Kategoriarkiv: Liberaldemokraterna

Moderat demokrati

Liberaldemokraterna logoDet sägs att Hanif Bali (M) låter hälsa att den moderatsympatisör som skriver under Liberaldemokraternas namninsamling för att bilda parti, kommer att uteslutas ur MUF och Moderaterna.

Dels väcker det frågan hur Moderaterna ser på demokrati, om man inte kan stödja andra människors rätt att bilda ett parti utan att bli utesluten ur det parti man själv sympatiserar med.

Dels väcker det frågan hur de ska få reda på vilka som har skrivit under listorna, eftersom Liberaldemokraterna kommer att lämna listorna till en notarius publicus för att vem som helst ska kunna och våga skriva på listorna utan risk för repressalier. Ska då M spionera på sina medlemmar, eller Liberaldemokraternas medlemmar, eller kommer de försöka muta notarius publicus för att få tillgång till namnen?

Attityden säger en hel del om moderaternas ängslighet, rädsla och underliga attityd till demokrati.

Intressant?


Gillar du manga? Är du pedofil?

Jag har just lyssnat på det mest absurda jag har hört i Sveriges Radio. Det handlar om programmet Ligga med P3 och deras ”expert” Robert Jacobsson svarar på frågor. Han får frågan om det är normalt att onanera till manga. Frågeställaren onanerar till ”tecknade tjejer, oftast manga”. Roberts svar? Att det är olagligt med bilder på vad man kan anta är ett barn.

Robert Jacobsson

Läs på och be om ursäkt, Robert!

Ja, det är faktiskt vad han säger. Ordagrant svarar han

”Mmm, alltså bilder, och då är det då filmer, animeringar, foton och teckningar som föreställer vad man kan anta va ett barn, är olagligt här i Sverige…”

Ajdå. Vinka adjö till ditt familjealbum, det är visst olagligt. SVT kan ju sluta sända program med barn i. Nationalmuseum får nog bränna en massa gamla tavlor. Och så vidare.

Men om vi bortser från att Robert verkar ha sådan total beröringsskräck för det som eventuellt skulle kunna ha något med barnpornografi att göra, att han till och med vill hävda att allt som föreställer barn är olagligt, så måste vi fundera på vad han egentligen vill säga. Det framgår bättre lite senare, när han samlat sig från sin första chock. Nämligen att manga är barnpornografi.

Seriöst? Antingen så skrev frågeställaren en massa fler detaljer som vi inte fick höra, eller så har Robert Jacobsson ingen som helst koll på läget. Manga är en teckningsstil. Min pojkvän spenderar timtal med att titta på anime-serier som Bleach och Naruto, tecknade i den stilen. Det finns massor med serietidningar tecknade i manga-stil som inte har minsta antydan till nakenhet. Sedan finns det förstås erotik och porr – för seriöst, finns det någonting människan har uppfunnit som inte har använts till sex förr eller senare? – men det är sällan det är några underåriga med, om man ser till det totala materialet. Det lilla jag sett verkar mest handla om storbystade kvinnor som har sex med underliga tentakler av okänt ursprung.

Trots det så konstaterar Robert i inslaget att det som frågeställaren onanerar till är lolicon, alltså tecknade avbildningar på unga flickor i erotiska eller pornografiska situationer. Antingen så har frågeställaren alltså sagt detta i sin fråga utan att vi fått veta, eller så drar Robert extremt underliga slutsatser om människor som tycker om erotiska teckningar – i varje fall om de är tecknade i manga-stil. Alternativt inte känner till att manga kan vara annat än lolicon. I endera fallet tror jag det säger mer om hur hans hjärna fungerar än om frågeställaren, i så fall.

Antingen så får Robert visa upp hela frågan där frågeställaren gör klart att det är just lolicon han tittar på och sen be om ursäkt för att han varit oklar och därmed fått det att låta som att han tror att all manga är lolicon. Eller, om det verkligen är så att han på allvar tror att alla manga är lolicon, så är det inte bara en ursäkt till de miljontals människor han förolämpat och misstänkliggjort som gäller. Då är det nog dags att tacka för sig och lämna ifrån sig expert-etiketten till någon som har bättre koll på läget.

Intressant?


Det nya borgerliga uppdraget – och det liberala

Borgerligheten står inför nya utmaningar och Svenska Dagbladet har initierat en debatt om vad allianspartierna behöver göra för att fortsätta behålla makten även 2014. Debattens rubrik, Det nya borgerliga uppdraget, avslöjar dock varför det är dömt att misslyckas på sikt.

