Kategoriarkiv: Internationellt

Sverige måste stoppa utvisningarna till Syrien

Sverige avvisar flyktingar till Syrien, trots det mycket allvarliga läget i landet. Detta är helt oacceptabelt. Europakonventionen förbjuder uttryckligen länder som undertecknat att avvisa människor som riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling. Detta har dessutom understrukits i flera domslut i Europadomstolen. Europakonventionen är inskriven i svensk lag.

Därför ska vi inte utvisa oppositionella, eller andra flyktingar, tillbaka till länder i krig eller intern konflikt. Ändå gör vi det ganska ofta av orsaker som mer har med internationell maktpolitik att göra, mindre med humanitära omsorger och respekt för svensk lag.

Arabvåren nådde Syrien mars i år och människor tog till gatorna i fredliga demonstrationer för att protestera mot Assad-regimen. Sedan dess uppskattar FN att över 3500 människor har dödats, däribland hundratals barn. Rapporter om fler dödsoffer tillkommer varje dag. Till regimens facit kan dessutom otaliga sårade och tiotusentals fängslade, hotade och torterade människor läggas. Regimen har bland annat särskilt riktat in sig på läkare som ger vård till skadade demonstranter.

Men antalet döda är troligen större. Det finns inget sätt att veta hur stort mörkertalet är, då oberoende journalister inte kan arbeta i Syrien. Men via internet kan vi se utsmugglade bilder på demonstrationståg som urskiljningslöst beskjuts av militären. Det framstår alltmer som att landet riskerar att kastas in i ett blodigt inbördeskrig.

Därför kräver vi att Sverige ska följa svensk och internationell lagstiftning enligt de åtaganden vi har gjort och har att rätta oss efter, och stoppar alla avvisningar till Syrien tills läget förbättrats.

Detta är inte först och främst en fråga om svensk invandringspolitik eller ett krav på att någon specifik form av uppehållstillstånd måste utfärdas för alla som kommer hit från Syrien. Det är en enkel uppmaning till regering och myndigheter att se till att rådande lagstiftning efterlevs.

Fler som skriver om samma sak:

Jens Odsvall

 


Hat är aldrig svaret

Efter vansinnesdåden i Norge på fredagen har anklagelser, försvar, bortförklaringar och hat spritt sig som löpeldar, framför allt på nätet. Terrorattacken har skyllts på såväl Sverigedemokraternas meningsfränder som på den multikulturalism som de vänder sig mot. I vissa av nätets utkanter, som forumet Flashback, har vissa hyllat gärningsmannen, men de allra flesta tävlar om att distansera sig så mycket som möjligt från honom.

Trots statsminister Stoltenbergs uttalande på fredagen att terrorn skulle bemötas med mer demokrati, har hatet fortsatt sprida sig. Innan det stod klart att det var en islam- och mångkulturkritisk norsk man som stod bakom dådet, hårdnade attityderna mot muslimer och flera personer råkade illa ut enbart på grund av sitt utseende. Efter att attentatsmannen gripits och hans identitet kablats ut över världen, vändes istället hatet mot främlingsfientliga och islamofoba grupper och kom från helt andra personer.

Denna typ av händelser är obegripliga och det är lätt att förstå varför människor reagerar på detta sätt när de inträffar. Det gör det dock inte vare sig rätt eller konstruktivt.

Attentatsmannen drevs av ett hat, mot etablissemanget, mot mångkulturen och, verkar det, mot Israels upplevda fiender. På samma sätt drivs i princip alla som begår terrorhandlingar av ett hat mot dem som de ger sig på, eller mot dem som kan förknippas med offren. Det finns flera ideologier som bygger på hat och det finns ännu fler politiska rörelser som kryddar sin grundläggande ideologi med ett populistiskt baserat hat mot olika grupper, för att på så sätt samla sina stödtrupper och förena dem mot en gemensam fiende. I samtliga dessa rörelser finns då en grogrund för extremism som i förlängningen kan leda till terrorism.

Exemplen är många.

Islam är en i grunden ganska fredlig religion som historiskt sett bidragit mycket till hela världens kultur och vetenskap. Dock finns det passager i de heliga texterna passager som uppmanar till våld mot otrogna, något som tolkats och förstärkts av extremister med egna agendor och ett eget spirande hat, vilket sedan lett till heliga krig och terrorism.

