Kategoriarkiv: Media

PI agerar som ett trängt djur

Under dagen har det publicerats ett flertal inlägg i bloggosfären om Politiskt Inkorrekt (PI). De granskar alla vad PI faktiskt står för och vad deras läsare uttrycker för åsikter.

En sak måste göras klart innan fortsatt debatt och det är att personerna bakom PI för det mesta håller huvudet något kallare än deras läsare gör. Det går ibland att föra en debatt med dem, medan deras läsare alltsomoftast är rabiata islamofober, något som märks tydligt i kommentarerna. För mig som avskyr censur och bara har tagit bort två kommentarer på alla de år jag haft min blogg aktiv, framstår kommentarsfältet hos PI som en mardröm. En del av de kommentarer som tillåts vara kvar där skulle jag inte våga behålla på min egen blogg av rädsla för att bli åtalad för att förmedla hets mot folkgrupp.

PI uttrycker sin åsikt om ensamkommande flyktingbarn

En kommentar från vad som förefaller vara ett officiellt PI-konto.

Politiskt inkorrekt har svarat med ett inlägg, uppenbarligen skrivet i affekt och som primärt angriper Torbjörn Jerlerup. Torbjörn är en av mina vänner och även om han är en uttalad motståndare till rasism och PI, så ligger han inte bakom den samordnade kampanjen idag. Han är bara en av de mest aktiva när det kommer till att skriva.

Inlägget försöker att bortförklara all kritik, skylla på att medier och PK-bloggar vill pådyvla andra sina åsikter, hävda att Torbjörn har något slags personligt agg för att han skulle ha förlorat sin argumentation mot någon från deras läger, och så vidare. Tydligt är dock att de är på defensiven och att de agerar som ett trängt djur. Alla klor är ute, de fräser och ryter, men åstadkommer förvånansvärt lite egentligen.

PI-moderator uttrycker åsikten att PI är för tortyr

En moderator på PI påstår att PI inte har något emot tortyr. Officiellt uttalande eller en moderator som behöver få en utskällning?

Ett stort problem för PI är att de ”av resursskäl delegerar ut lejonparten av modererandet till frivilliga krafter”. Efter avslöjanden under dagen om vad dessa moderatorer uttryckt att PI har för åsikter, känner de sig tvingade att påpeka att ”[d]et betyder att vi inte har fullständig koll på exakt vilka kommentarer som tas bort, vilka användare som portas och vad en moderator vid varje enskilt tillfälle uttrycker för åsikt”.

Antingen försöker de bortförklara sig, vilket är fult, eller så har de inte koll på vilka som uttalar sig i deras namn, vilket är skrämmande. Oavsett vilket så har de allvarliga problem med trovärdigheten och kanske också med organisationen.

Vad gäller PI:s syn på censur, så är åtminstone moderatorernas åsikt att den som försvarar islam på något sätt förtjänar att bli censurerad. Huruvida det bygger på att de inte vill behöva besvara kommentarer som trasar sönder deras egen argumentation, om det ska ses som en hämnd för att de själva anser sig censurerade av PK-bloggarna och -medierna, eller något helt annat, får förbli osagt.

Den som är intresserad av att se mer av kommentarerna kan kika in på Flickr.

Läs också hos Beelzebjörn och Louise P.


Vi bloggosfärens sopor

I socialdemokraternas propagandamaskin på nätet, den självutnämnda progressiva bloggrörelsen Netroots, fyller borgerligt sinnade bloggare ingen funktion eftersom vi inte fyller något hål i mediesfären.

Jag har bloggat i några år nu. Inriktningen på bloggen har alltid varit liberal och i takt med att jag själv utvecklat min personliga ideologi har bloggen blivit mer och mer tydlig vad gäller åsikter. Ofta angriper jag vänstern, inte sällan angriper jag alliansens olika partier inklusive det parti jag själv är medlem i. Jag är alltid och kommer alltid att vara liberal i första hand, inte partist och aldrig alliansmegafon. Det innebär att jag aldrig kommer finna en hemvist i vänstern men det innebär också att jag som ”illojal” partist kommer ha svårt att göra politiskt karriär. För mig är dock det viktiga att vara sann mot mig själv och att aldrig överge mina ideal och övertygelser.

