Etikettarkiv: öppenhet

Öppenhet och instängdhet i debatten

Torbjörn Jerlerup är en liberal debattör med stort förtroende i integrations- och migrationsdebatten. Det är inte konstigt att bloggen Politiskt inkorrekt (PI) ser honom som en av sina viktigaste meningsmotståndare.

Trots detta har Torbjörn idag fått skriva ett öppet brev på just PI

Bakgrunden är naturligtvis terrordåden i Norge och det chockartade uppvaknande som de nationalistiska och islamkritiska rörelserna tvingats till på grund av dem. Insikten att hat och extremism föder hat och motextremism börjar så sakteliga att växa fram, åtminstone i de övre skikten i dessa rörelser. Därför får Torbjörn skriva just om hatet och generaliseringarna i dessa rörelser, saker som är det mest skadliga bidraget från dessa rörelser till det politiska och allmänna samhällsklimatet.

Där PI visar en viss insikt, saknar många av kommentatorerna densamma. 

Förvisso är det påtagliga hatet nedtonat i dagens kommentarer, även om det skränas en hel del om hur Torbjörn är falsk, inte följer sina egna uppmaningar, generaliserar och sprider hat om SD och PI samt deras följare. Det mest beklämmande är dock den totala bristen på förståelse för argumenten och hemmablindheten hos kommentarsförfattarna.

Framför allt fortsätter många av kommentarerna att skjuta in sig på islam generellt och konstatera att eftersom det står vissa saker i Koranen samt att det finns bokstavstrogna muslimer plus en del extremister, så är allt just islams fel och inte just dessa extrema varianters. Islam benämns också flera gånger som en ideologi och inte en religion, vilket är ett argument som jag hört många gånger och aldrig förstått – såvida man nu inte vill kalla alla religioner för ideologi, något som förvisso skulle kunna vara relevant i någon mening och i vissa sammanhang, speciellt då de missbrukas för politiska syften. Just den debatten kan dock vänta.

Många av kommentarerna anklagar Torbjörn för att generalisera om PI, SD &c, något som de såklart skadeglatt pekar ut som hycklande. Varefter de utan att ens dra efter andan anklagar alla muslimer för vissa saker, konstaterar att alla journalister måste svära evig trohet till 68-vänster för att bli publicerade, eller att alla i de etablerade politiska partierna lägger locket på och aldrig kan erkänna att något är fel.

Det mest tragikomiska var antagligen kommentaren som konstaterade att muslimer blir arga så fort deras tro och de som grupp kritiseras, men att de inte alls är lika snabba med att ta avstånd från terrordåd och våldshandlingar som begås av muslimer. Om vi tittar på den debatt vi nu är inne i och de terrordåd som ligger till grund för den, har det gått väldigt snabbt för alla från den nationalistiska rörelsen att indignerat uppröras över den kritik de som rörelse fått utstå, efter att en person som drivits av liknande åsikter som de har begått terrordåd. De är dock få privatpersoner som gått runt och inför alla de känner tagit avstånd från händelserna. De agerar med andra ord exakt som de muslimer de kritiserar – de enda som aktivt tar avstånd är stora organisationer, övriga upprörs men uttrycker inte sin avsky för händelserna vid varje vaken sekund. Inte heller vill de kännas vid att attentatsmannen skulle vara en av dem – precis som en genomsnittlig muslim inte alls vill ha något att göra med militanta islamister eller andra extremister.

Det är väldigt lätt att kritisera andra och generalisera över dem utan att inse vad man gör, men väldigt svårt att själv acceptera generaliseringar. Själv är jag ju en individ, det är alla andra som är ett kollektiv, eller hur?

Med detta sagt finns det ett fåtal kommentarer som ändå verkar förstå vad debatten handlar om och vem vet? Kanske kan detta leda till mer förståelse och en vettigare debatt framöver. På samma sätt som jag som liberal älskar att umgås med ett flertal socialister, munhuggas med dem och ibland faktiskt enas om vissa saker, så kanske det här kan skapa en öppenhet för att faktiskt försöka förstå varandra. Då måste vi dock – på båda sidor – bli bättre på att skärskåda oss själva, våra fördomar och våra generaliseringar. Och  än så länge lämnar kommentarerna på PI mycket att önska.


