Kategoriarkiv: Sexualpolitik

Den galopperande moralpaniken

Ibland blir blogginläggen inte som man hade tänkt sig. Den första tanken för eftermiddagens blogginlägg var att skriva om religiösa samfunds politiska ställningstaganden, men det visar sig att ett helt annat ämne var mer aktuellt. Det blir – som så ofta förr – ett inlägg om moralpanik.

På senare tid har uttrycken för moralpanik haglat tätt i medierna, såväl de traditionella som de sociala, vilket Expressen uppmärksammar i en artikel. Flera av dessa fall har jag redan tidigare uppmärksammat här på bloggen eller på Twitter och de kräver ingen vidare presentation. Däremot är det intressant att analysera varför det varit så många uppmärksammade fall av moralpanik.

Expressens artikel ger en stor del av förklaringen; alla nya – och ofta ungdomliga – företeelser stöter på patrull i de äldre och mer konservativa åldersgrupperna. Jazzen, rockmusiken och hip-hopen har alla råkat ut för dessa attityder. Självklart kommer många äldre att uppröras över hur ungdomar och andra använder sociala medier och andra digitala kanaler. Det är dock bara en del av förklaringen.

Svartvit bild på en naken manskropp sedd bakifrån, med händerna fängslade med handklovar bakom ryggen

Låt inte andras moralpanik hålla dig fängslad!

Den andra delen av förklaringen är hur de digitala kanalerna används. Användargenererat innehåll är i sin natur en inblick i privatlivet på olika sätt, även om det för det mesta är en i olika grad friserad eller censurerad bild. Det är få som lägger ut allting om sig online, även om det såklart finns undantag. Den information som tillgängliggörs på detta sätt sprids också till såväl bredare grupper som med högre hastighet än någonsin tidigare. Det blir också möjligt att visa bilder eller text som bevis för sådant som tidigare bara spreds ryktesvägen.

Detta innebär att beteenden som människor har pysslat med i alla tider plötsligt blir synligt även för dem som tidigare möjligtvis bara hört talas om något, ryst åt tanken och sen bestämt sig för att inte tänka på det mer. Genom onlinekanaler stöter människor plötsligt på delar av andra människors privatliv de tidigare kunnat ignorera. De tvingas nu att konfronteras med dessa företeelser och sina egna värderingar om det.

Resultatet blir att tidigare acceptabelt beteende plötsligt anses oacceptabelt, eftersom information om och bevis för det blir tillgängligt även för en större publik. Den äldre principen att det man inte vet har man inte ont av har fått den omvända effekten att människor anser att det är ok att försöka förbjuda det man mot sin vilja konfronteras med bevis för.

Som så många gånger tidigare kommer tiden att leda till att moralpaniken blåser över, i takt med att de som själva bejakar olika företeelser blir äldre. Samtidigt måste också effekten bli att toleransen mot subkulturer och ”avvikande” beteenden måste öka, då det blir allt svårare att undvika insikt i dessa genom att allt fler deltar i det pågående onlinesamtalet. Moralpaniken kan på så sätt ses som dödsryckningarna för en attityd som kommer att bli allt mer sällsynt. Samtidigt finns alltid risken att konservativa och förmynderiivrande krafter utnyttjar reaktionerna till att driva på för mer frihetsinskränkande lagstiftning. Till en början kan det te sig attraktivt för breda grupper. Det är dock alltid farligt i förlängningen, då beteenden som tidigare skett mellan samtyckande människor utan att någon kommit till skada plötsligt kan förbjudas, bara för att andra människor plötsligt har insett att det förekommer och inte gillar vad de ser.

Jag hoppas att det är dödsryckningar och inte en begynnande viktoriansk era vi nu ser i medierna. Kunskap om en företeelse kan inte anses vara till skada, hur mycket olika grupper försöker lansera kränkta känslor som en anledning för långtgående förbud. Vi måste acceptera att alla inte lever sina liv som vi själva skulle önska och att vi kommer att konfronteras med beteenden som inte stämmer överens med vår egen uppfattning om vad som är okej. Så länge dessa beteenden inte leder till sådant som skada på annan person eller egendom, får det dock aldrig förbjudas. Med en befolkning som på minsta sätt är heterogen går det inte att ha det på något annat sätt.

