Kategoriarkiv: Stockholm

”Husby kräver respekt” – men inte för alla åsikter

Nätverket Husby kräver respekt, som står bakom ockupationen av Husby träff, har nu skaffat sig såväl Twitterkonto som blogg. De framställer också sina krav med all önskvärd tydlighet.

  • Husby träff skall finnas kvar i befintliga lokaler.
  • Husby träff skall finansieras av Stockholms stad.
  • Stoppa nedskärningarna i Husby och Järva-området
  • Inför en lokal styrgrupp i RinkebyTensta-Husby, och hela Järva, som bestämmer över politikernas beslut och kan riva upp fattade beslut som rör folket i stadsdelen.

Hur styrgruppen ska tillsättas framgår inte. Antagligen ska det dock garanteras att den bara fattar beslut som river upp varje uns av förändring. Nätverket motsätter sig nämligen inte bara nedläggning av skolor (trots att elevunderlaget sviker och inte räcker för att fylla upp alla skolor i området). De protesterar också mot att Ica har slutat hantera post och att Försäkringskassan lagt ner sitt kontor här (jag som bott här sedan 2005 har aldrig sett detta kontor, så det måste lagts ner innan dess). Båda sakerna skylls implicit på Alliansen.

En lokal styrgrupp som kan sätta sig över politikernas beslut är självklart juridiskt omöjlig, med mindre än att Järva bryter sig loss och bildar en egen kommun. Därmed är det fjärde kravet omöjligt att tillgodose. Det är dock oklart om demonstranterna är medvetna om detta.

Vad gäller flytten och finansieringen av Husby träff går det självklart att få gehör. Frågan är varför, då Husby träffs stora lokal, som fokus ligger på, för det mesta står tom. Fräschare, nyrenoverade lokaler på andra sidan gången i centrum väntar på att verksamheten ska kunna flytta dit och därmed få lokaler som sannolikt är bättre anpassade till verksamhetsnivån. Som Husbybo så bryr jag mig inte så mycket, så länge ingen slösar bort mina skattepengar på att bekosta lokaler som för det mesta står tomma.

Det mest fascinerande är att Husby kräver respekt inte respekterar de Husbybor som tycker annorlunda än de.

Namninsamlingar i protest mot olika saker har förekommit sporadiskt de senaste åren och när man själv konstaterat att man är för förändringarna, har man fått en utskällning eller fått höra något annat om att man sviker. En av mina vänner, som också bor i Husby, träffade på protestanterna idag. Han framförde sina åsikter och varför han därmed inte ville skriva på några protestlistor – och bemöttes med kraftiga fnysningar och upprörda ”Men tänk på oss andra!” från demonstranterna. Tydligen är det viktigare att deras åsikter får gehör och genomförs, än att vi andra får ha åsikter om och inflytande över hur Husby utvecklas i framtiden.

Protestaffisch från nätverket Järvas framtidDet är dock inte det minsta förvånande att vi med liberala åsikter blir utskällda, fnysta åt och får våra åsikter ogiltigförklarade. Husby kräver respekt grundades efter ett protestmöte i söndags, arrangerat av nätverket Järvas framtid. Som framgår av affischen var medarrangörerna till protesten bland annat Socialdemokraterna i Husby, Miljöpartiet i Järva, Vänsterpartiet i Husby och Rättvisepartiet Socialisterna i Husby. Idel vänsteropposition och extremvänster med andra ord. Frågan är var vi Husbybor som inte känner oss representerade av dessa åsikter ska vända oss för att göra vår röst hörd?

Ockupationen lär fortsätta och det lär ge en viss uppmärksamhet. Däremot kommer det att bli nej på minst ett av fyra krav från ockupanterna. Samtidigt som de kräver respekt, vägrar de att respektera att andra Husbybor kan tycka annorlunda än de själva. Sammantaget blir intrycket av protesterna mer av ett bortskämt barn som inte får som det vill. Kan det verkligen vara det som aktivisterna vill?

Annonser

V vill ”rädda” Husby träff

Vänsterpartiet uppmanar Joakim Larsson (M) att åka ut till Husby och träffa de människor som sedan söndag kväll ockuperar Husby träff. Ockupationen har kommit till stånd för att ”rädda” Husby träff, då den anses nedläggningshotad.