Vänstern drivs av en kamp mot kapitalet och klassklyftor, vilket lätt utvecklas till ett hat mot alla de som har makt eller pengar. Det hatet leder till vänsterextremism som ger sig på kapitalet och upplevda orättvisor, vilket inte sällan skadar precis de människor de säger sig vilja skydda. För att ta ett konkret exempel, är det den som kämpat sig upp trots begränsade ekonomiska förutsättningar och startat en liten egen affärsrörelse som lider mest av skadegörelse i samband med extremvänsterns gatudemonstrationer.

De främlingsfientliga gruppernas hat mot etablissemang, mångkulturalism och de som inte anses vara ”som de” har än så länge inte utmynnat i så många terrorattentat av den magnitud som vi såg i Norge, men listan över mord och andra våldsangrepp mot enskilda är lång och Europol varnar för att dessa rörelser blir allt mer välorganiserade, allt mer våldsamma och att terrorism i deras namn blir allt mer trolig.

Det separatistiska hatet som riktar sig mot en ofta mångårig förtryckande överhet, är den i särklass vanligaste motivationen till terrorangrepp i Europa.

Det finns liknande utvecklingar i många olika politiska och ideologiska rörelser. Gemensamt är grunden i hatet.

Det är därför obehagligt och sorgligt att de hatiska kommentarerna, ilskna påhoppen och anklagelserna åt höger och vänster tagit så stort utrymme i debatten. Det är just hatet vi har att tacka för de ohyggliga händelserna i Norge och det är mindre hat, inte mer, som vi behöver för att överkomma detta. Det är de ideologier som manar till kamp, som motiveras av hat och en definition av en fiende, de ideologier som vill straffa någon annan, som är de farliga ideologierna idag. Det är de människor som låter hatet, oavsett hur berättigat det kan verka, överväldiga dem, som troligast kommer att bidra till mer våld i samhället.

Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.

Det hatet klarar vi oss utan och vi måste försöka besinna oss, oavsett bakom vilken frontlinje vi står. Mer förståelse och konstruktiv debatt är inte bara den bästa vägen framåt. Det är den enda vägen om vi ska kunna utrota politiskt våld och terrorism. 

Blommor, ljus och norska flaggor utanför norska ambassaden i Stockholm

Mer kärlek och medmänsklighet är lösningen, inte mer hat.


Vansinnet

Flaggor på halv stång, den norska mitt i bildI skrivande stund säger norsk polis att det är minst 80 döda på Utøya, plus de sju som redan bekräftats döda i bombdådet i centrala Oslo. Jag har med några kortare avbrott följt nyhetsrapporteringen, primärt genom NRK och Twitter. Jag har redan flera blogginlägg förberedda i bakhuvudet, men den här tiden på morgonen är det inte läge att sätta sig ner och skriva dem. Dels är hjärnan utmattad av nyheten, dels är jag trött efter en hel dag på språng redan innan nyheten kablades ut över världen och dels saknas det fortfarande vissa fakta.

Jag räknar inte med att alla fakta ska vara kända till senare på lördagen, men efter sömn och lite rensande av skallen så kommer det att bli lättare att skriva. För det finns många saker att säga.

Inatt är det dock bara en sak som kan sägas – att det är vansinnigt. Detta hat som kan få såväl enskilda galningar som galningar i grupp att döda andra människor, inte för att de personligen har gjort något utan för att de råkar identifieras av angriparna som tillhörande fienden på något sätt.

Det råder inga tvivel om att det är ett terrorangrepp som skett. Det faktum att det just nu ser ut som en ensam galning ändrar inte på det faktumet. Ensamma eller i grupp, så är de människor som angriper försvarslösa, oskyldiga människor per definition galna. En normalt funtad människa tar inte livet av andra människor och i synnerhet inte när de helt saknar skuld. Även om jag personligen aldrig kommer att förstå mig på människor som aktivt förespråkar dödsstraff, kan jag på ett intellektuellt plan till viss del förstå deras resonemang när det gäller massmördare. Men därifrån till att mörda potentiella fiender eller sådana som upplevs som oönskade är det långt och det steget kräver galenskap för att ta.

Stora händelser av den här typen förändrar världen, det vet vi. Vansinnet vi sett de senaste 12 timmarna kommer att leda till något. Vad vet vi inte, kanske går det att göra kvalificerade gissningar. Jag hoppas att världen blir en bättre plats och att det meningslösa hatet och våldet minskar, så att alla de drabbade – de som skadats, de som dödats, alla anhöriga – ska kunna få någon form av upprättelse. Det är vi skyldiga dem.


