Etikettarkiv: friskolor

Ensam storstadsliberal söker

Flera partier slåss om de eftertraktade storstadsliberalerna. Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och till och med Miljöpartiet gör allt för att förföra liberalerna i landets storstäder. Så var ska en ensam, vilsen storstadsliberal egentligen söka sig en varm famn?

Tors Torn vid Norra stationsområdet i Stockholm, arkitektskiss.

Tors Torn, ett av de senaste förslagen till högre hus i Stockholm

Storstadsbor är mer liberala, både ekonomiskt och livsstilsmässigt, än sina landsmän på landsbygden. Inte konstigt då att de liberala partierna har större framgångar i storstäderna. Samtidigt har ett nytt parti börjat attrahera liberala storstadsväljare, ett parti som inte tidigare haft en naturlig liberal profil. Det handlar om Miljöpartiet.

Folkpartiet liberalerna har tappat väljare till Miljöpartiet i storstäderna, fler än som gått andra vägen. Det som lockar är den livsstilsliberala ideologin kombinerat med en uttalad politik för hållbar utveckling. Med en fortsatt god ekonomisk utveckling har många storstadsväljare hittills inte heller brytt sig så mycket om samarbetet med de mörkröda, även om många av de nya miljöpartiväljarna skulle drömma mardrömmar om någon berättade för dem att Lars Ohly skulle bli minister med inflytande över något som helst viktigt politikområde. Strömmen av väljare till miljöpartiet har också stärkts av att de liberala partierna givit upp och lagt sig platt i integritetsdebatten. Istället för att stå upp för integritet och rösta emot FRA-lagen och IPRED har både Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet lagt sig platt inför hotet att Moderaterna skulle spräcka Alliansen över frågorna.

Per Altenberg (FP) är en storstadsliberal som inte tänker låta detta fortsätta och för att locka tillbaka de liberaler som snubblat över blockgränsen till de gröna har han skrivit ihop ett frieri till storstadsliberalerna. Manifestet innehåller många goda argument för varför en liberal storstadsväljare bör sälla sig till de liberala partierna snarare än till det globaliseringsfientliga Miljöpartiet, till den frihetliga Alliansen snarare än den skattehöjande vänsteroppositionen. Vad som saknas är argumentation om integriteten, eftersom det inte finns några klara garantier. Altenberg själv värnar integriteten, även om det inte är hans största profilfråga, men än så länge finns det inga klara besked om hur Folkpartiet liberalerna kommer att agera nästa gång integritetskränkande frågor dyker upp för behandling i riksdagen.

Nu är ju Folkpartiet liberalerna inte längre det enda liberala partiet i Sverige. Centerpartiet har också kommit ut som goda liberaler och har allt mer närmat sig sina folkpartigrannar. Hur ska då en storstadsväljare välja, med två snarlika partier att vända sig till?

Skillnaderna på riksplanet är inte stora. Partierna vill båda sänka skatter och öka valfriheten. De har lite olika förslag på vilka skatter som ska försvinna först, där FP prioriterar att avskaffa värnskatten. De har olika förslag om att förändra LAS, men båda vill göra förändringar. Folkpartiet liberalerna är mer uttalad EU-vänliga och vill folkomrösta om Euron så snart som möjligt, Centerpartiet har sin profil i småföretagande och till viss del miljön.

Skillnaderna i storstäderna är inte heller stora. Om vi tar Stockholm som exempel är det bara några profilfrågor som egentligen skiljer.

Utöver det finns det likheter men där partierna prioriterat olika. Centern har som outsider exempelvis haft en bättre position vad gäller att trycka på för mer sponsring i kultursektorn och idrotten, men Folkpartiet liberalerna driver egentligen samma politik.

Så hur ska en vilsen storstadsväljare egentligen rösta? Svaret är inte enkelt, men ligger i de små men viktiga skillnader som presenterats här. Valet bygger på prioriteringar. Vilka frågor tycker man är viktigast och vilket parti matchar bäst i dessa frågor? Samtidigt finns självklart möjligheten att kryssa en kandidat som tillhör ett visst parti men vars profilfrågor sticker ut från partiets officiella linje.

Jag känner personligen många liberaler som helst av allt vill rösta på Folkpartiet liberalerna, men som tvekar på grund av den fientliga inställningen till högre hus i innerstaden. Jag är själv väldigt välvilligt inställd till högre hus även i innerstaden och har diametralt motsatt åsikt mot partiet i just denna fråga. Jag är även medlem i Yimby sen länge. Jag står dock inte på någon lista så mig går det inte att kryssa. För de tveksamma som tycker att detta är en av de viktigaste frågorna i valrörelsen återstår då antingen att rösta på Centerpartiet eller att hitta någon på Folkpartiet liberalernas lista att kryssa, någon som delar denna åsikt. Jag känner för tillfället inte till någon och därmed blir detta blogginlägg en utmaning till folkpartisterna: de kandidater som är villiga att driva på för högre hus även inom tullarna och som är beredda att stå upp för åsikten offentligt i valrörelsen kan höra av sig till mig, så presenterar jag er här på bloggen.

