Etikettarkiv: vision

Visionär måndag

Alla människor är olika, om det råder det inga tvivel. Trots det är det många som tror att det går att stöpa alla människor i samma form när det gäller exempelvis arbetsrätt, föräldraförsäkring eller utbildning. Det är dömt att misslyckas och dagens vision handlar om ett samhälle där alla tillåts att vara de unika individer de omöjligt kan undgå att vara.

I never could get the hang of Thursdays. Citatet är hämtat från Arthur Dent i Douglas Adams underbara Liftarens guide till galaxen. Jag använde det när jag instiftade mina visionära torsdagar, utan att ana att jag i ännu större utsträckning inte skulle lyckas få grepp om torsdagarna. Hittills har jag haft en visionär torsdag, en visionär söndag och en fredagsvision. Idag blir det en visionär måndag. Det där med torsdagar verkar vara ännu mer svårgripligt än Arthur Dent någonsin kunnat tro. På något sätt är just det här en extrem av hur jag är. Jag brukar sällan vara dagvill, däremot är det inte helt ovanligt att jag har dålig koll på tiden. Det är skönt att jag numera har ett jobb med flextid, eftersom det passar mig bäst att jobba lite olika, oregelbundna tider än att hela tiden passa tider på minuten.

Just detta faktum är en av de saker som gör mig unik som individ. Jag är förstås inte ensam om att inte vara anpassad för rigid tidpassning, men detta tillsammans med många andra egenskaper formar mig som individ. Det innebär till exempel att jag sannolikt inte är lämpad för alla typer av arbeten. På samma sätt är det med alla andra människor. Det går inte att försöka stöpa alla människor i samma form och det är något både arbetsmarknad och andra regelverk måste ta hänsyn till. Min vision om samhället är just ett sådant samhälle, där individer tillåts att vara just individer.

Det kan bli lättare att förstå vad jag menar genom några exempel.

Vi startar i arbetsmarknaden. Där måste individuella egenskaper och prestationer ligga till grund för utvecklingen i större utsträckning än i dag. Kollektivavtal är en bra grund att stå på när det gäller arbetsrätt och löneutveckling, men då måste de vara skrivna utifrån prestationer och inte senioritet eller antal arbetade år. Av den anledningen är sist in, först ut en dålig princip. Bäst lämpad för arbetet ska vara vägledande för vilka som blir kvar, inte hur länge de arbetat på samma ställe. Av den anledningen ser jag framför mig ett samhälle där staten reglerar mindre i arbetsrätten och bland annat avskaffar turordningsreglerna. Därefter tar facket vid och bevakar att den reformen inte används för att ta in billigare arbetskraft som är sämre på arbetet. Det ger möjlighet till individer att själva prioritera och att få utdelning efter prestation, vilja och kraft. Det ska vara tillåtet att göra sina egna val, oavsett om detta gäller att jobba 60 timmar i veckan för högre lön, eller 35 timmar och prioritera fritid, familj eller liknande.

Föräldraförsäkringen är nästa anhalt. Jämställdhet är viktigt och fler män borde ta ut dagar från den ledighet vi erbjuder. Min vision är dock att det inte ska behövas kvotering för att åstadkomma detta, utan att föräldrar själva kan fördela dagarna mellan sig – och ännu hellre till fler än bara sig själva. Föräldraförsäkringen bör i mitt tycke höra till barnet och inte till föräldrarna. Det är barnet som ska ha möjlighet att vara hemma med odelad uppmärksamhet under sin första tid i livet, det är så små barn mår bäst. Det är då bättre för barnet att föräldrarna delar dagarna som de vill, kanske med mor- och farföräldrar, kanske med fler vårdnadshavare än de maximalt två som lagen idag tillåter. Min vision är mer frihet till individerna att själva bestämma och att kön inte ska ingå i beräkningen av hur fördelningen sker.

Bland det viktigaste för individuell utveckling är ändå utbildningen och skolan. Här har vi sen många år fått en utveckling där alla i princip måste genomgå den i teorin frivilliga gymnasieutbildningen. Den har dessutom utformats så att alla gymnasieprogram ger högskolebehörighet. Det gör att praktiskt lagda ungdomar, som inte har några planer på att studera statsvetenskap, tvingas läsa teoretiska ämnen som de sannolikt inte har användning av senare i livet. Följden blir skoltrötthet och avhopp. I mitt samhälle anpassar vi utbildningen efter individen och tar bort påtvingad högskolebehörighet från gymnasiet. Eftersom gymnasiet är en frivillig skolform ska det som varje individ behöver veta för att klara sig i samhället istället läras in i grundskolans första nio, eller numera snarare tio år. Därefter kan alla välja om de vill läsa teori eller inte. Det förutsätter givetvis att alla kan läsa upp teorin senare om de så vill, och då konkurrera om platser till högre utbildning på samma villkor som dem som läste teorin redan i gymnasiet. Oavsett den praktiska lösningen så vore det systemet bättre för alla, både individer och samhälle.