NetRoots logotyp rödNu visar det sig att mitt bloggande är helt i onödan. Som bloggare på den icke-socialistiska sidan av det politiska spektrat fyller jag nämligen inget tomrum i medielandskapet. Alla medier är högervridna, för att inte tala om alla ledarsidor, och därför finns det bara utrymme för progressiva bloggar som vågar kritisera makthegemonin och mana till förändring. Utläst är det vänsterbloggar med de progressiva Netrootsbloggarna i spetsen som utmanar sanningar och hjälper människor att se de sanningar som aldrig kommer fram annars.

Låter det absurt? Det är det. Det är dock bilden som Netroots megafon s-buzz försöker sprida. Förebilden är den progressiva bloggrörelsen i USA, ett land som ligger mer till höger än Sverige och har ett politiskt system där majoriteten skiftas mellan demokrater och republikaner med relativt jämna mellanrum. Johan Ulvenlöv försöker att inbilla oss att Sverige är likadant och att vänstern arbetar från underläge hela tiden. Så är givetvis inte fallet.

Undersökningar bland journalister visar gång på gång att en kraftig majoritet röstar på vänstertrojkans partier.Vad som skiftat på senare år är att vänsterpartiet inte längre dominerar tillsammans med socialdemokraterna, utan att fler har börjat rösta på miljöpartiet. Fortfarande finns det ingenstans en borgerlig majoritet i journalistkåren. Påståendet att alla ledarsidor skulle vara högervridna glömmer bort Sveriges största kvällstidning Aftonbladet, en tidning jag tillsammans med Expressen förvisso slutat läsa för länge sedan på grund av deras undermåliga skvallerjournalistik. Det finns många fler på lokal nivå. Ytterligare ett faktum som Ulvenlöv behändigt nog glömmer bort är den totala socialdemokratiska dominansen under efterkrigstiden. Om samhället skulle vara så överkört av lögner från höger, varför skulle människor fortfarande rösta på vänstern över huvud taget?

Nu spelar verkligheten ingen roll för de dogmatiska megafonerna på vänsterkanten. Det var inte länge sedan en ledande socialdemokrat kallade de borgerligas valseger 1976 för en statskupp och attityden verkar ligga kvar. Möjligheten att människor faktiskt kan tycka att någon annan än socialdemokraterna har bra idéer verkar inte existera för Rörelsen. Den naturliga följden är att onödigförklara alla ”regeringsbloggare” eftersom de inte fyller någon funktion enligt det socialdemokratiska sättet att se på verkligheten.

Filmaffisch för filmen SOPOR, 19811981, året innan jag själv föddes, tog kronprinsessan Viktoria i en film av Tage Danielsson initiativet till SOPOR, Sveriges onödigförklarades protestorganisation. Lite mindre än 30 år senare är det tydligen dags att åter väcka liv i organisationen. Vi människor med onödiga åsikter som inte stämmer överens med Rörelsens har blivit onödigförklarade av densamma. Det är något som i alla fall jag inte kommer att acceptera sittande.

I filmen ockuperade de onödigförklarade Stockholms slott. Hur vi bloggsopor ska göra för att ockupera Knuff eller annan lämplig bloggportal vet jag inte, men med onödigt länkande till varandras inlägg trots att de inte har något att göra med det man själv skrivit borde det inte vara omöjligt – Netroots brukar ju lyckas.

Intressant?

Bloggsveriges bästa

För någon vecka sedan skrev Harry Amster i SvD om ”bloggens superstjärnor” och syftade då på bloggare som Kissie och Blondinbella, bloggare som skriver om kläder, smink, skvaller och annat. Samma saker som skvallertidningarna, med skillnaden att de personer som figurerar på dessa personers bloggar inte är kända, åtminstone inte innan de figurerat på dessa bloggar några gånger.

Personligen gick jag in på ett par av dessa bloggar för första gången den dagen. Jag stängde ner dem nästan lika snabbt. Innehållet var för mig helt ointressant och jag förstår fortfarande inte varför det dessa människor skriver, förutom vissa modereportage möjligen, kan vara intressanta för någon utanför deras egna bekantskapskrets. Å andra sidan förstår jag inte heller hur kvällspressen kan tjäna så mycket pengar på att överge rejäl journalistik för att istället rapportera om de fiskpinnar Carolas åt till middag i förrgår. Jag antar att det också kommer att förbli ett mysterium och konstaterar helt enkelt att det är upp till var och en att läsa det de tycker om.