Middagsbjudning med levande ljus på bordetVad är egentligen borgerligheten och borgerliga värderingar? Den frågan måste besvaras olika beroende på vilket område frågan gäller och även då blir det allt svårare att besvara frågan – i varje fall om frågan ställs till förmodat borgerliga människor. Ställer du frågan till de borgerliga partierna blir svaren mer likartade. Anledningen är enkel. Genom att de borgerliga partierna under lång tid varit opposition mot ett regerande socialdemokratiskt parti har de sakta men säkert närmat sig varandra av den enkla anledningen att de inte sett något alternativ till ett borgerligt samarbete för att nå regeringsmakten. Alliansen är bara det sista steget i denna utveckling. Om målet är att nå regeringsställning till varje pris är resonemanget sunt. Effekten har dock blivit två regeringsalternativ där det ena är övervägande socialdemokratiskt och det andra övervägande konservativt.

Lite historia

För 100-150 år sedan var det politiska landskapet annorlunda. Liberalerna stod på barrikaderna tillsammans med socialdemokrater och socialister för att driva igenom en allmän och lika rösträtt. Sista steget togs 1921 då även kvinnor fick rätt att säga sin mening i de allmänna valen. Där någonstans slutade också samarbetet och den socialdemokratiska demoniseringen av liberalerna tog sin början. Genom att ta avstånd från kollektivt ägande av produktionsmedlen och skatter med syfte att utjämna skillnader i inkomst blev liberalerna misshagliga samarbetspartners till den forna gemensamma huvudfienden Högerpartiet. Med den starka ställning socialdemokraterna började få vid den här tiden var det lätt att lyckas med kampanjen och därmed klumpa ihop liberalerna med de konservativa och därmed göra dem till en enhet, de borgerliga.

För socialdemokratin var det inte enbart fråga om ideologi, även om det självklart spelade in. Demoniseringen av liberalerna stärkte också socialdemokratins ställning och möjliggjorde det socialdemokratiska maktmonopolet. När liberalerna ansågs tillhöra fiendens sida var det lättare att kapa banden och övertyga väljarna om att det inte gick att ha dem som stöd för att regera. Liberalernas stora misstag var i sammanhanget att inte utmana bilden utan att istället successivt närma sig högern, sedermera moderaterna. Därmed accepterade man socialdemokraternas historieskrivning och världsbild. Liberalerna kapitulerade inför föreställningen att det enda som spelade roll var plånboksfrågorna och att världen därmed gick att dela in i höger och vänster, fattiga och rika. Klasser blev det enda relevanta i politiken och värderingar om hur människor skulle få leva sina liv sopades undan som oviktiga med hjälp av siffror på inkomstklyftorna.

Nutid

Orange ballong med texten "Allians för Sverige" och en folksamling i bakgrunden.Klipp till 2000-talet. Efter valet 2002 insåg även moderaterna att något behövde göras om socialdemokraternas maktmonopol skulle brytas. Lösningen blev Allians för Sverige som samlade de fyra borgerliga partierna under en flagga. Väljarna kunde för första gången få ett klart svar på vad en majoritetsregering ville genomföra. Efter att ha levt med socialdemokratiska minoritetsregeringar beroende av vänstern och miljöpartiet, var det en frisk fläkt och många valde därför tydligheten före osäkerheten i valet 2006. Strategiskt var det ett korrekt val. Effekten blev att socialdemokraterna tvingades ge upp makten och, efter ett haveri politiskt i det rödgröna blocket samt ett splittrat socialdemokratiskt parti, fick se sig besegrade även i valet efter. För borgerlighetens del var det dock en pyrrhusseger, då moderaterna gick framåt men övriga borgerliga partier backade eller stod stilla. Allians för Sverige blev plötsligt liktydigt med moderaterna med bihang. Samtidigt har moderaterna tagit på sig en pragmatisk roll, något som öppnat för de övriga borgerliga partierna att plocka upp desillussionerade moderata väljare.

Effekten av detta har blivit att de tre övriga borgerliga partierna på olika sätt gjort egna tolkningar av konservatismen, oftast under andra namn, för att kunna locka till sig de väljare som moderaterna håller på att tappa. Det gör också att de liberala inslagen i Alliansen blir allt färre och i princip enbart består av enskilda eldsjälar i de respektive partierna, ofta rebeller som ses på med oblida ögon av partiledningen. Tydlighet är viktigt i politiken, speciellt för partier. För dagens partier har det dock blivit liktydigt med att alla ställer sig bakom de senaste utspelen och försvarar dem, även om de är oförenliga med den ideologi som partiet sägs stå för – jämför exempelvis Folkpartiets förslag om burqaförbud eller tvångskommendering av föräldrar till skolan och hur de förhåller sig till vad de flesta människor uppfattar som liberalism.

