Etikettarkiv: sociala medier

Briljant kampanj

Annons från Westin med en kvinna under ett parasoll

Westins egen annons...

Allout.org jobbar mot homofobi över hela världen och har haft många framgångar. Den senaste är bara så briljant att jag inte kunde undvika att dela med mig av den.

Westin är en hotellkedja som tills nyligen samarbetade med Christian Values Network (CVN). AllOut har tidigare fått flera stora företag, däribland Apple, att avbryta samarbetet, då pengar som gått till CVN använts för att betala för hatkampanjer mot HBT-personer. Igår kväll kom turen till Westin och det var antagligen den bäst planerade kampanjen genom sociala medier som jag sett på länge och garanterat den mest effektiva – på tre timmar hade Westin avbrutit samarbetet med CVN.

Annons från AllOut med en fångklädd kvinna, hållandes en enorm hammare och anspelning på hur Westins pengar hjälper till att upprätthålla hart och förtryck av HBT-personer

...och AllOuts motannons.

Kampanjen var enkel. AllOut hade konstruerat en affisch som anspelade på en av Westins egna kampanjer. Den gjordes tillgänglig för nedladdning via allout.org och medlemmarna uppmanades att posta den på Westins facebooksida med en uppmaning att sluta stödja CVN. Inte bara blev det en effektiv kampanj genom trycket på Facebook och den snabba responsen, det var också en briljant kampanj med tanke på affischen. Sammantaget visar det här hur genomtänkta kampanjer i sociala medier med stort stöd och välarbetat material faktiskt kan göra enorm skillnad på kort tid.

Kudos.

Annonser

Den galopperande moralpaniken

Ibland blir blogginläggen inte som man hade tänkt sig. Den första tanken för eftermiddagens blogginlägg var att skriva om religiösa samfunds politiska ställningstaganden, men det visar sig att ett helt annat ämne var mer aktuellt. Det blir – som så ofta förr – ett inlägg om moralpanik.

På senare tid har uttrycken för moralpanik haglat tätt i medierna, såväl de traditionella som de sociala, vilket Expressen uppmärksammar i en artikel. Flera av dessa fall har jag redan tidigare uppmärksammat här på bloggen eller på Twitter och de kräver ingen vidare presentation. Däremot är det intressant att analysera varför det varit så många uppmärksammade fall av moralpanik.

Expressens artikel ger en stor del av förklaringen; alla nya – och ofta ungdomliga – företeelser stöter på patrull i de äldre och mer konservativa åldersgrupperna. Jazzen, rockmusiken och hip-hopen har alla råkat ut för dessa attityder. Självklart kommer många äldre att uppröras över hur ungdomar och andra använder sociala medier och andra digitala kanaler. Det är dock bara en del av förklaringen.

Svartvit bild på en naken manskropp sedd bakifrån, med händerna fängslade med handklovar bakom ryggen

Låt inte andras moralpanik hålla dig fängslad!

Den andra delen av förklaringen är hur de digitala kanalerna används. Användargenererat innehåll är i sin natur en inblick i privatlivet på olika sätt, även om det för det mesta är en i olika grad friserad eller censurerad bild. Det är få som lägger ut allting om sig online, även om det såklart finns undantag. Den information som tillgängliggörs på detta sätt sprids också till såväl bredare grupper som med högre hastighet än någonsin tidigare. Det blir också möjligt att visa bilder eller text som bevis för sådant som tidigare bara spreds ryktesvägen.

Detta innebär att beteenden som människor har pysslat med i alla tider plötsligt blir synligt även för dem som tidigare möjligtvis bara hört talas om något, ryst åt tanken och sen bestämt sig för att inte tänka på det mer. Genom onlinekanaler stöter människor plötsligt på delar av andra människors privatliv de tidigare kunnat ignorera. De tvingas nu att konfronteras med dessa företeelser och sina egna värderingar om det.

Resultatet blir att tidigare acceptabelt beteende plötsligt anses oacceptabelt, eftersom information om och bevis för det blir tillgängligt även för en större publik. Den äldre principen att det man inte vet har man inte ont av har fått den omvända effekten att människor anser att det är ok att försöka förbjuda det man mot sin vilja konfronteras med bevis för.

