Etikettarkiv: politikerveckan

Pressat om pressade sedlar

Visst vill du inte att Juholt ska höja din skatt med 135 miljarder kronor? Med det budskapet vill Moderaterna skrämma väljarna på sin nya kampanjsajt Juholts Sedelpress. Om vi bortser från det retoriska misstaget att få det att låta som att enskilda människor kommer få höjd skatt med 135 miljarder, så finns det ändå mycket annat att säga om kampanjen.

Förstasidan på Juholts Sedelpress 2011-07-08Det är förstås ingen nyhet att Socialdemokraterna har bristande respekt för andra människors pengar, utom i den mening att de respekterar det som de anser sig kunna köpa med dem förstås. Det är alltid värt att uppmärksamma och det görs också förtjänstfullt av många.

Problemen med Moderaternas kampanj är trots detta många.

Det första som stör är att det ingenstans på kampanjsidan tydligt framgår att det är Moderaterna som ligger bakom kampanjen. Det finns en e-postadress med domän moderat.se, men det är den enda platsen det går att spåra avsändaren. Nu har förvisso kampanjen uppmärksammats i media, men för den som inte sett den rapporteringen blir det långt ifrån uppenbart vem som är avsändaren.

Det andra är den plumpa antydan att Juholt tänker lösa problemen genom att helt enkelt trycka mer pengar. Visst har retoriken använts tidigare och visst är det så att pengarna måste komma någonstans ifrån, men rent retoriskt är det lite knepigt att prata om en sedelpress samtidigt som man trycker på att det är höjda skatter som kommer att finansiera Juholts löften.

Det faktum att många av kostnadsangivelserna är rena gissningar eller uppskattningar är också knepigt. Juholt har inte själv varit på det klara med hur stora kostnaderna kommer att bli för olika reformer och det är inte heller självklart  hur hans reformer ska genomföras i praktiken. Därför blir en uppskattning och gissningar en förutsättning för kampanjen – men gör också kampanjen lätt att kritisera och avfärda.

Slutligen är det intressant att läsa de exempel som finns. Vissa av dem är givetvis valfläsk som ska ge Socialdemokraterna fler röster och som kommer att kosta många sköna skattekronor om de genomförs. Andra exempel låter snarast som goda idéer även för en liberalt sinnad människa och de kostnader som anges är i sammanhanget väldigt låga. En sammanställning av alla de reformer som Alliansen vill genomföra skulle säkerligen komma fram till en hel del kostnader också, även om det givetvis finns en bättre plan för finansiering i de flesta fallen, plus att skatterna kommer att kunna ligga stilla eller sänkas givet övriga reformer.

Huruvida Socialdemokraterna vill spara in på några områden och därmed begränsa skattehöjningarna, framgår inte av Moderaternas kampanj. Sannolikt har inte ens vänstern enbart förslag som kostar pengar, varför kampanjens trovärdighet får sig ytterligare en törn. Även Svenska dagbladets ledarskribent Sanna Rayman suckar över kampanjen, något som borde vara en högt ljudande varningsklocka för Moderaterna.

Moderaternas lite skadeglada kampanj har redan börjat slå tillbaka på dem själva. Förvisso kanske den kommer att vara bortglömd och kastad på den digitala soptippen till valet 2014, eller så är den då omarbetad och bättre förankrad i verkliga kostnader och med ärligare genomgång av vänsterpolitiken. I dess nuvarande form är den dock endast underhållning för redan frälsta tokmoderater – om ens det – och bidrar inte till den politiska debatten. Istället för att hjälpa moderaterna framåt i opinionen kommer den snarast att skada, om den alls får någon effekt. Den PR-konsult som utarbetat kampanjen kan inte vara speciellt duktig på den politiska diskursen.

Intressant?

Annonser

Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Integration, mångkulturalism och missuppfattningar

Invandringen är ett infekterat ämne, som hjälpt Sverigedemokraterna in i riksdagen, som får normalt sett lugna människor att slänga förolämpningar och osakliga argument omkring sig och som är fyllt med fasta positioner och missuppfattningar.

Ett samtal mellan tre så intelligenta och insatta människor som Adam Cwejman, Paulina Neuding och Tino Sanandaji är då en frisk fläkta, något som utvecklar och som helt saknar den retorik som annars är vanlig i dessa debatter, trots olika åsikter i frågan.

