Kategoriarkiv: Personlig integritet

Kampen mot ACTA har bara börjat

I torsdags skickade vi i Liberaldemokraterna in en JO-anmälan mot regeringskansliet med anledning av ACTA-avtalet, med fokus på att det obegripliga språket innebär ett brott mot den svenska språklagen. Förhoppningsvis ska detta leda till att regeringen tvingas släppa en begriplig förklaring av alla paragrafer i avtalet när det är dags att sända det på remiss, en förklaring som alla medborgare kan förstå.

Eftersom det finns tillräcklig kompetens där ute för att avgöra om denna förklaring är med sanningen överensstämmande eller inte, betyder detta att vi förhoppningsvis under våren kommer att förstå alla effekter av avtalet och hur alla paragrafer kan tolkas.

Idag har också Markus ”Lake” Berglund en lista över olika initiativ som är ämnade att stoppa och kritisera ACTA-avtalet. Till denna lista bör läggas att Nordisk Centerungdom under sitt möte nu i helgen antagit en resolution på förslag från svenska CUF som innebär att de nordiska centerungdomsförbunden ska arbeta för att stoppa avtalet.

Kampen mot ACTA har bara börjat, men den har ganska snabbt fått momentum. Nu väntar en spännande vår.


Förvirrad Modig tankevurpar

För några dagar sedan skrev Mattias Svensson, redaktör på den liberala tidsskriften Neo och författare till boken Glädjedödarna, ett debattinlägg om det oroväckande med den ökade registerkontrollen som arbetsgivare kräver av de som vill bli anställda. Igår svarade KDU:s förbundsordförande Aron Modig på artikeln med ett försvar och en axelryckning.

KDU:s förbundsordförande Aron ModigModig gör, som vanligt, ett gäng tankevurpor och kryddar med några sakfel och missuppfattningar.

Till att börja med utser han Mattias Svensson till chefredaktör på Neo, något som säkert är smickrande för Mattias men som Paulina Neuding, chefredaktör på Neo, antagligen inte tycker är Modigs sak att göra. Ingen stor sak, givetvis, men om en debattör inte kontrollerar en så enkel sak öppnar hen för misstro också mot övriga fakta som presenteras.

Modigs stora fel består dock i att han inte förstår problematiken. Mattias Svenssons argument är att den som avtjänat sitt straff också ska anses ha sonat sitt brott, en grundläggande princip i vårt rättssystem, precis som principen att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. I samma anda som Beatrice Asks gredelina kuvert för att delge sexköpare misstanke om brott, anser dock Modig att det är helt rätt att arbetsgivare ska kunna begära utdrag vid anställning och att saker som en straffad person sonat för upp till tio år sedan ändå ska kunna leda till ett nytt straff i form av en förvägrad anställning. Om Modig nu anser att personer ska straffas i tio år till, varför kämpar han inte för en generell straffhöjning med tio år direkt?

Modig argumenterar dessutom för att ökade krav på registerutdrag inte alls skapar en ökad misstro i samhället, vilket Svensson anser i sitt inlägg. Det är oklart vad Modig baserar detta på. I dagens samhälle misstänks snart varje man vara pedofil om han visar minsta intresse för att arbeta med barn. Registerutdrag har tillkommit som ett sätt att kontrollera att män som vill jobba inom exempelvis barnomsorgen inte är straffade för denna typ av brott tidigare. Trots detta sker det i enstaka fall övergrepp, helt enkelt för att personer som inte tidigare är straffade får jobb i dessa yrken. Registeruttagen skapar helt enkelt en misstro och kan få människor som i högsta grad är lämpade för yrket, men som skäms över något annat straff under sin ungdoms- eller studenttid, inte vill lämna in registerutdrag till arbetsgivare. Det kan hindra människor från att söka arbeten men det kan också skapa ökad misstänksamhet när en kandidat försöker undvika att lämna in utdrag.