Som så många gånger tidigare kommer tiden att leda till att moralpaniken blåser över, i takt med att de som själva bejakar olika företeelser blir äldre. Samtidigt måste också effekten bli att toleransen mot subkulturer och ”avvikande” beteenden måste öka, då det blir allt svårare att undvika insikt i dessa genom att allt fler deltar i det pågående onlinesamtalet. Moralpaniken kan på så sätt ses som dödsryckningarna för en attityd som kommer att bli allt mer sällsynt. Samtidigt finns alltid risken att konservativa och förmynderiivrande krafter utnyttjar reaktionerna till att driva på för mer frihetsinskränkande lagstiftning. Till en början kan det te sig attraktivt för breda grupper. Det är dock alltid farligt i förlängningen, då beteenden som tidigare skett mellan samtyckande människor utan att någon kommit till skada plötsligt kan förbjudas, bara för att andra människor plötsligt har insett att det förekommer och inte gillar vad de ser.

Jag hoppas att det är dödsryckningar och inte en begynnande viktoriansk era vi nu ser i medierna. Kunskap om en företeelse kan inte anses vara till skada, hur mycket olika grupper försöker lansera kränkta känslor som en anledning för långtgående förbud. Vi måste acceptera att alla inte lever sina liv som vi själva skulle önska och att vi kommer att konfronteras med beteenden som inte stämmer överens med vår egen uppfattning om vad som är okej. Så länge dessa beteenden inte leder till sådant som skada på annan person eller egendom, får det dock aldrig förbjudas. Med en befolkning som på minsta sätt är heterogen går det inte att ha det på något annat sätt.

Intressant?


Vem äger din information i de sociala medierna?

USA:s rättsväsende begärde ut uppgifter om en isländsk parlamentsledamots aktivitet på Twitter, något hon givetvis motsatte sig. Nu uppmärksammas det att Twitter äger allt användarna producerar genom deras tjänst och att de är fria att använda den informationen som de vill. Än en gång aktualiseras frågan om sekretessen i sociala medier och vem som äger informationen.

Kommer du ihåg debaclet för ett par år sedan, när Facebooks användaravtal visade sig innehålla paragrafer som gav dem en ”oåterkallelig, evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida det man skickat på sajten, exempelvis bilder? Facebook backade efter en proteststorm bland användarna och numera ger avtalet inte alls lika långtgående rättigheter för företaget. Även den uppdatering som gjorde att användarnas statusuppdateringar gjordes tillgängliga för vem som helst, såvida användaren inte gjort speciella inställningar, skapade vilda protester. Även denna gång tvingades Facebook att backa.

Twitters namnlogotyp och fågelsymbolNu har turen kommit till Twitter. Amerikanskt rättsväsende har begärt ut uppgifter om några användare kopplade till Wikileaks. Det handlar om alla deras meddelanden, vilka de har haft kontakt med, när och var de har twittrat och så vidare. Givetvis gick det inte att hålla detta hemligt eftersom det rör Wikileaks och extra problematiskt blev det eftersom en av de tre personerna vars uppgifter begärts ut är Birgitta Jónsdóttir, ledamot av det isländska parlamentet. Hon har unika möjligheter att bestrida utlämnandet av uppgifterna och har bland annat tagit kontakt med Islands justitieminister för att få hjälp med det. Det kommer garanterat finnas många intressanta diplomatiska dokument för Wikileaks att läcka efter den härvan.

Hur det än går med just denna utredning så aktualiserar det hela än en gång vem som äger informationen i de sociala medierna. Twitter har nämligen i sina användarvillkor gjort klart att de äger all information som produceras med tjänsten och att de får använda den som de vill, inklusive bearbeta och sälja den. Vibbarna känns igen från Facebook och det som tidigare lett till proteststormar. Det må vara hänt att publika tweets går att använda på andra sätt, de är ju ändå just publika. Däremot är det orimligt att Twitter kan använda information om t.ex. IP-adresser precis som de vill. Inte heller ska de kunna sälja vidare tweets hur som helst eftersom det finns upphovsrätt. 140 tecken räcker inte långt, men det går exempelvis att åstadkomma haikus. Dessa uppnår garanterat verkshöjd och måste anses skyddade av upphovsrätten.