Något som inte utforskades närmare, men som jag personligen insåg är relevant för debatten, är frågan om vad som är kultur och hur mångkulturellt ett samhälle kan vara och fortfarande fungera väl. Även om det multikulturella samhället förklarats dött av många debattörer, är det givetvis en sanning med minst sagt en modifikation.

För att integreras måste det finnas något man kan integreras i, sade Tino. Det är givetvis sant. Problemet är att fokus för integration legat på fel ställe. Många ser kultur som matkultur eller kläder som det kulturella och det ses som naturligt att det är svenskt midsommarfirande som ska ingå i integrationen av nyanlända. I mina ögon är detta helt ovidkommande.

Den kultur som man som nyanländ kan behöva integreras i gäller grundläggande värderingar så som jämställdhet mellan könen eller att det är oacceptabelt att diskriminera någon på grund av deras sexuella läggning eller annat ovidkommande. 

Två unga punkare

Punkare och slöjor sida vid sida? Självklart. Kvinnoförtryck och jämställdhet sida vid sida funkar däremot inte.

Problemet är inte att invandrare inte känner till den svenska midsommaren eller våra traditioner kring jul. Det som skapar problem att få ett arbete, eller skapar grogrund för främlingsfientlighet, är bristen på förståelse för och acceptans av de grundläggande värderingarna om mänskliga rättigheter som råder i ett land som Sverige. Historier om hur man som jude känner sig skräckslagen i områden som Rosengård eller Rinkeby, berättelserna om hur en kvinna som går på café ensam eller med sina väninnor får utstå glåpord, utrfrysning eller kanske ännu värre saker, det är dessa saker som är ett hot mot den goda mångkulturen.

Tino sa att kulturdebatten låter som Einsteins teorier; att all kultur anses vara relativ, utom västvärldens och USAs ondska som är konstant. Motståndet mot främlingsfientlighet och föreställningarna att andra ”raser” är underlägsna blir till ett räddhågset motstånd mot all kritik gentemot andra kulturer, även när denna kritik gäller synen på mänskliga rättigheter. Den kritik som kan riktas mot Saudiarabien när de inte låter kvinnor köra bil, blir plötsligt omöjlig när den som ska kritiseras inte bor i Riyadh utan i Rosengård.

En värld där människors fria rörlighet över gränser är en realitet oavsett varifrån de kommer, blir en ouppnåelig dröm så länge det inte ställs krav på att acceptera de grundläggande värderingar som råder i ett samhälle. Det handlar inte om att integreras till den grad att man som muslim börjar äta sill och prinskorv till påsklunchen, utan att alla människors lika värde och frihet respekteras av den som lever i det land där detta är normen. Givetvis underlättas det om dessa grundläggande mänskliga rättigheter blir norm i samtliga länder i världen, något som är det enda rätta på sikt. Tills detta är verklighet måste det dock bli naturligt att acceptera dessa värderingar när man flyttar till ett demokratiskt land, oavsett anledningen till att man flyttar dit. Det är det enda sättet att garantera ett i övrigt mångkulturellt samhälle och det är en stor del i lösningen till att motverka främlingsfientligheten i samhället.

Intressant?


Liberalism och konservatism – a match made where?

Paulina Neuding, Mattias Svensson, Johan Tralau och Per Gudmundsson på Axess seminarium om liberalism och konservatism, Almedalsveckan 2011Bästa starten på en Almedalsvecka hittills var att lyssna till Mattias Svensson, Per Gudmundsson och Johan Tralau diskutera samarbetet mellan konservativa och liberaler. Trots att det gjordes en del försök att motivera samarbetet som naturlig och kanske nödvändigt, håller jag mig fortsatt skeptisk till ett så pass långtgående samarbete som hittills varit fallet.

Konservatismen och liberalismen delar många idéer, det råder det inga tvivel om. Mattias Svensson redogjorde förtjänstfullt om exempelvis medelklassens flitighetsideal som något som såväl konservatismen som liberalismen delar. Över lag är det just ekonomiska spörsmål och synen på att det civila samhället på olika sätt är lämpligare att lösa många problem än staten. Vad som däremot inte låter sig översättas från medelklassideal till politik är uppförande och moral.