Samhället jag drömmer om låter individerna själva välja hur de vill leva sina liv. Regelverk och lagstiftning ska minimeras för att utgöra en grundpelare just för individuella val och prioriteringar. Varken staten eller aktörer exempelvis på arbetsmarknaden ska sätta sig över människors egna livsval, vare sig det gäller att uppmana till eller avskräcka från valmöjligheter. Varken hur, med vem, var eller när du väljer att leva ditt liv ska vara något som styrs av andra än dig själv. Då uppnår vi ett fritt samhälle. Det är mot denna vision jag arbetar och det är därför jag är engagerad politiskt.

Intressant?

Fredagsvision – ett rättvist samhälle

Ett rättvist samhälle är det många som pratar om, men få vill berätta vad det egentligen är de menar. Det är dags för min vision om ett rättvist samhälle, vad jag vill åstadkomma med mitt politiska engagemang.

Vågskålar i svartvittRättvisa är ett svårfångat begrepp. Många barn har en klar definition av rättvisa, oftast med förledet ”millimeter”, speciellt mellan syskon. Oftast handlar det förstås mer om orättvisa än rättvisa, där barnet anser att det är orättvist om någon annan får mer, men inte om barnet själv får mer än någon annan. Tyvärr är det alldeles för vanligt att den föreställningen om rättvisa stannar kvar även när barnet blir vuxet.

Jag har funderat mycket på rättvisa och vet för det mesta vad jag menar med det. På senare tid har jag också blivit på det klara med att det är just ett rättvisemärkt samhälle jag vill ha. Det är en bit kvar till det samhället, även om vi är på rätt väg.

I ett rättvist samhälle får människor vara individer och stöps inte i en och samma kollektiva form. Istället gör människor sina egna livsval och blir accepterade för detta.

Vissa människor kommer att välja att utbilda sig, att jobba hårt och att prioritera materiellt välstånd. Då är det självklart att detta ska belönas med just det som de eftersträvar. Den som frivilligt offrar andra delar av sitt liv för att exempelvis tjäna mer pengar, bör då också få behålla de pengar hon eller han tjänar på sina 80-timmarsveckor. Den utbildning som oftast ligger till grund, under vilken den ekonomiska situationen och fritiden sannolikt var väldigt ansträngda, bör också ge utdelning. Att med högre skatter bestraffa dessa människor är då orättvist och något som inte hör hemma i ett rättvist samhälle.

Ett rättvist samhälle eftersträvar platta och låga skatter, ämnade att finansiera de gemensamma åtaganden som sköts i offentlig regi. Skatter som eftersträvar att utjämna skillnader mellan människor som gjort olika val och anstränger sig olika mycket är orättvisa skatter. De människor som valt att inte jobba lika hårt utan istället vill ha mer tid för familj eller på annat sätt ha mer fritid, får mervärde genom just detta. Pengar är inte det enda värdet i ett samhälle och ett rättvist samhälle låter människor skörda frukterna av sina ansträngningar på det sätt som de själva valt.

Ett rättvist samhälle bedömer också människor efter deras egenskaper och insatser, inte efter deras hudfärg, dialekt eller vem de delar säng med. Den som är duktig på det hon eller han gör ska också premieras. Lika lön för lika arbete är en gammal paroll som fortfarande gäller, men måste utökas till att inte bara gälla kön utan även andra egenskaper. Det är kanske svårt, men ett rättvist samhälle låter inte ovidkommande egenskaper spela in i bedömningen av exempelvis din ersättning för ett utfört arbete.

I grunden handlar rättvisa om respekt för individer och deras val. Rättvisa handlar inte om att alla ska ha lika mycket pengar, oavsett insats, utan att individer ska respekteras för att ha olika värden och värderingar. Det som en individ anser är värt att offra sig för kan vara helt värdelöst för någon annan. Därför kan inte missunsamhet vad gäller finansiella värden få vara det som definierar rättvisa. Den rättvisan har inte kommit över sandlådenivån. Istället måste rättvisa vara rätten att själv välja vad man värderar högst och därefter få behålla de belöningar man skördar genom sin strävan. Det leder i förlängningen till större lycka för alla individer.

Intressant?

En visionär allians

En sällsynt trött opposition blir allt mer grå och visionslös. Den rödgröna rörans tre ideologier är så olika att kompromisser mellan partierna raderar större delen av deras respektive idétraditioner, till skillnad från Alliansens partier som ligger förhållandevis nära varandra. Skillnaden mellan regeringsalternativen blir allt klarare, där Alliansen vill framåt och de rödgröna i bästa fall vill stå still men allt oftare vill backa bandet.

Svart-vit bild av ett öga, med irisen i regnbågsfärgerPolitiken är en speciell bransch. Vissa ger sig in i den för att göra karriär. Oftast hamnar dessa i något av de två stora partierna. De flesta inom politiken är däremot idealister som vill förändra världen. De personerna har kanske lekt med tanken på en karriär, eller har det som medel för att kunna genomföra sina idéer. Idealisterna skiljer sig däremot från karriäristerna i att de vägrar överge sin ideologi och att deras mål är en bättre värld, inte en större lönecheck.