Det kan också leda till absurda situationer, som att Mattias Svensson till en början hindrades att adoptera på grund av ett straff för vapenvägran – en person som straffats för att han inte gillade våld ansågs alltså vara en olämplig förälder. Modigs svar är att efterlysa mer ”sunt förnuft”. Men för att citera Sir Humphrey Appleby i BBC-serien Yes Minister: Government policy has nothing to do with common sense. Sunt förnuft får alltid stryka på foten när det kommer till byråkrati och kan bara i undantagsfall återfå sin status genom långvariga rättsprocesser. Det är därmed inte lämpligt med långtgående lagar om registerutrag och andra integritetskränkande åtgärder, som ska tillämpas med hjälp av ”sunt förnuft” – det resonemanget kan bara leda till tragedier, ändamålsglidningar och missbruk.

Modig missförstår också argumentet om den ökade bördan som samhället lägger på företagare. Med undantag för företag som arbetar med barn, så har Modig rätt i att samhället inte formellt ställer krav på företag att kräva registerutdrag. Däremot uppmanas eller tvingas företag till mycket annat, som att se till att de anställda inte röker och att de lever hälsosamma liv. Registerkontrollerna är ytterligare ett uttryck för att företagen känner press att kontrollera människor i förväg och att ta ett ansvar som få anställda egentligen efterfrågar. Som Svensson skriver så har dessa kontroller lika många vänner till både höger och vänster, trots att det varken kan vara i rättssäkerhetens eller i den enskilda arbetarens intresse att dessa kontroller görs. Det är underligt att facken inte för länge sedan uppmanat sina medlemmar att vägra dessa kontroller och att inte fler liberaler satt ner foten och tagit upp detta problem.

Aron Modig och KDU har en tradition av att gilla hårdare tag, förbud och att predika principen om öga för öga, tand för tand. Det betyder inte att det är vare sig rättssäkert eller ens vettigt i ett modernt samhälle. Straff ska i svensk modern rättstradition vara en rehabilitering, inte just ett straff, vilket också namnet Kriminalvården implicerar. Modigs linje undergräver denna rehabiliteringstanke och spär på misstron i samhället genom att argumentera för att någon som en gång blivit dömd alltid ska anses vara en potentiell återfallsförbrytare. Det är en obehaglig tanke som borde leda till kraftiga fördömanden från alla liberaler och övriga värnare av rättssäkerhet och rättvisa.


Vem äger din information i de sociala medierna?

USA:s rättsväsende begärde ut uppgifter om en isländsk parlamentsledamots aktivitet på Twitter, något hon givetvis motsatte sig. Nu uppmärksammas det att Twitter äger allt användarna producerar genom deras tjänst och att de är fria att använda den informationen som de vill. Än en gång aktualiseras frågan om sekretessen i sociala medier och vem som äger informationen.

Kommer du ihåg debaclet för ett par år sedan, när Facebooks användaravtal visade sig innehålla paragrafer som gav dem en ”oåterkallelig, evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida det man skickat på sajten, exempelvis bilder? Facebook backade efter en proteststorm bland användarna och numera ger avtalet inte alls lika långtgående rättigheter för företaget. Även den uppdatering som gjorde att användarnas statusuppdateringar gjordes tillgängliga för vem som helst, såvida användaren inte gjort speciella inställningar, skapade vilda protester. Även denna gång tvingades Facebook att backa.

Twitters namnlogotyp och fågelsymbolNu har turen kommit till Twitter. Amerikanskt rättsväsende har begärt ut uppgifter om några användare kopplade till Wikileaks. Det handlar om alla deras meddelanden, vilka de har haft kontakt med, när och var de har twittrat och så vidare. Givetvis gick det inte att hålla detta hemligt eftersom det rör Wikileaks och extra problematiskt blev det eftersom en av de tre personerna vars uppgifter begärts ut är Birgitta Jónsdóttir, ledamot av det isländska parlamentet. Hon har unika möjligheter att bestrida utlämnandet av uppgifterna och har bland annat tagit kontakt med Islands justitieminister för att få hjälp med det. Det kommer garanterat finnas många intressanta diplomatiska dokument för Wikileaks att läcka efter den härvan.