I mitt eget tycke finns det många stjärnor på den svenska blogghimlen. Antagligen har de som slaviskt följer Kissies liv aldrig ens hört talas om dem. För oss som själva ägnar oss åt politiskt bloggande är det annorlunda. Flera politiska bloggare är riktigt duktiga och inte helt sällan bättre skrivna än vissa tidningars ledarsidor. Den politiska färgen och hjärtefrågorna gör förstås att man blir lite partisk och gärna läser bloggar som står nära en själv åsiktsmässigt, men de riktigt duktiga bloggarna är läsvärda oavsett de egna åsikterna. Samtidigt är det svårt att slaviskt följa bloggar, då det varje dag dyker upp så mycket välskrivet i den svenska bloggosfären. Jag ska ändå på initiativ Kent Persson, ett av den svenska bloggosfärens nav, presentera några av de bloggar jag anser läsvärda här nedan, och hoppas att mina läsare kan få upp ögonen för åtminstone några av dessa bloggar. Mycket nöje!

Några bloggstjärnor enligt Per

Amanda Brihed – sjukt duktig liberal HBT-bloggare, alltid påläst och har mycket fakta att dela med sig av.

Calandrella – ung piratpartist som tyvärr varit tyst länge nu. Hoppas på återkomst.

Farmor Gun – integritetsförespråkare med mycket att säga och med en härlig attityd.

Mark Klamberg – folkrättsexpert som skriver om integritet och övervakning, alltid med bra fakta och argument.

Per Ankersjö – centerpartist som gillar höga hus och frihet, vad mer kan man begära?

Trollhare – troligen Sveriges bästa bloggare om transpersoner.

Viktor Tullgren – ung socialdemokrat som skriver lite mer sällan men då desto mer fylligt och påläst.


Centralstyrning, kampanjapparat och självständighet

Den som följer med i bloggosfären kan inte ha missat rabaldret i samband med att Erik Laakso lämnade det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots. Hans kritik gick ut på att nätverket inte innebar något mervärde för de bloggare som var medlemmar, såvida de inte gick med på att vara lojala partimegafoner, en hejaklack åt Mona Sahlin. Sedan dess har landets politiska bloggare flitigt debatterat partilojalitet kontra självständighet. Idag kom Seved Monke med det senaste inlägget i debatten.

Seved är, liksom jag, medlem av nätverket Liberala bloggare, ett nätverk av bloggare anknutna till Folkpartiet liberalerna och Liberala ungdomsförbundet. Han drar stora växlar just på styrningen av bloggnätverk och att Liberala bloggare inte är centralstyrt. Erik Laakso kommenterar det hela med att Seved har förstått lite fel när det gäller styrningen av Netroots och det håller jag med om. Jag har genom ett par bekanta insyn i hur nätverket fungerar och den centralstyrning som Seved Monke talar om finns egentligen inte. Kritiken från Laakso handlade om något annat, nämligen vilka som fick tillgång till material.

Allt detta må vara som det vill. Det intressanta att kommentera är istället hur Liberala bloggare fungerar. Laakso upplever att nätverket inte ger mervärde för medlemmarna. Det stämmer inte. Genom nätverkets maillista har vi möjlighet att utbyta tankar, få reda på vad andra skriver om och därmed få inspiration, samt ta del av fakta och goda argument från varandra och från partiföreträdare. All denna information skickas till alla i nätverket och inte bara till några utvalda.

Den utökade och tidigare information som skickas från partiet går inte i första hand ut till bloggare utan till personer med förtroendeuppdrag – jag fick till exempel förhandsinformation om utspel och annat så länge jag var andre vice ordförande i LUFs största distrikt men inte efter att jag lämnade det uppdraget. Partiet har därmed inte alls, vad jag förstår, lagt in bloggarna i sin strategi utan informerar snarare sina egna valda företrädare och har dessa sen en blogg så är det rena rama turen. Partiledningen är rädd att dela med sig av information och medieutrymme till partimedlemmar som inte har en egen politisk plattform. Det har jag och många andra kritiserat dem för länge. Samtidigt sker det ett internt påverkansarbete för att det ska bli ändring på detta – de strateger inom partiet som förstår sociala media gör vad de kan för att Partiet ska våga släppa sin kontroll över bloggarna och låta dem fungera i enlighet med de villkor som den sociala mediesfären dikterar.

