Etikettarkiv: rut

Vänstern ett hot mot äkta jämställdhet

Clas Borgström (S) anklagar den borgerliga regeringen för att vara ett hot mot jämställdheten. Samtidigt presenterar han de grönrödas syn på problemet samt deras lösningar och gör det därmed uppenbart att de rödgröna inte är intresserade av att lösa det grundläggande problemet. Deras förslag handlar bara om att skyla över strukturella problem i samhället och att plocka kortsiktiga politiska poänger. Hur det kommer sig att kvinnor i högre utsträckning röstar på vänsterexperimentet än på Alliansen blir därmed än mer obegripligt.

Jämställdheten i samhället har blivit sämre under borgarna, skriker vänsterexperimentets företrädare. Inte förvånande, då vänstern länge ansett sig ha monopol på jämställdhet och inte gillar när någon utmanar deras verklighetsbeskrivning. Gud förbjude att andra idéer om hur samhället kan bli mer jämställt får genomslag, sånt kan man ju förlora kvinnoröster på. De argument som oppositionens företrädare framför blir dock allt mer genomskinliga och det är smärtsamt uppenbart att de inte är intresserade av att lösa de fundamentala problemen utan enbart att skyla över och behandla symptomen.

Hoten som borgarna framfört mot jämställdheten är, enligt de grönröda:

  • Skattesänkningar, som ger mer pengar till män än till kvinnor (eftersom män har genomsnittligt högre löner och därmed betalar mer i skatt)
  • Färre välfärdstjänster genom exempelvis effektiviseringar, eftersom det är mestadels kvinnor som jobbar i välfärden.
  • RUT-avdraget, som ger människor välbetalda heltidsjobb i yrken som anses kvinnoförnedrande och som ger arbetande kvinnor möjlighet till mer fritid.
  • Förändringar i socialförsäkringarna, eftersom kvinnor utnyttjar dem i högre utsträckning.
  • Vårdnadsbidraget.

På en punkt finns det heller inga goda motargument. Vårdnadsbidraget är inte något som ökar jämställdheten i samhället, även om det i viss mån ökar valfriheten för familjer. Det riskerar att låsa fast kvinnor hemma istället för att få ut dem på arbetsmarknaden. Det finns några få positiva sidor av bidraget, men generellt är det inte en positiv reform.

Den övriga kritiken är svårare att förstå. Avdraget för hushållsnära tjänster är en reform som påverkat jämställdheten positivt. Genom tjänsterna får förvärvsarbetande människor möjlighet till mer fritid. Eftersom det 2010 fortfarande är kvinnor som står för majoriteten av hushållsarbetet betyder det att kvinnor fått mer fritid. Dessutom har många människor av båda kön fått arbeten i en växande branch. Hur detta kan vara negativt för jämställdheten är obegripligt. Att det skulle vara förnedrande att utföra tjänsterna åt andra är snarast en kvinnofientlig åsikt då det som sagt är mest kvinnor som idag utför tjänsterna gratis i hemmet.

Vad gäller de övriga argumenten hör de ihop. Det underliggande problemet är att kvinnor har lägre löner, bland annat för att de i större utsträckning arbetar i yrken som traditionellt värderas lägre och därmed har lägre löner – även om många mer välbetalda akademiska yrken nu börjar få en majoritet kvinnor. Så länge det är så, kommer också varje generell skattesänkning att i genomsnitt ge lite mer pengar till männen än till kvinnorna. Lösningen är dock inte att höja skatterna igen, så att männen straffas hårdare än kvinnorna. Dessutom har vi extra skatter som slår till redan vid måttliga inkomster, något som med andra ord borde jämna ut skillnaderna mellan hur mycket könen betalar i skatt, om man tycker att siffror är de viktiga värdena i världen.