Hur det än går med just denna utredning så aktualiserar det hela än en gång vem som äger informationen i de sociala medierna. Twitter har nämligen i sina användarvillkor gjort klart att de äger all information som produceras med tjänsten och att de får använda den som de vill, inklusive bearbeta och sälja den. Vibbarna känns igen från Facebook och det som tidigare lett till proteststormar. Det må vara hänt att publika tweets går att använda på andra sätt, de är ju ändå just publika. Däremot är det orimligt att Twitter kan använda information om t.ex. IP-adresser precis som de vill. Inte heller ska de kunna sälja vidare tweets hur som helst eftersom det finns upphovsrätt. 140 tecken räcker inte långt, men det går exempelvis att åstadkomma haikus. Dessa uppnår garanterat verkshöjd och måste anses skyddade av upphovsrätten.

Det stora problemet med de sociala medierna är just de stora tjänsternas försök att bereda sig tillgång till och makt över den information vi villigt delar med oss av. Oftast göms försöken i användarvillkoren och uppmärksammas inte förrän långt efter att tjänsterna lanserats. Det är en affärsidé, men något de sakta men säkert får lära sig är att användarna inte anser att de har rätt till informationen bara för att det är deras kanal som använts för att sända den. Användare av sociala medier delar gärna med sig av information i dem, ibland väldigt dumdristigt, men det är ändå ett val att dela med sig av viss information och till vissa människor. De flesta väljer vilka uppgifter de delar med sig av publikt och vilken de bara delar genom privata meddelanden. En sak ingen delar öppet är vilken IP-adress de använt för att ansluta till tjänsten. Många vill inte heller dela med sig av platsdata, även om det är möjligt. Trots det kan tjänstens ägare komma åt mycket av den informationen ändå och gömmer undan villkoren för detta långt ner i användarvillkoren i tron och hoppet att ingen kommer att orka läsa dit.

De sociala medierna är gratis för användarna och finansieras genom reklamintäkter på olika sätt. I de sammanhangen är information samma sak som pengar och det är självklart att företagen vill komma åt så mycket information som möjligt utan att betala för det. Det får många användare att bli skrämda och varje gång det kommer fram nya uppgifter om vad tjänsternas ägare kan ta reda på om dig, drar många öronen åt sig och säger att de aldrig mer ska använda tjänsten i fråga. Trots det minskar inte användningen av sociala medier, tvärtom. Det beror, förenklat, på att de fyller en funktion och ett tomrum i den mänskliga samvaron. De sociala medierna tilltalar oss som de sociala varelser vi är och möjligheterna att ha stadig social samvaro oberoende av avstånd i tid och rum överväger rädslan för att medieföretagen ska ta reda på saker om oss som vi inte vill att de ska veta. Samtidigt finns det en gräns för vad vi som människor går med på och det är något som Twitter, Facebook och alla andra vet. Det är därför Facebook har backat, för viktigare än att ha tillgång till all information är att ha tillräckligt många användare, för att det ska vara intressant för annonsörer och andra att köpa även den begränsade informationen som blir kvar.

Även Twitter kommer att få det hett om öronen under en period nu. Användarna kommer att förändra sitt beteende och exempelvis inte skicka känslig information som privata meddelanden genom tjänsten. Däremot kommer det ständiga coctailpartyt att fortsätta mer eller mindre som vanligt, eftersom Twitter alltid har varit ett väldigt offentligt forum där de allra flesta inte delar med sig av privat information i sina reguljära tweets. Antagligen kommer färre att dela med sig av lokaliseringsinformation, eftersom de inte vill bli spårade – trots att de flesta inte har någon anledning att oroa sig för just detta. Poeter som ägnat sig åt haikus kommer antagligen att publicera dem på annat sätt, tills det blir klart att tweets med verkshöjd är skyddade av upphovsrätten. Allt detta är dock detaljer. Precis som vanligt kommer användarna att stanna kvar på tjänsten och bara göra mindre förändringar i sitt beteende. Antagligen kommer Twitter också att tvingas att skriva om delar av användarvillkoren.