Bloggnätverk kan ha flera olika funktioner men det som är centralt är att det ger mervärde för medlemmarna. Ett bloggnätverk som enbart går ut på att skapa bloggbävningar och se till att medlemmarna toppar Knuff kommer aldrig att bli framgångsrikt. Dessa nätverk skapar misstro bland omvärlden och ger inte sina medlemmar något egentligt värde. Bloggnätverk som istället är en öppen plattform för bloggare med liknande intressen och åsikter kommer däremot att bli vitala och aktiva. Dessa nätverk, som snarast uppmanar till debatt och utveckling av åsikter, kommer också att få omvärldens respekt.

Jag är en av de mer bångstyriga inom Liberala bloggare och jag skräder inte orden när jag kritiserar partiet. Trots det har jag en god relation till mina bloggkollegor och även till Niki Westerberg som arbetar med sociala medier inom partiet. Jag får ett gott utbyte av att vara med i bloggnätverket och jag har svårt att se att möjliga fördelar i högre grad skulle tilldelas bloggare som ovillkorligt hyllade Folkpartiet liberalerna, än bloggare som dristar sig att kritisera partiets ställningstaganden ibland. Vi är alla medlemmar i samma parti och så länge vi är det är det självklart att vi i grunden delar samma ideologi, även om vi ibland inte har samma åsikt i sakfrågor. Det är samma sak i alla partier och det sunda sättet att hantera det är att låta debatten leva öppet istället för att försöka kväsa den. Därför är Liberala bloggare lika bångstyriga, självständiga och spretiga som liberaler i allmänhet.

Intressant?

Om ett inlägg publiceras i bloggosfären, är det då någon som bryr sig?

Bloggosfären är på många sätt en egen värld. I många fall är skribenter och läsare samma personer, det är få bloggar utanför modesfären som lyckas nå en masspublik. Politiska bloggar är definitivt inte ett undantag, snarast tvärt om. De når framför allt de redan invigda eller intresserade som politiker, opinionsbildare och journalister. Det är därför inte underligt att Sanna Rayman tycker att det råder lågkonjunktur i bloggosfären – de flesta bloggar hon läser når antagligen inte mer än några hundra läsare om dagen. Vad som ändå gör att hon har fel illustreras av att SvD i nästa andetag basunerar ut att de mindre partierna som idag står utanför riksdagen dominerar i bloggosfären och övriga sociala medier. Varför är det så viktigt, om de sociala medierna nu är så platta och slätstrukna, om de politiska bloggarna sällan når ut till någon större krets?

Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla svaret är att det går att påverka opinionen genom bloggosfären, när tillräckligt många bloggare gör gemensam sak. Uppmärksamheten runt FRA är ett av exemplen. Då handlar det om en kombination av att många bloggare tillsammans når många utomstående och att de traditionella medierna uppmärksammar större strömningar inom bloggosfären, något som ökar genomslaget för åsikterna och för ut dem även till dem som aldrig läser en blogg. Tidningarna dömer gärna ut bloggarna som irrelevanta och utan någon större påverkan, men vågar samtidigt inte ignorera större åsiktsyttringar bland dem. Dessutom händer det förhållandevis ofta att en ensam bloggare är först med att sätta ihop fakta och statistik som journalisterna kan upptäcka och bygga nyheter på. Vad allt detta visar på är att bloggarna är en kraft att räkna med, trots att de flesta inte av sig själva når en miljonpublik. Genom en symbios mellan traditionella media och de nya går det faktiskt att påverka samhället i ganska stor utsträckning. Dessutom pratar människor med varandra om sådant de har läst på bloggar, en spridningsmetod som inte går att mäta med några statistikprogram på nätet men som påverkar hur människor tycker och tänker.