Samtidigt så är nedläggningen av Husby träff i praktiken enbart en flytt på ungefär 50 meter. Lokalerna kommer att bli annorlunda och till stora delar nyrenoverade och ändamålsenliga, istället för de, i ärlighetens namn, rätt nedgångna lokalerna man huserar i just nu.

Vad Vänsterpartiet heller inte berättar är att Nätverket Järvas framtid, som just nu kampanjar hårt mot snart sagt alla förändringar i Husby, stöds av samtliga tre partier i vänsteroppositionen. Det ska, enligt flyers som satts upp runt om i Husby, demonstreras och ockuperas mot ”nedläggningen” (flytten) av Husby träff, mot privatiseringen av Husbybadet (som knappast kommer kunna bli dyrare än det är oavsett vem som driver det) och mot nedläggningen av vårdcentralen (vilket inte blev en nedläggning då en privat aktör tog över istället). Dessutom är man missnöjd med att staden planerar att ta bort trafiksepareringen (en separering som många moderna stadsplanerare anser har en negativ påverkan på gatulivet).

Ockupationerna och demonstrationerna handlar enbart om att plocka billiga poänger hos människor som instinktivt ryser till så fort orden privatisering och förändring nämns. Samtidigt ignoreras vi andra Husbybor, som faktiskt bejakar förändring och tycker att det är kvalitet som är det viktiga, inte vem som står bakom driften. Effektiv hantering av våra skattemedel ska stå högt på agendan, fungerande och tillräcklig samhällsservice likaså. Ingen av dessa har blivit lidande av de förändringar som genomförs i Husby just nu, snarare tvärtom.

Vänstern måste sluta upp med att bekämpa privata aktörer och istället se till vad som ger bäst service till medborgarna här ute. Alliansens stora problem är inte att de gillar privatiseringar och förändringar, utan att de inte lyckats kommunicera fördelarna med förändringarna till många av de medborgare som bor här ute.

Sen måste vänstern sluta agera som att de talar för alla här ute i Husby. Det gör de inte. Vi är många som gillar de förändringar som sker här ute. Skillnaden är att vi inte ställer oss på gatorna och skriker uppmuntrande ord till Alliansen – en fånigare demonstration får man ju leta efter. Så innan vänstern slår på stora trumman kanske de skulle göra en undersökning hos alla boende här ute för att faktiskt få veta vad folk tycker och hur många som över huvud taget bryr sig om vilken driftsform Husbybadet har. Risken är dock stor att vänstern blir gruvligt besvikna.

Uttalande från Nätverket Järvas framtid

Husby Träff ockuperas
Drygt 60 personer, med stor bredd från det lokala föreningslivet och alla
åldrar, deltog i storrådslaget ”Husby och Järva kräver respekt”, arrangerat
av Nätverket Järvas Framtid, söndagen kl 15-20

Efter många starka inlägg av Husbybor i alla åldrar antogs följande
beslut:
– enhälligt stöd för nedanstående öppna brev, med följande tillägg:
– krav på bildandet av lokala styrgrupper i varje stadsdel (Husby, Akalla,
Rinkeby, Tensta-Hjulsta) med verklig makt och bred representation från det
lokala föreningslivet över Järvalyftet, dess strukturplaner och alla andra
viktiga frågor under denna process.
– krav på bred info på flera språk med inbjudan till en demokratisk dialog
om alla viktiga förslag och förändringar, som rivningen av gångbroarna mm,
flytten av Husby Träff, nedläggningen av Bredbyskolan och andra kommunala
skolor, privatiseringen av Husbybadets drift).
– ett spontant förslag från ungdomar på mötet om en omedelbar ockupation
av Husby Träff för att sätta kraft bakom orden samma kväll dagen innan
träffens stora sal i morgon måndag ska stängas för ombyggnad fick efter en
ingående diskussion starkt och närmast enhälligt stöd (endast personalen i
träffen deltog inte i omröstningen). För detta röstade tex även
representanterna för två s-föreningar.
Efter mötet bildades för detta en fristående kampanjgrupp, som kallade sig
”Husby kräver respekt”.


Gästblogg: Idag gratulerar vi en 60 åring i toppform – eller hur det nu var

Idag gästbloggar järnvägsingenjören Fredrik Thurfjell här på bloggen, med anledning av att tunnelbanan fyller 60 år.

