Etikettarkiv: lars ohly

Svenska mästerskapet i hyckleri redan avgjort

Vinnare i det svenska mästerskapet i hyckleri kan definitivt koras. Utan konkurrens har Vänsterpartiet tagit hem segern.

Redan i kvalen visade Lars Ohly upp sig från sin bästa sida när han krävde skattelättnader för elitidrottare för att hålla dem kvar i landet, samtidigt som han krävde skatteökningar för övriga med höga inkomster och förmögenheter. För elitidrottare var det en viktig morot att de skulle få behålla sina egna pengar, för övriga yrkesgrupper var det ett hinder att vissa fick mer betalt än andra.

När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?

Lars Ohly i intervju i DN

Resten av säsongen har gått bra och även om finalen inte står förrän 19 september står det redan nu klart att hyckleriet nått oanade och oslagbara höjder i vänsterpartiet.

I söndags klargjorde Lars Ohly i sitt tal i Gnesta att skattepengar inte ska gå till vinster i friskolan. Idag kräver vänsterpartiet och ung vänster i Stockholm att stadens med hjälp av skattepengar ska garantera att småföretag i förortcentrum kan fortsätta gå med vinst, så att de inte tvingas att stänga ner.

Oväntat för att komma från vänster? Nej, Vänsterpartiet har faktiskt ambitionen att räknas som småföretagarnas parti i Stockholms stad!

Ann-Margrethe Livh och Clara Lindblom i debattartikel i dagens SvD

Det är genialt, hyckleriet kan inte bli tydligare eller större. Vänsterpartiet lär fortsätta att köra hårt ända in i kaklet men det är redan nu tydligt att inget annat parti har minsta chans att ta hem årets mästerskap – heller.

Intressant?

Hur de än vänder sig…

EU påverkar vardagen för alla människor inom unionens gränser. Dessutom ligger beslut i EU till grund för många av de beslut som ska fattas i nationella, regionala och lokala parlament. Trots det har de rödgröna länge inte lyckats presentera någon gemensam EU-politik, mycket på grund av att de tre partierna inte är överens i sakfrågorna. Igår kom dock det av många efterlängtade dokumentet, ett dokument som visar på en förhållandevis ansvarsfull EU-politik för att komma från de rödgröna, men som också direkt väckte tal om svekdebatt och valförlust från vänsterhåll.

Lars Ohly, Mona Sahlin och Peter ErikssonDet europeiska samarbetet har på de 15 år Sverige varit med i unionen utvecklats till vår starkaste politiska arena när det gäller påverkan internationellt. Med sina 500 miljoner invånare och starka medlemsländer blir en gemensam EU-linje en stark påverkan i det internationella samfundet. Trots det saknades Europa helt när oppositionen presenterade sin gemensamma utrikespolitik. Många undrade varför och verkar äntligen ha fått sitt svar: de rödgröna har ett eget dokument om EU-politiken, ännu inte antaget men utkastet presenterades av DN under söndagen. Politiken som beskrivs i dokumentet är förvånansvärt ansvarsfullt för att komma från oppositionen, men förklaringen är enkel: det är till stora delar socialdemokraternas egen EU-politik, kryddad med extra miljöfrågor, som återfinns i texten.

Miljöpartiet har på senare tid ”accepterat” EU – vilket resten av medlemsländerna säkert är väldigt tacksamma för – men vänsterpartiet har fortfarande ett hårt krav på utträde i sitt partiprogram. Hur dessa kritiska partier ska kunna gå med på den politik som nu föreslås är inte helt lätt att förstå. Det tog inte heller lång tid från det att dokumentet presenterats till det att vänsterns debattörer började tala om svekdebatt och valförlust i höst. Läser man inlägg och kommentarer får man intrycket av att de flesta vänsterpartister – som inte själva tänkt sig en politisk karriär inom ramarna för det rödgröna samarbetet – anser att samarbetet mellan de tre partierna bara är acceptabelt om vänstern inte måste göra några kompromisser, åtminstone inte om några centrala frågor. När en gemensam EU-politik presenteras som inte innebär krav på unionens upplösning, visar sig många vänsterpartister vara villiga att stanna hemma på soffan eller rösta på socialistiska partiet istället för att stödja de rödgröna.

