Etikettarkiv: utveckling

Vem äger din information i de sociala medierna?

USA:s rättsväsende begärde ut uppgifter om en isländsk parlamentsledamots aktivitet på Twitter, något hon givetvis motsatte sig. Nu uppmärksammas det att Twitter äger allt användarna producerar genom deras tjänst och att de är fria att använda den informationen som de vill. Än en gång aktualiseras frågan om sekretessen i sociala medier och vem som äger informationen.

Kommer du ihåg debaclet för ett par år sedan, när Facebooks användaravtal visade sig innehålla paragrafer som gav dem en ”oåterkallelig, evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida det man skickat på sajten, exempelvis bilder? Facebook backade efter en proteststorm bland användarna och numera ger avtalet inte alls lika långtgående rättigheter för företaget. Även den uppdatering som gjorde att användarnas statusuppdateringar gjordes tillgängliga för vem som helst, såvida användaren inte gjort speciella inställningar, skapade vilda protester. Även denna gång tvingades Facebook att backa.

Twitters namnlogotyp och fågelsymbolNu har turen kommit till Twitter. Amerikanskt rättsväsende har begärt ut uppgifter om några användare kopplade till Wikileaks. Det handlar om alla deras meddelanden, vilka de har haft kontakt med, när och var de har twittrat och så vidare. Givetvis gick det inte att hålla detta hemligt eftersom det rör Wikileaks och extra problematiskt blev det eftersom en av de tre personerna vars uppgifter begärts ut är Birgitta Jónsdóttir, ledamot av det isländska parlamentet. Hon har unika möjligheter att bestrida utlämnandet av uppgifterna och har bland annat tagit kontakt med Islands justitieminister för att få hjälp med det. Det kommer garanterat finnas många intressanta diplomatiska dokument för Wikileaks att läcka efter den härvan.

Hur det än går med just denna utredning så aktualiserar det hela än en gång vem som äger informationen i de sociala medierna. Twitter har nämligen i sina användarvillkor gjort klart att de äger all information som produceras med tjänsten och att de får använda den som de vill, inklusive bearbeta och sälja den. Vibbarna känns igen från Facebook och det som tidigare lett till proteststormar. Det må vara hänt att publika tweets går att använda på andra sätt, de är ju ändå just publika. Däremot är det orimligt att Twitter kan använda information om t.ex. IP-adresser precis som de vill. Inte heller ska de kunna sälja vidare tweets hur som helst eftersom det finns upphovsrätt. 140 tecken räcker inte långt, men det går exempelvis att åstadkomma haikus. Dessa uppnår garanterat verkshöjd och måste anses skyddade av upphovsrätten.

Det stora problemet med de sociala medierna är just de stora tjänsternas försök att bereda sig tillgång till och makt över den information vi villigt delar med oss av. Oftast göms försöken i användarvillkoren och uppmärksammas inte förrän långt efter att tjänsterna lanserats. Det är en affärsidé, men något de sakta men säkert får lära sig är att användarna inte anser att de har rätt till informationen bara för att det är deras kanal som använts för att sända den. Användare av sociala medier delar gärna med sig av information i dem, ibland väldigt dumdristigt, men det är ändå ett val att dela med sig av viss information och till vissa människor. De flesta väljer vilka uppgifter de delar med sig av publikt och vilken de bara delar genom privata meddelanden. En sak ingen delar öppet är vilken IP-adress de använt för att ansluta till tjänsten. Många vill inte heller dela med sig av platsdata, även om det är möjligt. Trots det kan tjänstens ägare komma åt mycket av den informationen ändå och gömmer undan villkoren för detta långt ner i användarvillkoren i tron och hoppet att ingen kommer att orka läsa dit.