Tunnelbana i Stockholm år 1960Det är idag 60 år sedan som första tåget rullade i Stockholms tunnelbanenät. Ett tåg till Hökarängen, på samma bana som det fram till för några år sedan kördes spårvagn på.

Vad har då hänt på dessa år. Tunnelbanan har naturligtvis byggts ut en hel del och har nu 100 stationer, den senaste invigd 1994. Driftformer och fordon har förändrats. Men en hel del av det äldre vagnarna rullar än och kapaciteten räcker inte till för de resandemängder man har. Det har talats om många vackra utbyggnadsplaner, men det senaste ett och ett halv decennierna har alltså ingen utbyggnad skett.

Man har dock bytt signalsystem på gröna linjen (som ju trafikeringsmässigt är tre linjer, bara SL som förstår den logiken) till ett system som nu ger nästintill sämre kapacitet än det man hade innan för att man vill vara på den säkra sidan att det inte kollapsar. Nu står röda linjen på tur att bytas, vad det blir för system är än så länge oklart men man kan ju hoppas att det blir ett bättre.

Man skulle ju också kunna bemöta trängseln med att köra tåg som är lika långa som plattformarna och inte kortare för att man inte vill/kan/har råd (välj valfri ursäkt) skaffar fler fordon.

Vad då gäller utbyggnader så är det närmast pinsamt att blåa linjens östra slutstation ligger mitt i innerstaden. Att antalet stationer där tunnelbanan möter det andra stora spårtrafiksystemet i Stockholm – pendeltågen – är hela 3 (!) är inte speciellt imponerande. Enkla anslutningar man kunde göra är exempelvis förlänga en av blåa linjens norra ändar till Barkarby station. I söder finns liknande korta sträckor som fattas. I Högdalen korsar Gröna linjen Pendeltågen men här har man inte byggt någon station för pendeltågen.

Men nu verkar hela SL och Stockholm drabbats av spårvagnssjuka efter att ha aktivt tillämpad filosofin att spårvagn är omodernt och nåt som bara småstäder och städer som inte kan bygga en fin tunnelbana (läs Göteborg) pysslar med. Så nu får vi kanske inte se någon utbyggnad alls av tunnelbana. Vissa politiker har ju hävdat i åratal att tunnelbanan är ”färdigbyggd”. Spårvagn är ett jättebra transportmedel det säger jag inte emot, exempelvis skulle det vara en oerhört välgärning om Sveriges mest belastade busslinje, Blåbuss/stombuss 4, konverterades till spårvagn. Tvärbanan har också fyllt ett stort behov och att den fortsätt byggas ut är mycket positivt. Men varför förstår man inte att man måste tänka helhet när man planerar trafik. Man kan inte satsa på ett trafikslag i taget.

Slutligen vill jag stämma upp i en skål för en sextioåring som är ungefär som en sextioåring ska vara, lite krämpor men full av minnen och hyfsat livsglad och lever förhoppningsvis många år till.

Men behövs det inte en höftledsoperation – eller är det hjärtproblem??

Fredrik Thurfjell, järnvägsingenjör

Intressant?

Det liberala valet i Stockholms stad

Någon minut innan det här inlägget publiceras stängde vallokalerna. Det betyder att jag som kampanjledare för Folkpartiet liberalerna i Rinkeby-Kista kan berätta om mitt eget val. Att göra det innan skulle innebära att jag inte fullgjort mitt uppdrag till fullo. Jag är nämligen i första hand liberal och i andra hand folkpartist. Det gjorde att jag efter mycket funderingar bestämde mig för att rösta på det mest liberala partiet i kommunvalet i Stockholms stad. Det partiet är för tillfället inte Folkpartiet utan Centerpartiet. Mitt kryss gick till Per Ankersjö.

Liberalismen är en ideologi som kan vara svår att greppa till fullo. Det brukar ibland sägas att det finns lika många liberala ideologier som det finns liberaler och det är antagligen inte så långt ifrån sanningen. Liberalismens grundläggande tro på individen gör också att individen får stora möjligheter att själv tolka ideologin. Det är både bra och dåligt och framför allt gör det att det kan vara svårt att ha ett liberalt parti som alla anser är liberalt.