Oppositionen har säkerligen länge förstått att det krävs en gemensam EU-politik för att kunna styra Sverige. Utan klara riktlinjer om hur man ska förhålla sig till unionen blir det omöjligt att styra ett land som är medlem. Med opinionsundersökningar som visat övertag för alliansen har det blivit ännu viktigare att ta fram en komplett valplattform som kan övertyga väljarna om att de rödgröna har vad som krävs för att styra landet. Antagligen har de slitit sitt hår för att komma fram till en sådan politik som stämmer överens med verkligheten samtidigt som den kan accepteras av de tre partiernas medlemmar och väljare. De har inte lyckats. Vad de har presenterat är en politik som innehåller stora brister men som ändå är anpassad efter hur verkligheten ser ut. Det innebär att det verklighetsfrånvända vänsterpartiet kommer att få problem att sälja in överenskommelsen till sina väljare, trots eller kanske på grund av att vänsterpartiet tidigare fått styra och ställa väldigt mycket i det rödgröna samarbetet.

Det är tydligt att de rödgröna har problem. De tre partierna har mellan sig så stora klyftor att det visar sig allt mer omöjligt att ha en gemensam linje. Alliansens fyra partier har haft lätt att komma överens om de grundläggande frågorna och några av varje partis hjärtefrågor har också kommit med i den gemensamma politiken. Utöver det har frågor som exempelvis könsneutrala äktenskap lösts i riksdagen, precis på det sätt en demokrati bör fungera under en koalitionsregering. Vad gäller EU-politiken är man överens om det mesta utom när det ska folkomröstas om EMU. Oppositionen kommer däremot att få svårt att använda samma teknik om de vinner höstens val. De frågor de inte kan komma överens om är nämligen så grundläggande att det skulle innebära regeringskris varje vecka om respektive parti skulle söka sig till andra partier i riksdagen för att hitta stöd för sin politik. De rödgröna har konstaterat att de inte är trovärdiga som regeringsalternativ om de inte på förhand talar om vilken politik en rödgrön regering tänker bedriva. Samtidigt är de inte trovärdiga för sina egna väljare om de kompromissar för mycket med sin egen politik. Slutligen ligger framför allt vänsterpartiets politik så långt från de andra partiernas att de enda möjliga kompromisserna betyder för stora avsteg från de viktiga frågorna för antingen vänsterpartiets eller de andra partiernas väljare.

Hur de än vänder sig har de rödgröna alltid Ohly där bak.

Intressant?

Den förlorade kontinenten

The lost continent brukar vanligtvis syfta på platser som Atlantis. I de rödgrönas fall är det istället Europa som mystiskt försvunnit från kartan.

Världen enligt de rödgröna

Ingen är längre förvånad över de problem den rödgröna soppan har när det gäller att komma överens. Det går helt enkelt inte att förena betongsossar, kommunister och gröna liberaler, hur gärna man än vill. Deras gemensamma utrikespolitik är bara ytterligare ett exempel på hur det går när de inte kommer överens. På något sätt har det ”råkat” komma med ett krav på att USA ska lämna alla sina militära posteringar i världen, oavsett om den militära närvaron är önskvärd och till och med efterfrågad av landet i fråga, eller inte. Men inte nog med det. De har dessutom lyckats med konststycket att tappa bort en hel kontinent. Inte heller gäller det någon kontinent långt borta, som Oceanien. Nej, det är Europa som lustigt nog blivit bortglömd när de rödgröna ritade sin nya världskarta.

I den gemensamma programförklaringen hittar vi 11 rubriker. De är, nämnda i samma ordning som de presenteras i programmet:

1. Norden

2. Östersjön

3. Arktis

4. Ryssland

5. Södra Kaukasus

6. Mellanöstern och arabiska halvön

7. Israel och Palestina

8. Afrika

9. Asien och Oceanien

10. Latinamerika

11. Nordamerika

Vad hände med Europa? Jo, EU nämns i ärlighetens namn faktiskt i inledningen.

EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.

Två meningar är med andra ord allt som läggs på Europa, den arena där Sverige har mest möjlighet att påverka omvärlden och dessutom en union som vi dagligen måste förhålla oss till. Det verkar som att resten av texten blev bortglömd eller försvann i redigeringen hos någon klantig layoutare. En annan förklaring skulle kunna vara att de rödgröna plötsligt bestämt sig för att gå i bräschen när det gäller att sluta se EU som utrikespolitik, något som vore rimligt eftersom det inte är något externt vi ska förhålla oss till utan en union där vi är en väl integrerad del. EU har dessutom mer med inrikespolitik att göra än utrikespolitik med tanke på vilka frågor det är unionen behandlar. Tyvärr är sanningen snarare den att de rödgröna som vanligt inte lyckats hitta en gemensam linje och då fungerar det bäst att ignorera frågan. Det är en teknik som kan fungera på vissa saker, som exakta sträckningar av en ny järnväg eller huruvida man ska ha betyg i årskurs 5 eller 6. Det fungerar sämre när det gäller inställningen till något som påverkar minst hälften av alla de politiska beslut som kommer att fattas under nästa mandatperiod.