Det nya uppdraget

Var lämnar då detta borgerligheten? Det enkla svaret är att borgerligheten allt mer blir konservativ, vilket är vad socialdemokraterna alltid anklagat den för att vara – även när det socialdemokratiska skällsordet nyliberal använts. Det borgerliga uppdraget kommer allt mer att bli att vara ett tydligt regeringsalternativ i kontrast mot det rödgröna blocket, vilket också kommer medföra att uppdraget är att beskriva konservativa människors uppfattning om vardagen och hur vardagen bör lösas. I det uppdraget finns det däremot inte plats för liberalismen. Ska liberalismen ha en plats i det borgerliga uppdraget, måste liberalerna gå i direkt konflikt med de konservativa krafterna när det gäller exempelvis könstillhörighetsfrågan, migrationspolitiken, integritetspolitiken, övervakning och mycket annat. Eftersom det inte kommer att komma några sådana förslag från regeringen återstår det att driva frågorna i riksdagen – något som med dagens praxis visat sig omöjligt. Det blir ramaskri bara en eller två riksdagsledamöter hotar med att rösta mot regeringens linje och moderaterna försöker skrämmas med regeringskris om så händer.

Liberaldemokraterna logoMed andra ord återstår bara att skilja ut det liberala uppdraget från det så kallade borgerliga. Det nya liberala uppdraget måste således bli att konsekvent driva liberala frågor, ibland tillsammans med regeringen och ibland emot den. Med nuvarande regering handlar det om att driva ekonomisk liberalism tillsammans med regeringen, medan frågor som exempelvis integritet, övervakning och familjepolitik måste drivas i riksdagen. En regering med starkt grönt inflytande skulle få en till stora delar omvänd fördelning. I vissa enskilda frågor skulle samarbetet säkerligen kunna drivas i motsatt riktning eller över alla blockgränser. Poängen är dock att liberalismens uppdrag måste vara att återta positionen som en egen ideologi och slänga ut föreställningarna om att det bara finns höger och vänster i politiken. Den axeln är bara relevant i ekonomiska frågor och inte alltid ens i dessa. Socialism, konservatism och liberalism är tre grundläggande olika ideologier, med vissa överlapp beroende på tolkning eller vilken filosof som prioriteras.

Vissa hävdar förstås ideologiernas död, det är ingen nyhet. Samtidigt efterlyser väljare tydlighet i politiken. Den tydligheten uppnås inte genom utspel som för dagen verkar ligga rätt enligt opinionsmätningarna. Istället krävs en grundläggande syn på världen som gör att det går att förutsäga politiska ställningstaganden även i frågor som inte var aktuella i den senaste valrörelsen. En värdegrund och världsbild, en så kallad ideologi, utgör inte bara en sådan bas utan är också en försäkring mot beslut som gynnar enskilda intressen. Genom att vara konsekvent vinner man väljare och förtroende. Alliansen har varit relativt konsekvent, men alltid konsekvent konservativ.

Det nya borgerliga uppdraget att fortsätta skapa ett konservativt regeringsalternativ måste alltså kompletteras med ett liberalt uppdrag att skapa ett liberalt alternativ. Dessa två kommer säkert att komma bra överens och kommer att kunna ha ett gott samarbete, men de kommer aldrig att vara förenliga under en gemensam politisk flagg. Eftersom Alliansen inte kommer att erkänna det, är det upp till liberalerna att avslöja Alliansens nya kläder för vad de är.

Intressant?


Skriv på för liberalismen och Liberaldemokraterna

Liberaldemokraterna logoProjekt Liberaldemokraterna närmar sig allt mer status som parti. Arbetet med partiprogrammet går snabbt framåt och allt fler engagerar sig i projektet.

För att kunna registrera partibeteckningen behövs dock 1 500 namnunderskrifter och därför behöver vi hjälp. Om du vill hjälpa till så kan du ladda ner blanketten och samla underskrifter från dig själv och dina liberalt sinnade vänner.

En underskrift innebär inte att du blir medlem i Liberaldemokraterna, utan endast att du stödjer vår demokratiska rätt att få bilda ett politiskt parti.

Med blanketten i handen kan du samla namn från myndiga svenska medborgare. Notera att den som skriver under måste skriva namn och andra uppgifter, som personnummer och bostadsort, egenhändigt. De som skriver under blir INTE medlemmar, de skriver bara under för att stödja vår rätt att bilda parti.