Folkpartiet liberalerna gör ett bra jobb att försöka vara ett sådant parti, men misslyckas förhållandevis ofta. På riksplanet har vi sett konstiga utspel om burka- och niqabförbud, eller krav på att föräldrar ska tvingas komma med till skolan när deras barn är stökiga. Samtidigt finns det många klockrena liberaler på riksplanet och min favorit är Amanda Brihed, en stark kvinna som aldrig kompromissar med ideologin. Det gör att jag har tilltro till partiet och att jag för tillfället inte kan tänka mig att rösta på något annat parti i riksdagsvalet. På samma sätt har jag tilltro till liberalismen i landstinget och självklart fick Folkpartiet liberalerna min röst även där.

Folkpartiet liberalernas och Centerns loggorI Stockholms stad är det annorlunda. Där är Centerpartiet mycket mer uttalat liberalt och har starka liberala företrädare som Per Ankersjö och Helen Törnqvist. Centerpartiet är också mer ideologiska och håller fast vid liberala principer. Folkpartiet kompromissar å sin sida alldeles för ofta med de liberala värderingarna för att vinna röster. Det mest uppenbara exemplet handlar om en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan. Folkpartiet i alla länets kommuner – utom Stockholms stad – är för att alla elever i hela länet ska kunna välja gymnasieskola fritt, utan att vara bunden av kommungränser. Det är också det liberala sättet att se på det. Folkpartiet i Stockholms stad är kategoriskt emot det. Anledningen är inte ideologisk, tvärtom erkänner de flesta att det vore mest liberalt att sälla sig till länets åsikt. Nej, istället handlar det om att FP är rädda att förlora viktiga röster i exempelvis Bromma om man företräder en åsikt som gör att ”förortsungar” kan komma och ta platser i gymnasier som Brommaväljarna anser ska vara reserverade till deras barn. I ärlighetens namn måste det förstås nämnas att det i princip inte finns något parti i Stockholms stad som vågar vara för den gemensamma antagningsregionen, med samma argumentation även om det är olika hur ärlig man är med det.

Inför valet bestämde jag mig för att göra en genomgång av skillnaderna mellan Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Stockholms stad. Enklast var förstås att fråga gruppledaren, Per Ankersjö, vilket jag också gjorde. När jag fick veta vad som skiljde partierna åt insåg jag att jag var klockren centerpartist just i kommunvalet. Det handlar om små saker, som att centern öppnar mer för friskolor och att det inte nödvändigtvis måste finnas kommunala alternativ i alla stadsdelar. Det som främst fäller avgörandet är dock att Centerpartiet bejakar utveckling och framför allt höga hus överallt där de kan passa in, medan Folkpartiet intar en underlig konservativ ståndpunkt och tycker att Stockholms innerstad ska vara fredad från synlig förändring. Anledningen är som så ofta inte i första hand ideologisk utan ett strategiskt beslut för att vinna nya väljargrupper.

Stockholm Waterfront Building, nattbildJag har alltid varit utvecklingsvän och har länge tyckt att det behövs fler höga hus i Stockholm – inte bara enstaka punkthus utan hela områden med en högre höjd. Generellt borde det byggas på ett par-tre våningar i höjd på de flesta hus i staden. Undantagen är givetvis områden som Gamla stan eller söders träkåkar. En gång i tiden vågade vi bygga på höjden – ta kungstornen som exempel. Tyvärr  har modet försvunnit och numera vågar ingen bygga något som kan synas eller märkas. Det är ett under att Stockholm Waterfront kunde byggas över huvud taget, men jag är väldigt glad att det blev av. Därför blev jag väldigt ledsen när det visade sig att Folkpartiet var så utvecklingsfientliga på detta område, än mer så när det gjordes till en profilfråga inför detta val. Det är svårt att stödja ett parti helhjärtat när en av ens egna hjärtefrågor går helt på tvärs med en av partiets profilfrågor. Jag har också vägrat befatta mig med valmaterial som handlat om detta, något som gått bra eftersom jag bor i ytterstaden, där FP kan tänka sig att bygga på höjden. Här ute är jag inte heller ensam om att ifrågasätta varför partiet har intagit denna underliga ståndpunkt. Det är helt obegripligt för många av oss mer ideologiskt sinnade liberaler.