De rödgrönas trovärdighet kommer att ligga i nivå med fotknölarna så länge de inte ger klara besked om hur de tänker förhålla sig till EU. Sverige kommer inte att lämna unionen under nästa mandatperiod och inte heller kommer det tas några steg för att förbereda ett utträde. Svenskarna är tvärtom allt mer positiva till EU, en inställning som även växt sig stark i väljargrupper som tidigare var motståndare, exempelvis miljöpartiets sympatisörer. Därmed måste vänsterpartiet acceptera en politik som inte enbart går ut på att lämna unionen. Med tanke på hur vänstern hittills verkar ha agerat i förhandlingarna hittills är det dock inte sannolikt att de kommer låta så ovidkommande saker som verkligheten påverka deras inställning.

Tills någon lyckas förklara för Lars Ohly och hans kamrater att vi lever i 2000-talet kommer de rödgröna med andra ord sakna trovärdighet inte bara i utrikesfrågor utan i den grundläggande frågan om vem som är bäst lämpad, eller för den delen kompetent nog, att leda Sverige.

Intressant?

Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått…

Mona Sahlin som brud - bildmontage

Something old, something new,
Something borrowed, something blue,
And a silver sixpence in her shoe.

De nödvändiga sakerna för en brud, i varje fall i anglosaxisk kultur, är hämtade ur detta rim som går tillbaka åtminstone till den viktorianska eran. Genom populärkulturen har det spritt sig även till våra delar av världen och refererades till bland annat i Kårspexet Kristian Tyrann. Normalt sett glöms för övrigt den sista raden bort och det är bara de fyra första sakerna som en brud försöker samla ihop inför sitt bröllop.

Socialdemokraterna har sedan de hamnade i opposition tvingats inse att en enpartiregering inte kommer att vara möjlig den dagen de vinner ett val igen. Därför har de tvingats in i en ny allians med sina forna samarbetspartier, ett samarbete som kommer att bilda en trepartiregering om de vinner nästa val. Att det är en ny och ovan situation för socialdemokraterna är tydligt och vissa tänker säkerligen på det som ett tvångsäktenskap, eller ett marriage of convenience. Att Mona Sahlin däremot skulle ta det så bokstavligt hade nog ingen kunnat tänka sig, men hur ska man annars tolka de senaste utspelen från socialdemokraterna?

Igår samlade Mona Sahlin ihop den ”nya” politiken för socialdemokraterna och presenterade den på DN debatt. Hon lyckades dock samla ihop inte bara något nytt (nåja, enligt henne i alla fall) utan dessutom något lånat (eftersom större delen av de nya målen lät som de Alliansen gick till val på för fyra år sedan och dessutom hade hon lånat siffermålen från sin företrädare Göran Persson). Genom att hon dessutom lånat målen från den ”blå” högern, täckte hon in även det blå. Den blå insamlingen började för övrigt redan tidigare, när socialdemokraterna steg för steg började kopiera Folkpartiet liberalernas skolpolitik.

Återstår då något gammalt. Det problemet löste Sahlin enkelt när hon presenterade sina affischnamn inför valrörelsen. Samtliga toppnamn är hämtade från Göran Perssons regering(ar), namn som är gamla och beprövade. Är budskapet att med socialdemokraterna i regeringen kommer allt att bli som det alltid varit?

Mona Sahlin verkar se sig själv och socialdemokraterna som en klädsamt rodnande brud, i begrepp att ingå äktenskap med ett vänsterparti som minst hälften av hennes väljare inte vill ha något att göra med och ett miljöparti som drar åt höger och dessutom tar väljarna från henne. Gott så. Att hon kände sig tvungen att samla ihop de anglosaxiska nödvändigheterna för en brud kommer dock inte att vinna henne många röster, snarare tvärtom. Och sexpence i skon? Nja, den har nog Ohly redan tagit i sin iver att höja alla skatter, kosta vad det kosta vill.