Intressant?


Replik till Varat och varan

Jag borde egentligen läst boken så snart den kom ut, eller åtminstone efter att jag fått höra att jag citerats i den. Tyvärr blev så inte fallet och inte förrän nu har jag börjat läsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan. Det går snabbt, språket har bra flyt och det är lätt att hänga med i det. Dock ägnade jag ett gäng sidor åt att störa mig allt mer på Ekis Ekmans ständiga hopblandning av att sälja en tjänst och att sälja sig själv, något som jag alltid blir lika irriterad på i debatten om sexhandel. Så, som på beställning, dyker jag själv upp i boken precis efter detta avsnitt och hon gör ett försök att förklara sin syn. Efter att ha läst det är jag dock fortfarande av samma uppfattning och jag tänkte göra ett försök till att berätta varför.

Enligt Ekis Ekmans modell så har jag, Filip Wästberg och Petra Östergren gjort en avancerad trestegsraket när vi skriver om sexuella tjänster som tjänster och inte försäljning av en kropp:

jaget blir till kropp

kroppen blir till sex

sex blir till tjänst

Det är en intressant konstruktion som dock inte har något med mitt resonemang att göra.

Ekis Ekman använder konsekvent benämningen ”vara” för sexuella tjänster. I allmänt språkbruk brukar dock ”varor” och ”tjänster” vara två distinkt olika saker. Lika lite som en klippning hos frisören kan anses vara en vara, kan en sexuell tjänst anses vara en vara. Med Ekis Ekmans logik säljer en sexsäljare sin kropp, eller åtminstone sin vagina – alla sexsäljare verkar av någon anledning vara kvinnor i Ekis Ekmans värld – när hon säljer en sexuell tjänst. Med samma logik skulle en frisör sälja sina fingrar varje gång hon klippte någon, en inläsare av ljudböcker sålde sina stämband, sin tunga och sina läppar varje gång hon läste in en bok. Och så vidare.

Poängen är att en vara är något man tar med sig hem, medan en tjänst är något man utför med hjälp av sin kropp men som på intet sätt innebär att köparen tar med sig en del av dig. Att sälja sin kropp är semantiskt liktydigt med att köparen tar med sig din kropp och kan sälja den vidare. Om så är fallet är det inte längre handel med sexuella tjänster utan med människor som vi pratar, något som förekommer men då kallas det inte prostitution, ens av Ekis Ekman, utan människohandel, trafficking eller motsvarande.

Det är avsaknaden av denna distinktion som retar gallfeber på mig varje gång jag ska debattera sexhandel. Jag kan gärna debattera och ta del av statistik och vittnesmål. Det jag inte klarar av är ohederlig retorik, vilket är vad den gamla slagdängan om att ”sälja sin kropp” är. Säljer jag min kropp har jag den inte kvar i min ägo, punkt. Bestämmer jag över min kropp? Kan jag använda den som jag vill en halvtimme senare? Då har jag inte sålt den till någon! Då är den fortfarande min! Vad är det som är så fruktansvärt svårt att förstå med denna enkla semantik?

Jag ger mig inte in på debatten om legaliseringen av sexhandel eller andra delar. Det finns gott om inlägg på min blogg om detta och taggen sexköpslagen ger gott om läsning på ämnet. Jag ville med detta inlägg enbart – ännu en gång – förklara vad det är som stör i Ekis Ekmans med fleras argumentation. Den avancerade resonemangskedja som presenteras i Varat och varan har inget att göra med hur jag resonerar och sannolikt är det inte många andra som resonerar så heller. På samma sätt lägger Ekis Ekman orden i munnen på många debattörer, genom att tolka och teoretisera om hur de egentligen resonerar – vilket utmynnar i ett konstruerat bakomliggande resonemang som åtminstone jag finner inte bara främmande utan rent absurt.

