Etikettarkiv: framtid

Liberalismens framtid är Liberaldemokraterna

Jag har nu varit politiskt aktiv i fyra år och medlem i Folkpartiet i ytterligare fyra år innan det. Vad som motiverat mig har alltid varit liberala värderingar och en dröm om en friare värld. De senaste åren har jag med sorg sett partiet vandra längre och längre från mina ideal och istället omfamnat populismen. Jag delar fortfarande i stort de ideal som Liberala ungdomsförbundet står för, men kan för mitt liv inte se hur dessa är förenliga med Folkpartiets politik. Det är därför jag i tre veckor nu arbetat inom ramarna för Projekt Liberaldemokraterna, ett projekt som syftar till att äntligen skapa ett sant liberalt parti i Sverige.

Projekt Liberaldemokraterna, med sikte på ett nytt liberalt parti i SverigeJag har ända sedan jag blev medveten om mina politiska åsikter definierat mig som liberal – aldrig med några pre- eller suffix. Det var därför naturligt för mig att gå med i Folkpartiet liberalerna år 2002. Efter att ha varit passiv medlem i några år engagerade jag mig för första gången i valrörelsen fyra år senare. Inom kort hade jag uppdrag inom såväl Liberala ungdomsförbundet som i partiet. Snart hade jag också kommit igång med min blogg för att delta i idédebatten aktivt.

De kommande fyra åren fick jag allt mer inblick i politiken och i de internpolitiska strukturerna. Vad gällde LUF blev jag för det mesta inspirerad och motiverad, i undantagsfall har jag suckat över hur vissa människor sålt ut sina åsikter till förmån för en karriär i partiet. Partiet har istället mer och mer skrämt mig och gjort mig desillusionerad. Istället för att vara sann mot de liberala idealen, har populismen och den kortsiktiga röstmaximeringen i disparata grupper fått vara den avgörande faktorn för politiska ställningstaganden. Den egna positionen, speciellt om den har ett arvode, har varit det viktiga för alldeles för många partiföreträdare.

Utöver detta, som varit tydligast på lokal nivå, har partiets inriktning på nationell nivå fått bort från liberalism och istället handlat allt mer om tuffare tag, hårdare straff och fler förbud. Populismen och konservatismen har blivit de nya ledstjärnorna ju mer inflytande Jan Björklund och Johan Pehrson fått i partiet. Under mina fyra år som aktiv och tre år som aktiv debattör har jag fått se partiet vandra i precis motsatt riktning mot vad jag önskat. Intressant nog torde partiet också ha fjärmat sig allt mer även från LUF under den perioden.

Under den senaste valrörelsen ställdes det hela ytterligare på sin spets. Bloggosfären förvandlades helt till en partimegafon och de mer nyanserade inlägg som skrevs fick i princip inga inlänkar. Den som inte gillade burkautspel och tvångskommenderingar av föräldrar till skolan tegs ihjäl av karriärpolitikerna, istället för att det blev en levande debatt om hur dessa populistiska utspel kunde motiveras utifrån ideologin. I takt med att valrörelsen närmade sig crescendo, rasade min inspiration vad gällde både bloggande och kampanjande. Min kampanjtid ägnade jag allt mer åt Amanda Briheds personvalskampanj. Valrörelsen slutade med att jag röstade på centerpartiet i kommunalvalet och bara med tveksamhet lade folkpartiets valsedlar i de andra valkuverten.

Valresultatet mottog jag med blandade känslor. Självklart är en alliansregering bättre än ett rödgrönt alternativ, men de starka liberala rösterna i riksdagen försvann nästan helt för att ersättas med inpiskade partigängare. Dessutom kom Sverigedemokraterna in i riksdagen, ett parti som antagligen sammantaget är ännu längre från de liberala idealen än vänsterpartiet.

