Etikettarkiv: valresultat

En långsam kollaps mot normalisering

Socialdemokratin närmar sig 30-procentstrecket. Utvecklingen har pågått över ett par decennier men det är först nu analytiker och för den delen partiet börjar reagera på allvar. Samtidigt är det ett sundhetstecken för ett land att ett enda parti inte längre så fullkomligt dominerar det politiska landskapet.

Efter socialdemokraternas sämsta valresultat sedan 1914 har partiet tillsatt en kriskommission. I medierna heter det att socialdemokratin är i kris, om inte regelrätt kollaps.

Socialdemokraternas valresultat 1982 - 2010 samt trendlinje för utvecklingen

Trots att många slår på stora trumman, är resultatet dock bara ytterligare ett steg i den utveckling som skett under flera år. Med avstamp i valresultatet 1982 kan vi se att den generella trenden över tid är att Socialdemokraterna tappar väljarstöd. Den utvecklingen blev tydlig redan under Göran Perssons år som partiledare och den har egentligen inte accelererat med Mona Sahlin vid rodret, bara fortsatt i samma riktning.

Trenden är sund. Socialdemokraternas totala dominans över den svenska politiken – även om de sällan faktiskt nått upp till 50 procents väljarstöd – är farlig både för långsiktig ekonomisk utveckling och för hälsosam demokrati. Ett parti som alltför länge tar makten för given växer samman med makten. Istället för att ha visioner om förändring för den lilla människan, blir maktinnehavet i sig målet med politiken. Det gäller oavsett vilken ideologi partiet följer eller säger sig följa, vilket innebär att maktskiften är inte bara nyttiga utan rent av nödvändiga. Maktskiften måste också vara tillräckligt långvariga för att de inte ska ses som undantag från den ”naturliga (makt-)ordningen”.

Det faktum att det tagit till 2010 innan Socialdemokraterna tillsätter en kriskommission är talande för hur partiet ser på sig själv och ger också en fingervisning om vad som kommer att bli slutsatsen. För att förstå det måste dock ett till faktum tas med i beräkningen, nämligen att socialdemokratin är och alltid har varit splittrad. Maktkampen mellan höger och vänster inom partiet har pågått ständigt och även om de mer högerinriktade har vunnit de senaste åren, har vänsterflygeln fortfarande haft stort inflytande över partiets vägval. Det tydligaste exemplet på detta från den senaste mandatperioden är samarbetet med Vänsterpartiet. Där Mona Sahlin ville ha ett regeringssamarbete med enbart Miljöpartiet, tvingade vänsterflygeln inom partiet henne till att öppna sitt regeringsalternativ även för de mörkröda. Det här är vad kriskommissionen tar med sig i sitt arbete för att komma på vad som gick fel i valet och hur socialdemokratin ska kunna vända trenden.

En sak vet alla redan: för att vinna val måste man vinna storstadsväljarna. Utmaningen för socialdemokratin är att komma på hur den ska göra det. Storstadsväljarna lockas nämligen av att ha stor makt över sitt eget liv, att kunna göra egna val. Rent praktiskt gillar de friskolor, vårdval, RUT och lägre skatter. Storstadsväljarna skyr också fastighetsskatter och förmögenhetsskatter, skatter som drabbar dem orättvist eftersom även ett litet hus i storstaden ofta kostar mer än stora herresäten på landsbygden. Rikemansboningarna i glesbygden undgår därmed den beskattning ett normalt familjehus i Stockholm beläggs med. Rädslan för den orättvisan kommer att leva så länge skatterna lever.

Mycket av det storstadsväljarna skyr är med andra ord de mer vänstervridna inslagen i den rödgröna och socialdemokratiska politiken. Som kontrast attraherar de ”gröna liberalerna” i Miljöpartiet storstadsväljarna. Många av dessa väljare skräms samtidigt av Vänsterpartiets inflytande och det är redan klart att flera väljare, även socialdemokrater, bytte block på grund av det.

Den naturliga slutsatsen för kriskommissionen borde därmed vara given på förhand: för att vända trenden och åter vinna storstadsväljarna måste Socialdemokraterna modernisera sig och göra upp med förlegade vänsterideal som inte längre tilltalar den moderna storstadsväljaren. Mona Sahlins förslag om ett regeringssamarbete med enbart de gröna var helt rätt väg att gå och socialdemokraternas vänsterflygel måste en gång för alla fråntas inflytande.

Tyvärr är det osannolikt att det blir kriskommissionens slutsats, åtminstone officiellt. Det troliga är att kommissionen antingen kommer fram till att andra saker haft avgörande betydelse, som att skylla på en vinklad bevakning i media eller att socialdemokratins relevans är intakt och att det är budskapet som paketerats fel. Analysen från förra valet att ”alla skulle med, men vi glömde säga vart” går att återanvända. Alternativet är att kriskommissionen kommer fram till de rätta slutsatserna, men att resultatet tystas ner och begravs av en alltför inflytelserik vänsterflygel som vägrar acceptera att de kan ha fel.