Dessutom kommer användarna tyvärr snart att glömma detta igen, trots att det skulle behövas en rejäl debatt om sekretessen och vem som äger din information i de sociala medierna. De gränssnitt som finns, med officiella uppdateringar och ”privata” meddelanden gör att många invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Systemen är gjorda för att lura användarna att de kan dela med sig av saker i förtroende, utan att upplysa om vilken tillgång tjänsteleverantören har till den informationen. Inte heller är användarna medvetna om vilken information som lagras utan att de ser den, som exempelvis IP-adresser, operativsystem, webbläsare och en massa andra små detaljer. Fanns den informationen tillgänglig skulle fler tänka över valet av tjänst innan de skickade något, även om det fortfarande skulle finnas andra som inte brydde sig.

De sociala medierna är fortfarande nya kanaler för umgänge, underhållning och kommunikation, trots att de börjar få några år på nacken. Fortfarande har vare sig användare, tjänsteleverantörer eller lagstiftare lyckats bli på det klara med hur vi ska förhålla oss till dessa kanaler och ännu oftare tror användarna något helt annat än företagen bakom tjänsterna. Det kommer sakta men säkert att klarna och varje nytt uppmärksammat fall kommer att leda oss närmare en överenskommelse. Vägen kommer dock att vara kantad av många fler skandaler, uppror och proteststormar. Kanske byter vi från tjänster som inte klarar att leva upp till våra krav på integritet och sekretess, kanske kommer tjänster att kunna lura oss att de inte kommer missbruka förtroendet – se bara hur mycket information vi lämnar till Google, företaget med sloganen Don’t Be Evil) –och kanske kommer vi att bli avtrubbade till att acceptera att mer av våra liv blir tillgängliga för andra. Vägen framåt kommer innehålla element av alla dessa utvecklingar men idag vet vi inte i vilka mängder. Det enda vi vet är att de alla kommer att vara inblandade.

Intressant?


Därför behövs Piratpartiet

Piratpartiet har presenterat sitt valmanifest i form av tre sjökort för områdena kultur, integritet och kunskap. Även om frågorna sannolikt hamnar i skymundan till förmån för frågor som jobb och skatter, så förtjänar många av deras frågor egentligen att bli avgörande valfrågor. Så länge övriga partier inte tar frågorna på allvar behövs också Piratpartiet i den svenska politiken.

Piratpartiet logotypPiratpartiets närvaro i EU-parlamentet har påverkat politikens riktning, även om betydelsen av en ledamots arbete givetvis är begränsad. Vad som däremot inte hänt är att deras opinionssiffror förbättrats när det handlar om riksdagsvalet. Genom att valet allt mer handlar om jobben och synen på skatter och ekonomisk politik, har piratpartiets kärnfrågor hamnat i skymundan och partiet står och stampar i opinionen.

Det är på många sätt synd.

Piratpartiets valmanifest, som presenterades häromdagen, innehåller nämligen många bra idéer. Förvisso finns en hel del orealistiska och rättshaveristiska krav också, men charmen med en parlamentarisk demokrati är att kompromisser tenderar att kunna rensa ut de mest galna kraven. Tur är ju det, med tanke på att vänsterpartiet haft reellt inflytande över svensk politik i tolv år rätt nyligen.

De mer orealistiska kraven finns insprängda här och var. Kravet att personnummer bara får användas i myndighetsutövning och på myndigheters uppdrag är ett exempel. Personnummer är kanske inte nödvändiga för en prenumeration på Kalle Anka, men för exempelvis en bank är personnummer en viktig uppgift. Det finns fler exempel givetvis. Dessa kategoriska krav framstår som ogenomtänkta och rättshaveristiska och riskerar att leda till att partiets legitimitet ifrågasätts. Med tanke på alla de krav som förtjänar uppmärksamhet och som borde ingå i fler partiers program, är det olyckligt.