Jag kommer sannolikt aldrig övertyga Kajsa Ekis Ekman om min ståndpunkt och med det resonemang hon för kommer hon aldrig att övertyga mig. Det vore dock trevligt om vi kunde försöka enas om så enkla saker som semantik. Sådant underlättar debatten.

Intressant?


Gillar du manga? Är du pedofil?

Jag har just lyssnat på det mest absurda jag har hört i Sveriges Radio. Det handlar om programmet Ligga med P3 och deras ”expert” Robert Jacobsson svarar på frågor. Han får frågan om det är normalt att onanera till manga. Frågeställaren onanerar till ”tecknade tjejer, oftast manga”. Roberts svar? Att det är olagligt med bilder på vad man kan anta är ett barn.

Robert Jacobsson

Läs på och be om ursäkt, Robert!

Ja, det är faktiskt vad han säger. Ordagrant svarar han

”Mmm, alltså bilder, och då är det då filmer, animeringar, foton och teckningar som föreställer vad man kan anta va ett barn, är olagligt här i Sverige…”

Ajdå. Vinka adjö till ditt familjealbum, det är visst olagligt. SVT kan ju sluta sända program med barn i. Nationalmuseum får nog bränna en massa gamla tavlor. Och så vidare.

Men om vi bortser från att Robert verkar ha sådan total beröringsskräck för det som eventuellt skulle kunna ha något med barnpornografi att göra, att han till och med vill hävda att allt som föreställer barn är olagligt, så måste vi fundera på vad han egentligen vill säga. Det framgår bättre lite senare, när han samlat sig från sin första chock. Nämligen att manga är barnpornografi.

Seriöst? Antingen så skrev frågeställaren en massa fler detaljer som vi inte fick höra, eller så har Robert Jacobsson ingen som helst koll på läget. Manga är en teckningsstil. Min pojkvän spenderar timtal med att titta på anime-serier som Bleach och Naruto, tecknade i den stilen. Det finns massor med serietidningar tecknade i manga-stil som inte har minsta antydan till nakenhet. Sedan finns det förstås erotik och porr – för seriöst, finns det någonting människan har uppfunnit som inte har använts till sex förr eller senare? – men det är sällan det är några underåriga med, om man ser till det totala materialet. Det lilla jag sett verkar mest handla om storbystade kvinnor som har sex med underliga tentakler av okänt ursprung.

Trots det så konstaterar Robert i inslaget att det som frågeställaren onanerar till är lolicon, alltså tecknade avbildningar på unga flickor i erotiska eller pornografiska situationer. Antingen så har frågeställaren alltså sagt detta i sin fråga utan att vi fått veta, eller så drar Robert extremt underliga slutsatser om människor som tycker om erotiska teckningar – i varje fall om de är tecknade i manga-stil. Alternativt inte känner till att manga kan vara annat än lolicon. I endera fallet tror jag det säger mer om hur hans hjärna fungerar än om frågeställaren, i så fall.

Antingen så får Robert visa upp hela frågan där frågeställaren gör klart att det är just lolicon han tittar på och sen be om ursäkt för att han varit oklar och därmed fått det att låta som att han tror att all manga är lolicon. Eller, om det verkligen är så att han på allvar tror att alla manga är lolicon, så är det inte bara en ursäkt till de miljontals människor han förolämpat och misstänkliggjort som gäller. Då är det nog dags att tacka för sig och lämna ifrån sig expert-etiketten till någon som har bättre koll på läget.

Intressant?


När kommer lagändringen?

Tecknad rödhårig yngling med bar överkroppEn mangaexpert och -översättare fälls först i tingsrätten och sedan i hovrätten för barnpornografiinnehav, för att han bland någon miljon bilder har ca 30 stycken föreställande nakna flickor som kan uppfattas som yngre än 18 år. Samtidigt rullar Utbildningsradion ut ett nytt sexualupplysningsprogram som innehåller – bilder på nakna flickor (och pojkar) som inte bara kan utan ska uppfattas som varande i högstadieålder. Det är inte svårt att se felet i denna bild.