Resultatet av den utvecklingen är att socialdemokratin långsamt fortsätter sin kollaps ner mot 20 – 25 procent av väljarstödet. Någonstans på vägen är det inte omöjligt att partiet ännu en gång spricker, vilket har hänt tidigare. Det vore inte helt onaturligt, eftersom socialdemokratin sedan länge haft ett närmast schizofrent förhållande till sig självt med två väldigt olika fraktioner inom partiet. Det är jobbigt även för väljarna, som inte kan förutse partiets politik annat än att de kommer att försöka allt för att klamra sig kvar vid makten, eller som i dagsläget försöka återta den.

I ett politiskt system med så många partier som det svenska är det onaturligt för något parti att konstant ligga över 30 – 35 procent. Socialdemokratins långsamma kollaps är därmed sund och en utveckling mot normalisering av det politiska landskapet. Den förvisso långa men ändå onaturliga epoken i svensk politik, med ett enda totalt dominerande parti, är därmed på väg att lida mot sitt efterlängtade slut.

Valresultat i riksdagsvalen 1911-2010Intressant?

Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Riksdagshuset

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?

Lätt att förstå Liberaldemokraterna

När det brittiska valresultatet nästan är klart är det lätt att förstå varför Liberaldemokraterna vill förändra valsystemet. Partiet har nästan en fjärdedel av rösterna men på grund av enmansvalkretsarna blir de bara tilldelade knappt 9% av parlamentsplatserna. Efter rapporterna under natten att väljare som köat till vallokalerna under kvällen inte fått möjlighet att rösta och att vallokaler fått slut på röstsedlar, har deras krav fått oväntad draghjälp. Givetvis är det lättare att få igenom egna förslag till ändringar i valsystemet om det ändå måste göras om. Att Liberaldemokraterna nu hamnat i den position att de avgör vem som bildar regering efter valet ökar också deras möjligheter.

Att systemet måste få ett större inslag av proportionalitet är uppenbart för exempelvis svenskar, som är vana vid att riksdagen är sammansatt på ett sätt som motsvarar fördelningen bland väljarna. Ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar fungerar egentligen bara bra om man i praktiken har två partier. I Storbritannien är det tre stora partier plus några mindre, vilket har lett till den snedfördelning som rått under många år. Då de två stora partierna Tories och Labour tjänat på systemet, har de dock aldrig varit speciellt intresserade av att förändra systemet. Det är något som lär förändras när Liberaldemokraterna nu sannolikt inte kommer att stödja ett parti som inte går med på förändring.

En förändring kommer givetvis att leda till färre starka majoritetsregeringar, det är nackdelen med proportionell fördelning av parlamentsplatserna. I längden motsvarar dock dessa system väljarnas vilja bättre och de demokratiska fördelarna måste anses starkare än de praktiska nackdelarna. Det är inte heller helt onyttigt för de brittiska partierna att lära sig att kompromissa. Den politik som bedrivits de senaste åren har i princip aldrig haft stöd av mer än 35% av väljarna, eftersom det alltid varit enpartiregeringar som kunnat komma till makten tack vare majoritetsvalen. Att fler väljare kan känna sig nöjda med den politik som bedrivs måste ses som mer än en principiell vinst för vilket land som helst.

Diagram över preliminärt valresultat i brittiska valet 2010

Jämförelsediagram över parlamentsplatser och procentuellt valresultat, där högra skalans 50% motsvaras av hälften av parlamentsplatserna på den vänstra skalan..

Intressant?

Det blåser blågröna vindar i Sverige

Den sista valkretsens rösträkning kom upp ungefär 22.30 igår kvällValmyndighetens hemsida. Den visar entydigt att Mona Sahlins uttalanden på valnatten att ”det blåser rödgröna vindar i Sverige” och ”vi har möjlighet, verkligen, att vinna valet nästa år” inte var med verkligheten överrensstämmande. Sahlin har själv insett detta i efterhand, men inte innan hennes partisekreterare Ibrahim Baylan hann gå ut på Newsmill och säga att valresultatet innebar att svenska folket underkände moderaternas politik. Baylans påstående har i efterhand gjort att han kallats för Sveriges Bagdad Bob (informationsministern under Saddam Hussein som påstod att Irak höll på att vinna ända tills amerikanerna mer eller mindre släpade honom iväg från TV-kamerorna).

Fortsätt läs


Unga måste också få vara med

EU-valet visade med all tydlighet att de etablerade partierna är i otakt med ungdomar. I åldersgruppen 18-30 år är Piratpartiet i särklass störst med miljöpartiet som god tvåa. Folkpartiet liberalerna klarar sig knappast upp till ens 7% i denna väljargrupp, dvs halva valresultatet. Lika illa är det för moderaterna. Inte heller socialdemokraterna klarar att hävda sig i denna åldersgrupp även om resultatet inte är fullt lika illa.

Detta är ett problem. Om de etablerade partierna inte kan attrahera unga människor kommer de att självdö i takt med att deras väljare uppnår en allt för hög ålder. Det är dock ganska lätt att förändra och jag ser egentligen tre punkter som avgörande.
Fortsätt läs