När jag så blev kontaktad med en frågan om jag är intresserad av ett projekt med syfte att starta ett nytt, liberalt parti, hoppade jag givetvis på utan att blinka. Under tre veckor har jag nu deltagit i debatter på maillistan och känner att den ideologin som liggeer till grund för projektet och de sakpolitiska ståndpunkter som utkristalliseras i debatten passar mina egna åsikter som hand i handske. Vissa saker kommer säkert landa lite annorlunda än mina egna uppfattningar i vissa sakfrågor, men det är tydligt att Liberaldemokraterna tänker på samma sätt som jag och delar samma grundläggande värderingar. Det är därför jag just nu sitter på Liberaldemokraternas första stormöte. Det är därför jag är inblandad i projektet. Det är därför jag samlat namnunderskrifter för partiregistrering i ett par veckor och det är därför jag kommer att bli medlem i partiet så snart projektet övergått till att faktiskt vara ett regelrätt parti.

Liberalismens framtid i Sverige ligger inte i Folkpartiet, den ligger i Liberaldemokraterna och dess ungdomsförbund Ung liberal. Den framtiden kommer jag att vara en aktiv del i.

Intressant?

Annonser

Fantasier, drömmar och ansvar

Vänsterpartiets kongress körde över partiledningen på flera punkter och skrev bland annat in sex timmars arbetsdag med bibehållen lön bland de prioriterade valfrågorna. Kongressen bestämde också att ersättningen i a-kassan ska höjas till 90 % och karensdagen i sjukförsäkringen ska avskaffas. Vänsterpartiets kongress anser med andra ord att verkligheten, i form av ett rödgrönt samarbete och en hotande ny finanskris, är något man måste ta hänsyn till. Kongressen verkar tro att Sverige är en skyddad bubbla som inte har något med omvärlden att göra. Sanningen är snarare att vi lever i ett land som är mer beroende av omvärlden än många andra.

Vänsterexperimentet har tidigare lämnat en lång önskelista som ska finansieras med tillväxtfientliga skatter och som uttalat vill beskatta människor inte för att finansiera statlig kärnverksamhet utan har som självändamål att hålla tillbaka rika människor för att på så sätt minska klyftorna. Det har inte föresvävat den rödgröna röran att klyftor kan minskas genom att höja levnadsstandarden och inkomstnivåerna för dem som har det sämst istället för att trycka ner dem som har det bäst. Sverige är ett av de länder där det är som allra svårast att bli rik på arbete. Att bli rik i Sverige kräver i princip antingen ärvda tillgångar eller en stor lottovinst. Det är mer eller mindre omöjligt att bli rik om man inte redan är det. Trots det sade Ung vänsters ordförande Ida Gabrielsson på kongressen att det är för lätt att bli rik i Sverige.

Den rödgröna oppositionen går till val på att höja skatter och att förstöra de goda förutsättningar till tillväxt som Alliansen under snart fyra år har jobbat hårt för att skapa. Skatter är något inneboende bra enligt vänsterpartierna och skatterna ska höjas, trots att de svenska finanserna är i god ordning. Om pengarna inte behövs för kärnverksamheterna kan man ju alltid använda dem till något roligt projekt som någon kommer på en sen kväll på partihögkvarteret. Alliansen går istället till val på att staten inte ska ta mer pengar från sina medborgare än nödvändigt. Majoriteten går till val på att fortsätta den ansvarsfulla politik som förts de senaste fyra åren. Statsfinanserna är tack vare detta de starkaste i hela EU. De länder som har sämre finanser, ibland rent katastrofala, styrs i de flesta fall av vänstermajoriteter, av regeringar som driver den sortens politik som de rödgröna går till val på.

Mona Sahlin försöker, allt mer desperat, att få den rödgröna politiken att framstå som ansvarsfull, verklighetsförankrad och fungerande. Samtidigt undermineras hennes insatser från framför allt vänsterflanken. Att hennes bästa svar på kritik är att säga ”ah men durå” till Fredrik Reinfeldt, som i kvällens debatt i agenda, hjälper inte heller. Vänsterexperimentet framstår allt mer som en fasad som inte bara har sprickor av oenighet, utan dessutom är byggd av så tunn politik att det knappt kräver någon ansträngning för att se igenom den.

Det är tydligt att framtiden tillhör Alliansen, som vill ta ansvar och som vill skapa positiv förändring. De rödgröna tittar hellre tillbaka på allt de vill återställa och alla framsteg de vill avskaffa, drömmer och fantiserar om en tid som aldrig egentligen fanns. Frågan väljaren måste ställa sig i höst är därför: vill jag leva i framtiden eller föredrar jag bakåtsträvande?

Intressant?