Uppfattningen om att tecknade bilder som kan uppfattas som föreställande personer yngre än 18 i sexuellt utmanande eller upphetsande situationer, bygger på en underlig föreställning om att en tecknad bild av den arten är ett övergrepp mot alla barn på hela jorden. Samtidigt som en text av samma karaktär (jämför det berömda verket Lolita) inte alls betraktas på samma sätt utan istället kan ses som klassisk litteratur. Vari ligger skillnaden mellan text och bild?

Antagligen ligger förklaringen i att barnpornografi en gång ansågs vara främst fotografier och filmer som dokumenterade övergrepp på barn. Definitionen av barn i Sverige var under lång tid ”en individ som inte genomgått puberteten”. På så sätt skiljde vi oss från exempelvis USA, där det var en exakt ålder som avgjorde huruvida man var barn eller inte i denna mening. Den synen på juridik får den absurda effekten att du gärna får ha sex ena dagen, så länge ingen filmar det, men att det blir fullständigt lagligt att filma det dagen efter. På samma sätt är det givetvis med andra lagar som sätter rigida åldersgränser, men i det här fallet blir det extra absurt eftersom du får ha sex långt tidigare än det blir lagligt för dig eller någon annan att fotografera det hela. Tyvärr har den svenska lagstiftningen allt mer gått mot att anamma den amerikanska synen på barn, något som inte bidrar till mycket mer än att skapa moralpanik kring tonåringars sexualvanor. Den äldre synen på vad som är barnpornografi har också gjort att konstnärliga framställningar som gjort helt utan mänskliga förlagor numera kan bedömas som varande barnpornografi.

I förlängningen är risken att du inte kan ha några naken- eller sexbilder på din partner utan att också lagra bevis för att din partner var äldre än 18 när bilderna togs. Redan idag har USA infört regler som säger att erotiska och pornografiska bilder på nätet kräver att den som tillgängliggör dem också måste ha dokumenterade bevis på personernas ålder att visa upp om myndigheterna så kräver det. Hur det egentligen går till på sidor där människor delar med sig av bilder på sig själva, där det enda intyget om ålder är vad de själva uppgivit när de registrerat sig, är svårt att begripa.

Det alltmer pryda sättet att betrakta sexualitet slår allt mer igenom i politiken, framför allt för att politiker vill visa sig ”handlingskraftiga” och ”ta itu med problemen”. Det införs långtgående förbud mot allt som möjligen skulle kunna vara skadligt för någon. Då är det lätt att stifta stenhårda lagar och kräva en massa bevis på att man inte begått något brott, istället för tvärt om. Följden blir dock inte att problemen löses utan istället sopas de under mattan med ursäkten att det redan finns lagar och regler på området. Samtidigt drabbas oskyldiga, som tonåringar som skickar nakenbilder på sig själva till sina jämnåriga partners och därmed öppnar upp för åtal om barnpornografibrott. Inte heller begränsas det till den som fått bilden – även den som frivilligt delat med sig av en bild på sig kan åtalas för spridning av barnporr! Bara det faktumet borde få de flesta politiker att haja till och fundera på om inte lagstiftningen gått fruktansvärt fel någonstans på vägen.

Sexuella övergrepp, eller för den delen alla övergrepp, är fruktansvärda brott som ska bekämpas. Det görs däremot inte genom att förbjuda teckningar som kanske och kanske inte föreställer personer under 18 år. Inte heller görs det genom att åtala en 17-åring som skickar en nakenbild på sig själv till sin partner. Alla dessa effekter av sexualpaniken i samhället måste istället bekämpas och det viktiga måste åter bli att försvara dem som utsätts för saker mot sin vilja, inte att förfölja och åtala människor som lever ut sin sexualitet av egen fri vilja.

Mangaöversättarens mål kommer att överklagas till Högsta domstolen och utgången där blir avgörande. Lagstiftningen som den är utformad idag torde bryta mot yttrande- eller tryckfriheten och HD har möjligheten att slå fast detta. Om de inte gör det, utan fastställer tidigare domar, blir det än mer akut att göra om lagstiftningen. Dessutom kommer det att ha långtgående konsekvenser för Utbildningsradion. Deras informationsfilm måste då i konsekvensens namn dömas som barnpornografi och ansvariga producenter, distributörer och tittare måste ställas inför rätta. Filmen är redan anmäld. Frågan är om det var den utvecklingen Beatrice Ask och hennes kumpaner hade tänkt sig.