Viktigast av allt är att integritetsfrågan och rättssäkerheten fortsatt diskuteras och förblir en viktig valfråga. Alldeles för många lagar har på senare år gått över gränsen för vad som är ok i en demokratisk rätsstat. Det stora problemet i det sammanhanget är också att inget av regeringsalternativen erbjuder ett rimligt alternativ när det gäller att, som Piratpartiet uttrycker det ”återupprätta rättsstaten”. Båda kandidaterna till justitieministrar verkar ha ungefär lika mycket respekt för rättssäkerhet som maffiabossar. På ena sidan har vi justitieminister don Thomas Bodström, alias Deckardrottningen, som tagit initiativ till många övervakningslagar, något som lett till myntandet av den föga smickrande termen Bodströmsamhället. På den andra sidan har vi donna Beatrice Ask, alias Tant Gredelin, som bland annat velat skicka kuvert i grälla färger till misstänkta sexköpare – skamstraff utan rättegång. Jag är antagligen inte ensam, ens inom de etablerade riksdagspartierna, om att inte vilja se någondera av dem som justitieminister efter höstens val.

En annan fråga som seglat upp på agendan handlar om barnpornografilagstiftningen. Efter domen mot en översättare av mangaserier har absurditeterna i dagens lagstiftning blivit uppenbara. I kampen mot sexuella övergrepp mot barn har många, speciellt politiker, tappat huvudet. Dessutom används denna kamp som en oantastlig motivering för att införa ännu mer integritetskränkande övervakningslagstiftning. Den trenden verkar äntligen vara på väg att brytas efter de senaste veckornas intensiva debatt i både gamla och nya medier, men det är synd att inget riksdagsparti ännu lyft frågan och krävt en förändring av orimliga lagar. Frågan är nämligen otroligt viktig för rättssäkerheten, även om den inte är den fråga som lockar flest röster i valet. Piratpartiets ställningstagande i frågan är därför välkommet och viktigt.

Piratpartiet står möjligen ensamma i många frågor än så länge. På sikt är det dock omöjligt för de etablerade riksdagspartierna att inte ta tydlig ställning i dessa frågor. När jobbpolitiken blir allt mer likartad mellan regeringsalternativen kommer värderingsfrågorna att bli allt viktigare. Ytterligare en nödvändig utveckling, som tyvärr snarast blir mer avlägsen för tillfället, är fler samarbeten över blockgränserna och utanför regeringssamarbetena. När det gäller värderingsfrågorna går nämligen inte sprickorna mellan blocken utan inom dem. Socialdemokraterna och Moderaterna är ofta inne på samma linjer i många värderingsfrågor, medan Folkpartiet och Miljöpartiet i dessa fall ofta är de såtaste vänner och i opposition mot de två stora drakarna.

Piratpartiet förtjänar inte några 20 % i riksdagsvalet, helt enkelt för att de är väldigt begränsade i sin politik. Däremot vore det synd om partiet tappade väljarstöd gentemot förra riksdagsvalet. Deras opposition mot rådande utveckligen är nämligen nödvändig för att vända en förfärande utveckling när det gäller rättssäkerhet och personlig integritet. När inga andra partier förstår allvaret måste det finnas en aktiv röst som vägrar vara tyst. Jag skulle definitivt inte ha något emot att Piratpartiet blev vågmästare i riksdagen. Om inte annat skulle de kunna hindra don Bodström och donna Ask från att komma i närheten av justitieministerposten.

Intressant?

Ett steg framåt – och ett tillbaka

Beatrice Ask har tidigare visat sin totala oförståelse och ointresse för rättssäkerhet och integritet. Nu föreslår hon i samma andetag en reform som kan stärka integriteten märkbart och en som går åt motsatt håll. Hur det går ihop logiskt är oklart, men åtminstone det ena initiativet måste applåderas.  

 

Skylt med övervakningskamera

Tant Gredelin vill se dig


Justitieministern vill göra det lättare att sätta upp övervakningskameror, ropar rubrikerna till oss. Självklart blir vi som värnar om integriteten oroliga. Riktigt så illa som det först lät var det tack och lov inte, men visst finns det mycket att kritisera i det senaste utspelet från vår av integritetsfrågor alltför ointresserade justitieminister.  

Vad det handlar om är att Ask vill göra kameraövervakning till en valfråga. Det intressanta med detta är att den första delen i förslaget faktiskt är bra. Eftersom lagstiftningen idag är för luddig och dessutom ska tolkas av de respektive länsstyrelserna på olika håll i landet, finns det ingen enhetlighet i hur tillstånd bedöms. Därför vill Ask överföra ansvaret för tillståndsgivning till en enda myndighet, förslagsvis datainspektionen. En sådan utveckling vore på alla sätt bra för integritetsaspekten och det öppnar också för mindre godtycke gentemot de sökande som har legitima anledningar att sätta upp kameror.  