Det faktum att de grönröda tycker att fler välfärdsyrken vore en jämställdhetssatsning visar på deras ointresse att faktiskt göra skillnad i samhället. Att skapa fler lågstatusjobb som framför allt kvinnor kommer att anställas i är inte lösningen på jämställdhetsproblemen. Snarare cementerar detta de strukturer som finns. Kvinnor behöver få jobb i mer välbetalda högstatusyrken för att strukturerna ska krossas. Dessutom behöver de kvinnor (och såklart män) som redan idag har ledande och beslutsfattande positioner i kommuner och landsting uppvärdera välfärdsyrkenas status och därmed lönerna. I första hand handlar det om att ge omsorgsyrkena kraftigt höjda löner jämfört med exempelvis industrin eller för den delen sopåkarna, yrken som inte kräver högskoleutbildning till skillnad från sjuksköterskorna. Därmed ligger ansvaret i stor utsträckning på socialdemokraternas egna paraplyorganisation, LO. Så länge facket inte arbetar för att kvinnodominerade yrken får höjda löner på bekostnad av löneutvecklingen i den manligt dominerade industrin, kommer också socialdemokraterna att sakna all trovärdighet i jämställdhetsdebatten.

Kvinnor riskerar idag att bli utbrända i högre grad än män. Även om män har långa arbetsdagar med mycket övertid, finns det fortfarande en kultur att kvinnor inte bara ska jobba utan också ta hand om obetalt hushållsarbete och barnomsorg i hemmet. Dessutom är det kvinnor som, eftersom de ofta har lägre lön, i första hand stannar hemma för vård av barn eller tar ut mer föräldraledighet. Utöver detta har vi en kultur där många vårdnadstvister döms till kvinnors fördel, något som också leder till fler ensamstående mammor med ett större ansvar för barnen än sin före detta partner. Skulle domstolarna sluta anse att det i princip alltid är bättre för ett barn att bo med sin mor än med sin far, skulle en del av detta förändras. Sen krävs givetvis andra reformer för att uppmana fäder att vara mer närvarande i sina barns liv. Jämställdhetsbonusar är ett sätt att uppnå detta, men i grunden handlar det om att förändra kultur och värderingar. Traditioner är svåra att bryta men vi har ändå kommit längre i Sverige än i många andra västländer på detta område.

Allt detta gör att kvinnor blir mer beroende av socialförsäkringssystemen än män. Varje förändring påverkar därmed kvinnor mer än männen. Alliansen har genomfört många förändringar, som i förlängningen är menade att hjälpa fler människor att komma tillbaka i arbete. Oppositionen gillar inte förändringarna – i vissa fall är kritiken också befogad – men om förändringarna får avsedd effekt är det snarast en jämställdhetssatsning, inte en försämring. Alla förändringar tar tid och behöver små korrigeringar för att fungera optimalt. Reformerna är inte perfekta men generellt är det nya systemet redan lite bättre än det gamla var.

Vänsterns monopol på jämställdhetsfrågan är i praktiken brutet och allt mer kommer lösningarna att vara föremål för debatt istället för att vänstern har ensamrätt på lösningar. Det betyder också att jämställdheten i samhället kommer att öka snabbare, när idéer accepteras för att de är bäst istället för att de kommer ur ”rätt” ideologi. I förlängningen innebär det att vänstern inte kan räkna med att få fler röster från kvinnor och jämställdhetsförkämpar av slentrian. Det är därför inte konstigt att oppositionen skriker sig hesa när Alliansen lägger sig i jämställdheten och jobbar mer med strukturer och långsiktiga reformer än kortsiktiga behandlingar av symptomen. Om jämställdheten plötsligt blir ett faktum i samhället kommer ju vänstern att förlora ett av sina starka kort när det gäller att locka väljare och därmed får de svårare att tillskansa sig makten. Det är inget som någon strategiskt sinnad vänsterpolitiker vill se annat än i sina värsta mardrömmar.

Intressant?

Först så går det upp… och sen så går det ner

Graf över opinionen enligt United Minds 2010-03-30

Graf över opinionen enligt United Minds 2010-03-30

Opinionen svänger, igen. Den senaste undersökningen, den här gången från Aftonbladet/United Minds, visar att alla oppositionspartierna tappar. Avståndet mellan blocken är nu 2,6% till den rödgröna oppositionens fördel. Med tanke på att United Minds normalt sett visar en större fördel för vänstersidan än många andra opinionsundersökningar, är detta väldigt intressant. Undersökningen har gjorts 1 – 28 mars och sammanfaller med en period när de rödgröna, trots sitt tidigare tjat om att vi får vänta till april, tvingats redovisa ställningstaganden. RUT-avdraget har förkastats, trots att MP till en början ville behålla det.  Lars Ohlys vetorätt mot det mesta har redovisats med all tydlighet, något som fått de rödgröna väljare som inte röstar på just vänstern att dra öronen åt sig.