Det stora problemet med de sociala medierna är just de stora tjänsternas försök att bereda sig tillgång till och makt över den information vi villigt delar med oss av. Oftast göms försöken i användarvillkoren och uppmärksammas inte förrän långt efter att tjänsterna lanserats. Det är en affärsidé, men något de sakta men säkert får lära sig är att användarna inte anser att de har rätt till informationen bara för att det är deras kanal som använts för att sända den. Användare av sociala medier delar gärna med sig av information i dem, ibland väldigt dumdristigt, men det är ändå ett val att dela med sig av viss information och till vissa människor. De flesta väljer vilka uppgifter de delar med sig av publikt och vilken de bara delar genom privata meddelanden. En sak ingen delar öppet är vilken IP-adress de använt för att ansluta till tjänsten. Många vill inte heller dela med sig av platsdata, även om det är möjligt. Trots det kan tjänstens ägare komma åt mycket av den informationen ändå och gömmer undan villkoren för detta långt ner i användarvillkoren i tron och hoppet att ingen kommer att orka läsa dit.

De sociala medierna är gratis för användarna och finansieras genom reklamintäkter på olika sätt. I de sammanhangen är information samma sak som pengar och det är självklart att företagen vill komma åt så mycket information som möjligt utan att betala för det. Det får många användare att bli skrämda och varje gång det kommer fram nya uppgifter om vad tjänsternas ägare kan ta reda på om dig, drar många öronen åt sig och säger att de aldrig mer ska använda tjänsten i fråga. Trots det minskar inte användningen av sociala medier, tvärtom. Det beror, förenklat, på att de fyller en funktion och ett tomrum i den mänskliga samvaron. De sociala medierna tilltalar oss som de sociala varelser vi är och möjligheterna att ha stadig social samvaro oberoende av avstånd i tid och rum överväger rädslan för att medieföretagen ska ta reda på saker om oss som vi inte vill att de ska veta. Samtidigt finns det en gräns för vad vi som människor går med på och det är något som Twitter, Facebook och alla andra vet. Det är därför Facebook har backat, för viktigare än att ha tillgång till all information är att ha tillräckligt många användare, för att det ska vara intressant för annonsörer och andra att köpa även den begränsade informationen som blir kvar.

Även Twitter kommer att få det hett om öronen under en period nu. Användarna kommer att förändra sitt beteende och exempelvis inte skicka känslig information som privata meddelanden genom tjänsten. Däremot kommer det ständiga coctailpartyt att fortsätta mer eller mindre som vanligt, eftersom Twitter alltid har varit ett väldigt offentligt forum där de allra flesta inte delar med sig av privat information i sina reguljära tweets. Antagligen kommer färre att dela med sig av lokaliseringsinformation, eftersom de inte vill bli spårade – trots att de flesta inte har någon anledning att oroa sig för just detta. Poeter som ägnat sig åt haikus kommer antagligen att publicera dem på annat sätt, tills det blir klart att tweets med verkshöjd är skyddade av upphovsrätten. Allt detta är dock detaljer. Precis som vanligt kommer användarna att stanna kvar på tjänsten och bara göra mindre förändringar i sitt beteende. Antagligen kommer Twitter också att tvingas att skriva om delar av användarvillkoren.

Dessutom kommer användarna tyvärr snart att glömma detta igen, trots att det skulle behövas en rejäl debatt om sekretessen och vem som äger din information i de sociala medierna. De gränssnitt som finns, med officiella uppdateringar och ”privata” meddelanden gör att många invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Systemen är gjorda för att lura användarna att de kan dela med sig av saker i förtroende, utan att upplysa om vilken tillgång tjänsteleverantören har till den informationen. Inte heller är användarna medvetna om vilken information som lagras utan att de ser den, som exempelvis IP-adresser, operativsystem, webbläsare och en massa andra små detaljer. Fanns den informationen tillgänglig skulle fler tänka över valet av tjänst innan de skickade något, även om det fortfarande skulle finnas andra som inte brydde sig.