De sociala medierna är gratis för användarna och finansieras genom reklamintäkter på olika sätt. I de sammanhangen är information samma sak som pengar och det är självklart att företagen vill komma åt så mycket information som möjligt utan att betala för det. Det får många användare att bli skrämda och varje gång det kommer fram nya uppgifter om vad tjänsternas ägare kan ta reda på om dig, drar många öronen åt sig och säger att de aldrig mer ska använda tjänsten i fråga. Trots det minskar inte användningen av sociala medier, tvärtom. Det beror, förenklat, på att de fyller en funktion och ett tomrum i den mänskliga samvaron. De sociala medierna tilltalar oss som de sociala varelser vi är och möjligheterna att ha stadig social samvaro oberoende av avstånd i tid och rum överväger rädslan för att medieföretagen ska ta reda på saker om oss som vi inte vill att de ska veta. Samtidigt finns det en gräns för vad vi som människor går med på och det är något som Twitter, Facebook och alla andra vet. Det är därför Facebook har backat, för viktigare än att ha tillgång till all information är att ha tillräckligt många användare, för att det ska vara intressant för annonsörer och andra att köpa även den begränsade informationen som blir kvar.

Även Twitter kommer att få det hett om öronen under en period nu. Användarna kommer att förändra sitt beteende och exempelvis inte skicka känslig information som privata meddelanden genom tjänsten. Däremot kommer det ständiga coctailpartyt att fortsätta mer eller mindre som vanligt, eftersom Twitter alltid har varit ett väldigt offentligt forum där de allra flesta inte delar med sig av privat information i sina reguljära tweets. Antagligen kommer färre att dela med sig av lokaliseringsinformation, eftersom de inte vill bli spårade – trots att de flesta inte har någon anledning att oroa sig för just detta. Poeter som ägnat sig åt haikus kommer antagligen att publicera dem på annat sätt, tills det blir klart att tweets med verkshöjd är skyddade av upphovsrätten. Allt detta är dock detaljer. Precis som vanligt kommer användarna att stanna kvar på tjänsten och bara göra mindre förändringar i sitt beteende. Antagligen kommer Twitter också att tvingas att skriva om delar av användarvillkoren.

Dessutom kommer användarna tyvärr snart att glömma detta igen, trots att det skulle behövas en rejäl debatt om sekretessen och vem som äger din information i de sociala medierna. De gränssnitt som finns, med officiella uppdateringar och ”privata” meddelanden gör att många invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Systemen är gjorda för att lura användarna att de kan dela med sig av saker i förtroende, utan att upplysa om vilken tillgång tjänsteleverantören har till den informationen. Inte heller är användarna medvetna om vilken information som lagras utan att de ser den, som exempelvis IP-adresser, operativsystem, webbläsare och en massa andra små detaljer. Fanns den informationen tillgänglig skulle fler tänka över valet av tjänst innan de skickade något, även om det fortfarande skulle finnas andra som inte brydde sig.

De sociala medierna är fortfarande nya kanaler för umgänge, underhållning och kommunikation, trots att de börjar få några år på nacken. Fortfarande har vare sig användare, tjänsteleverantörer eller lagstiftare lyckats bli på det klara med hur vi ska förhålla oss till dessa kanaler och ännu oftare tror användarna något helt annat än företagen bakom tjänsterna. Det kommer sakta men säkert att klarna och varje nytt uppmärksammat fall kommer att leda oss närmare en överenskommelse. Vägen kommer dock att vara kantad av många fler skandaler, uppror och proteststormar. Kanske byter vi från tjänster som inte klarar att leva upp till våra krav på integritet och sekretess, kanske kommer tjänster att kunna lura oss att de inte kommer missbruka förtroendet – se bara hur mycket information vi lämnar till Google, företaget med sloganen Don’t Be Evil) –och kanske kommer vi att bli avtrubbade till att acceptera att mer av våra liv blir tillgängliga för andra. Vägen framåt kommer innehålla element av alla dessa utvecklingar men idag vet vi inte i vilka mängder. Det enda vi vet är att de alla kommer att vara inblandade.

Intressant?


Världens största museum eller en levande storstad?

Länsstyrelsen kritiserar det planlösa byggandet och är i praktiken sur över att något som byggs i Stockholm idag faktiskt syns. Ungefär samtidigt går Centerpartiet ut och vill exploatera Årsta Holmar för att göra dem mer tillgängliga för allmänheten. De har tidigare förespråkat fler höga hus och synlig, modern arkitektur i Stockholm. Vilket av dessa i praktiken oförenliga intressen ska ha företräde i Stockholm 2010?

