Öppenhet och instängdhet i debatten

Torbjörn Jerlerup är en liberal debattör med stort förtroende i integrations- och migrationsdebatten. Det är inte konstigt att bloggen Politiskt inkorrekt (PI) ser honom som en av sina viktigaste meningsmotståndare.

Trots detta har Torbjörn idag fått skriva ett öppet brev på just PI. 

Bakgrunden är naturligtvis terrordåden i Norge och det chockartade uppvaknande som de nationalistiska och islamkritiska rörelserna tvingats till på grund av dem. Insikten att hat och extremism föder hat och motextremism börjar så sakteliga att växa fram, åtminstone i de övre skikten i dessa rörelser. Därför får Torbjörn skriva just om hatet och generaliseringarna i dessa rörelser, saker som är det mest skadliga bidraget från dessa rörelser till det politiska och allmänna samhällsklimatet.

Där PI visar en viss insikt, saknar många av kommentatorerna densamma. 

Förvisso är det påtagliga hatet nedtonat i dagens kommentarer, även om det skränas en hel del om hur Torbjörn är falsk, inte följer sina egna uppmaningar, generaliserar och sprider hat om SD och PI samt deras följare. Det mest beklämmande är dock den totala bristen på förståelse för argumenten och hemmablindheten hos kommentarsförfattarna.

Framför allt fortsätter många av kommentarerna att skjuta in sig på islam generellt och konstatera att eftersom det står vissa saker i Koranen samt att det finns bokstavstrogna muslimer plus en del extremister, så är allt just islams fel och inte just dessa extrema varianters. Islam benämns också flera gånger som en ideologi och inte en religion, vilket är ett argument som jag hört många gånger och aldrig förstått – såvida man nu inte vill kalla alla religioner för ideologi, något som förvisso skulle kunna vara relevant i någon mening och i vissa sammanhang, speciellt då de missbrukas för politiska syften. Just den debatten kan dock vänta.

Många av kommentarerna anklagar Torbjörn för att generalisera om PI, SD &c, något som de såklart skadeglatt pekar ut som hycklande. Varefter de utan att ens dra efter andan anklagar alla muslimer för vissa saker, konstaterar att alla journalister måste svära evig trohet till 68-vänster för att bli publicerade, eller att alla i de etablerade politiska partierna lägger locket på och aldrig kan erkänna att något är fel.

Det mest tragikomiska var antagligen kommentaren som konstaterade att muslimer blir arga så fort deras tro och de som grupp kritiseras, men att de inte alls är lika snabba med att ta avstånd från terrordåd och våldshandlingar som begås av muslimer. Om vi tittar på den debatt vi nu är inne i och de terrordåd som ligger till grund för den, har det gått väldigt snabbt för alla från den nationalistiska rörelsen att indignerat uppröras över den kritik de som rörelse fått utstå, efter att en person som drivits av liknande åsikter som de har begått terrordåd. De är dock få privatpersoner som gått runt och inför alla de känner tagit avstånd från händelserna. De agerar med andra ord exakt som de muslimer de kritiserar – de enda som aktivt tar avstånd är stora organisationer, övriga upprörs men uttrycker inte sin avsky för händelserna vid varje vaken sekund. Inte heller vill de kännas vid att attentatsmannen skulle vara en av dem – precis som en genomsnittlig muslim inte alls vill ha något att göra med militanta islamister eller andra extremister.

Det är väldigt lätt att kritisera andra och generalisera över dem utan att inse vad man gör, men väldigt svårt att själv acceptera generaliseringar. Själv är jag ju en individ, det är alla andra som är ett kollektiv, eller hur?

Med detta sagt finns det ett fåtal kommentarer som ändå verkar förstå vad debatten handlar om och vem vet? Kanske kan detta leda till mer förståelse och en vettigare debatt framöver. På samma sätt som jag som liberal älskar att umgås med ett flertal socialister, munhuggas med dem och ibland faktiskt enas om vissa saker, så kanske det här kan skapa en öppenhet för att faktiskt försöka förstå varandra. Då måste vi dock – på båda sidor – bli bättre på att skärskåda oss själva, våra fördomar och våra generaliseringar. Och  än så länge lämnar kommentarerna på PI mycket att önska.

Haiti-katastrofen kan pröva svensk lag

Jordbävningen i Haiti är en hemsk händelse, lidandet för människorna omöjligt att förstå. Jag är glad att min mammas kollega Ferdinand Joseph har lyckats få kontakt med sin släkt på Haiti och att de tydligen klarat sig. Alla har inte haft den turen.

Att skriva om hur hemsk katastrofen är tillför dock inget nytt. Det gör däremot det konstaterandet av Gunilla Karlsson att en hittills oanvänd bestämmelse i svenska Utlänningslagen, om uppehållstillstånd baserat på en miljökatastrof, kanske kan tillämpas och prövas för första gången när de första flyktingarna undan jordbävningen på Haiti söker sig till våra gränser. För mig som förespråkar en öppen och liberal migrationspolitik och på sikt vill ha fri invandring, är det spännande. Här har vi chansen att testa våra lagar. Är vi villiga att öppna vårt land för människor som under en viss tid kommer att behöva någonstans att bo, eller kommer vi fortsätta att visa människor på dörren enbart för att de inte kan anses aktivt och individuellt förföljda i hemlandet?