Namnen kommer inte att bli offentliga. Listorna lämnas till notarius publikus.

OBS!!!
Listorna måste vara fullständiga och den som undertecknar måste skriva hela sitt personnummer, sin namnteckning, ort och datum, själv. Annars är namnteckningen inte giltig!

När du samlat ihop namn skickar du namnen till oss.

Liberaldemokraterna, kansliet
Att: Amanda Brihed
Bridgevägen 12
142 66 Trångsund

Tack för din hjälp!

(Valmyndighetens regler för registering av parti hittar ni här.)

Fler som samlar underskrifter är Amanda Brihed, Torbjörn Jerlerup, Liberaldemokraterna, Scaber Nestor, Liberal Demokrati, Gothbarbie, Carl-Johan Rehbinder, Jens Odsvall, Yacob Nir.


Lämna FP – Årets trend 2011?

I september 2010 tog jag beslutet att aktivt delta i bildandet av det nya partiet Liberaldemokraterna. Folkpartiet, de så kallade liberalerna, hade under en längre tid gjort mig allt mer besviken. De ideal som drev mig att gå med i Liberala ungdomsförbundet såg jag inte längre skymten av i moderpartiet. När min blogg fylldes till bredden med angrepp på mitt eget parti från liberalt håll kände jag att jag var tvungen att göra något och när jag blev erbjuden att hoppa på projektet kände jag att det var självklart. Jag har inte ångrat beslutet en sekund och under 2011 kommer jag att slutgiltigt lämna FP bakom mig.

2011 har knappt hunnit vakna förrän en av mina gamla bekanta från LUF, Jessica Presits, också aviserar sitt utträde ur FP. Hon känner att hennes värderingar inte stämmer överens med de liberala och hon går därför nu över till Kristdemokraterna. Det är inget som förvånar mig, jag har hängt med i hennes resonemang under en längre tid och jag vet att hon är mer konservativ än vad Folkpartiet är, de ärkekonservativa herrarna Björklund och Pehrson till trots.

Jessica hänvisar till att hon inte kan gå med på värderingar som att vara emot sexköpslagen eller att förespråka en liberalare syn på droger. Däremot gillar hon skolpolitiken och försvarspolitiken, men är rädd att FP kommer att falla till föga för de krafter som tycker att den så kallade kravliberalismen nått vägs ände och utvecklas till ett tokliberalt parti.

Mitt beslut att lämna FP grundas på många saker, men ett par av dem är att jag vill avskaffa sexköpslagen och att jag vill ha en liberalare syn på droger. Det kommer aldrig att hända i FP, istället driver partiet på en export av sexköpslagen till fler länder och Johan Pehrson jobbar hårt på att få drogtesta barn i jakten på oönskade substanser. Den så kallade kravliberalismen är rent allmänt en illa dold rörelse för att föra Folkpartiet in på ett klassiskt konservativt spår. Det är nära på garanterat att Folkpartiet kommer att fortsätta på den inslagna vägen och inom kort bli ett klassiskt konservativt parti. Utvecklingen är inte underlig, med tanke på att partiet kommer ur frisinnade värderingar, där religion och nykterhet varit ledord. Jag önskar partiet lycka till och med den utvecklingen kanske Jessica också kommer att återvända till FP, när de lämnar liberalismen bakom sig. Jag kommer däremot aldrig att känna mig hemma i ett konservativt parti och därför måste jag i år ta farväl av det parti jag har varit medlem i sedan 2002.

Frågan är vilka som blir kvar i partiet. Om de konservativa lämnar tillsammans med Jessica och liberalerna lämnar tillsammans med oss i Liberaldemokraterna, vilka blir då kvar att driva partiet framåt? Trenden verkar ju vara att lämna partiet, genom båda de ideologiska utgångarna. Partiet kommer sannolikt inte att kollapsa, till skillnad från andra partier som ligger i farozonen, men framtiden är fylld av frågetecken. Om årets trend är att lämna Folkpartiet bakom sig, vilka fyller då hålen i medlemsmatrikeln? Svaret på den frågan kommer att vara riktigt intressant.


Liberalismens framtid är Liberaldemokraterna

Jag har nu varit politiskt aktiv i fyra år och medlem i Folkpartiet i ytterligare fyra år innan det. Vad som motiverat mig har alltid varit liberala värderingar och en dröm om en friare värld. De senaste åren har jag med sorg sett partiet vandra längre och längre från mina ideal och istället omfamnat populismen. Jag delar fortfarande i stort de ideal som Liberala ungdomsförbundet står för, men kan för mitt liv inte se hur dessa är förenliga med Folkpartiets politik. Det är därför jag i tre veckor nu arbetat inom ramarna för Projekt Liberaldemokraterna, ett projekt som syftar till att äntligen skapa ett sant liberalt parti i Sverige.