En visionsbild för exploatering av Årsta Holmar

En visionär bild av hur Årsta Holmar kan bli mer tillgängliga för allmänheten.

Stockholm är en fantastisk stad, om det är många överens. Samtidigt finns det stora problem beträffande stadsplaneringen och hur staden utvecklats det senaste halvseklet. Rivningshysterin som härjade på 1960-talet vill vi inte se mer av, alldeles för många värdefulla miljöer jämnades med marken, till råga på allt för att ersättas med anskrämliga betongklumpar utan minsta estetiskt värde. Ytterligare en effekt som rivningshysterin hade, och som medför enorma problem i dagens stadsplanering, är att den överdrivna rädslan för förändring av Stockholm underblåstes till fanatiska nivåer. Den rädslan lever vi med än idag, vilket inte bara försenar nyckelprojekt som Slussens förnyelse, utan också medför att Stockholm hindras i sin utveckling och därmed förvärrar framför allt bostadssituationen men också miljöproblemen som ökade pendlingsavstånd med mera innebär.

Skräcken för förändring har gått så långt att även det i grunden liberala partiet Folkpartiet liberalerna har anslutit sig till den starkt konservativa linjen och kräver stopp för höga hus innanför tullarna. Däremot håller Centerpartiet under ledning av Per Ankersjö fortfarande flaggan högt för en mer liberal syn på stadsbyggnad, något som i kombination med Stureplanscenterns framväxt och de åsikter som följt därmed har gjort att de definitivt har övertagit rollen som Det Liberala Partiet i Stockholms stad.

Slussen, en stenöken

Slussen, en stenöken som ska bevaras till varje pris?

Läser man mellan raderna i den kritik som riktas mot hur det byggs i Stockholm just nu inser man att Länsstyrelsen anser att alla förändringar i Stockholm som innebär att något synligen förändras, borde stoppas. Den ”riksintressanta kulturmiljön” utgörs nämligen av fronten mot vattnet, den begränsade, låga höjden på husen och anpassningen till naturen. Länsstyrelsen efterlyser en ”samsyn” när det gäller avvägningar mellan riksintressant kulturmiljö och nödvändig exploatering för att få en storstad som står sig i den internationella konkurrensen. Deras recept på samsyn är dock inte gemensamma avvägningar, eftersom ”planer på skyskrapor väckt förvåning hos länsstyrelsen”. I praktiken innebär alltså en samsyn att tjänstemännen på länsstyrelsen snarare än de folkvalda politikerna i Stockholms stadshus ska bestämma vad som ska byggas i Stockholms innerstad. Något mindre demokratiskt får man leta efter i dagens Sverige.

Stockholm behöver utvecklas, om det råder ingen tvivel. Bostadsbristen är akut och pendlingsavstånden ökar. Trafikinfarkten blir allt värre och de infrastruktur som skulle kunna avhjälpa situationen är till dags dato minst 30 år försenade. Satsningar på såväl vägar som kollektiva färdmedel behöver mångfaldigas för att komma ikapp kraven. Att då kräva att innerstaden fredas från all förändring som kan avhjälpa problemen är då vrickat och länsstyrelsen med flera måste inse att en levande stad aldrig kan tillåtas att bli ett museum. Däremot ska vi heller aldrig falla tillbaka på den rivningshysteri som härskade på 1960-talet, det skulle riskera oersättliga kulturvärden.

Å andra sidan skulle en likadan rivningshysteri förstås uppfylla länsstyrelsens krav, eftersom de nya hus som byggdes på 1960-talet vare sig förändrade fronten mot vattnet, anpassningen till naturen eller den generella höjden på husen i innerstaden…

Intressant?

Lite rätt, resten rött

Vänsterns attityd till europasamarbetet är skeptisk, för att inte säga fientlig. Vänsterpartiet vill utplåna unionen och deras syn på eurosamarbetet är svår att ens beskriva i artiga termer. Samtidigt finns det tydligen en rörelse på vänsterkanten som stödjer tanken om ett enat Europa, inklusive en gemensam valuta. Däremot är deras förslag till förändringar fortfarande ett hot mot en fungerande union.

