Etikettarkiv: håkan juholt

En utomståendes shortlist till ny S-ledare

Jag är inte socialdemokrat. Jag har aldrig varit socialdemokrat och så länge partiet inte plötsligt blir liberalt så kommer jag heller aldrig att bli socialdemokrat. Däremot är jag intresserad av politik och demokrati. Av den anledningen har jag ett intresse av en stark och fungerande opposition, eftersom den är nödvändig för att regeringsmakten inte ska bli ett trött förvaltande. I dagsläget befinner jag mig dessutom i opposition mot samtliga partier i riksdagen, då inget av dem i min mening inte är tillräckligt liberalt.

Nu har Håkan Juholt avgått, precis som många förutspådde efter fredagens VU-möte. Frågan är nu vem som ska efterträda honom. Igår skrev jag på Frihetssmedjan om Håkan Juholts uttalande om att det var partiet som var i en svår situation, inte han. Jag konstaterade att om han redan bestämt sig för att avgå, så var det uttalandet förmodligen väldigt sant. Partiet har nämligen en uppslitande process framför sig, där det helt saknas naturliga efterträdare och där höger- och vänsterfalangerna sannolikt än en gång kommer att strida för mer eller mindre öppen ridå. Samtidigt var det förstås ohållbart att fortsätta med Juholt. Damned if you do, damned if you don’t.

Vad krävs då av en ny partiledare för Socialdemokraterna?

För det första måste det vara en person som är trovärdig som statsminister. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet i vänsterblocket, även om Miljöpartiet knappar in. Det är därför S-ledaren som kommer att utgöra det första valet att bilda regering om vänsterblocket blir störst i ett kommande val.

Den nya ledaren måste också kunna ena partiet. Socialdemokraterna har sargats hårt av det senaste årets katastrofer. Många har tappat lusten och engagemanget. Alla dessa måste peppas och fås att engagera sig igen. Dessutom måste ledaren ena de olika falangerna inom partiet. Ännu är Socialdemokraterna ett parti där åsiktsklyftorna mellan de olika extremerna är större än i något annat parti. Det var kanske ett vinnande koncept när man samlade 40-50 procent av väljarskaran, men i ett parti på dryga 20 procent är det komplicerat. Så är dock fallet och därmed måste ledaren kunna ena dessa falanger och föra en politik som högersossar, vänstersossar, fackpampar och småföretagarkramarna i partiet alla kan tycka är ok.

Slutligen måste ledaren ha en utstrålning som lockar tillbaka väljare till partiet. Det behöver självklart inte vara någon av samma kaliber som Palme eller JFK, men en trist teknokrat eller en bitter eller ilsken ledare är inte att tänka på.

Det finns förstås fler krav, men dessa är bland de viktigaste som jag som utomstående analytiker kan identifiera.

Vilka kandidater finns det då? Antagligen fler än de jag personligen känner till, eftersom jag inte har total koll på partiet. Antagligen måste personen dock sitta i Riksdagen, eftersom det inte är rimligt att tro att någon utanför riksdagen är trovärdig i rollen som statsministerkandidat. Förvisso lämnar det fortfarande 112 personer, men listan blev plötsligt kortare.

Ur mitt perspektiv handlar detta i första hand om personer som skulle kunna vara ett bra ansikte utåt och som förefaller som personer med förtroende såväl inom som utom socialdemokratin. Huruvida de kan ena partiet internt kan jag inte själv bedöma.

Baserat på detta är således mina förslag som följer, i bokstavsordning efter efternamn.