Den egendomliga Ekis Ekman

Journalisten och debattören Kajsa Ekis EkmanKajsa Ekis Ekman och jag delar inte många värderingar i livet. Det anser jag allt mer. I sin bok Varat och varan – som jag tyvärr ännu inte läst trots att det står på att-göra-listan sen i december – angriper hon mig för mina åsikter om sexköpslagen. Det är jag van vid förstås och de angreppen kommer från vänster och höger, konservativt och liberalt håll. Frågan må vara delvis ideologisk men den drar inga klara skiljelinjer mellan de klassiska blocken i svensk politik.

Nu har jag också tagit del av hennes försvar av Venezuelas would-be-dictator Hugo Chavez. Jag blev uppmärksammad på det genom en liten kort intervju med henne i Magasinet Neo, i samband med en längre artikel om hur människor förtrycks, tystas, drivs i exil osv ur Chavez ”socialistiska utopi”. Hennes försvar är ännu mer uttalat i Neo än det är i DN-artikeln. Hon viftar exempelvis bort kritik från Human Rights Watch och Freedom House med att ingendera organisationen har någon fysisk representation i Venezuela, utan att reflektera över att det skulle kunna bero på att Chavez regim förföljer deras aktivister eller till och med förbjuder dem att ha representation i landet. Hennes ohejdade försvar för en regim som allt mer närmar sig diktatur är inte bara obegripligt, det är rent ut sagt vidrigt. Vad är nästa steg för Ekis Ekman, att hylla diktaturerna i Kuba och Vitryssland som paradisen på jorden och ”experiment med direktdemokrati”?

Kajsa Ekis Ekmans värderingar har inte stått högt i kurs hos mig tidigare heller, men nu har jag även tappat förtroendet för henne som seriös debattör. Den som okritiskt hyllar Hugo Chavez kan inte ha den verklighetsförankring som krävs för att delta seriöst i samhällsdebatten. Det är egendomligt att hon fortfarande hålls i så pass högt anseende av så många.

Intressant?


Brev från Nevin Bertas

Ett par händer som sticker ut mellan gallren till en fängelsecellNevin Bertas är författare. Hon är 52 år gammal. 21 av dessa har hon spenderat i Turkiskt fängelse, eftersom hon varit medlem i ”olagliga organisationer”. Av dem har sex år spenderats i onödan, eftersom hon suttit för länge på grund av ”ett misstag”. Trots det verkar det inte som att hennes nästa fängelsedom, på tio månader, kommer att dras från denna tid. Denna gång ska hon sättas i fängelse för att hon hade mage att skriva en bok om de självupplevda händelserna i fängelset, inklusive massakrerna i fängelserna år 2000.

Nedan är brevet från Nevin Bertas i sin helhet, översatt från kurdiska. Det demonstrerar med all önskvärd tydlighet varför Turkiet har lång väg kvar innan de når full demokrati, tyvärr.

Hej,

Mitt namn är Nevin Bertas, och jag skriver till er från Istanbul Bakirköy fängelset. Jag är författare till boken ”Inancin Sinandigi Zor Mekanlar: Hücreler”. För detta dömdes jag till 10 månaders fängelse och intagen den 2 november 2010.

Boken skrev jag i början av år 2000 under min tid i Gebze fängelset. Det har gått över nästan 11 år sedan dess. Denna bok trycktes i april år 2000 och blev censurerad en vecka senare. Åtal väcktes på 4 punkter, mot mig som författare. Sedan väcktes även åtal mot ansvarig utgivare på bokförlaget, Elif Çamyar, och ägaren för bokhandeln som sålde boken. Jag frikändes eller fick penningböter för 3 av 4 åtalspunkter. Den kvarvarande punkten, ?Stöd till olaglig organisation?, fortsatte dock. Jag blev dömd till 4 års fängelse för detta. Sedan skedde en lagförändring vilket gjorde att min advokat begärde att mitt fall skulle omprövas. Detta ledde att processen tillfälligt stoppades.

Februari 2007 blev jag frisläppt från Gebze fängelset. Under den tiden min advokat hade försökt att få mig frikänd genom överklagan kom det fram att jag hade suttit 6 år för länge i fängelset. Vi fick veta var på grund av ett misstag!

I 13 år, mellan åren 1995-2007, satt jag fängslad då jag blev dömd för ?Medlemskap i olaglig organisation? och några andra relaterade domar. Tidigare, mellan 1983-1991, var jag fängslad i 8 år. Jag är nu 52 år och har suttit mer än 21 år i fängelse totalt.