Att hjälpa människor på plats är självklart bäst i samband med en sådan här katastrof. Ingen människa vill ju egentligen lämna all den trygghet som hemmet innebär för att flytta till ett land där man inte ens kan språket. Däremot måste vi vara öppna för att välkomna människor hit om de behöver oss. Det måste vara självklart för ett öppet och demokratiskt land som håller de mänskliga rättigheterna högt.

Intressant?

Grattis, Cecilia!

Den nya EU-kommissionen har presenterats. Om den godkänns av EU-parlamentet kommer vår svenska kommissionär Cecilia Malmström att få en av de tyngsta posterna. Med ansvar för inrikesfrågor med inriktning på migration och polis kommer hon att vara central på många sätt de kommande fem åren. Med ansvar för kampen mot organiserad brottslighet ges hon också möjlighet att verka för en liberal kärnfråga, det så kallade ”europeiska FBI”, i praktiken ett fördjupat samarbete som ska kunna bekämpa brottslighet oberoende av gränser.

Det finns inget annat att säga än ett stort grattis! Cecilia kommer att göra ett sjukt bra jobb, det är jag säker på.

Intressant?

Upplopp på andra sidan fältet

Tidigare ikväll urartade det på södra sidan Järvafältet, dvs någon kilometer söder om mig här i Husby. Ungdomar startade upplopp i Tensta och tände bland annat eld på en container. Ungdomarna kastade stenar mot brandbilarna och det fanns lager med sten kring gångbroarna över vägarna, färdiga att kunna kastas på passerande fordon.

Det som hänt i Tensta ikväll, likväl som liknande och värre upplopp i Rinkeby men också Rosengård, är symtom på samma sak. Integrationspolitiken som socialdemokratin drivit sedan 1980-talet har misslyckats totalt. Utanförskapet har cementerats i vissa områden, oftast områden som karaktäriseras av miljonprogram och på ett visst avstånd från stadskärnor. Den enda hållbara lösningen är en ny syn på integration och invandring.

Den ena delen av lösningen är att ge människor i dessa områden en ny tro på framtiden. Ungdomarna behöver få veta att de kommer att få jobb, möjlighet till utbildning och rent allmänt kan skapa sig en framtid för sig själva. Idag finns inte den tron; en undersökning som publicerades i lokaltidningen Mitt i Kista någon gång under 2008 visade att någonstans runt hälften av ungdomarna på Järvafältet hade som framtidsplan att ”gå på bidrag”. När det är den enda plan som ungdomar kommer fram till har man totalt misslyckats.

Den andra delen av lösningen är en förändrad syn på invandring. Hittills har migrationspolitiken gått ut på att låta flyktingar komma till landet, förutsatt att de lyckas betala någon människosmugglare för att ta sig hit alltså. När de väl är här ska de tvingas igenom en påfrestande och förnedrande asylprocess, en process som allt som oftast ter sig obegriplig och inhuman för vanliga medborgare. Många skickas hem igen, bland annat eftersom krig i hemlandet helt enkelt inte räcker som asylskäl.

Det vi istället måste göra är att öppna våra gränser mer, inte stänga dem ytterligare. Vi måste öppna oss framför allt för arbetskraftsinvandring. Synen på invandring som något negativt bygger till stor del på att den enda invandring vi sett sen 1960-talet har varit flyktingar som kommit hit, traumatiserade av sina upplevelser. Om denna bild istället hade kompletterats med den positiva bilden som kvalificerad arbetskraftsinvandring ger, hade rasistiska partier eller invandringskritiska partier som Sverigedemokraterna aldrig haft möjlighet att växa sig så starka som de nu har. Då hade vi istället sett individer som bidragit till samhället på ett positivt sätt, istället för att se människor med utländsk bakgrund som en belastning för samhället.

Tyvärr har facket sett till att socialdemokratin hållit tillbaka alla försök till att öppna gränserna för arbetskraftsinvandring. I Vaxholm visade facket för bara ett par år sen att de inte ens vill ha hit andra EU-medborgare. ”Go home!” ropade man åt dem som arbetade åt Laval.

Utvecklingen på Järva, i Rosengård och liknande områden visar med all tydlighet att nuvarande invandringspolitik har misslyckats. Nu måste vi tänka om och inte bara öppna våra gränser för dem som har det svårt. Vi måste också öppna för arbetskraftsinvandring i större skala, det bidrar inte bara till en positivare bild av invandring utan ökar också vårt eget välstånd.

Dessutom måste vi se till att göra asylprocessen effektiv, human och framför allt mindre begränsande. Vi måste ta vårt ansvar som ett fritt, demokratiskt land och låta människor som har det svårt finna en fristad i vårt land. Vi måste gå längre än genevekonventionen stipulerar och låta samvetet och humaniteten styra våra beslut.

Det är dags att genomföra en liberal revolution i migrationspolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om migration, invandring, liberal, asyl, genevekonventionen, arbetskraftsinvandring, flykting, flyktingar, integration, järva, tensta, rosengård, sverigedemokraterna, öppna gränser, migrationspolitik, socialdemokratin, husby