Vem äger din information i de sociala medierna?

USA:s rättsväsende begärde ut uppgifter om en isländsk parlamentsledamots aktivitet på Twitter, något hon givetvis motsatte sig. Nu uppmärksammas det att Twitter äger allt användarna producerar genom deras tjänst och att de är fria att använda den informationen som de vill. Än en gång aktualiseras frågan om sekretessen i sociala medier och vem som äger informationen.

Kommer du ihåg debaclet för ett par år sedan, när Facebooks användaravtal visade sig innehålla paragrafer som gav dem en ”oåterkallelig, evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida det man skickat på sajten, exempelvis bilder? Facebook backade efter en proteststorm bland användarna och numera ger avtalet inte alls lika långtgående rättigheter för företaget. Även den uppdatering som gjorde att användarnas statusuppdateringar gjordes tillgängliga för vem som helst, såvida användaren inte gjort speciella inställningar, skapade vilda protester. Även denna gång tvingades Facebook att backa.

Twitters namnlogotyp och fågelsymbolNu har turen kommit till Twitter. Amerikanskt rättsväsende har begärt ut uppgifter om några användare kopplade till Wikileaks. Det handlar om alla deras meddelanden, vilka de har haft kontakt med, när och var de har twittrat och så vidare. Givetvis gick det inte att hålla detta hemligt eftersom det rör Wikileaks och extra problematiskt blev det eftersom en av de tre personerna vars uppgifter begärts ut är Birgitta Jónsdóttir, ledamot av det isländska parlamentet. Hon har unika möjligheter att bestrida utlämnandet av uppgifterna och har bland annat tagit kontakt med Islands justitieminister för att få hjälp med det. Det kommer garanterat finnas många intressanta diplomatiska dokument för Wikileaks att läcka efter den härvan.

Hur det än går med just denna utredning så aktualiserar det hela än en gång vem som äger informationen i de sociala medierna. Twitter har nämligen i sina användarvillkor gjort klart att de äger all information som produceras med tjänsten och att de får använda den som de vill, inklusive bearbeta och sälja den. Vibbarna känns igen från Facebook och det som tidigare lett till proteststormar. Det må vara hänt att publika tweets går att använda på andra sätt, de är ju ändå just publika. Däremot är det orimligt att Twitter kan använda information om t.ex. IP-adresser precis som de vill. Inte heller ska de kunna sälja vidare tweets hur som helst eftersom det finns upphovsrätt. 140 tecken räcker inte långt, men det går exempelvis att åstadkomma haikus. Dessa uppnår garanterat verkshöjd och måste anses skyddade av upphovsrätten.

Det stora problemet med de sociala medierna är just de stora tjänsternas försök att bereda sig tillgång till och makt över den information vi villigt delar med oss av. Oftast göms försöken i användarvillkoren och uppmärksammas inte förrän långt efter att tjänsterna lanserats. Det är en affärsidé, men något de sakta men säkert får lära sig är att användarna inte anser att de har rätt till informationen bara för att det är deras kanal som använts för att sända den. Användare av sociala medier delar gärna med sig av information i dem, ibland väldigt dumdristigt, men det är ändå ett val att dela med sig av viss information och till vissa människor. De flesta väljer vilka uppgifter de delar med sig av publikt och vilken de bara delar genom privata meddelanden. En sak ingen delar öppet är vilken IP-adress de använt för att ansluta till tjänsten. Många vill inte heller dela med sig av platsdata, även om det är möjligt. Trots det kan tjänstens ägare komma åt mycket av den informationen ändå och gömmer undan villkoren för detta långt ner i användarvillkoren i tron och hoppet att ingen kommer att orka läsa dit.

De sociala medierna är gratis för användarna och finansieras genom reklamintäkter på olika sätt. I de sammanhangen är information samma sak som pengar och det är självklart att företagen vill komma åt så mycket information som möjligt utan att betala för det. Det får många användare att bli skrämda och varje gång det kommer fram nya uppgifter om vad tjänsternas ägare kan ta reda på om dig, drar många öronen åt sig och säger att de aldrig mer ska använda tjänsten i fråga. Trots det minskar inte användningen av sociala medier, tvärtom. Det beror, förenklat, på att de fyller en funktion och ett tomrum i den mänskliga samvaron. De sociala medierna tilltalar oss som de sociala varelser vi är och möjligheterna att ha stadig social samvaro oberoende av avstånd i tid och rum överväger rädslan för att medieföretagen ska ta reda på saker om oss som vi inte vill att de ska veta. Samtidigt finns det en gräns för vad vi som människor går med på och det är något som Twitter, Facebook och alla andra vet. Det är därför Facebook har backat, för viktigare än att ha tillgång till all information är att ha tillräckligt många användare, för att det ska vara intressant för annonsörer och andra att köpa även den begränsade informationen som blir kvar.