Fotnot: de japanska lagarna om förbud mot könshår i erotiska och pornografiska framställningar stammar ur ”västvärldens” gamla prydhet. Nu får samma västvärlds prydhet de nya framställningarna att dömas som barnpornografi. Vissa blir aldrig nöjda.

Intressant?


Dags för mer erotik, porr och nakenhet

Pornografi. Bara ordet kan få känslorna i svall hos många människor. Avbildningar och beskrivningar av erotiska och sexuella aktiviteter är något väldigt spännande, tabu och kontroversiellt. I många år har alla företag och organisationer som inte bojkottar hotell som erbjuder porr bland betalkanalerna blivit betraktade som suspekta och beskyllts för att motarbeta jämställdhet. Erotik, nakenhet och pornografi har blivit i princip omöjliga ämnen att vara positivt inställd till om man vill ha en framgångsrik karriär, inte minst i offentliga sammanhang som politik.

Canal plus är en av de kanaler som sänder pornografiskt material. De ägs sedan några år av TV4 och efter att det pyrt ett tag flammar nu konflikten upp. Ett par anställda på TV4 lämnar sina uppdrag i protest mot att Canal plus inte slutat sända porr på nätterna. Jytte Guteland säger att ”porren kan tvinga oss politiker att säga nej till TV4”. Jonas Björck, utrikesreporter på TV4, kallar det skamligt.

Inte ens de som försvarar det hela lyckas hålla sig riktigt lugna. Jan Scherman säger exempelvis att ”så länge det är betal-tv, mitt i natten, finns tekniska spärrar och inte sänds dygnet runt så tycker jag att porr är tillåtet”. Det är ju trevligt att du tycker så, Jan. Även svensk lagstiftning tycker att det är tillåtet att visa dessa filmer, annars hade Canal plus inte fått göra det, så det behöver du inte ens tycka. Det räcker att konstatera fakta.

Manskropp iklädd ett par boxershorts, liggande på en säng.Efter att under stora delar av 1900-talet varit väldigt frispråkiga och haft en liberal syn på sexualitet, börjar nu Sverige allt mer närma sig det pryda USA i synen på nakenhet, erotik och sex. Det faktum att sexindustrin frodas långt mer där verkar inte avskräcka dem som är emot fri sexualitet. Man får anta att de, precis som sina systrar och bröder på annat håll i världen, hyser en övertro till statens och opinionens förmåga att stoppa sex som i deras ögon inte är ok, trots att motsatsen torde vara väl bevisad vid det här laget.

Det skrämmande är att ingen någonsin protesterar mot våldsskildringar i filmer och TV. Underhållningsvåld på bästa sändningstid verkar enligt den moralkonservativa antisexmaffian vara helt ok, medan porr på en betalkanal mitt i natten inte är det. Borde det inte vara minst lika stora protester mot att visa misshandel, dessutom på tider när lättpåverkade barn kan titta, som att visa porr mitt i natten på svåråtkomliga kanaler?

I mina ögon är det inga problem att visa någonting som sker mellan samtyckande individer, oavsett vad andra tycker om det. Inte heller tror jag på censur av våldsskildringar. Däremot respekterar jag de anställda som väljer att inte arbeta kvar hos en arbetsgivare vars värderingar de inte delar – det står var och en fritt att göra så. Jag skulle själv välja att gå från en arbetsgivare som tyckte att censur var ok eller hycklade med moralistiska åsikter om sex medan de fritt visade våldsskildringar. Vad jag har problem med är hyckleri och inkonsekvens. Om sex är så livsfarligt och TV4 nu har en så familjevänlig profil, varför visar de då actionrullar och kriminalserier till höger och vänster? Borde inte samma människor som nu lämnar TV4 ha reagerat långt tidigare på det sprutande blodet och krävt ett stopp även för detta? Eller kan det vara så att de personligen gillar just blodiga filmer men inte sex? Är det så enkelt att det är deras egna tycke och smak som ska utgöra mall för vad alla andra ska gilla?