Den andra delen i förslaget är mindre bra. Ask vill nämligen göra om lagstiftningen så att det blir lättare att få tillstånd till att sätta upp övervakningskameror. Hon vill till och med gå så långt att butiksägare ska kunna sätta upp kameror på vissa platser utan tillstånd, en anmälan i efterhand ska räcka. Resonemanget kring detta förslag ligger helt i linje med hennes tidigare förslag om exempelvis gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Den personliga integriteten värnas inte utan istället är de flesta medel tillåtna för att komma åt brottslingar. Antagligen följer rent-mjöl-i-påsen-argumentet som en motivering till varför det ska bli lättare med övervakning.  

Beatrice Ask har inte ingivit förtroende i sin roll som justitieminister, speciellt inte i den växande integritetsrörelsen. Hennes förslag om att lägga över ansvaret för tillståndsgivning för kameraövervakning på Datainspektionen är ett förvånande och positivt inslag i den annars väldigt negativa politik som justitiedepartementet stått för under hennes ledning. Förhoppningsvis kan denna del av förslaget bli verklighet och på så sätt öka rättssäkerhet och integritet när det kommer till övervakningskameror. Den andra delen av förslaget bör dock förpassas till papperskorgen i sin nuvarande form.  

Lagstiftningen behöver göras om för att bli tydligare och enklare, om det råder det ingen tvivel. Vad som inte behövs är att göra det lättare att sätta upp kameror överallt i samhället. Den personliga integriteten måste värnas och det behövs oberoende bedömare som gör avvägningar mellan integritet och brottsbekämpning. Vi har redan sett de katastrofala konsekvenserna av att låta säkerhetstänkandet köra över integritetsaspekterna, genom exempelvis FRA, SWIFT och ACTA. Om Beatrice Ask vill vinna valet bör hon visa att hon förstår integritetsfrågorna, inte visa att hon är villig att köra över dem. Om inte kommer en hel generation unga snart att vara helt förlorad för hennes moderater.  

Carina Boberg har skrivit intressant om kameraövervakning på bussar i Östergötland.  

 


Det är Pehrsons idéer som behöver testas, inte barnen

Johan Pehrson (FP) har många förslag  som han slänger fram med jämna mellanrum. En av hans favoriter är att införa ”slumpvisa, frivilliga drogtest” på ungdomar under 15. Frågan är inte ny utan dök upp redan 2006 men Pehrson har hållit den levande och nu lyckats göra den till allianspolitik inför höstens val. Detta trots att såväl lagrådet som skolinspektionen har konstaterat att den typen av tester inte är förenliga med lagen. Även internt i Folkpartiet liberalerna har Pehrson stött på problem i och med att landsmötet beslutade att arbeta för att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Den typen av drogtester som Pehrson förespråkar är enligt de allra flesta inte förenliga med barnkonventionen. Alls.

Nu visar det sig dessutom att Pehrsons argument för varför drogtesterna behövs, inte håller. SvD har granskat de fakta han hänvisat till, framför allt påståendet att allt fler unga tidigt kommer i kontakt med droger. Enligt faktakollen finns det inget som helst statistiskt underlag för detta, tvärtom verkar det inte ha skett någon förändring alls de senaste åren. Pehrson själv försvarar sig med att han använt sig av andra källor och att dessa bekräftar hans påståenden. Direkt efter lägger han fram ett citat som snarast motbevisar honom.

”Ökningen upphörde efter millennieskiftet och byttes åter i en minskning, men de allra senaste åren är det en liten ökning av andelen skolelever som svarar att de någon gång prövat narkotika.”