Även Twitter kommer att få det hett om öronen under en period nu. Användarna kommer att förändra sitt beteende och exempelvis inte skicka känslig information som privata meddelanden genom tjänsten. Däremot kommer det ständiga coctailpartyt att fortsätta mer eller mindre som vanligt, eftersom Twitter alltid har varit ett väldigt offentligt forum där de allra flesta inte delar med sig av privat information i sina reguljära tweets. Antagligen kommer färre att dela med sig av lokaliseringsinformation, eftersom de inte vill bli spårade – trots att de flesta inte har någon anledning att oroa sig för just detta. Poeter som ägnat sig åt haikus kommer antagligen att publicera dem på annat sätt, tills det blir klart att tweets med verkshöjd är skyddade av upphovsrätten. Allt detta är dock detaljer. Precis som vanligt kommer användarna att stanna kvar på tjänsten och bara göra mindre förändringar i sitt beteende. Antagligen kommer Twitter också att tvingas att skriva om delar av användarvillkoren.

Dessutom kommer användarna tyvärr snart att glömma detta igen, trots att det skulle behövas en rejäl debatt om sekretessen och vem som äger din information i de sociala medierna. De gränssnitt som finns, med officiella uppdateringar och ”privata” meddelanden gör att många invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Systemen är gjorda för att lura användarna att de kan dela med sig av saker i förtroende, utan att upplysa om vilken tillgång tjänsteleverantören har till den informationen. Inte heller är användarna medvetna om vilken information som lagras utan att de ser den, som exempelvis IP-adresser, operativsystem, webbläsare och en massa andra små detaljer. Fanns den informationen tillgänglig skulle fler tänka över valet av tjänst innan de skickade något, även om det fortfarande skulle finnas andra som inte brydde sig.

De sociala medierna är fortfarande nya kanaler för umgänge, underhållning och kommunikation, trots att de börjar få några år på nacken. Fortfarande har vare sig användare, tjänsteleverantörer eller lagstiftare lyckats bli på det klara med hur vi ska förhålla oss till dessa kanaler och ännu oftare tror användarna något helt annat än företagen bakom tjänsterna. Det kommer sakta men säkert att klarna och varje nytt uppmärksammat fall kommer att leda oss närmare en överenskommelse. Vägen kommer dock att vara kantad av många fler skandaler, uppror och proteststormar. Kanske byter vi från tjänster som inte klarar att leva upp till våra krav på integritet och sekretess, kanske kommer tjänster att kunna lura oss att de inte kommer missbruka förtroendet – se bara hur mycket information vi lämnar till Google, företaget med sloganen Don’t Be Evil) –och kanske kommer vi att bli avtrubbade till att acceptera att mer av våra liv blir tillgängliga för andra. Vägen framåt kommer innehålla element av alla dessa utvecklingar men idag vet vi inte i vilka mängder. Det enda vi vet är att de alla kommer att vara inblandade.

Intressant?


Visionär söndag

Efter att ha varit ute och rest i Europa har jag blivit inspirerad att skriva en vision för framtiden, en vision om ett Europa och på sikt en värld utan gränser.

EU-flagga och svensk flaggaDen Europeiska Unionen är en fantastisk skapelse, trots sina många praktiska fel och brister. Idag kan vi resa i större delen av vår kontinent utan pass tack vare Schengen. Vi kan betala med samma valuta i många länder tack vare EMU. Vi har rätt att bosätta oss och arbeta i vilket som helst av unionens medlemsländer. Listan över fördelar kan göras lång.