Jag är antagligen inte den bästa kampanjledaren, eftersom jag bryr mig mer om ideologi än om att maximera röster. Jag är otroligt trött på valrörelsen, eftersom så många intressanta bloggare förvandlats till partimegafoner utan egen vilja och egna åsikter. Samtidigt tror jag på det som Birgitta Ohlsson predikar, att Värderingar Vinner Val. Jag tror stenhårt på att man i längden vinner fler röster på att vara konsekvent i sin ideologi och att vara förutsägbar i sina ståndpunkter. Det är omöjligt att täcka in alla sakfrågor i ett valmanifest, speciellt eftersom man aldrig vet vilka frågor som kommer att bli stora under den kommande mandatperioden. Det kommer ständigt nya, oförutsedda frågor man måste ta ställning till. Om ett parti har en konsekvent ideologi, fri från populism, är det lättare att ha förtroende för partiet. Tyvärr är det få partier som idag kan sägas vara så ideologiskt renläriga. Ett undantag är just centern i Stockholms stad.

Jag gör mig antagligen inte många nya vänner inom mitt eget parti idag, genom att berätta om mitt ställningstagande för Centerpartiet. Samtidigt måste jag vara klar och tydlig med detta för att vara ärlig mot mig själv. De karriärfokuserade partister som jag eventuellt gör mig till ovän med, kan jag faktiskt vara utan. För mig handlar politik inte om att maximera röster. För mig handlar politik om visioner, ärlighet och ideologi. Politik är att vilja förändra, inte att vilja göra karriär. Politik är att vara sann mot sina egna övertygelser, inte att anpassa sin åsikter efter den allmänna opinionen. Den som inte skriver under på detta har jag svårt att känna respekt för, oavsett politisk tillhörighet.

Intressant?

Världens största museum eller en levande storstad?

Länsstyrelsen kritiserar det planlösa byggandet och är i praktiken sur över att något som byggs i Stockholm idag faktiskt syns. Ungefär samtidigt går Centerpartiet ut och vill exploatera Årsta Holmar för att göra dem mer tillgängliga för allmänheten. De har tidigare förespråkat fler höga hus och synlig, modern arkitektur i Stockholm. Vilket av dessa i praktiken oförenliga intressen ska ha företräde i Stockholm 2010?

En visionsbild för exploatering av Årsta Holmar

En visionär bild av hur Årsta Holmar kan bli mer tillgängliga för allmänheten.

Stockholm är en fantastisk stad, om det är många överens. Samtidigt finns det stora problem beträffande stadsplaneringen och hur staden utvecklats det senaste halvseklet. Rivningshysterin som härjade på 1960-talet vill vi inte se mer av, alldeles för många värdefulla miljöer jämnades med marken, till råga på allt för att ersättas med anskrämliga betongklumpar utan minsta estetiskt värde. Ytterligare en effekt som rivningshysterin hade, och som medför enorma problem i dagens stadsplanering, är att den överdrivna rädslan för förändring av Stockholm underblåstes till fanatiska nivåer. Den rädslan lever vi med än idag, vilket inte bara försenar nyckelprojekt som Slussens förnyelse, utan också medför att Stockholm hindras i sin utveckling och därmed förvärrar framför allt bostadssituationen men också miljöproblemen som ökade pendlingsavstånd med mera innebär.

Skräcken för förändring har gått så långt att även det i grunden liberala partiet Folkpartiet liberalerna har anslutit sig till den starkt konservativa linjen och kräver stopp för höga hus innanför tullarna. Däremot håller Centerpartiet under ledning av Per Ankersjö fortfarande flaggan högt för en mer liberal syn på stadsbyggnad, något som i kombination med Stureplanscenterns framväxt och de åsikter som följt därmed har gjort att de definitivt har övertagit rollen som Det Liberala Partiet i Stockholms stad.

Slussen, en stenöken

Slussen, en stenöken som ska bevaras till varje pris?