De sociala medierna är fortfarande nya kanaler för umgänge, underhållning och kommunikation, trots att de börjar få några år på nacken. Fortfarande har vare sig användare, tjänsteleverantörer eller lagstiftare lyckats bli på det klara med hur vi ska förhålla oss till dessa kanaler och ännu oftare tror användarna något helt annat än företagen bakom tjänsterna. Det kommer sakta men säkert att klarna och varje nytt uppmärksammat fall kommer att leda oss närmare en överenskommelse. Vägen kommer dock att vara kantad av många fler skandaler, uppror och proteststormar. Kanske byter vi från tjänster som inte klarar att leva upp till våra krav på integritet och sekretess, kanske kommer tjänster att kunna lura oss att de inte kommer missbruka förtroendet – se bara hur mycket information vi lämnar till Google, företaget med sloganen Don’t Be Evil) –och kanske kommer vi att bli avtrubbade till att acceptera att mer av våra liv blir tillgängliga för andra. Vägen framåt kommer innehålla element av alla dessa utvecklingar men idag vet vi inte i vilka mängder. Det enda vi vet är att de alla kommer att vara inblandade.

Intressant?


Med sikte på karriären

Per Pettersson

Allting har sin ände och för min del börjar studietiden närma sig sitt slut. Jag har hunnit med att jobba heltid två år, ha extrajobb och ideella engagemang under tiden. Nu är det dock snart bara halva examensarbetet och en omtenta i sannolikhet och statistik som står mellan mig och examen. Med andra ord är det dags att lämna de tillfälliga arbetena bakom sig och istället satsa på ett heltidsjobb. För att komplettera mitt egna sökande, tänkte jag låta arbetsgivare hitta mig lättare också. Ett led i detta är detta blogginlägg.

Min bakgrund är inte helt vanlig. Jag har studerat på civilingenjörsprogrammet i medieteknik vid KTH och det är en civlingenjörsexamen jag kommer att ha så snart allt är helt avslutat. Jag har dock kompletterat med studier i medie- och kommunikationsvetenskap på JMK, Stockholms universitet. Dessutom har jag hela tiden skrivit på olika sätt, dels för kårtidningen och på senare tid på min blogg. Nu senast utvecklade jag skrivandet ytterligare genom en ledarskribentkurs. Genom de ideella engagemangen och en del av de arbeten jag har haft under tiden har jag också fått praktisk erfarenhet av administration och organisation, samt givetvis projektledning i olika former.

Under de senaste två åren har jag utvecklat en stor förståelse för sociala medier och hur det nya medielandskapet ser ut. Det är något som det ännu inte skrivits så många doktorsavhandlingar om, även om det är en del på gång. Det är därför inte heller något som – ännu – går att lära sig genom den utbildning jag gått. Det är förstås så att jag har haft ett försprång genom de ämnen jag pluggat, men stora delar av mitt kunnande kommer genom att jag tycks ha en naturlig fallenhet just för detta.

Alla de kunskaper och erfarenheter jag bär med mig borde göra det ganska enkelt att hitta ett stimulerande jobb. Hittills har så inte varit fallet, då det är svårt att hitta arbeten när man inte har haft samma jobb tidigare. Jag har exempelvis inte arbetat som informatör eller liknande, eftersom jag för det mesta bara haft extrajobb under studietiden. Den typen av jobb som då erbjuds är sällan den typen av jobb som har med utbildningen att göra utan istället som kundtjänstpersonal eller motsvarande. Det är då svårt att vid studietidens slut få de jobb som man är kvalificerad för, då få företag är ovilliga att satsa på oprövade förmågor, hur bra de än låter i sin CV. Eftersom jag nu hunnit passera 26, om än med ganska liten marginal, hjälps jag inte heller av de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar som alliansen infört under mandatperioden.