Min egen personliga erfarenhet av samtal med rödgröna sympatisörer (inte sådana som är aktiva i något parti utan de som bara röstar åt det rödgröna hållet) är att de flesta börjar bli så oroliga över Ohlys inflytande att de överväger att rösta på Alliansen istället, enbart för att garantera att vänstern inte får ingå i en regering. Alternativet för dem är att rösta på Miljöpartiet, för att säkra att det röda inflytandet minimeras i en rödgrön regering. Det är få rödgröna sympatisörer som vill ha något alls att göra med vänsterpartiets åsikter.

Det intressanta med just Miljöpartiet är att de enligt en nyligen publicerad undersökning äger miljöfrågan, men är andra- eller tredjehandsalternativ (eller ännu sämre) i alla andra frågor, även bland sina egna väljare (se också SvD). Framför allt har Miljöpartiets väljare mer förtroende för Folkpartiet liberalernas och även Socialdemokraternas skolpolitik än för Miljöpartiets egen. Med tanke på att FP:s skolpolitik är näst intill helt motsatt den som Vänsterpartiet driver, kan det bli intressanta förhandlingar om utbildningspolitiken inom den rödgröna röran – som om så mycket annat. Samtidigt har Miljöpartiet börjat dra åt vänster och förespråkar mer skattehöjningar än tidigare. Den gröna skatteväxlingen är inte längre huvudspåret utan många andra höjningar av skatter är nu aktuella.

Jag har, precis som många andra politiskt intresserade och engagerade, haft koll på opinionsundersökningarna över tid. Något som slagit mig tidigare och som bekräftas i den senaste undersökningen är att socialdemokraterna i synnerhet men också den rödgröna oppositionen i allmänhet går upp så länge deras uttalanden handlar om att kritisera regeringen, men går ner så snart de tvingas berätta vad deras egna alternativ är. Opinionen verkar alltså visa att väljarna i viss mån håller med om kritiken mot Alliansens tillkortakommanden (kritik som inte alltid är obefogad, givetvis), men att man skyggar tillbaka när man får höra vad alternativet är. Alliansens politik är inte perfekt, förändringar av olika system och regelverk tar tid och kommer alltid att behöva korrigeras efter att de implementerats och det är svårt att på fyra år bryta en socialdemokratisk makthegemoni som genomsyrar allt i samhället – i synnerhet offentlig förvaltning. Vad vi kan utläsa av väljarnas reaktioner så här långt är dock att oppositionens alternativ är ännu mindre tilltalande, när man väl får veta vad de vill.

På torsdag är det första april, första dagen i den månad när oppositionen lovat att presentera sin politik. Jag kommer med spänning se fram emot de opinionsundersökningar som presenteras i början av maj och senare, när väljarna alltså kunnat ta del av oppositionens aprilskämt till politik och gjort sin bedömning på sakliga grunder istället för på den ständiga klagolåten från oppositionen. Jag är förvisso färgad av mina egna åsikter, men om det inte vore för att jag inte spelar om pengar så skulle jag vara villig att sätta pengar på att oppositionens övertag i opinionen försvunnit vid det laget.

Läs också Seved Monke, Mattias Lönnqvist, Christer Sörliden

Intressant?

Huvudkritiken står fast

Jag skrev häromdagen ett inlägg som svar till Johan Sjölander som undrade varför högern ”sparkar nedåt”. Nu har Sjölander svarat på kritiken från mig och även Johan Ingerö i ett nytt inlägg. Självklart måste jag svara igen, eftersom det verkar råda oklarheter vad jag menar. Vad Johan Ingerö menar får han förklara själv, men jag tror vi ligger någotsånär nära varandra i åsikter.