  • Urban Ahlin: Hans långa erfarenhet av utrikespolitik och därmed vana av samtal över blockgränserna gör honom till en kandidat som kan vinna förtroende bland många.
  • Mikael Damberg: Talades det om redan i förra processen. Som ordförande i Stockholm lider han förstås av att partiet är riktigt litet i regionen, men samtidigt har han visat sig vara en uppskattad företrädare för Socialdemokraterna i många läger.
  • Hillevi Larsson: Ett litet wild-card som är förhållandevis ung och kvinna. Kanske inte stark nog för att hålla ihop partiet och driva en samlad politik, men har utstrålning och intressanta idéer.
  • Leif Pagrotsky: En underfundig kuf som med sin sköna stil appellerar till många. Dessutom ett tungt namn intern i S.
  • Veronica Palm: Ytterligare en ung kvinna som ofta nämnts i ledarskapssammanhang. Förhållandevis känd, åtminstone i de kretsar som är intresserade av politik. Har potential och en god portion karisma, men kan vara diskvalificerad genom att ha en alltför tydlig vänsterstämpel.
  • Tommy Waidelich: Har visat sig kompetent när det kommer till ekonomisk politik och genom alla turer under Juholt har han lyckats komma igenom som en sansad person som inte gör förhastade uttalanden och ser till att ha torrt på fötterna. Som kontrast till Juholt är han lockande, men kan också ha liknande effekt om han fortsätter sitt nuvarande uppdrag som ekonomisk talesperson.

Jag är inte statsvetare. Jag är inte expert på socialdemokraterna. Jag är inte ens engagerad i ett riksdagsparti längre. Men som utomstående och förhållandevis väl insatt i turerna kring partiledarvalet samt hur många väljare resonerar, skulle jag bli högst förvånad om nästa socialdemokratiska partiledare inte återfinns på min lista här ovan.

Det finns förstås två bubblare. Thomas Östros och Pär Nuder. Jag skulle dock inte rekommendera någon av dem, då ingen av dem har den karisma som krävs för att locka tillbaka väljare. De kanske kan ena partiet, men de kommer inte att klara sig hela vägen till Rosenbad, om inte samarbetspartierna V och MP rusar framåt i opinionen. Jag hoppas för socialdemokratins skull att de inte faller i fällan och väljer någon av dem.


Pressat om pressade sedlar

Visst vill du inte att Juholt ska höja din skatt med 135 miljarder kronor? Med det budskapet vill Moderaterna skrämma väljarna på sin nya kampanjsajt Juholts Sedelpress. Om vi bortser från det retoriska misstaget att få det att låta som att enskilda människor kommer få höjd skatt med 135 miljarder, så finns det ändå mycket annat att säga om kampanjen.

Förstasidan på Juholts Sedelpress 2011-07-08Det är förstås ingen nyhet att Socialdemokraterna har bristande respekt för andra människors pengar, utom i den mening att de respekterar det som de anser sig kunna köpa med dem förstås. Det är alltid värt att uppmärksamma och det görs också förtjänstfullt av många.

Problemen med Moderaternas kampanj är trots detta många.

Det första som stör är att det ingenstans på kampanjsidan tydligt framgår att det är Moderaterna som ligger bakom kampanjen. Det finns en e-postadress med domän moderat.se, men det är den enda platsen det går att spåra avsändaren. Nu har förvisso kampanjen uppmärksammats i media, men för den som inte sett den rapporteringen blir det långt ifrån uppenbart vem som är avsändaren.

Det andra är den plumpa antydan att Juholt tänker lösa problemen genom att helt enkelt trycka mer pengar. Visst har retoriken använts tidigare och visst är det så att pengarna måste komma någonstans ifrån, men rent retoriskt är det lite knepigt att prata om en sedelpress samtidigt som man trycker på att det är höjda skatter som kommer att finansiera Juholts löften.

Det faktum att många av kostnadsangivelserna är rena gissningar eller uppskattningar är också knepigt. Juholt har inte själv varit på det klara med hur stora kostnaderna kommer att bli för olika reformer och det är inte heller självklart  hur hans reformer ska genomföras i praktiken. Därför blir en uppskattning och gissningar en förutsättning för kampanjen – men gör också kampanjen lätt att kritisera och avfärda.