Åtalet som involverar författandet av boken väcktes åter efter att jag blivit frisläppt 2007. Domen blev 10 månaders fängelse. Min advokat ansökte till åklagaren att denna dom skulle dras av de 6 år som jag tidigare felaktigt varit fängslad. Åklagaren undersökte ärende och inväntade några dokument som saknades.

Medan denna process var under bearbetning bestämde sig åklagaren för att utfärda en arresteringsorder på mig varav jag blev arresterad i mitt hem.

Massakrerarna i fängelserna 19 december 2000 och flytten av interner till isolerade celler motiverade mig, som själv upplevt den värsta sortens tortyr och omänsklig behandling i samband med händelserna efter militärkuppen 12 september 1980, att skriva boken som beskrev min och mina medfångars kamp och motstånd mot tortyr, händelserna runt militärkuppen och placeringen av fångar i isoleringsceller. Vad kan vara mer naturligt att skriva en bok till stöd för människor som upplever samma saker som jag har upplevt? En bok om mina upplevelser från tortyr och den omänskliga behandlingen men hur jag trots det har fortsatt att kämpa emot orättvisor och för de som blir orättvist behandlade.

Under en tid där det diskuteras flitigt medialt och politiskt om uttrycksfrihet och vilka orättvisor i form av omänsklig behandlande, tortyr etc. som drabbat åtskilliga människor i samband med militärkuppen 12 september, anser jag att det är politiskt hyckleri att sedan anhålla mig för jag har författat att en bok som beskriver dessa händelser.

I förhoppningar om att ni intresserar er i mitt fall.

Med Vänliga Hälsningar,

Den 22 November 2010

Nevin Bertas

PS. Om ni är intresserade av mer information om mitt fall kan ni finna det här:

Cagdas Büyükbas (Bokförlaget Yediveren Yayinlari),: 0538 777 99 01

Inayet Aksu (Advokat): 0532 354 50 84

Andra som skriver: Beyan, Gurgîn, Ekim Çağlar. Se även Bianet.org.


The emergence of the Global WiLlage on the diplomatic scene

The recent events connected to Wikileaks and Julian Assange should prove once and for all that the global village is here to stay, and that countries no longer can act out of pure self-interest without risking consequences from all sides.

Wikileaks logo - hourglassWikileaks is a major pain in the butt for many governments, possibly most of all to the American. The most recent leaks have sparked a response from the USA that some might have anticipated, while others are baffled at the sheer scale of it. Senators using their influence in a, some feel, inappropriate way, to make companies ”willingly” cut their cooperations with Wikileaks is just one example. The alleged honey trap set up for Julian Assange in Sweden, causing him to be an international fugitive, wanted for sexual misconduct, is another example – not necessarily being a honey trap of course, but the timing is awfully suspicious. Knowing of the past conduct of for example the American CIA, it’s not all together impossible, rather the opposite.

What is interesting, however, is the counter response that has come from all directions, both expected and unexpected. The most expected was, of course, Operation Payback, the name chosen for the attacks of hackers from around the globe targeted at the companies that severed all ties to Wikileaks, like Amazon, Visa, Mastercard etc.

Less expected are the consequences Visa and Mastercard are facing in Iceland, where the credit card companies may have their licenses for doing business revoked on grounds of them censoring Wikileaks. The jury, or rather parliamentary committee, is still out on that one, but the very thought must send shivers down the spine of every credit card executive. Iceland may not be a big country, but it’s pretty rich – at least it was before the banking bubble burst – and it’s got a big airport that serves a lot of transfer flights to and from the US. Losing that market, and the possibility it opens for other countries to follow suit, must be scary. The repercussions for the brands are also impossible to foresee, but it is clear that in many parts of the world all companies who have actively distanced themselves, and even acted out against Wikileaks, have lost credibility and are looking like puppets for the american government. That’s not something a company wants to have in their brand image, at lest not outside of the US and probably not within the US borders either.

In Switzerland, the bank Postfinance are facing different problems, after publicly announcing their decision to close the bank account of Julian Assange on the grounds that he ”provided false information regarding his place of residence”. They might of course be in their every right to close his account on these grounds, but why announce it publicly? The banking secrecy in Switzerland is famous for its strictness, which means Postfinance now faces charges for breaking this code. It’s also completely baffling that a bank would announce this publicly, unless there had been pressure from outside agents to make this decision. The outcome is still unclear, but it will be really interesting to follow the development.

