla människor fritt kan röra sig över alla gränser, måste vi också tillåta kritik och debatt om värderingar. Utan en fri diskussion kommer det aldrig att gå att slå hål på fördomar – istället kommer det att byggas allt fler osynliga murar mellan olika kulturer och människor. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen beror bland annat på övriga partiers försök att tiga ihjäl dem, men också på oviljan att diskutera att det varit tabu att diskutera multikulturalismen över huvud taget.

Det mångkulturella samhället är här för att stanna – subkulturerna blir allt fler redan inom de mer västerländska popkulturella ramarna och ju mer människor rör sig över gränserna, desto mer blandas kulturer och ger upphov till helt nya kulturyttringar. Den utvecklingen är spännande och innebär stor potential för samhällsutvecklingen. Genom levande debatt och utbyte kommer samhället att utvecklas i positiv riktning. Då måste det dock vara möjligt att ifrågasätta och kritisera, annars blir debatten ensidig och alla som är oroliga för att säga något fel kommer att dra sig för att ge sig in i debatten. Det är inte vägen framåt. Ska vi ta oss bort från klyftor och misstro måste vi börja släppa diskussionen fri, för det är bara genom att utsätta sina fördomar för kritisk granskning och att låta dem möta verkligheten som de går att slå hål på. Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter kan inte tigas ihjäl, de kan bara bemötas genom debatt. Det är dags att sluta vara på defensiven och erkänna de fel som begåtts, öppet och villigt, för att sedan konstruera lösningar. Det är bara så det går att övertyga skeptikerna om att det inte är de allt öppnare gränserna det är fel på, utan att felet ligger i samhällets mottagande och fördomar, men också i att kulturella uttryck som går emot grundläggande mänskliga rättigheter alltför ofta har accepterats i mångkulturens namn.

Debatten om multikulturalismen är därför inte en debatt om mer eller mindre, det är en metadebatt om var vi hamnat fel i den tidigare debatten och hur vi ska kunna komma till rätta med det problemet. Förhoppningsvis kommer allt fler att landa i att det inte handlar om att kritisera eller motarbeta hela kulturer utan enbart att ifrågasätta de saker som innebär brott mot de negativa rättigheterna. Då kan vi sluta debattera exempelvis slöjor på allmän plats och istället diskutera det fria valet att bära slöja eller att slippa, ett val som ska göras av slöjbäraren och ingen annan. Ingen religion, hudfärg eller kultur är i sig ett problem. Däremot finns det rötägg av alla färger och det finns enskilda traditioner som är förtryckande. Dessa går att rensa ut utan att rasera och utplåna hela kulturer. Det är dags att bejaka mångkulturen en gång för alla och sluta fokusera på den – istället är det dags att börja prata grundläggande mänskliga rättigheter och hur varje människas frihet kan maximeras. Då kan enskilda företeelser kritiseras utan att hela grupper misstänkliggörs och då kan den ömsesidiga respekten mellan olika kulturer byggas på stadig grund. Öppenhet är, som så ofta, den bästa medicinen.

Intressant?


Uppblåsta siffror eller skrämmande förändring?

DN rapporterar på onsdagskvällen att sverigedemokraterna får 7,2 % av väljarsympatierna i en ny opinionsundersökning. Undersökningen har genomförts efter publiceringen av en debattartikel av Jimmie Åkesson, där han pekar ut muslimer som det största hotet mot Sverige idag. Artikeln och den efterföljande debatten, tillsammans med partiets landsdagar, har gjort att sverigedemokraterna har fått uppmärksamhet och därmed ökat stöd, lyder teorin. Det är fullt normalt för partier att få ökat stöd när de uppmärksammas för stora utspel och därmed under en längre tid.

Frågan vi måste ställa oss är huruvida detta är en bestående trend, eller om SD snart glider ner under 4 % igen. Ett SD med ett större stöd än såväl C och KD som V, är något som ingen har räknat med. Det tyder också på ett misslyckande från etablerade partier. Misslyckandet ligger i att man dels inte vågat diskutera med SD, dels att man inte kunnat förklara skillnaden mellan muslimer i allmänhet och islamister. Att islamismen inte är önskvärd råder det ingen tvekan om; radikalism och extremism föder inte något gott, oavsett vad det gäller.

Men muslimer är sällan extrema. En stor del av de så kallade muslimer som bor i Sverige är lika lite muslimer som de flesta av de infödda svenskarna är kristna. Att benämna någon utefter vilket religion som är störst i hemlandet är missvisande. Jag vill definitivt inte kallas för kristen bara för att jag råkar vara döpt och har vuxit upp i ett land där det fanns en kristen statskyrka åtminstone under en del av min uppväxt. Jag är inte troende på något sätt, jag är regelrätt ateist, men inte heller det är något som identifierar mig. Om jag måste välja en etikett, något jag förvisso ogillar, så skulle det bli ”liberal” eller ”europé”. Av alla dessa muslimer som Åkesson pekar ut är det nog inte en majoritet som i första hand skulle identifiera sig med just den etiketten. Många skulle säkert i första hand säga ”läkare”, ”pappa” eller kanske ”artist”.

