Kategoriarkiv: Okategoriserat

Years ago – how long was it?

Years ago – how long was it? Seven years it must be he had dreamed that he was walking through a pitch−dark room. And someone sitting to one side of him had said as he passed: ‘We shall meet in the place where there is no darkness.’ It was said very quietly, almost casually a statement, not a command. He had walked on without pausing. What was curious was that at the time, in the dream, the words had not made much impression on him. It was only later and by degrees that they had seemed to take on significance. He could not now remember whether it was before or after having the dream that he had seen O’Brien for the first time, nor could he remember when he had first identified the voice as O’Brien’s. But at any rate the identification existed. It was O’Brien who had spoken to him out of the dark.

Winston had never been able to feel sure even after this morning’s flash of the eyes it was still impossible to be sure whether O’Brien was a friend or an enemy. Nor did it even seem to matter greatly. There was a link of understanding between them, more important than affection or partisanship. ‘We shall meet in the place where there is no darkness,’ he had said. Winston did not know what it meant, only that in some way or another it would come true.

The voice from the telescreen paused. A trumpet call, clear and beautiful, floated into the stagnant air. The voice continued raspingly:

‘Attention! Your attention, please ! A newsflash has this moment arrived from the Malabar front. Our forces in South India have won a glorious victory. I am authorized to say that the action we are now reporting may well bring the war within measurable distance of its end. Here is the newsflash −’

Bad news coming, thought Winston. And sure enough, following on a gory description of the annihilation of a Eurasian army, with stupendous figures of killed and prisoners, came the announcement that, as from next week, the chocolate ration would be reduced from thirty grammes to twenty.

Winston belched again. The gin was wearing off, leaving a deflated feeling. The telescreen perhaps to celebrate the victory, perhaps to drown the memory of the lost chocolate crashed into ‘Oceania, ‘tis for thee’. You were supposed to stand to attention. However, in his present position he was invisible.

‘Oceania, ‘tis for thee’ gave way to lighter music. Winston walked over to the window, keeping his back to the telescreen. The day was still cold and clear. Somewhere far away a rocket bomb exploded with a dull, reverberating roar. About twenty or thirty of them a week were falling on London at present.

Down in the street the wind flapped the torn poster to and fro, and the word INGSOC fitfully appeared and vanished. Ingsoc. The sacred principles of Ingsoc. Newspeak, doublethink, the mutability of the past. He felt as though he were wandering in the forests of the sea bottom, lost in a monstrous world where he himself was the monster. He was alone. The past was dead, the future was unimaginable. What certainty had he that a single human creature now living was on his side? And what way of knowing that the dominion of the Party would not endure for ever? Like an answer, the three slogans on the white face of the Ministry of Truth came back to him:

WAR IS PEACE

FREEDOM IS SLAVERY

IGNORANCE IS STRENGTH

He took a twenty−five cent piece out of his pocket. There, too, in tiny clear lettering, the same slogans were inscribed, and on the other face of the coin the head of Big Brother. Even from the coin the eyes pursued you.

On coins, on stamps, on the covers of books, on banners, on posters, and on the wrappings of a cigarette

001966

 


Bortse från det du vet är du snäll, kommissarien

Polisen ska få utökade möjligheter till övervakning och inhämtning av uppgifter. Det ska dock krävas domstolsbeslut för att sen få använda uppgifterna. Det är både bakvänt och omöjligt att implementera i praktiken.

Ett par klarblå ögon som stirrar på digMed en dåres envishet fortsätter regeringen med Beatrice Ask i spetsen att införa mer övervakning och större befogenheter för olika myndigheter att inhämta uppgifter, på allt mer godtyckliga grunder. Detta trots att protesterna mot mer övervakning blir allt mer högljudda och allt fler röster höjs för att ifrågasätta om övervakningshetsen är förenlig med Europakonventionen – en konvention som enligt regeringsformen står över de svenska lagarna.

Det senaste exemplet är att Beatrice Ask vill ge polisen större möjlighet att inhämta information på olika sätt. Hon och andra företrädare för regeringspartierna försöker få det till att det fortfarande kommer att krävas domstolsbeslut för inhämtning av information, men även om det är sant i vissa fall så kommer annan information att kunna inhämtas utan domstolsbeslut. Mark Klamberg förklarar det utmärkt:

Beatrice Ask har fel när hon i Aftonbladet anger att ”en domstol eller en åklagare ska stå bakom varje beslut.” I den lagrådremiss som hon själv har skrivit under kan man läsa följande i 5 § förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.Vilken myndighetschef avses? Det handlar om rikspolischefen, säkerhetspolischefen och länspolismästarna och för tullens del generaltulldirektören (se sid. 126 i lagrådsremissen). Jag hört samma påstående från flera borgerliga politiker under framtagandet av detta förslag och påpekat att det inte stämmer.

Istället krävs det att en domstol godkänner att de inhämtade uppgifterna används i förundersökningen, när de väl är inhämtade. Det är bakvänt. Hur ska en polis kunna bortse från information som hon eller han känner till? Det är som i de amerikanska filmerna, där juryn ombeds att bortse från något som sagts, något alla inser i praktiken är omöjligt att helt göra. Vad som hörts är omöjligt att ohöra.

Dessutom är ett av de giltiga skälen till informationsinhämtning att komma fram till vem som kan misstänkas för ett brott. I teorin skulle den informationen sedan kunna underkännas av en domstol – betyder det att man måste bortse från att man vet vem man misstänker och börja om från början med att hitta en misstänkt förutsättningslöst, utan att ta hänsyn till att man tror sig veta vem som gjort något? Eller förutsätts domstolen godkänna alla former av informationsinsamling som syftar till att hitta en misstänkt?