Sanna Rayman har samtidigt en viktig poäng. Det handlar om det slätstrukna. Visst finns det många relevanta invändningar mot att bloggosfären skulle vara slätstruken och många bloggare vill också tro att de inte är så slätstrukna som Rayman hävdar. Tyvärr har hon till viss del rätt. Det är nämligen så att de politiska partierna inte gärna uppmuntrar bloggare som inte predikar den rätta läran. De sociala medierna handlar om ett samtal mellan människor, ett samtal som partierna ofta försöker kontrollera genom att ge vissa bloggare fördelar samtidigt som information undanhålls från andra. Det är inte konstigt att Erik Laakso tröttnat, även om andra jag pratat med inom Netroots inte tycker att situationen är fullt så allvarlig. Samma tendenser finns för övrigt på andra håll, där partierna försöker tona ner avvikande åsikter genom att bara tillåta sina officiella kandidater att finnas med på de egna blogglistorna.

Det finns inget ”organiserat massbloggande inom Alliansen” skriver Kent Persson på sin blogg. Han har på sätt och vis rätt. Däremot finns det ett gäng alliansbloggare på Alliansen.se som man enkelt kan följa och länka till. Inom Folkpartiet liberalerna finns en maillista för liberala bloggare, inte för att skapa några bloggbävningar men för att dela med sig av de inlägg som skrivits och kanske inspirera andra med ämnen. Hur det ser ut i de andra partierna vet jag inte, men jag har svårt att tänka mig att det inte finns några kontakter mellan de aktiva bloggarna. Visst, det är inget organiserat massbloggande, men det är ändå initiativ som inte är helt olika Netroots. Det handlar om att prata med varandra, inspirera, underlätta länkande och så vidare.

Problemet är när det hela går över styr. Inom Netroots har jag noterat bloggare som skriver tre rader egen text och sedan använder sina inlägg till att länka till andra socialdemokratiska bloggare, utan att de länkade inläggen har något med vare sig bloggarens inlägg eller med varandra att göra. Det enda syftet är att ge varandras bloggar fler poäng på olika bloggportaler, en strategi som fungerar kortsiktigt men som i det långa loppet snarare skadar förtroendet och kan orsaka blockeringar eller nedflyttningar på blogglistor. Än så länge har jag inte sett några större tendenser till detta inom Alliansen, men faran lurar alltid.

Åter till småpartierna. Är deras dominans verkligen så stor som SvD vill göra gällande? Nja. Sverigedemokraterna uppnår sin storhet just genom den teknik som beskrivs ovan: innehållslöst länkande och pingbacks, kommentarer på bloggar och YouTube-klipp. Det gör att de uppvärderas av många bloggportaler, men deras påverkan utanför sina egna kretsar är väldigt begränsat. Mestadels får de svar och länkar från andra bloggar som synar deras bluff. Piratpartiet är däremot stora, mestadels för att deras medlemmar i hög grad är den typen som skriver och läser bloggar. De som skriver om integritet och upphovsrätt – vilket många piratpartister gör – når också ut till fler på internet, eftersom dessa frågor är viktiga för de mer aktiva nätmedborgarna.

Bloggandet är här för att stanna och det kan påverka samhället. Många inom bloggosfären överskattar bloggens makt, det är sant, men minst lika många inom den traditionella journalistiken underskattar den. Sanningen ligger någonstans däremellan och den som både ser bloggens potential och begränsningar kan faktiskt komma väldigt långt. Det ska bli intressant att se hur stor betydelse de sociala medierna får i höstens val. Fortfarande är det få etablerade politiker som använder sig av dem och de som gör det använder dem snarast som megafon än som ett verktyg för dialog. Om det faktumet ändras, kanske genom att fler bloggande kandidater tar sig in i riksdag och andra församlingar, kommer vi ta de första stegen in i en ny era. Då är det bara en tidsfråga innan slätstrukenheten försvinner och Sanna Rayman åter kan tycka att de svenska bloggarna är intressanta.


Partiernas syn på sociala medier: kontrollbehov eller åsiktsfrihet?

Sociala media är framtiden, det är vi många som vet vid det här laget. Här sker mycket av debatten idag, människor utbyter åsikter, debatterar, kommenterar och kommunicerar med varandra. Genom dessa kanaler kommer mer och mer av den politiska debatten att avgöras. Alla partier har idag aktiva medlemmar som bloggar, jag är en av dem. Sociala media och rätt användning av dem kommer att kunna avgöra valet i bästa fall, men hur man än agerar kommer debatten på bloggar och andra media med användargenererat innehåll att påverka valresultatet. Med rätt strategier kommer partierna kunna utnyttja detta och vinna.