För idealisterna inom det rödgröna samarbetet måste läget kännas rätt tråkigt just nu. Visionerna om framtiden saknas till stor del inom det samarbetet och det mesta handlar om att försöka få tre partier med vitt skilda ideologier att komma överens. Finns det några visioner är de för det mesta kopierade av Alliansen, eller visioner om att rasera och backa de reformer Alliansen genomfört.

Inom Alliansen är det annorlunda. Här finns visionerna, här är vägen utstakad och den leder framåt, bort från det gamla och in i en ny värld, en ny tid där Sverige är anpassat efter den globaliserade världens utmaningar och där människors frihet sätts i centrum. Ibland har vi fått kompromissa med framför allt hastigheten, när några partier vill genomföra förändringarna lite långsammare. Den generella riktningen är däremot klar.

På alla nivåer inom Alliansens partier finns det visioner om framtiden, visioner som varit anledningen till att många av oss alls har börjat engagera oss politiskt. Det är dags att berätta om dem, både för att visa på den mångfald som ryms inom Alliansens fyra partier, men också för att visa på de likheter som finns mellan oss. Med start idag och en månad framåt kommer vi att berätta om en visionär Allians, #vallians, som kontrast till oppositionens trötta politik och negativa kampanjer som de hoppas ska föra dem tillbaka till makten.

Alliansen tror istället på positiva visioner, idéer och att Sverige är ett bra land som kan bli ännu bättre. Vi vill bli valda för att vi vill någonting, inte för att vi inte vill någonting. Jag kommer därför tillsammans med mång andra bloggare att presentera mina visioner för en bättre värld under de kommande veckorna. Jag kommer presentera dem ämnesvis, minst ett inlägg i veckan, med början senare idag. I dessa inlägg kommer jag att berätta vilket samhälle jag drömmer om, berätta om anledningen till att jag alls är engagerad i politiken. Jag hoppas att det ska vara likak ul att läsa som jag vet att det kommer att vara att skriva.

Victor Zetterman har redan hunnit skriva om sina visioner.

Intressant?

Stockholm som grön liberal metropol

Folkpartiet liberalerna har sedan ett tag tillbaka profilerat sig som det ledande konservativa partiet. Konservativt i den meningen att man inte vill förändra någonting av Stockholms utseende. På julafton publicerades en debattartikel av ledande folkpartister som dömde ut förändringarna av Stockholm, snabbt replikerad av centerpartiet som tar varje chans att argumentera för fler skyskrapor i Stockholm. Att jag är en stor anhängare av fler höga hus i Stockholm är ingen hemlighet för dem som läst min blogg ett tag och självklart är jag inne på Centerpartiets linje i denna fråga. Mina kolleger i Folkpartiet liberalerna är inte lika liberalt sinnade vad gäller stadsbyggnad och vill ta strid för ”Stockholms skönhet”, en tämligen odefinierbar enhet.

Även FP:s gruppledare i Stockholms stadshus Lotta Edholm har, med sina kolleger, tagit ställning mot höga hus genom en artikel på Newsmill. Gruppledaren i stadsbyggnadsnämnden Abit Dundar är också inne på samma linje. Det ska förstås konstateras att linjen är antagen av representantskapet i staden, men sådana beslut hindrar ju inte enskilda politiker från att vara av avvikande mening. Så är inte fallet med någon av de framträdande liberalerna i Stadshuset i denna fråga utan de skriver under på denna åsikt fullt ut. Det är troligen den fråga där jag går mest i opposition mot det parti jag är medlem i, en fråga där jag däremot står på stadig grund inom ungdomsförbundet.

Centerpartiet med gruppledaren Per Ankersjö i spetsen har dock fortsatt att visa framfötterna och profilerar sig allt mer som ett ledande liberalt parti med känsla för Stockholm som världsmetropol. Nu senast har de lämnat en skrivelse till stadsbyggnadsnämnden om att åter ljussätta Stockholm med neonskyltar. En idé som jag häromdagen, utan att känna till centerns skrivelse, diskuterade med min sambo och vi var båda rörande överens om att det är alldeles för lite neonskyltar i Stockholm. Tanken fick vi när vi gick nedför Kungsgatan mot Stureplan, där kontrasten mellan den mörka Kungsgatan och det upplysta och urbana Stureplan knappast kunde vara större.

Kontrasten mellan partierna kunde knappast vara större och i just stadsbyggnadsfrågan måste jag säga att Centerpartiet vinner på walk-over för liberala storstadsväljare. Med sina förslag om gröna städer och gröna tak visar de hur Stockholm kan utvecklas till en grön metropol. Med Stureplanscenterns övriga politik kan detta förenas till att bli en liberal metropol som städer världen över kan avundas. En grön, liberal metropol som jag definitivt skulle vilja leva i.

Varför kan inte Sveriges ledande liberala parti (jo, jag menar FP) ha samma vision?

Intressant?