Istället är det upp till mig som driftig individ att hitta lösningarna. Jag har aldrig tillåtit mig själv att vara slö och inaktiv när det gäller min framtid. Ibland har jag haft tur att få erbjudanden om olika arbeten, i andra fall har jag fått leta rätt på dem själv. Jag har dock alltid gjort vad jag kunnat för att ta mig framåt i livet och stå på egna ben. En av de saker jag nu kan göra är att marknadsföra mig själv via denna blogg och sälja in mig som den duktiga och driftiga person jag är. Jag är övertygad om att jag är en tillgång på de flesta arbetsplatser och jag står än så länge till förfogande.

Så, om du är intresserad av min profil, hör av dig till mig på per.pettersson [at] liberal.se eller genom någon av de andra kontaktvägarna du hittar här på bloggen. Om du tror att jag kan vara intressant för någon arbetsgivare som du vet söker folk, tipsa oss båda om varandra. Sprid gärna detta blogginlägg i dina kanaler, alltid finns det någon som kan vara intresserad.


Partiernas syn på sociala medier: kontrollbehov eller åsiktsfrihet?

Sociala media är framtiden, det är vi många som vet vid det här laget. Här sker mycket av debatten idag, människor utbyter åsikter, debatterar, kommenterar och kommunicerar med varandra. Genom dessa kanaler kommer mer och mer av den politiska debatten att avgöras. Alla partier har idag aktiva medlemmar som bloggar, jag är en av dem. Sociala media och rätt användning av dem kommer att kunna avgöra valet i bästa fall, men hur man än agerar kommer debatten på bloggar och andra media med användargenererat innehåll att påverka valresultatet. Med rätt strategier kommer partierna kunna utnyttja detta och vinna.

Tyvärr råder något av ett maniskt kontrollbehov från många partiledningar, antagligen för att de tror att det är livsfarligt för opinionssiffrorna att visa upp att hela partiet inte är eniga i alla frågor. Det yttrar sig bland annat i att vissa bloggare som uttrycker avvikande åsikter får finna sig i påtryckningar uppifrån att inte skriva om dessa frågor och ta tillbaka sina uttalanden eller radera de tidigare inläggen. Det yttrar sig också i ett behov av att kontrollera vilka bloggar som syns i olika sammanhang. Det är fullt förståeligt att Alliansen.se och nya Folkpartiet.se granskar bloggar som anmäler sitt intresse för att vara med, så att inte Sverigedemokrater eller andra ”troll” letar sig in i listorna. Det är en annan att innehållet granskas för att se om det är en mainstreambloggare eller en mer kontroversiell (och därmed ofta mer läsvärd) partimedlem som bloggar för att sen göra vad man kan för att sortera bort de kontroversiella.

Principen som fastställts är för tillfället att man inte får vara med i listningen på åtminstone en av sidorna om man inte står på en av listorna inför höstens val. Potentiellt är detta ett stort problem, eftersom det möjliggör för partiledningen att hota med att radera bloggaren från en lista om inte bloggen blir mer mainstreamad och faller in i ledet. Jag hoppas att metoden inte kommer att användas, men redan gallringen som förbjuder bloggare som inte är med på en lista att finnas med i listningen, öppnar för just dessa misstankar.

Förvisso talar jag nu i egen sak, eftersom jag är en av de mer kontroversiella bloggarna inom den liberala sfären och jag kom inte heller med på någon lista inför höstens val. Jag tror dock att min blogg ändå är en av de bättre kända och lästa, så att få lite extra trafik genom att vara med i listningen är inte högt prioriterat. Däremot tycker jag att det är högst problematiskt att partierna vill ha total kontroll över vad medlemmarna uttrycker för åsikter. Precis som jag alltid säger när jag föreläser om sociala medier, är de egentligen inget nytt. Vi gör vad vi alltid har gjort: pratar, umgås, diskuterar och leker med varandra. Enda skillnaden är att internet (framför allt) gjort att vi kan göra detta med människor som vi inte har nära till fysiskt och att vi kan kommunicera även när tidszonerna sätter lite käppar i hjulen. Vi kan nå ut till fler människor med samma texter, men i grunden är det fortfarande samma sociala samspel som vi människor har hållit på med hela vår existens. Det har bara blivit medierat. Partierna skulle heller aldrig kontrollera vad människor pratade med varandra om (även om jag är övertygad om att många egentligen skulle vilja även det, för partiets eniga fasads skull) men däremot vill man kontrollera sånt som läggs ut på nätet.