Johan Sjölander anser att grundpremissen i vår kritik är falsk och att hela vår argumentation därmed faller. Jag hävdar motsatsen. Enligt honom har vi

”…nämligen den huvudsakliga invändningen mot mitt resonemang att vänstern är mot att folk ska lyckas. Den jämlikhetstanke vi i vänstern omfattar går enligt detta resonemang ut på att trycka ner vissa människor så att alla hamnar på samma (låga) nivå. Och detta är som jag uppfattar det inte en randanmärkning, ett argument bland flera utan själva kärnan i kritiken mot den politiska vänstern. Om det står eller faller bör därför tillskrivas en avgörande betydelse för hela den egna argumentationen, ja hela den egna politiska identiteten.”

Nja. Vänstern kanske inte är uttalat emot att folk ska lyckas. Vänstern är däremot emot att folk ska lyckas så pass bra att det blir klara skillnader mellan dem som lyckats och dem som inte lyckats. Därför ska vi ha ett skattesystem som har som huvuduppgift inte att finansiera statens verksamhet, utan att utjämna skillnader/klyftor i samhället. I varje fall är det så argumentationen om skattesystemet låter från vänsterhåll. Jag anser att den premissen är helt felaktig. Klyftor och skillnader kan inte vara av ondo i sig. Om de som har det sämst har ett drägligt liv finns det ingen anledning att försöka utjämna klyftorna. Har de inte ett drägligt liv, ska man lyfta upp dem som har det sämst – inte per automatik trycka ner dem som har det bäst.

Johan Sjölander skrev sitt första inlägg med anledning av en bok av Helena Rivière, där hon enligt honom skriver att de som har det sämst ska få det ännu sämre. Jag berörde inte boken i mitt första inlägg, eftersom jag inte läst den och inte kan uttala mig om vad hon säger eller inte, men jag trodde att jag i alla fall var klar med att jag inte delar hennes syn. De som har det sämst ska kontinuerligt få det bättre – precis som det inte finns ett självändamål i att minska inkomstklyftor i ett samhälle, finns det inget självändamål i att förstärka dem. Ett liberalt samhälle ser alla individer och försöker maximera deras frihet, under ansvar. De individer som har det sämst ställt måste kunna räkna med samhällets hjälp för att ta sig ut och förbättra sin situation på olika sätt. Övriga individer ska inte få sin frihet begränsad mer än absolut nödvändigt för att garantera ett grundläggande skyddsnät för dem som har oturen att ha hamnat utanför. Skyddsnätet ska vara elastiskt, så det inte låter folk landa och stanna kvar utan istället gör vad det kan för att få dem att studsa upp igen. Socialbidrag, a-kassa och liknande är tillfälliga lösningar under tiden som en individ tar sig tillbaka till egenförsörjning. Sjukpensioner och vanliga pensioner är mer permanenta lösningar som däremot ska särbehandlas, vad gäller regleringar och ersättningsnivåer.

Sjölander tar USA som exempel på ett land som inte fungerar. Jag håller med om delar av kritiken. USA är inte heller ett liberalt land, det är ett konservativt land. Jag har många gånger tidigare, på bloggen och i andra sammanhang, konstaterat att liberalismens två huvudsakliga ideologiska fiender är socialismen (och anknutna ideologier) och konservatismen. Att identifiera problem i USA är därmed inte svårt för en liberal. Oftast handlar det om värderingsfrågor, men även trygghetssystemet lämnar en del att önska. En av dessa saker är kostnaderna för sjukvård, som höjs av den stora risken för alla medicinska utövare att bli stämda till skyhöga belopp. Vi ska vara väldigt glada att vi inte har ett sådant system i Sverige.

Sjölander för också fram att den sociala rörligheten är mindre i USA än i Sverige. Jag har inga siffror som belägger detta, men kan anta för argumentationens skull att det stämmer. Det beror dock inte, vill jag hävda, på att vi försöker minimera klyftor i inkomst utan på att vi har avgiftsfri utbildning och ett grundläggande trygghetssystem, vilket Sjölander också skriver. Dessa verksamheter förutsätter inte att man aktivt bekämpar inkomstklyftorna utan handlar om att man gör vad man kan för att skapa förutsättningar för människor att utvecklas – man beviljar dem frihet.

Vänsterns tankefel är att man därefter straffbeskattar dem som skaffar sig en utbildning, genom statlig inkomstskatt och värnskatt. Alla ska ha utbildning för att få bättre jobb, men det ska inte avspegla sig i lönekuvertet. Det är här jag protesterar.