Sverigedemokraternas politik och åsikter är unkna. Vi ska uppmana människor att flytta dit de vill leva, oavsett om de passerar en eller flera gränser på vägen. En plats där de trivs och känner att de dels kan bidra, dels kan få något positivt tillbaka, det är en plats där alla människor ska få bo. Många flyr förtrycket de utsätts för av religiöst motiverade regimer. Att då välkomna dem med en stämpel som gör dem i första hand till muslimer, när det just är detta de försökt fly undan, är så idiotiskt som det kan bli. Att denna syn i allra högsta grad försvårar integrationen i samhället och spär på segregation och misstro, kan det inte råda några tvivel om.

Sverigedemokraterna är en faktor i svensk demokrati som inte går att ignorera. Det är dags att på allvar ta debatten och våga, inte bara debattera, utan även erkänna att svensk integration har misslyckats på många sätt. Dessa erkännanden och omprövningar av rådande politik, behöver dock inte alls leda till de slutsatser SD drar. Det finns många goda exempel på lyckad integration och mångkulturalism. Att lyfta fram dessa och våga följa dessa exempel är en framgångsväg. Att stämpla ”muslimerna” som ett hot leder enbart till klyftor, misstro och minskad rikedom både kulturellt och ekonomiskt.

Mer hos Amanda Brihed.

Intressant?

Flyktingar – skyddsvärda individer eller poster i kostnadskalkyler?

Per Gudmundsson skriver idag i SvD att vi inte får lämna walkover i invandringsfrågorna och mer exakt menar han att fler politiska partiet än Sverigedemokraterna måste våga prata om kostnaden för invandringen. Han har förstås en poäng. Genom att tassa runt ämnet och inte våga ta i det, lämnar man fältet öppet för Sverigedemokraterna. Självklart måste de andra partierna börja prata mer om den ekonomiska aspekten av invandring – för det är inte bara kostnader som kommer av det hela. För att citera Gudmundsson:

”En tioprocentig ökning av den totala migrantstocken från ett specifikt land resulterar i genomsnitt i omkring sex procent mer export till landet i fråga. Importen ökar med omkring nio procent.” 12000 personer ger export för 7 miljarder kronor mer.

Dessa siffror förtjänas att lyftas fram och bankas i skallen på Sverigedemokrater som bara pratar om kostnaderna för staten i form av etableringsbidrag, SFI med mera.

Samtidigt måste vi vara på det klara med att invandringen inte bara ska ses som en ekonomisk fråga. I dagsläget har vi en invandring som består av dels asylsökande, dels anhöriginvandring till asylsökande som fått uppehållstillstånd. Arbetskraftsinvandringen från länder som inte ingår i EU/EES är i det närmaste obefintlig, även om Alliansen och Miljöpartiet nyligen drev igenom nya regler för arbetskraftinsvandring som gör det lättare för människor att komma hit och jobba. EU är på väg i samma riktning med sitt så kallade ”blue card”.

Vad detta innebär är att den invandring som sker i första hand består av människor som är förföljda i sitt eget land och därmed måste fly för att kunna leva normala liv. Dessa människor kan vi inte se på som poster i en kostnadskalkyl. De här människorna har kommit hit för att de behöver vår hjälp. Rika länder som lever i fred och frihet har en skyldighet att hjälpa de människor som flyr från förtryck, förföljelse, krig och diktatur. Vi har faktiskt råd att bistå andra människor som inte har det lika bra som vi själva utan att räkna på exakt hur mycket det kommer att påverka vår ekonomi.

Dessutom är en sådan kalkyl i det närmaste omöjlig, eftersom den inte bara måste beräknas utifrån köpkraft, inbetald skatt, ökad konsumtion eller kostnader i form av bidrag och offentlig verksamhet. Man måste också beräkna om det blir fred i hemlandet, möjligheterna till handel med detsamma i dessa fall, de kontakter som skapas av återvändande invandrare med mera. Hur man ska kunna göra en sådan kalkyl ter sig för mig omöjligt, men visst, jag är ju inte doktor i nationalekonomi heller.

Jag tror definitivt vi måste börja prata ekonomi när det gäller invandring, framför allt för att visa att Sverigedemokraterna har fel. Med rätt argument kan vi sluta räkna på kostnader eller intäkter och istället börja prata om hur vi bäst kan hjälpa de människor som behöver vårt stöd och hur vi som land bäst kan dra nytta av alla potentiella fördelar med invandringen.

Intressant?