Tyvärr råder något av ett maniskt kontrollbehov från många partiledningar, antagligen för att de tror att det är livsfarligt för opinionssiffrorna att visa upp att hela partiet inte är eniga i alla frågor. Det yttrar sig bland annat i att vissa bloggare som uttrycker avvikande åsikter får finna sig i påtryckningar uppifrån att inte skriva om dessa frågor och ta tillbaka sina uttalanden eller radera de tidigare inläggen. Det yttrar sig också i ett behov av att kontrollera vilka bloggar som syns i olika sammanhang. Det är fullt förståeligt att Alliansen.se och nya Folkpartiet.se granskar bloggar som anmäler sitt intresse för att vara med, så att inte Sverigedemokrater eller andra ”troll” letar sig in i listorna. Det är en annan att innehållet granskas för att se om det är en mainstreambloggare eller en mer kontroversiell (och därmed ofta mer läsvärd) partimedlem som bloggar för att sen göra vad man kan för att sortera bort de kontroversiella.

Principen som fastställts är för tillfället att man inte får vara med i listningen på åtminstone en av sidorna om man inte står på en av listorna inför höstens val. Potentiellt är detta ett stort problem, eftersom det möjliggör för partiledningen att hota med att radera bloggaren från en lista om inte bloggen blir mer mainstreamad och faller in i ledet. Jag hoppas att metoden inte kommer att användas, men redan gallringen som förbjuder bloggare som inte är med på en lista att finnas med i listningen, öppnar för just dessa misstankar.

Förvisso talar jag nu i egen sak, eftersom jag är en av de mer kontroversiella bloggarna inom den liberala sfären och jag kom inte heller med på någon lista inför höstens val. Jag tror dock att min blogg ändå är en av de bättre kända och lästa, så att få lite extra trafik genom att vara med i listningen är inte högt prioriterat. Däremot tycker jag att det är högst problematiskt att partierna vill ha total kontroll över vad medlemmarna uttrycker för åsikter. Precis som jag alltid säger när jag föreläser om sociala medier, är de egentligen inget nytt. Vi gör vad vi alltid har gjort: pratar, umgås, diskuterar och leker med varandra. Enda skillnaden är att internet (framför allt) gjort att vi kan göra detta med människor som vi inte har nära till fysiskt och att vi kan kommunicera även när tidszonerna sätter lite käppar i hjulen. Vi kan nå ut till fler människor med samma texter, men i grunden är det fortfarande samma sociala samspel som vi människor har hållit på med hela vår existens. Det har bara blivit medierat. Partierna skulle heller aldrig kontrollera vad människor pratade med varandra om (även om jag är övertygad om att många egentligen skulle vilja även det, för partiets eniga fasads skull) men däremot vill man kontrollera sånt som läggs ut på nätet.

Jag menar att detta gör mer skada för partiernas opinionssiffror än nytta.

Om det är något jag har märkt så är det att många så kallade vanliga människor uppskattar en levande debatt som också visar att det inte är en massa robotar som sitter i partierna, utan människor som tänker, resonerar och känner. Att veta att den politik som drivs kan ifrågasättas även i de egna leden och att företrädarna för den officiella ståndpunkten kan ta till sig av kritiken och utvärdera den förda politiken utifrån detta. Stelbent maktfullkomlighet var precis det som fick svenska folket att rösta bort Göran Persson från makten 2006. Om man vill vinna valet 2010 måste man visa att man inte själv är lika maktfullkomlig. Socialdemokraterna har faktiskt lyckats ganska bra redan genom sitt Netroots. Tyvärr ser vi inte samma utveckling inom Alliansen ännu.

Att försöka kontrollera innehållet i sociala media är en omöjlighet. Att kontrollera vad människor tänker, tycker och säger går inte. De enda som kommer att rätta sig i ledet är de som till varje pris vill göra en politisk karriär. Vi som har givit oss in i politiken för att vi är idealister, har åsikter och vill driva debatt, vi kommer inte att lika villigt anpassa oss till vad som är politiskt korrekt i de egna leden, vi kommer att ge uttryck för de åsikter vi har och vi kommer att vara en vagel i ögat på stelbenta partiledningar med kontrollbehov. Partiledningar som istället uppmuntrar mångfald (och det finns faktiskt många bra exempel på lokala sådana ledningar, inte minst i Folkpartiet liberalerna) kommer att dra nytta av detta och använda det som en fördel i valrörelsen.