Ytterligare en protest handlar om hushållsnära tjänster, och liknande insatser. Vänstern skriker högt om ”pigavdrag” och att det bara gynnar dem som har det bäst ställt. Samtidigt talar man sig varm om ROT-avdraget. Vad är skillnaden mellan dessa? För det första är det män, aktiva i Byggnads (ett LO-förbund) som har nytta av ROT-avdraget. RUT-avdraget, dvs skattelättnader för hushållsnära tjänster, gynnar kvinnor som stått utanför arbetsmarknaden länge och som inte har lika hög anslutning till facket. De tjänster de utför, städtjänster, utförs i de bättre ställda hushållen oavsett avdrag. I många fall svart, speciellt i de hushåll som inte har så hemskt mycket pengar. Genom avdraget kommer verksamheterna fram till den vita sektorn – vilket varit ett av motiven även till ROT-avdraget. Dessutom har fler människor råd med tjänsterna, vilket skapar fler jobb än tidigare.

Kvinnor (för det är ett kvinnodominerat yrke) som stått utanför arbetsmarknaden länge och som tvingats ta svarta jobb om de ens haft något, kommer tillbaka in och får en egen inkomst och försörjning. Att slippa bidragsberoendet är en stor vinst för dessa. Fler familjer har råd med tjänsterna, framför allt familjer som därmed får tid över för både barn och arbete utan att behöva ha en av föräldrarna (oftast en kvinna) på deltid för att hinna med allt som ska skötas. Detta är inte rika familjer, detta är vanliga individer som inte har några fantasilöner. Hur vänstern får detta till att vara ett system som bara gynnar rika begriper jag inte. Motståndet tvingar istället tillbaka människor, som haft det dåligt ställt, till ett bidragsberoende och sämre levnadsstandard. Dessutom täcks de ökade kostnaderna sannolikt mer än väl av minskade kostnader för socialbidrag, a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samt ökade skatteintäkter på arbetet.

Vänsterns problem är att de vill låta människor lyckas, men bara människor de själva anser har gjort sig förtjänta av det, bara på de sätt de själva sanktionerat (att städa för rika människor som inte förtjänat sin rikedom är inte ett av sätten) och att man bara får lyckas så länge man inte skaffar sig en speciellt mycket högre inkomst på att göra det. Följden blir att Sverige tappar många framstående forskare och entreprenörer, människor som annars hade kunnat skapa företag och därmed jobb, människor som hade kunnat höja välståndet för alla i Sverige, inte bara sig själva utan speciellt för dem som idag står utanför arbetsmarknaden. Missunsamheten driver driftiga människor ur landet och utarmar våra möjligheter att höja oss alla. Istället för att skapa förutsättningar för att alla individer ska kunna höja sin levnadsstandard, tror man att staten kan lösa alla problem och, i de mest extrema fallen, skapa välstånd utan att entreprenörer, rikstagande individer med kapital och människor med egna idéer ska blandas in alls.

Därför hävdar jag fortfarande att vänsteroppositionen faktiskt sparkar nedåt, även om de inte inser det själva. Jante är fortfarande förhärskande i Sverige och inom vänstern är den starkare än någonsin. Det är dags att bryta mönstren, för att vi alla ska kunna få det bättre. Istället för att titta avundsjukt på dem som har det bra, ska vi titta med en positiv attityd på vad som fattas dem som har det sämst och vad de bäst behöver. Ett av svaren är ”jobb”, ett annat ”framtidstro”. Inget av svaren är ”fler och högre bidrag”.

Mer om RUT-avdragen finns att läsa hos Rasmus Jonlund (2, 3, 45), Carina Boberg (2, 3), Seved Monke (2, 3, 4, 5), Mark Klamberg (2), Magnus Andersson, Björn Brändewall, Linnéa Darell, Runo, Johan Linander, Anna Lundberg (2), Mikael Wendt, Fredrik Westerlund, Hans Åberg, Kent Persson, Christer Sörliden (2), Sanna Rayman i SvD, Malin Siwe i DN, Anna Dahlberg i Expressen, Niklas Odelberg, Jesper Svensson, SvD:s ledarblogg.

Intressant?