So far we’ve done ”the story so far”. So what’s coming up in the next installment of the saga?

The main theme here is pretty clear, namely that any one country can count on facing big problems when trying to act out of pure self-interest against a company or organization, especially through agents like domestically based multinational companies. What may be correct and even mandatory in one country, in this case the US, may be illegal and even unconstitutional in another. We can count on the US government trying to influence other countries to see their view of course, but it’s not a far-fetched guess that we are now seeing the final death throws of the unilateral world of politics and diplomacy, and the emergence of the more global village thinking on the major international diplomatic scene.

What has been talked about ever since the emergence of the Internet on the global scene, has now become an acute reality for governments who so far have not been forced to deal with it. Distance is being eliminated from the equations and borders are disappearing, even if they’re very much real in the minds of politicians and diplomats. The recent events are not only proving that what an American senator asks of American companies can cause said companies troubles all over the world. The actual leaks have proved that international diplomacy of today leaves a lot to be desired. Veteran diplomats have been baffled by what has been written in the diplomatic correspondence. The correspondence also shows how the current way of doing diplomacy is quickly reaching the end of the road, perhaps in high speed against a rock wall, perhaps more slowly depending on how the recent leaks make the diplomatic corps change their ways.

Obviously, though, the world has been changed and the politics and diplomacy have to be changed accordingly. We will not see it done in a whiff, but there’s no way governments can keep up their current way of governing and interacting with other governments. Not only governments, but diplomatic organizations and intelligence agencies as well, will be forced to rethink their acts. As with so many other things, historical and current, the conservative forces will fail miserably in stopping change. It’s just a question of how quick or slow that failure comes.

Intressant?


Homosexualitet och stridspittar

Efter många turer öppnar nu Pentagon plötsligt för att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären. Samtidigt kanske regeringen överklagar beslutet – i väntan på ett beslut i kongressen som syftar till att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären.

Amerikanska flaggan med pridefärgerDet stora landet på andra sidan havet har en ytterst komplicerad inställning till homosexualitet (och antagligen även bisexualitet, men det är något som i princip aldrig ens diskuteras; det är ju något som går utanför den svart-vita retoriken som de är så förtjusta i). I 17 år har den amerikanska militären haft som policy att homosexuella fått ta värvning, så länge de inte berättar för någon om sin sexuella läggning. Don’t ask, don’t tell har varit principen. Barack Obama lovade under sin valkampanj att avskaffa policyn men det är inte förrän nu som något händer – och då är det inte presidenten utan en domare i Kalifornien som tar initiativet. I en dom har policyn dömts ut som konstitutionsvidrig och nu har Pentagon beordrat värvningskontoren att acceptera även homosexuella som inte tiger om sin läggning.

Samtidigt florerar rykten om att den federala regeringen under Barack Obama kan komma att överklaga beslutet, för att behålla samma praxis som tidigare i väntan på ett kongressbeslut. Det paradoxala i detta är att det kongressbeslutet ska gå i precis den riktning som Pentagon redan gått utan politikernas inblandning. Ett överklagande från regeringen skulle därmed gå direkt emot deras egna intentioner på området och skulle definitivt uppfattas som ett allvarligt svek mot de löften Obama gav till HBT-världen under sin valkampanj. Det skulle skada presidentens förtroende i flera grupper där han har som starkast stöd och dessutom göra honom till åtlöje i HBT-personers och andras ögon världen över.

Än mer spännande är det faktum att det land i världen som anser sig vara demokratins, öppenhetens och yttrandefrihetens främsta förkämpe i världen, år 2010 fortsätter att strukturellt diskriminera människor som inte är heterosexuella cis-personer. Det är en sak med taskiga attityder i ett samhälle, sånt tar ett tag att komma till rätta med, men att från det offentligas sida genom exempelvis lagar spä på diskrimineringen och fördomarna är förkastligt. Pentagon har, förbluffande nog, plötsligt gått före politikerna. Den enda anledningen regeringen därmed skulle kunna ha att överklaga beslutet vore att de vill låtsas som att det var de som visade framfötterna och beordrade militären att sluta med diskrimineringen. Möjligen kan det gå att lura vissa oinsatta inhemska grupper att så också var fallet. I de flesta andra ögon kommer ett överklagande att ses som ren idioti.

Intressant?