Läser man mellan raderna i den kritik som riktas mot hur det byggs i Stockholm just nu inser man att Länsstyrelsen anser att alla förändringar i Stockholm som innebär att något synligen förändras, borde stoppas. Den ”riksintressanta kulturmiljön” utgörs nämligen av fronten mot vattnet, den begränsade, låga höjden på husen och anpassningen till naturen. Länsstyrelsen efterlyser en ”samsyn” när det gäller avvägningar mellan riksintressant kulturmiljö och nödvändig exploatering för att få en storstad som står sig i den internationella konkurrensen. Deras recept på samsyn är dock inte gemensamma avvägningar, eftersom ”planer på skyskrapor väckt förvåning hos länsstyrelsen”. I praktiken innebär alltså en samsyn att tjänstemännen på länsstyrelsen snarare än de folkvalda politikerna i Stockholms stadshus ska bestämma vad som ska byggas i Stockholms innerstad. Något mindre demokratiskt får man leta efter i dagens Sverige.

Stockholm behöver utvecklas, om det råder ingen tvivel. Bostadsbristen är akut och pendlingsavstånden ökar. Trafikinfarkten blir allt värre och de infrastruktur som skulle kunna avhjälpa situationen är till dags dato minst 30 år försenade. Satsningar på såväl vägar som kollektiva färdmedel behöver mångfaldigas för att komma ikapp kraven. Att då kräva att innerstaden fredas från all förändring som kan avhjälpa problemen är då vrickat och länsstyrelsen med flera måste inse att en levande stad aldrig kan tillåtas att bli ett museum. Däremot ska vi heller aldrig falla tillbaka på den rivningshysteri som härskade på 1960-talet, det skulle riskera oersättliga kulturvärden.

Å andra sidan skulle en likadan rivningshysteri förstås uppfylla länsstyrelsens krav, eftersom de nya hus som byggdes på 1960-talet vare sig förändrade fronten mot vattnet, anpassningen till naturen eller den generella höjden på husen i innerstaden…

Intressant?

Var är Stockholmskompassen?

Valet rycker allt närmare. Nästa vecka är det Almedalsveckan, den största återkommande politiska händelsen i Sverige. I år är den större än någonsin, i och för sig en trend som stått sig de senaste åren, men valår gör att det blir extra många seminarier och andra händelser under veckan. För inte så länge sen började också de olika mediernas valtester och partikompasser att dyka upp på nätet. Vissa använder samma kompass som skapats av TT, andra gör sina egna.

Gemensamt för alla kompasser är att de bara tar upp rikspolitiken och visst, det skulle vara hart när omöjligt att göra en kompass för varje enskilt kommunval. På många håll skulle skillnaderna dessutom vara så små att en sådan kompass inte skulle vara praktiskt genomförbar.

Så är inte fallet i storstäderna och speciellt Stockholm. I Stockholms stadshus är de politiska partierna mer ideologiska än i de flesta kommunala församlingar. Partierna profilerar sig i olika frågor och på många sätt liknar stadsfullmäktiges möten riksdagens sammanträden. Trots det finns det ingen valkompass som är anpassad efter de lokala frågorna respektive parti driver i staden. På andra håll kan sådana kompasser dyka upp genom lokala medier, men Stockholms drygt 800 000 invånare har inga stora lokaltidningar att läsa. Vi har SvD och DN.

Då de lokala värderingarna kan skilja sig en del från dem som gäller på riksplanet vore det bra för lokaldemokratin i Sveriges i särklass största kommun om det fanns ett lokalt partitest att göra. Många väljare har svårt att veta exakt var de olika partierna står i frågor som skola, omsorg eller stadsbyggnad. Det är dags för ett sådant test.

Den som först kan presentera en fungerande Stockholmskompass kommer att få en chokladask eller liknande av mig. Vem antar utmaningen?

Intressant?

Ensam storstadsliberal söker

Flera partier slåss om de eftertraktade storstadsliberalerna. Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och till och med Miljöpartiet gör allt för att förföra liberalerna i landets storstäder. Så var ska en ensam, vilsen storstadsliberal egentligen söka sig en varm famn?

Tors Torn vid Norra stationsområdet i Stockholm, arkitektskiss.

Tors Torn, ett av de senaste förslagen till högre hus i Stockholm

Storstadsbor är mer liberala, både ekonomiskt och livsstilsmässigt, än sina landsmän på landsbygden. Inte konstigt då att de liberala partierna har större framgångar i storstäderna. Samtidigt har ett nytt parti börjat attrahera liberala storstadsväljare, ett parti som inte tidigare haft en naturlig liberal profil. Det handlar om Miljöpartiet.