I finanskrisen spår har många tidigare europavänner distansierat sig från framför allt euron. Varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin har velat visa stöd för euron, sannolikt av rädsla för kortsiktiga svängningar i opinionen. Sin vana trogen har däremot Folkpartiet liberalerna fortsatt att vara tydliga med sitt krav på en ny folkomröstning om medlemskap i EMU. Detta faktum får ett antal europavänliga vänsterdebattörer att i en debattartikel konstatera att de numera är eniga enbart med Jan Björklund, något som antagligen är en väldigt underlig känsla för dem. Å andra sidan konsterar de sedan raskt att det är det enda de är överens om. Hemska tanke om någon på andra sidan blockgränsen faktiskt kunde ha rätt om mer än en sak…

Det är överraskande men uppfriskande att dessa vänsterdebattrörer ansluter sig till den europeiska rörelsen. De håller med om det som vi länge har konstaterat och argumenterat för, nämligen att euron är ett projekt som både stärker freden och ekonomin i Europa. Tyvärr är de fortfarande färgade av en misstro mot att en fri ekonomi faktiskt kan fungera och lägger därför fram ett antal förslag som skulle underminera den grund som krävs för att valutasamarbetet och den inre marknaden ska kunna fungera i praktiken. Deras föreslagna tobinskatt på valutaöverföringar skulle minska handeln och därmed den ekonomiska utvecklingen i Europa. Förslaget att öka offentliga investeringar som svar på ökad arbetslöshet är en kortsiktig lösning som driver upp de offentliga skulderna. Deras krav på ”en lägsta skattenivå i de nationella skattesystemen för högavlönade, förmögenhets-, bolags-, kapital-, mervärdes- och miljöskatter” skulle skrämma bort investerare och kapital och göra Europa till ett bakvatten i den globala ekonomin.

Europasamarbetet är bra och Sverige bör snarast gå med även i EMU, därom är vi överens. För att det ska fungera går det dock inte att anta de andra kraven som förs fram i debattartikeln. I vänsterns föreslagna europaparadis skulle européerna få bekosta gratis utbildning till människor från både Europa och övriga världen, men sedan se frukterna av utbildningen hamna i andra länder där det lönar sig att utbilda sig och att arbeta, länder där det finns god tillgång på riskkapital som kan förverkliga företagsdrömmarna som människor har. De européer som inte själva kunnat skaffa sig en högre utbildning eller av olika anledningar inte kunnat flytta, skulle därmed få betala dyrt för den övriga världens välstånd. Deras egen ekonomiska utveckling och därmed levnadsstandard skulle också begränsas av handelsfientliga åtgärder som tobinskatten.

Lösningen är inte mer statlig och överstatlig reglering och kontroll av ekonomin, nya handelsfientliga åtgärder, begränsningar i den fria rörligheten eller fler straffskatter på kompetens och drivkraft. Istället är nyckeln till ett framgångsrikt Europa att vi gemensamt sänker skatterna för att på så sätt öka den ekonomiska tillväxten och därmed skatteintäkterna, öppnar gränserna inom Europa och ut mot omvärlden, stimulerar tillväxt och uppmuntrar människor att förverkliga sina drömmar. Det måste löna sig att anstränga sig, det måste löna sig att skaffa sig en utbildning och det måste finnas goda anledningar för människor att förvalta sitt kapital inom Europas gränser.

Vi måste en gång för alla slå fast att skatter finns till för att gemensamt finansiera nödvändig offentlig verksamhet, inte för att utjämna inkomstskillnader.

Om vi straffar dem som tjänar pengar på att vara duktiga och kompetenta uppnår vi inte höjd levnadsstandard för alla människor. Tvärtom så är nyckeln till ekonomisk utveckling – en hållbar sådan – att vi låter människor lyckas och att de får behålla en nästan lika stor del av sin kaka som dem som inte tjänar lika mycket. Människor motiveras av belöningar av olika slag. Straff har aldrig fungerat som motivationshöjare och kommer aldrig att göra det heller.

Europasamarbetet och euron har många fördelar, för alla Europas invånare. Några i vänstern har insett detta. Nu återstår bara att övertyga resten av vänstern om det, samt att få hela vänsterblocket att inse att alla tjänar på att vi inte bestraffar utbildning, prestation och kompetens.

Intressant?