Läs också Sebastian Bjernegård, Per Ankersjö, Kent Persson, Tokmoderaten, Christoffer Fagerberg.

Fotnot: bilden är ett montage.

Intressant?

Först så går det upp… och sen så går det ner

Graf över opinionen enligt United Minds 2010-03-30

Graf över opinionen enligt United Minds 2010-03-30

Opinionen svänger, igen. Den senaste undersökningen, den här gången från Aftonbladet/United Minds, visar att alla oppositionspartierna tappar. Avståndet mellan blocken är nu 2,6% till den rödgröna oppositionens fördel. Med tanke på att United Minds normalt sett visar en större fördel för vänstersidan än många andra opinionsundersökningar, är detta väldigt intressant. Undersökningen har gjorts 1 – 28 mars och sammanfaller med en period när de rödgröna, trots sitt tidigare tjat om att vi får vänta till april, tvingats redovisa ställningstaganden. RUT-avdraget har förkastats, trots att MP till en början ville behålla det.  Lars Ohlys vetorätt mot det mesta har redovisats med all tydlighet, något som fått de rödgröna väljare som inte röstar på just vänstern att dra öronen åt sig.

Min egen personliga erfarenhet av samtal med rödgröna sympatisörer (inte sådana som är aktiva i något parti utan de som bara röstar åt det rödgröna hållet) är att de flesta börjar bli så oroliga över Ohlys inflytande att de överväger att rösta på Alliansen istället, enbart för att garantera att vänstern inte får ingå i en regering. Alternativet för dem är att rösta på Miljöpartiet, för att säkra att det röda inflytandet minimeras i en rödgrön regering. Det är få rödgröna sympatisörer som vill ha något alls att göra med vänsterpartiets åsikter.

Det intressanta med just Miljöpartiet är att de enligt en nyligen publicerad undersökning äger miljöfrågan, men är andra- eller tredjehandsalternativ (eller ännu sämre) i alla andra frågor, även bland sina egna väljare (se också SvD). Framför allt har Miljöpartiets väljare mer förtroende för Folkpartiet liberalernas och även Socialdemokraternas skolpolitik än för Miljöpartiets egen. Med tanke på att FP:s skolpolitik är näst intill helt motsatt den som Vänsterpartiet driver, kan det bli intressanta förhandlingar om utbildningspolitiken inom den rödgröna röran – som om så mycket annat. Samtidigt har Miljöpartiet börjat dra åt vänster och förespråkar mer skattehöjningar än tidigare. Den gröna skatteväxlingen är inte längre huvudspåret utan många andra höjningar av skatter är nu aktuella.

Jag har, precis som många andra politiskt intresserade och engagerade, haft koll på opinionsundersökningarna över tid. Något som slagit mig tidigare och som bekräftas i den senaste undersökningen är att socialdemokraterna i synnerhet men också den rödgröna oppositionen i allmänhet går upp så länge deras uttalanden handlar om att kritisera regeringen, men går ner så snart de tvingas berätta vad deras egna alternativ är. Opinionen verkar alltså visa att väljarna i viss mån håller med om kritiken mot Alliansens tillkortakommanden (kritik som inte alltid är obefogad, givetvis), men att man skyggar tillbaka när man får höra vad alternativet är. Alliansens politik är inte perfekt, förändringar av olika system och regelverk tar tid och kommer alltid att behöva korrigeras efter att de implementerats och det är svårt att på fyra år bryta en socialdemokratisk makthegemoni som genomsyrar allt i samhället – i synnerhet offentlig förvaltning. Vad vi kan utläsa av väljarnas reaktioner så här långt är dock att oppositionens alternativ är ännu mindre tilltalande, när man väl får veta vad de vill.

På torsdag är det första april, första dagen i den månad när oppositionen lovat att presentera sin politik. Jag kommer med spänning se fram emot de opinionsundersökningar som presenteras i början av maj och senare, när väljarna alltså kunnat ta del av oppositionens aprilskämt till politik och gjort sin bedömning på sakliga grunder istället för på den ständiga klagolåten från oppositionen. Jag är förvisso färgad av mina egna åsikter, men om det inte vore för att jag inte spelar om pengar så skulle jag vara villig att sätta pengar på att oppositionens övertag i opinionen försvunnit vid det laget.

Läs också Seved Monke, Mattias Lönnqvist, Christer Sörliden

Intressant?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 029 andra följare