Jytte Gutelands uttalande är också högst olyckligt och vi får hoppas att hon står relativt ensam. TV4 har nämligen inte sänt porr mig veterligen, däremot har en kanal som ägs av samma koncern gjort det. Att då överreagera och kräva bojkott mot TV4 är helt enkelt vrickat och verklighetsfrånvänt. Alternativt får Jytte löpa linan ut och kräva bojkott även av produktioner som gjorts av samma produktionsbolag och av alla andra medier som är kopplade till TV4 och Canal plus. Med tanke på att TV4 ägs av Bonnier så vore det att tacka nej till ungefär hälften av Sveriges stora medier. Det är inte realistiskt att tro att ens Jytte Guteland har lust att bojkotta t.ex. DN Debatt, så hennes uttalande faller tämligen platt.

Det stora bakomliggande problemet är dock att vi fortfarande har väldigt starka föreställningar om sexualitet och vad som ska vara ok och inte. Varför två samtyckande individer som gör något ska vara föremål för granskning av utomstående är för mig obegripligt, men för moralismmaffian är det en självklarhet och nödvändighet. Resonemanget är, så vitt jag förstår det, att om aktiviteten kan vara ett problem om en eller flera av de inblandade parterna inte samtyckt till det, så ska hela företeelsen förbjudas. Det är ett resonemang som jag aldrig har kunnat förstå. Problemet måste väl ändå uppkomma först om man gör något mot någon mot dennes vilja? Huruvida Jytte Guteland gillar det jag gör i exempelvis sängen struntar jag fullständigt i, så länge den jag är med gillar det jag pysslar med. Ja, förresten föredrar jag om också jag gillar det förstås, helt osjälvisk är jag såklart inte.

Jag kan respektera åsikter om det allra mesta och människor har rätt att tycka och tänka vad de vill om saker och ting. När det kommer till förbud som ska omfatta alla kan jag dock inte acceptera förbud som bygger på att man ogillar att samtyckande individer håller på med något tillsammans. Det är då det blir moralism. Grunden ska vara att det är tillåtet att göra saker med varandra så länge alla inblandade är med på noterna. När saker sker mot någon inblandads vilja ska vi sätta stopp. Jag kan verkligen inte förstå, varken känslomässigt eller intellektuellt, hur människor kan ta illa upp för att människor gör saker som de gillar tillsammans. Det finns massor med saker jag inte för mitt liv skulle vilja göra själv, men jag har inga tankar på att förbjuda dem för alla andra.

Jytte Guteland får gärna säga nej till medier hon inte gillar, journalister kan välja att inte jobba på TV4 och konsumenter kan välja bort kanalen. Det är ett personligt val. Om det däremot förutsätts att alla andra ska göra likadant och att vi som inte kommer att göra det är onda, dåliga människor som borde skjutas, då är det inte ok längre. Personligen vill jag gärna ha mer erotik och nakenhet, ja varför inte mer porr också? Personligen förstår jag förstås inte upphetsningen med modern heterosexuell porr, men om det finns människor som gillar att titta på den och människor som gillar att spela i den finns det ingen anledning att stoppa den. Så länge det är ett fritt val att titta på eller medverka i så står det Jytte Guteland med flera fritt att välja bort den. På samma sätt är det självklart inte företags och organisationers uppgift att betala för anställdas porrkonsumtion när de befinner sig på tjänsteresa, men om de väljer att med sina privata pengar betala för det så kan ingen ha några synpunkter på det. Det är av den anledningen orimligt att kräva porrfria hotell – speciellt när de flesta har bärbara datorer med sig ändå.

Så fram för mer erotik, porr och nakenhet för alla som vill och låt de andra slippa.

Intressant?