Speciellt Johan Tralau försökte mena på att liberalismen behöver konservatismen för att fungera i praktiken. Liberalismen, menade han, är en principfast ideologi som dock råkar ut för att dess följare kompromissar med idealen, exempelvis vad gäller sociala konventioner, något han också ansåg nödvändigt och därmed skapade en grogrund för ett liberalt-konservativt äktenskap.

Även om så har varit fallet under lång tid, är det dock inte ett givet förhållande. Ett exempel som dök upp var förbud mot sexuellt umgänge på allmän plats. Det är något som inte direkt skadar någon, men som många liberaler i hans ögon ändå vill ha förbud mot. Det är medelklassens sexualmoral som lyser igenom och som vissa menar att liberaler stödjer. Jag vill hävda att de som propagerar för dessa ideal snarast är de vanliga konservativa eller möjligen liberalkonservativa, inte liberaler.

Jag anser exempelvis att det egentligen saknas grund för statligt beivrande av sexuella aktiviteter på allmän plats. Argumentet att det exempelvis skulle vara skadligt för barn att se den typen av aktiviteter anser jag bygger på föreställningar om sexualitet som något väldigt privat och något som helst inte ska diskuteras och framför allt något barn ska skyddas från att få kunskap om – väldigt borgerliga ideal men knappast naturligt liberala. Sexualitet är en naturlig del av alla levande varelser och det är bara människan som fått för sig att det skulle vara något onaturligt, skamligt eller på annat sätt olämpligt att diskutera eller visa upp. Det mest talande exemplet är givetvis USA, där det anses vara fullt naturligt att barn kan titta på grova våldsskildringar, men där ett naket bröst eller två kan orsaka att filmer får 18-årsgräns.

Att vara liberal är kluven, hävdar många, men sanningen är att stora delar av kluvenheten beror på att stora delar av världen delat upp politiken i höger och vänster. Liberaler är inte en naturlig del av någon av dessa sidor, sett till den politiska och ideologiska helheten. Liberaler är naturligt höger vad gäller ekonomi, möjligen med några brasklappar om socialt ansvarstagande beroende på liberal dialekt. Vad gäller livsstilsfrågor är det inte alls naturligt att landa i endera blocket och rent generellt är det givetvis så att samarbeten kan sökas åt olika håll, eller åt båda håll samtidigt, beroende på sakfråga.

Det liberala-konservativa äktenskapet kan självklart vara nyttigt för den ekonomiska utvecklingen, inte tu tal om det, men det är långt ifrån självklart att ha en liberal-konservativ regering som står enad i alla frågor under hela mandatperioder. Föreställningen om en enad regering som aldrig går utanför samarbetets ramar för att driva igenom frågor blir i praktiken omöjlig i längden om det finns olika ideologier inom samarbetet. Det är heller inte önskvärt, något som såväl politiker som medborgare och medier måste lära sig och acceptera. Regeringsduglighet handlar inte om att vara eniga i alla frågor, utan att få igenom exempelvis budget och andra högprofilfrågor. Att tvinga fram en regeringskris i exempelvis frågan om tvångssteriliseringar är däremot inte lämpligt, utan då bör majoriteter sökas direkt i parlamentet, utan propositioner från regeringen. Det fungerar på många håll i världen, så varför inte i vårt lilla nordiska land?

Intressant?


Almedagsbloggandet 2011 begynner

Kom till Visby igår eftermiddag, med en färja som försenats på grund av att den tidigare under dagen varit delaktig i en sjöräddning. Missade förstås större delen av söndagen, men hann åtminstone med Efterfrågat hos Fjärde storstadsregionen. Synd att Gabrielsson inte hade kommit ännu och att det därför inte blev några imitationer.

Som vanligt lär bloggen vakna rejält till liv under veckan, eftersom det är svårt att röra sig på seminarier och debatter utan att bli påverkad, inspirerad eller upprörd. Oavsett känslan som väcks, finns det gott om material för att skriva bloggposter och tweets på en industriell skala.

Sitter för tillfället på Bloggplats H12 hos Almega, vilket lär vara bas för bloggandet under veckan. Det blir premiär för mig här, eftersom jag inte kunde närvara på förra årets politikervecka och det var då Bloggplatsen lanserades.

Jag låter höra av mig under veckan, var så säkra.