Genom att visa upp skillnaderna kan man accentuera likheterna och visa vad det är som håller samman ett parti. Partier bör i första hand vara en sammanslutning av människor som delar samma grundläggande ideologi och drar sina slutsatser utifrån denna, inte en sammanslutning av människor som tycker exakt lika i varenda fråga. Med en ideologi att ta ställning till kan väljarna förutse vilka ställningstaganden som kommer att göras i frågor som innan valet inte varit uppe för diskussion (ta exemplet FRA). Med ett parti som i förta hand vill ha makt och kommer att dra igenom majoritetsbeslut som alla förväntas försvara med näbbar och klor, får man istället en ordning med exempelvis ett parti som tar ställning för den ena integritetskränkande lagen efter den andra, trots att partiet ska bestå av liberaler som värnar individens rättigheter gentemot staten och vill försvara privatlivet från intrång från det offentliga.

Jag är idealist och ideologiskt betingad. Jag kommer aldrig bli en politisk karriärist som anpassar mig efter mainstream i partiet. Jag kommer inte att anpassa hela mitt liv efter hur politiken förväntar sig att man ska vara. Det kommer säkert göra att jag har en lång väg att gå för att komma med på listor i val, det kommer att skaffa mig fiender och göra att alla inte gillar mig. Det får jag dock ta, för allt annat vore att svika mig själv. Jag tänker inte strömlinjeforma mina åsikter och min person för att passa partiet, inte heller kommer jag ge upp tanken på att vara med och påverka utvecklingen av samhället i en riktning som jag tycker är rätt. Jag drivs av en väldigt liberal grundsyn på livet, vad gäller såväl ekonomi som mänskliga rättigheter och livsstil. Precis som undertiteln till min blogg säger:

Lev med det.

Intressant?


Politisk kampanj polisanmäls

Tjänsten Transgenus gör sitt för att sätta fingret på hur könsfixerat samhället idag är. Genom att låta användarna förändra texter på nätet på olika sätt, framför allt genom att förändra ordet ”kvinnor” till ”svenskar” och ”män” till ”invandrare”, och relaterade begrepp som feminism till rasism osv, vill man visa hur underligt skrivna texter är och väcka debatt. Det är väl också lite av en kul grej, förstås.

Nu har dock tilltaget polisanmälts, rapporterar Journalisten. De tidningar vars artiklar från nätet använts i tjänsten förstår inte vad som hänt, utan tror att någon försöker belägga dem med rasistiska åsikter.

– Det är klart man kan tycka att det är lite av ett busstreck, men det har så uppenbart rasistiska undertoner att det kändes angeläget att anmäla. Det finns en risk att människor tror att vi ligger bakom den här texten, säger Sundsvalls Tidnings chefredaktör Kjell Carnbro.

Ok, vi kan ju läsa vad som står på tjänstens hemsida:

Transgenus – för att så lite kan göra så stor skillnad.

OBS! Notera att resultatet av en konvertering, exempelvis länkarna nedan, inte ligger lagrade lokalt utan enbart är resultat av en funktion som ersätter ord i en existerande källa. Vi förespråkar definitivt inte någon främlingsfientlighet och har inga nazistiska kopplingar.
Ingen information från tredje part sparas på denna site, data skickas vidare till mottagaren, dvs denna site fungerar enbart som en proxy.

Nej, det handlar inte om rasism, det handlar om ett verktyg för att väcka debatt. Sannolikt (men här borde jag söka mer fakta hos exempelvis Mark Klamberg) faller det här in under yttrandefriheten och är därmed inte straffbart. Jag gillar verktyget och har testat det själv. Det är både roligt och sätter fingret på en öm punkt. Att inte tidningarna förstått vad det handlar om är sannerligen tragikomiskt.

Uppdatering: Mathias har valt att stänga ner tjänsten, men den finns istället i någon annans regi på nya Transgenus.eu!

Intressant?