Människohandel, prostitution och orimligheter

Hans Tilly anklagar Cecilia Malmström för att stödja jobbtrafficking. Malmström kontrar med att Tilly gör en orimlig jämförelse. Ett par dagar senare uppmärksammas kritiken mot den nyligen avslutade utredningen om sexköpslagen. Vad har dessa saker gemensamt? Det orimliga likhetstecknet mellan människohandel och vissa människors fria val.

Den fria rörligheten inom EU upprör många. Byggnads har skrikit om lönedumpning länge och förhoppningsvis har ingen glömt Laval, där Byggnads skrek ”Go home” till Lettiska byggarbetare som arbetade till konkurrensmässiga löner enligt Lettisk standard. Byggnads har också försökt att få i princip alla former av fri rörlighet att stämplas som trafficking. Cecilia Malmström uppmärksammade nyligen det faktum att det förekommer människohandel även för ändamålet att besätta ”vanliga” jobb – alltså inte bara för sexuella ändamål. Byggnads Hans Tilly gladdes åt detta, samtidigt som han anklagade Malmström och Kommissionen för att bidra till trafficking genom att låta människor färdas friare över gränserna. Malmström kontrade med att jämförelsen var orimlig, vilket hon såklart har fullständigt rätt i.

Kvinna på gata i dämpad gatubelysning.

Vad som skrämmer är att Malmström med flera inte kan se kopplingen till trafficking för sexuella ändamål och det absurda likhetstecken som sätts mellan detta och all handel med sexuella tjänster. I SvD står att läsa om prostitutionen i Sverige och den kritik som framförts mot den undermåliga utvärderingen av sexköpslagen, en utvärdering som alla – utom de bortom all räddning frälsta försvararna av lagen – kan se saknar vetenskaplighet och därmed all trovärdighet. I artikeln citeras bland annat Marie Johansson, projektledare för Kast:

Det är klart att det är konstigt att det ska kosta lika mycket att köpa en annan människa som att snatta.

Köpa en annan människa. Slavhandel. Nej, det är klart att det vore underligt om straffet vore samma sak för snatteri och för slaveri.

Nu är det förstås inte riktigt på det sättet som Marie Johansson försöker framställa det. Att köpa en tjänst av en annan människa är aldrig samma sak som att köpa människan, oavsett vilken tjänst det är. Däremot kan det i vissa fall vara så att personen som säljer tjänsten är tvingad till detta, antingen av ekonomiska skäl eller av det skälet att han eller hon faktiskt är offer för trafficking, dvs modern slavhandel. Det är dock aldrig så att den person som köper en tjänst av den människan också köper människan i fråga. Inte ens Hans Tilly hävdar att den som köper plattläggning av ett traffickingoffer därigenom har köpt den människan.

Det är egentligen absurt att vi fortfarande tycker att just köp av en sexuell tjänst innebär att man köper hela människan som säljer den tjänsten. Hur kunde en sådan sjuk lingvistisk konstruktion slinka förbi alla språkpoliser? Även om vi för tillfället lägger åt sidan det faktum att det finns många som faktiskt trivs med att sälja sexuella tjänster, så kvarstår faktum att den som köper en sådan tjänst inte samtidigt köper människan som utför och säljer tjänsten. Det är obegripligt att det ska vara så svårt att utplåna den språkliga anomalin ur samhällsdebatten. En av de få förklaringar som står att finna är att prostitutionsmotståndarna saknar tillräckliga argument om de inte kan dra till med människoköpskortet.

Hans Tilly tycker att det är glädjande och på tiden att Malmström uppmärksammar det som Byggnads pratat om i flera år, även om han i nästa andetag anklagar henne för att bidra till det hon säger sig vilja bekämpa. Med anledning av Malmströms replik säger jag samma sak; det är glädjande att hon uppmärksammar den orimliga jämförelsen mellan trafficking och människors fria val att röra sig över gränser, men det är väldigt tråkigt att hon och de allra flesta andra politiker inte lyckas lyfta blicken och se att precis samma resonemang går att applicera på prostitutionsdebatten.

Slavhandel i alla dess former ska bekämpas, samtidigt som människors egna, fria val ska bejakas. Det gäller oavsett om dessa människor lägger plattor, tvättar fönster eller säljer avsugningar.

Intressant?