Folkpartiet liberalerna har tappat väljare till Miljöpartiet i storstäderna, fler än som gått andra vägen. Det som lockar är den livsstilsliberala ideologin kombinerat med en uttalad politik för hållbar utveckling. Med en fortsatt god ekonomisk utveckling har många storstadsväljare hittills inte heller brytt sig så mycket om samarbetet med de mörkröda, även om många av de nya miljöpartiväljarna skulle drömma mardrömmar om någon berättade för dem att Lars Ohly skulle bli minister med inflytande över något som helst viktigt politikområde. Strömmen av väljare till miljöpartiet har också stärkts av att de liberala partierna givit upp och lagt sig platt i integritetsdebatten. Istället för att stå upp för integritet och rösta emot FRA-lagen och IPRED har både Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet lagt sig platt inför hotet att Moderaterna skulle spräcka Alliansen över frågorna.

Per Altenberg (FP) är en storstadsliberal som inte tänker låta detta fortsätta och för att locka tillbaka de liberaler som snubblat över blockgränsen till de gröna har han skrivit ihop ett frieri till storstadsliberalerna. Manifestet innehåller många goda argument för varför en liberal storstadsväljare bör sälla sig till de liberala partierna snarare än till det globaliseringsfientliga Miljöpartiet, till den frihetliga Alliansen snarare än den skattehöjande vänsteroppositionen. Vad som saknas är argumentation om integriteten, eftersom det inte finns några klara garantier. Altenberg själv värnar integriteten, även om det inte är hans största profilfråga, men än så länge finns det inga klara besked om hur Folkpartiet liberalerna kommer att agera nästa gång integritetskränkande frågor dyker upp för behandling i riksdagen.

Nu är ju Folkpartiet liberalerna inte längre det enda liberala partiet i Sverige. Centerpartiet har också kommit ut som goda liberaler och har allt mer närmat sig sina folkpartigrannar. Hur ska då en storstadsväljare välja, med två snarlika partier att vända sig till?

Skillnaderna på riksplanet är inte stora. Partierna vill båda sänka skatter och öka valfriheten. De har lite olika förslag på vilka skatter som ska försvinna först, där FP prioriterar att avskaffa värnskatten. De har olika förslag om att förändra LAS, men båda vill göra förändringar. Folkpartiet liberalerna är mer uttalad EU-vänliga och vill folkomrösta om Euron så snart som möjligt, Centerpartiet har sin profil i småföretagande och till viss del miljön.

Skillnaderna i storstäderna är inte heller stora. Om vi tar Stockholm som exempel är det bara några profilfrågor som egentligen skiljer.

Utöver det finns det likheter men där partierna prioriterat olika. Centern har som outsider exempelvis haft en bättre position vad gäller att trycka på för mer sponsring i kultursektorn och idrotten, men Folkpartiet liberalerna driver egentligen samma politik.

Så hur ska en vilsen storstadsväljare egentligen rösta? Svaret är inte enkelt, men ligger i de små men viktiga skillnader som presenterats här. Valet bygger på prioriteringar. Vilka frågor tycker man är viktigast och vilket parti matchar bäst i dessa frågor? Samtidigt finns självklart möjligheten att kryssa en kandidat som tillhör ett visst parti men vars profilfrågor sticker ut från partiets officiella linje.

Jag känner personligen många liberaler som helst av allt vill rösta på Folkpartiet liberalerna, men som tvekar på grund av den fientliga inställningen till högre hus i innerstaden. Jag är själv väldigt välvilligt inställd till högre hus även i innerstaden och har diametralt motsatt åsikt mot partiet i just denna fråga. Jag är även medlem i Yimby sen länge. Jag står dock inte på någon lista så mig går det inte att kryssa. För de tveksamma som tycker att detta är en av de viktigaste frågorna i valrörelsen återstår då antingen att rösta på Centerpartiet eller att hitta någon på Folkpartiet liberalernas lista att kryssa, någon som delar denna åsikt. Jag känner för tillfället inte till någon och därmed blir detta blogginlägg en utmaning till folkpartisterna: de kandidater som är villiga att driva på för högre hus även inom tullarna och som är beredda att stå upp för åsikten offentligt i valrörelsen kan höra av sig till mig, så presenterar jag er här på bloggen.

Intressant?