Projekt Liberaldemokraterna, med sikte på ett nytt liberalt parti i SverigeJag har ända sedan jag blev medveten om mina politiska åsikter definierat mig som liberal – aldrig med några pre- eller suffix. Det var därför naturligt för mig att gå med i Folkpartiet liberalerna år 2002. Efter att ha varit passiv medlem i några år engagerade jag mig för första gången i valrörelsen fyra år senare. Inom kort hade jag uppdrag inom såväl Liberala ungdomsförbundet som i partiet. Snart hade jag också kommit igång med min blogg för att delta i idédebatten aktivt.

De kommande fyra åren fick jag allt mer inblick i politiken och i de internpolitiska strukturerna. Vad gällde LUF blev jag för det mesta inspirerad och motiverad, i undantagsfall har jag suckat över hur vissa människor sålt ut sina åsikter till förmån för en karriär i partiet. Partiet har istället mer och mer skrämt mig och gjort mig desillusionerad. Istället för att vara sann mot de liberala idealen, har populismen och den kortsiktiga röstmaximeringen i disparata grupper fått vara den avgörande faktorn för politiska ställningstaganden. Den egna positionen, speciellt om den har ett arvode, har varit det viktiga för alldeles för många partiföreträdare.

Utöver detta, som varit tydligast på lokal nivå, har partiets inriktning på nationell nivå fått bort från liberalism och istället handlat allt mer om tuffare tag, hårdare straff och fler förbud. Populismen och konservatismen har blivit de nya ledstjärnorna ju mer inflytande Jan Björklund och Johan Pehrson fått i partiet. Under mina fyra år som aktiv och tre år som aktiv debattör har jag fått se partiet vandra i precis motsatt riktning mot vad jag önskat. Intressant nog torde partiet också ha fjärmat sig allt mer även från LUF under den perioden.

Under den senaste valrörelsen ställdes det hela ytterligare på sin spets. Bloggosfären förvandlades helt till en partimegafon och de mer nyanserade inlägg som skrevs fick i princip inga inlänkar. Den som inte gillade burkautspel och tvångskommenderingar av föräldrar till skolan tegs ihjäl av karriärpolitikerna, istället för att det blev en levande debatt om hur dessa populistiska utspel kunde motiveras utifrån ideologin. I takt med att valrörelsen närmade sig crescendo, rasade min inspiration vad gällde både bloggande och kampanjande. Min kampanjtid ägnade jag allt mer åt Amanda Briheds personvalskampanj. Valrörelsen slutade med att jag röstade på centerpartiet i kommunalvalet och bara med tveksamhet lade folkpartiets valsedlar i de andra valkuverten.

Valresultatet mottog jag med blandade känslor. Självklart är en alliansregering bättre än ett rödgrönt alternativ, men de starka liberala rösterna i riksdagen försvann nästan helt för att ersättas med inpiskade partigängare. Dessutom kom Sverigedemokraterna in i riksdagen, ett parti som antagligen sammantaget är ännu längre från de liberala idealen än vänsterpartiet.

När jag så blev kontaktad med en frågan om jag är intresserad av ett projekt med syfte att starta ett nytt, liberalt parti, hoppade jag givetvis på utan att blinka. Under tre veckor har jag nu deltagit i debatter på maillistan och känner att den ideologin som liggeer till grund för projektet och de sakpolitiska ståndpunkter som utkristalliseras i debatten passar mina egna åsikter som hand i handske. Vissa saker kommer säkert landa lite annorlunda än mina egna uppfattningar i vissa sakfrågor, men det är tydligt att Liberaldemokraterna tänker på samma sätt som jag och delar samma grundläggande värderingar. Det är därför jag just nu sitter på Liberaldemokraternas första stormöte. Det är därför jag är inblandad i projektet. Det är därför jag samlat namnunderskrifter för partiregistrering i ett par veckor och det är därför jag kommer att bli medlem i partiet så snart projektet övergått till att faktiskt vara ett regelrätt parti.

Liberalismens framtid i Sverige ligger inte i Folkpartiet, den ligger i Liberaldemokraterna och dess ungdomsförbund Ung liberal. Den framtiden kommer jag att vara en aktiv del i.

Intressant?