Intressant?
Annonser

Friskolorna nästa rödgröna spricka

Sprickorna i den rödgröna fasaden blir fler och fler. Den största sprickan, Förbifart Stockholm, löstes genom att lova en folkomröstning. De flesta frågorna går dock inte att lösa på samma sätt. Den senaste sprickan bland många handlar om friskolor, där socialdemokraterna och vänsterpartiet i Stockholm vill stoppa nyetablering, medan miljöpartiet kategoriskt avvisar alla sådana krav.

Egentligen är det inget nytt. Miljöpartiet har länge förespråkat friskolor och är ett parti som i grunden tycker om valfrihet. Det är också därför de har kunnat locka många liberala väljare från Alliansen. Det är därför ingen överraskning att de får vissa problem i samarbetet med framför allt vänsterpartiet. Vänsterpartiet och miljöpartiet skulle i andra länder knappast ha anslutit sig till samma block inom politiken, då deras värderingar är så totalt väsensskilda. Det underlättar inte heller att miljöpartiets väljare ofta står ännu längre bort från vänstern än vad partiet själv gör.

Miljöpartiet har visat sig kunna gå med på många skattehöjningar som de andra partierna föreslår, men när det gäller att minska valfrihet för individerna är det tvärstopp. Det naturliga vore egentligen för miljöpartiet att stå utanför blockpolitiken och samarbeta mer med de liberala partierna när det gäller just valfrihetsfrågor. Alternativet är förstås att vänsterpartiet stängs ute ur samarbetet mellan de rödgröna, något som visade sig praktiskt omöjligt efter socialdemokraternas vänsterfalangs kraftiga protester mot Mona Sahlins försök till just ett samarbete med enbart de gröna.

Blockpolitiken i dess nuvarande form har i praktiken spelat ut sin roll. Trots det fortsätter blocken att stärkas, av taktiska skäl. Egentligen borde samarbeten gå över blockgränserna i mycket större utsträckning. Miljöpartiet har mer gemensamt med Alliansen i valfrihetsfrågor än vad de har med vänsterpartierna. Folkpartiet liberalerna har mycket lite gemensamt med kristdemokraterna när det gäller HBT-frågor och borde egentligen samarbeta med miljöpartiet i dessa frågor. Listan kan göras längre.

Sprickorna finns givetvis i båda blocken. Det som skiljer ut det rödgröna samarbetet är att synen på grundläggande frågor som valfrihet och skatter skiljer sig så kraftigt mellan partierna. Alliansen har en del frågor man inte är ense om, men den ekonomiska politiken och den generella riktningen i vilken man vill ta samhället är i mångt och mycket densamma. Därför är det rödgröna experimentet dömt att misslyckas i längden. Skillnaderna mellan ideologierna som samsas inom blocket är helt enkelt för grundläggande. För Sveriges del är det bara att hoppas att vi slipper få sammanbrottet bevisat i praktiken genom att de rödgröna vinner valet i höst.

Intressant?

LUF-kongress

Så var man på plats på Liberala ungdomsförbundets kongress. Hittills har vi avhandlat miljömotioner och några grundläggande ideologiska motioner. Nu har vi börjat med utbildningspolitik och har i snart 45 minuter diskuterat huruvida skolor ska kunna ta ut skolavgifter från sina elever samtidigt som de uppbär skolpeng från det offentliga. För mig och många andra är det självklart att man ska kunna göra detta, eftersom det ökar möjligheten för människor att välja till extra saker i utbildningen, något utöver det som det offentliga erbjuder. Ett exempel skulle vara skolor med naturvetenskaplig inriktning som genom extra, privat, finansiering kan erbjuda fler laborationer. Det finns fler exempel.

Hur som helst bådar det gott inför kommande debatter att det kommer så pass många och väl underbyggda argument både för och emot. Det är bara att hoppas att liberalismen, som bygger golv istället för tak, segrar över den socialistiska synen att lika förutsättningar betyder att alla har lika dåliga möjligheter.

Intressant?

Betygsinflation eller bättre satta betyg?