Jag menar att detta gör mer skada för partiernas opinionssiffror än nytta.

Om det är något jag har märkt så är det att många så kallade vanliga människor uppskattar en levande debatt som också visar att det inte är en massa robotar som sitter i partierna, utan människor som tänker, resonerar och känner. Att veta att den politik som drivs kan ifrågasättas även i de egna leden och att företrädarna för den officiella ståndpunkten kan ta till sig av kritiken och utvärdera den förda politiken utifrån detta. Stelbent maktfullkomlighet var precis det som fick svenska folket att rösta bort Göran Persson från makten 2006. Om man vill vinna valet 2010 måste man visa att man inte själv är lika maktfullkomlig. Socialdemokraterna har faktiskt lyckats ganska bra redan genom sitt Netroots. Tyvärr ser vi inte samma utveckling inom Alliansen ännu.

Att försöka kontrollera innehållet i sociala media är en omöjlighet. Att kontrollera vad människor tänker, tycker och säger går inte. De enda som kommer att rätta sig i ledet är de som till varje pris vill göra en politisk karriär. Vi som har givit oss in i politiken för att vi är idealister, har åsikter och vill driva debatt, vi kommer inte att lika villigt anpassa oss till vad som är politiskt korrekt i de egna leden, vi kommer att ge uttryck för de åsikter vi har och vi kommer att vara en vagel i ögat på stelbenta partiledningar med kontrollbehov. Partiledningar som istället uppmuntrar mångfald (och det finns faktiskt många bra exempel på lokala sådana ledningar, inte minst i Folkpartiet liberalerna) kommer att dra nytta av detta och använda det som en fördel i valrörelsen.

Genom att visa upp skillnaderna kan man accentuera likheterna och visa vad det är som håller samman ett parti. Partier bör i första hand vara en sammanslutning av människor som delar samma grundläggande ideologi och drar sina slutsatser utifrån denna, inte en sammanslutning av människor som tycker exakt lika i varenda fråga. Med en ideologi att ta ställning till kan väljarna förutse vilka ställningstaganden som kommer att göras i frågor som innan valet inte varit uppe för diskussion (ta exemplet FRA). Med ett parti som i förta hand vill ha makt och kommer att dra igenom majoritetsbeslut som alla förväntas försvara med näbbar och klor, får man istället en ordning med exempelvis ett parti som tar ställning för den ena integritetskränkande lagen efter den andra, trots att partiet ska bestå av liberaler som värnar individens rättigheter gentemot staten och vill försvara privatlivet från intrång från det offentliga.

Jag är idealist och ideologiskt betingad. Jag kommer aldrig bli en politisk karriärist som anpassar mig efter mainstream i partiet. Jag kommer inte att anpassa hela mitt liv efter hur politiken förväntar sig att man ska vara. Det kommer säkert göra att jag har en lång väg att gå för att komma med på listor i val, det kommer att skaffa mig fiender och göra att alla inte gillar mig. Det får jag dock ta, för allt annat vore att svika mig själv. Jag tänker inte strömlinjeforma mina åsikter och min person för att passa partiet, inte heller kommer jag ge upp tanken på att vara med och påverka utvecklingen av samhället i en riktning som jag tycker är rätt. Jag drivs av en väldigt liberal grundsyn på livet, vad gäller såväl ekonomi som mänskliga rättigheter och livsstil. Precis som undertiteln till min blogg säger:

Lev med det.

Intressant?