En liten ökning. Efter en minskning. Det gör alltså att bilden blir ”en helt annan” enligt Pehrson. För att få ytterligare stöd för sin tes kombinerar han detta med att både narkotikabeslagen och att antalet personer som misstänks för narkotikabrott ökat. Att detta per automatik gör att yngre kommer i kontakt med droger tar han för självklart. En annan möjlig förklaring, som inte nämns eftersom det skulle förstöra hela argumentationen, är däremot att tull och polis blivit bättre på att hitta droger och att avslöja dem som langar narkotika. Dessutom finns det inget som säger att ökade mängder narkotika automatiskt hamnar hos fler unga.

Johan Pehrson är dock blind för argumentation som går honom emot och han griper efter alla halmstrån för att slippa tänka tanken att han kan vara fel ute. Inte minst allvarligt var det när han försökte misstänkliggöra lagrådet efter deras sågning av förslaget, genom att antyda att de var knarkliberaler som helst av allt ville avkriminalisera eget bruk. Det är samma argumentation han försökt använda när hans förslag kritiserats i Tidningen Nu, den tidning som är det närmaste Folkpartiet Liberalerna kommer ett partiorgan. De som fått utstå denna kritik är Liberatis anhängare i allmänhet och Martin Ängeby i synnerhet. Enbart för att de försöker visa på integritetsproblemen och problemen med rättssäkerheten vad gäller drogtester.

Med en dåres envishet fortsätter Johan Pehrson att driva sina förslag, utan att stanna upp och faktiskt lyssna på kritiker. Istället misstänkliggörs de och faktaargument viftas bort med att det finns andra fakta, fakta som Pehrson gillar bättre eftersom de stödjer hans tes istället för att tala emot den. Att han på vägen skadar förtroendet för Folkpartiet liberalerna har han antingen inte märkt eller så bryr han sig inte. Det innebär däremot att partiet tappar unga väljare, väljare som tror på personlig integritet, rättssäkerhet och framför allt tycker att staten inte ska vara överallt utan ska finnas som ett stöd den dag man eventuellt behöver den. Pehrson verkar inte tro att människor faktiskt kan fatta egna beslut eller att de kan klara sig utan statlig inblandning i sin vardag. Problemet är att de flesta som kallar sig liberaler inte håller med honom. Att han trots det är en av de främsta företrädarna för ett parti som borde vara Sveriges främsta liberala parti är ett problem.

Intressant?

Ask gör bort sig igen

Att Beatrice Ask inte är något större fan av integritet vet vi med all tydlighet vid det här laget. Nu har hon dock lyckats med ett nytt lågvattenmärke. Samma vecka som orsakar storm bland oss integritetsvärnare genom att föreslå drogtester av barn, uttrycker hon åsikten att sexköpare ska hängas ut offentligt, något som blir ännu värre genom att hon gärna ser att det sker redan vid misstanke. Det hon pratade om vid ett seminarium var att det skulle skickas kuvert i grälla färger hem till den misstänkte sexköparen när misstanke om brott delges. Att man är oskyldig till motsatsen bevisats och att även en helt oskyldig kan skadas för all framtid genom att någon får reda på att det ens förekommit en misstanke, verkar inte bekomma fru Justitieminister över huvud taget.

Hur en justitieminister kan lyckas att så fundamentalt gå emot logiska juridiska principer, dessutom flera gånger på kort tid, är obegripligt. Lagrådet riktade frän kritik mot lagförslaget om drogtester, men Ask ignorerar det och går vidare. Vi har en princip om att man är oskyldig till motsatsen bevisats, men Ask vill att misstänkta sexköpare inte ska omfattas utan hängas ut så snart det finns en misstanke. Är nästa steg att misstänkta förbrytare mot den moral Ask predikar inte heller ska ha rätt till en advokat, eftersom de måste vara suspekta människor bara genom att det går att misstänka dem för något? Ibland undrar man.

Jag är en varm anhängare av Alliansen, men jag hoppas att Beatrice Ask inte släpps i närheten av frågor som rör personlig integritet och rättssäkerhet om Alliansen vinner valet i höst.

Läs också Sanna Rayman, Amanda Brihed, Ledarbloggen, Louise Persson, Hanna Wagenius, Adam Cwejman (2), Niklas Odelberg, Sebastian Hallén, Runo Johansson, Liberati.

Intressant?