Jonas Vlachos, aktiv vid nationalekonomiska institutionen på Stockholms universitet, ondgör sig över att andelen studenter som går ut med 20,0 i snitt har ökat sen 1997. Betygssnittet har också ökat men ökningen har avstannat på senare år.

Vlachos slutsats är att skolorna sätter högre och högre betyg utan att kunskapsnivåerna egentligen ökat. Detta beror, enligt honom, på att skolorna konkurrerar om studenter och att högre snittbetyg är ett av de kraftfullaste vapnen i denna konkurrens. Problemet blir enligt honom att högskolorna får sämre studenter och att man därmed måste göra om intagningssystemet för högskolan alternativt att man gör om hela betygs- och kurssystemet i gymnasiet.

Jag är inte säker på att Vlachos har tolkat situationen korrekt. Att det var extremt få studenter som gick ut med 20,0 i snitt de första åren med det nya betygssystemet är ganska självklart; om man går från ett system med relativa betyg, där lärarna var vana att bara ett antal studenter skulle kunna få toppbetyg, är det klart att det kommer ta en period av omställning innan antalet studenter med MVG avspeglar det antal som uppnår kraven enligt läroplanen. Min egen lärare i engelska i högstadiet, när jag som första årskull hade de nya betygen i grundskolan, gjorde ett eget snitt av sin bedömning av elevernas prestationer och resultatet av nationella provet, eftersom hon annars skulle ha behövt sätta alldeles för många MVG enligt sin egen uppfattning.

Att betygssnittet klättrat uppåt kan delvis förklaras av samma fenomen. Det är klart att snittet förändras när man går från relativa betyg till målrelaterade betyg. I detta fall har snittet ökat vilket antingen innebär att en massa studenter tidigare hade för låga betyg, eller att man har satt målen för lågt i läroplanen. Att detta är en stark del av förklaringen snarare än en massa överbetyg från konkurrerande skolor stärks av att snittet planat ut de senaste åren, även om det självklart är så att vissa skolor av konkurrensskäl uppmanar sina lärare att sätta det högre betyget när det står och väger mellan två nivåer.

Jag tror att Vlachos skulle göra en lite djupare analys och tänka några steg längre innan han tvärsäkert säger att det råder inflation på betygen. Eftersom antagningssnittet på KTH minskat snarare än ökat under den period han tittar så verkar det inte som att det sätts överbetyg, åtminstone inte i matematik och naturvetenskap. Det gäller att lyfta huvudet och se på saker och ting bredare om man ska göra analyser, vilket en nationalekonom om någon borde veta.

Intressant?

Valfrihet medför fria val

DN har på senare tid vaknat ordentligt vad gäller skolfrågor. Deras främsta skribent vad gäller detta heter Ulrika By. Av någon anledning har hon dock bestämt sig för att allt är dåligt med framför allt Stockholms skolor. Nu senast skriver hon en kritisk artikel om att friskolor konkurrerar ut kommunala.

Hela tesen är att det är fel att elever kan välja att gå i skolan någon annanstans än där de bor. Från vänsterpartiets håll kritiseras detta eftersom ”eleverna inte får ett socialt nätverk där de bor och föräldrarna lär inte känna varandra.” Jag förstår inte denna kritik, för varför måste man nödvändigtvis känna människor precis där man bor? Människor rör sig fritt över staden med hjälp av en av världens bäst utbyggda kollektivtrafik. Varför ska man då inte kunna ha sitt sociala nätverk i Stockholm och inte bara i Liljeholmen, Skarpnäck eller Rinkeby? Med webben skapar människor redan idag kontakter över långa avstånd så att ha sina vänner i en annan stadsdel är ju ingenting jämfört med att ha nära vänner i USA eller Japan.

Anledningen till att välja en annan skola än den som ligger närmast kan vara många. Ibland beror det på att vännerna bor någon annanstans eller att de har tänkt att välja en annan skola. Ibland beror det på att man vill ha en speciell inriktning, t.ex. waldorfpedagogik. Det kan också helt enkelt vara så att man inte tycker att de skolor som ligger i närheten håller måttet och att man därför söker sig till skolor med högre kvalitet. Det är inget konstigt med det utan det sporrar bara skolorna till att göra bättre ifrån sig. Att rektorerna tycker att detta är att ”fly problemen” är bara naturligt. Att de själva ska göra något åt problemen eftersom de annars tappar eleverna, är ju mycket jobbigare än att tvinga eleverna att gå kvar även om de inte är nöjda.

Det är dags att vänstern och Ulrika By slutar bedriva en kampanj mot en skola som faktiskt fungerar riktigt bra. Det finns viktigare saker i skolan att kritisera än den valfrihet som både elever och föräldrar uppskattar och ser som en självklarhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,