Twitter-backchannel till FP:s landsmöte

Martina Lind på bloggen Att dricka liberalt har sett till att starta en backchannel på Twitter för Folkpartiet liberalernas landsmöte. Läs mer i inlägget och sök på #fplandsmöte eller #fplandsmote på twitter för att hitta till backchanneln.

Det ska bli intressant att se om det diskuteras på kanalen inför, under och efterlandsmötet, så som Martina hoppas. Jag ska göra mitt bästa för att diskutera där i alla fall.

Intressant?

Tv-reklam utvecklar demokratin positivt

Partisekreterarna för den rödgröna oppositionen skriver idag på SvD brännpunkt att tv-reklam hotar demokratin. Hotet består tydligen i att det politiska samtalet blir beroende av hur mycket resurser ett parti har att lägga på tv-reklam och att man riskerar att få negativt kampanjande som nedgör motståndare istället för att presentera vad man själv vill göra.

Jag är av den omvända åsikten. Tv-reklam för partierna gör att dessa får en möjlighet att presentera sina budskap för en bredare publik via rörliga bilder. Redan idag görs detta på Youtube och på partiernas hemsidor men det är positivt att man också kan nå ut i sofforna. Då kommer man också att kunna göra sällskap med de andra partierna och därmed låta medborgarna jämföra och diskutera de olika alternativen på ett enklare sätt.

Att de ekonomiska resurserna skulle avgöra bara för att man inför tv-reklam stämmer inte. Redan idag avgör ekonomiska resurser hur mycket tid man kan få i olika medier utöver den tid som ges i debatter eller nyhetsrapportering. Tv-reklam kommer inte att påverka detta, det handlar bara om hur man väljer att disponera de resurser man har. Oppositionen ondgör sig dessutom i artikeln över att moderaterna samlat ihop 30 miljoner från anonyma donatorer utan att över huvud taget nämna de enorma ekonomiska resurser LO för över till socialdemokraterna, trots att färre än hälften av LO:s medlemmar röstar på det partiet.

Om man använder resurserna till tv-reklam och sparar in på några valaffischer eller annonser i tidningar så kommer man dessutom med största sannolikhet att få ett större genomslag. Det handlar om prioritering och i ärlighetens namn, hur många väljare påverkas egentligen av valaffischer idag? Är det inte bättre att lägga resurserna på sociala medier, användargenererat innehåll och tv-reklam i dagens medieklimat?

Att tv-reklamen skulle öppna för mer negativt kampanjande är skrattretande. Till att börja med har redan KD uttryckligen sagt att man inte tänker använda sig av sånt eftersom det ”inte passar den politiska kulturen i Sverige” (citat av Ella Bolin från tidigare SvD-artikel). Jag undrar förvisso var Ella har varit de senaste åren; oppositionen har kritiserat alliansen för i princip allt som går men har inte presenterat några alternativ själva. Speciellt socialdemokraterna har vägrat ge några svar på vad de själva velat genomföra utan skäller bara på alliansen och smutskastar allianspartierna. Med andra ord är det ok med negativt kampanjande i debatter, tidningar, ja helt enkelt överallt utom i tv? Eller är det så att bara den rödgröna oppositionen får ägna sig åt det?

Jag tror att tv-reklam kan vara ett bot på detta istället för ett hot. Om man använder samma taktik i reklam kommer svenskarna att reagera starkare än de gjort när taktiken används i debattartiklar och liknande. Vi kommer att få en sjysstare politisk debatt eftersom partierna kommer att förlora så mycket på negativt kampanjande i tv-mediet. Fast det kanske är precis det oppositionen är rädd för, eftersom de inte har några egna budskap att komma med (med miljöpartiet som ett ofta lysande undantag).

Jag är övertygad om att vi äntligen tagit ett stort steg framåt vad gäller demokratin i Sverige och hoppas att vi på detta sätt faktiskt kan engagera fler människor i den demokratiska processen. Genom att politiken anpassar sig till verkligheten och flyttar dit där människorna är kommer vi vitalisera intresset för demokratin. Dessutom kommer politiken tvingas att köra med sjysstare metoder när fler människor faktiskt tar del av vad man säger. Det är något vi alla tjänar på i längden.