Slutligen är det intressant att läsa de exempel som finns. Vissa av dem är givetvis valfläsk som ska ge Socialdemokraterna fler röster och som kommer att kosta många sköna skattekronor om de genomförs. Andra exempel låter snarast som goda idéer även för en liberalt sinnad människa och de kostnader som anges är i sammanhanget väldigt låga. En sammanställning av alla de reformer som Alliansen vill genomföra skulle säkerligen komma fram till en hel del kostnader också, även om det givetvis finns en bättre plan för finansiering i de flesta fallen, plus att skatterna kommer att kunna ligga stilla eller sänkas givet övriga reformer.

Huruvida Socialdemokraterna vill spara in på några områden och därmed begränsa skattehöjningarna, framgår inte av Moderaternas kampanj. Sannolikt har inte ens vänstern enbart förslag som kostar pengar, varför kampanjens trovärdighet får sig ytterligare en törn. Även Svenska dagbladets ledarskribent Sanna Rayman suckar över kampanjen, något som borde vara en högt ljudande varningsklocka för Moderaterna.

Moderaternas lite skadeglada kampanj har redan börjat slå tillbaka på dem själva. Förvisso kanske den kommer att vara bortglömd och kastad på den digitala soptippen till valet 2014, eller så är den då omarbetad och bättre förankrad i verkliga kostnader och med ärligare genomgång av vänsterpolitiken. I dess nuvarande form är den dock endast underhållning för redan frälsta tokmoderater – om ens det – och bidrar inte till den politiska debatten. Istället för att hjälpa moderaterna framåt i opinionen kommer den snarast att skada, om den alls får någon effekt. Den PR-konsult som utarbetat kampanjen kan inte vara speciellt duktig på den politiska diskursen.

Intressant?


Vi tar den vi kan få

Mel. Jag tar det jag vill ha, Melodifestivalen 2006

Vi tar den vi kan få

Vänstern hindrade oss, MP snodde röster förstås
Men vi skyller på Mona förstås
Det passar oss
Adnor reser nu runt och i landet snackas det strunt
Om vem som blir ledare i
Vårat parti
Men vad vet dom? Finns inte nån!

Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få

Messing blir inte bra, Östros vill ingen av oss ha
Ingen annan tackar ju ja
Vem ska vi ta?
Nu står vi här, har stort besvär!

Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Ovanstående borde kanske publicerats lite tidigare, medan valberedningen fortfarande letade, men jag hade inte nog med inspiration att skriva texten förrän idag, i all hast.


Intressant?


Valreklamsfavorit i repris?

Socialdemokraternas valberedning har efter mycket om och men föreslagit Håkan Juholt som ny partiledare. Men vem är denne man? Större delen av svenska folket har aldrig hört talas om karln. Det är förstås inte nödvändigtvis ett problem och Tage Erlander var på sin tid också ett oväntat val till partiordförande. Däremot är en osynlig och okänd partiledare inte bra i längden, något som bevisats gång efter annan. Därför är det viktigt för Socialdemokraterna att Håkan Juholt blir känd så snart som möjligt. Jag tänkte vara så fräck att jag föreslår en lösning, trots att jag själv är liberal.

Är det någon som kommer ihåg Lennart Daléus? För er som inte gör det så var han ledare för Centerpartiet ett tag, innan Maud Olofsson tog över. Lennart hade samma problem – han var väldigt okänd för de allra flesta. Därför drog centern igång en kampanj där de presenterade honom med rubriken ”Det här är Lennart.” – kanske inte den bästa valaffischen i modern tid, men en av de mer udda. Dessutom är det en av de få valaffischer jag kan minnas tio år senare. Det borde väl räknas på något sätt? För er som inte har affischerna i lika färskt minne så kommer här en påminnelse:

Valaffischer från 1998 med Lennart Daléus (C)Det är nog dags för S att kopiera centerns strategi och för att bespara partiet lite tid har jag redan ordnat saken. Så, det här är Håkan!

Det här är Håkan. Bild på Håkan Juholt, föreslagen ny partiledare för SVarsågoda.

Intressant?