Den som reser utanför de länder som ingår i alla dessa samarbeten påminns dock snabbt om att inget är perfekt ännu. Efter att själv ha rest från Sverige – medlem i EU och Schengen men inte i EMU – till Skottland – medlem i EU men varken i Schengen eller EMU – via ett land som är medlem i allting, visas kontrasterna tydligt. Passkontrollen mellan Stockholm och Amsterdam var högst begränsad och i praktiken hade det för min del räckt med mitt ID-kort, eftersom det är giltigt inom hela Schengenområdet. När vi reste vidare till Storbritannien var det däremot passkontroller på flera ställen och längst kö var det i kontrollen när vi kom till Glasgow. I Amsterdam kunde man också betala med den gemensamma valutan Euron, något som inte är vare sig svenskar eller britter förunnat.

Allting blir så mycket lättare med samarbeten och gemensamma lösningar, det har visats gång efter annan i exempelvis näringslivet. Internationella standarder sätts för att underlätta för vanliga människor, oavsett om det gäller pappersstorlekar, måttsystem eller frihandelszoner. Vore det inte bra om vi kunde sätta fler internationella standarder, så det blev lättare inte bara att samarbeta med andra länder utan också att resa till och från dem?

Jag ser framför mig ett Europa och på sikt en värld, där gränser allt mer suddas ut för att på sikt försvinna. Gränser är linjer ritade på ett papper eller möjligen, numera, i ett kartprogram på en dator. Ofta är de inte ens speciellt bra ritade och skiljer mellan folk som delar kultur och språk, medan andra inkluderas utan att egentligen förstå vad de gör där.En gräns mellan Indien och Kina ritades med en alldeles för tjock penna för en massa år sedan, vilket gör att det fortfarande tvistas om exakt var gränsen går. Felmarginalen är någon mil eller två åt endera hållet. Den som tittat på en karta över Afrika inser rätt snart att någon tröttnade rätt snabbt på att dra naturliga linjer och istället plockade fram linjalen.

Låter dessa linjer som tillförlitliga källor att grunda viktiga beslut på, så som vem som har rätt att resa vart eller vem som har rätt att arbeta i en viss stad?

Gränser mellan kulturer är i bästa fall suddiga blyertsstreck. Varför skulle då våra konstruerade gränser ha betydelse? I min vision av världen avspeglas det i kartorna. Gränser är indelningar efter administrativa områden, inte efter länder som kan sluta sig mot omvärlden. Kulturer och språk är mer naturliga baser för kartor än de gamla nationerna, som istället ses som kuriösa inslag från en mer primitiv historia. Människor, varor, tjänster och information färdas fritt över hela världen utan att riskera strafftullar, censur, avlyssning eller handelshinder. Människor lever fria och utan inskränkningar baserade på geopolitik, eller att för den delen på att franska bönder känner sig hotade av bättre och billigare spannmål från utvecklingsländer.

Min vision är en värld med öppna gränser och fri rörlighet för alla människor. Jag hoppas att jag hinner få uppleva den världen, åtminstone embryot till den, inom min livstid.

Intressant?


Yttrandefriheten måste gälla också i skolan

I år är förstagångsväljarna rekordmånga. Nästan en halv miljon unga kommer i september att lägga sin röst i en valurna för första gången, 15 procent fler än i valet 2006. Dessa unga människor behöver få tillgång till information om de politiska partierna och de olika alternativ de ställs inför. För många unga är den naturligaste platsen för detta skolan. Där kan de politiska budskapen presenteras, debatteras, granskas och kritiseras i sällskap av jämnåriga.

Samtidigt har många skolor blivit försiktigare med, ibland direkt rädda, för att släppa in de politiska partierna. Det främsta skälet stavas främlingsfientlighet och Sverigedemokraterna. I rädslan för dessa är det alltför lätt att helt stänga skolans portar för politisk diskussion.

För att möta problemet presenterade Skolverket på fredagen ett stödmaterial om opinionsbildning i skolorna. Materialet ska hjälpa skolorna att främja demokratiska värderingar och öppna för fri debatt om värderingar. För skolor är inte egna universum, avskilda från resten av samhället. Tvärtom är det där morgondagens medborgare fostras och det är där våra ungdomar ska lära sig kritiskt tänkande. Trots det försöker många skolor skydda unga från de idéer som de inte anser förenliga med skolornas egna värdegrunder. Det är fel väg att gå.