Det vore klädsamt om regeringen kunde sluta skräda orden och istället säga som det är: de vill kunna veta allt om alla alltid, för att sen bedöma om personen i fråga har gjort, sagt eller tänkt något som inte gillas. Det råder inga tvivel om att detta är Beatrice Asks och Johan Pehrsons våta dröm. Hur många andra i regeringen och i respektive partis riksdagsgrupp som drömmer samma dröm är svårt att avgöra, men det är obegripligt att inte fler riksdagsledamöter höjer sina röster i högljudd protest. För inte kan det väl vara så att de är rädda att gå Winstons öde till mötes om de säger emot storebror Pehrson eller storasyster Ask?

Intressant?


FP bankar in bevarandementaliteten

Hötorgsskraporna i StockholmI Stockholmsliberalen (Folkpartiet Stockholms interna organ) skriver Bonnie Bernström, Gabriel Romanus och Björn Rydberg om hur viktigt det är att Folkpartiet nu även står upp för de rigida krav på icke-förändring i Stockholms siluett som partiet gick till val på. Abit Dundar skriver i veckans nummer av tidningen Nu (Folkpartiets riksorgan) om hur viktigt det är att vi inte låter något av det som byggs nytt ”slåss om uppmärksamheten” med det som redan är byggt i staden. Mönstret går igen på flera håll och just motståndet mot ”skyskrapor” var Folkpartiet Stockholms viktigaste fråga i valet och den fråga som man använde för att lansera valrörelsen redan under sommaren.

Skribenterna i Stockholmsliberalen anser att Folkpartiet blev framgångsrika i Stockholms stad just tack vare det klara budskapet om nej till förändringar i siluetten. 0,38 procentenheters ökning gentemot förra valet anses alltså vara en framgång i detta fall.

Samtidigt går det inte att ta miste på vilka väljare det är som har vunnits genom den förda politiken. Det är företrädesvis, för att inte säga uteslutande, de äldre. Människor som tycker att Stockholm är bra nu, människor som var unga och fick vara med och påverka när Globen byggdes, en byggnad de nu tycker gjorde Stockholms siluett fulländad. De ungdomar, som många andra partier kämpar för att vinna när deras egen väljarbas blir allt äldre, underkänner däremot politiken. Många liberala väljare under 30 röstade glatt på FP i alla val utom i kommunfullmäktige. Där valde man istället Centern, som med gruppledaren Per Ankersjö i spetsen driver på för högre hus med en sällan skådad glöd. Uppgivenheten och oförståelsen för folkpartisternas udda hållning när det gäller höga hus i Stockholms innerstad var stor i denna väljargrupp.

Det kanske i sammanhanget kan vara intressant att notera att skribenterna i Stockholmsliberalen samtliga har passerat 60 medan Abit Dundar har färre än 10 år kvar tills han kliver över samma tröskel.

Folkpartiet har dock valt sin profilfråga och nu gäller det att på alla sätt banka in den åsikten och få fler medlemmar att tycka att den är den enda rätta. Framför allt används argumentet att de som inte tycker som FP vill bygga skyskrapor överallt där det går, utan urskillning. Nu är de flesta så pass luttrade att de inser att så inte är fallet, även om det ibland retoriskt kan låta så även från skyskrapsförespråkarna.

Sanningen är dock att de flesta yimbyiter och centerpartister inte alls vill bygga skyskrapor i hela staden. Däremot ser de inget självändamål i att säga blankt nej till alla byggnader som möjligen kan synas, till alla byggnader som sticker upp ovanför någon annan byggnad eller, om uttrycket ursäktas, gud förbjude skulle kunna vara lika högt eller högre än ett kyrktorn. De ser istället att vi måste bygga mer bostäder på en allt mer begränsad yta, bostäder som måste byggas på höjden om vi ska kunna bevara grönområden och om vi ska få plats med den växande befolkningen i Stockholm. Redan idag är det näst intill omöjligt att få tag på studentlägenheter. Andrahandsboenden eller att stanna hos föräldrarna är något som ungdomar tvingas till i flera år, om de ska ha en chans att bo i Stockholm. Då duger det inte att säga nej till att bygga högre och effektivare i Stockholms innerstad, då måste man börja tänka nytt.

Därmed inte sagt att det ska byggas höghus för deras egen skull eller att de ska fylla hela staden. Däremot är det motiverat att höja den genomsnittliga höjden på husen i staden och gärna bygga på ett par-tre våningar på de befintliga husen. Där så passar, kan man sen komplettera med ännu högre hus. Redan på 1930-talet byggdes det skyskrapor, de så kallade Kungstornen. Sedan tillkom de med Stockholmska mått sett gigantiska Hötorgsskraporna på 1950-talet.

Samtidigt skulle varje annan stad i världen skratta åt oss om de insåg att vi benämner dessa byggnader med termen ”skrapor”; de stackars husen har ju knappt ens skrapat på ytan när det gäller att vara höga.

Tyvärr kommer FP inte att byta åsikt än på länge. Inte heller kommer Per Ankersjö och hans centerpartister att få det lätt i förhandlingarna; även om C numera är flera gånger större än KD i stadsfullmäktige, så är FP större och kommer antagligen inte att vika en tum i denna profilfråga. Exakt var det lämnar stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm de närmaste fyra åren vet vi inte, men antagligen i något bortglömt hörn för så speciellt spännande och nytänkande lär det inte bli.

Samtidigt tappar FP fler och fler unga väljare på en politik som är som klippt och skuren för att medvetet skrämma bort unga liberaler, ja för den delen alla unga. Frågan är vilken framtid partiets strateger egentligen har sett i sina kristallkulor, när de bestämde sig för att banka in bevarandet så djupt att det antagligen aldrig kommer att gå att dra ut igen.

Intressant?