I Eskilstuna har Sverigedemokraterna anmält samtliga gymnasieskolor till Justitieombudsmannen, JO, med anledning av att de inte släppts in på stadens gymnasieskolor. Att på detta sätt bjuda dem på ett martyrskap hindrar inte deras värderingar från att spridas, tvärtom kan de lätt vinna sympatiröster på att framstå som motarbetade av etablissemanget.

Stängs partierna ute från skolorna lämnas ungdomarna till att själva söka information. Många gånger handlar det om internetsidor eller valmaterial som presenterar en svart-vit bild av världen, källor som i sig själva ofta får stå oemotsagda. Då är det lätt att förledas av förenklade budskap, som skyller alla problem på någon annan. Låter man istället de olika budskapen belysas öppet och debatteras, blir det lättare att genomskåda osanningar och dolda budskap. Att tiga ihjäl främlingsfientlighet och intolerans fungerar inte.

Genom att tillåta politiska partier i skolorna öppnar man för att det blåser upp till proteststorm när Sverigedemokraterna kommer på besök. Yttrandefriheten måste dock gälla även i skolan. En fri debatt främjar elevernas kritiska tänkande och hjälper dem att granska budskapen. Att neka dem detta är att gå de främlingsfientligas ärenden.

Fotnot: ovanstående text är skriven som en övning inom Liberal Press, Liberala Nyhetsbyråns och Eskilstunakurirens ledarksribentkurs.


Skolorna måste vara öppna demokratiska fora

Sverigedemokraterna påverkar vårt samhälle långt mer än vad deras opinionssiffror berättigar. Ett parti som ligger under riksdagsspärren lyckas ändå få alla andra partier att ständigt förhålla sig till dem, prata om huruvida man ska ”ta debatten” eller inte och hur man ska agera mot dem i de lokala fullmäktigen där de lyckats ta sig in.

Även resten av samhället funderar ständigt på hur man ska förhålla sig till partiet. Många skolor har tvingats ta ställning nu när det är valår och tyvärr har deras beslut ofta blivit att stänga skolan för alla politiska partier, då man inte vill ha Sverigedemokrater på besök.

Problemet med att stänga skolorna är, precis som alliansens ungdomsförbund belyste på Brännpunkt för en tid sedan, att förbudet effektivt sätter stopp för en vettig debatt mellan de politiska alternativen och på längre sikt även gynnar extremismen. Om Sverigedemokraterna får stå helt oemotsagda och dessutom kan använda sig av martyrkortet tack vare de hinder samhället sätter upp för dem, gynnas de snarare än motarbetas. Många gymnasieungdomar får sin första riktiga kontakt med politiken inte genom samhällskunskapen, utan genom debatter och bokbord där de politiska partierna och deras ungdomsförbund deltar. Att hindra ungdomar från att utvecklas och börja fundera över sina egna åsikter är kontraproduktivt om man vill skapa tänkande individer som själva inser problemen med Sverigedemokraternas politik och därmed förkastar dem som alternativ.

Glädjande nog har nu Skolverket tagit fram riktlinjer för hur skolorna ska agera när det gäller politiska partier och ungdomsförbund. I riktlinjerna står det bland annat att ”det är viktigt att skolorna arbetar aktivt och medvetet med politiska partiers medverkan i skolan”, samtidigt som de också konstaterar att det ”av allmänna ordningsskäl kan det vara motiverat att dela upp tillfällena och begränsa den tid de politiska partierna får vara i skolan”. Att stänga skolorna helt är dock inte rekommenderat, i riktlinjerna står klart och tydligt ”att utestänga alla politiska partier är förenligt med grundlagen men tveksamt utifrån skolans demokratiuppdrag”.

Jag är glad att Skolverket har tagit sitt ansvar och utarbetat riktlinjer baserade på att skolan ska vara ett öppet, demokratiskt forum. Genom öppen samhällsdebatt och genom att låta åsikter luftas, bemötas och debatteras öppet, skapar vi tänkande, medvetna och engagerade samhällsmedborgare. Det är extra viktigt när det gäller ungdomar. En del av skolans uppdrag är också att lära ut källkritik, kritiskt tänkande och granskande samt ifrågasättande. Tack vare Skolverkets riktlinjer kan dessa saker nu också appliceras på politiken.

Intressant?