Etikettarkiv: avgång

En utomståendes shortlist till ny S-ledare

Jag är inte socialdemokrat. Jag har aldrig varit socialdemokrat och så länge partiet inte plötsligt blir liberalt så kommer jag heller aldrig att bli socialdemokrat. Däremot är jag intresserad av politik och demokrati. Av den anledningen har jag ett intresse av en stark och fungerande opposition, eftersom den är nödvändig för att regeringsmakten inte ska bli ett trött förvaltande. I dagsläget befinner jag mig dessutom i opposition mot samtliga partier i riksdagen, då inget av dem i min mening inte är tillräckligt liberalt.

Nu har Håkan Juholt avgått, precis som många förutspådde efter fredagens VU-möte. Frågan är nu vem som ska efterträda honom. Igår skrev jag på Frihetssmedjan om Håkan Juholts uttalande om att det var partiet som var i en svår situation, inte han. Jag konstaterade att om han redan bestämt sig för att avgå, så var det uttalandet förmodligen väldigt sant. Partiet har nämligen en uppslitande process framför sig, där det helt saknas naturliga efterträdare och där höger- och vänsterfalangerna sannolikt än en gång kommer att strida för mer eller mindre öppen ridå. Samtidigt var det förstås ohållbart att fortsätta med Juholt. Damned if you do, damned if you don’t.

Vad krävs då av en ny partiledare för Socialdemokraterna?

För det första måste det vara en person som är trovärdig som statsminister. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet i vänsterblocket, även om Miljöpartiet knappar in. Det är därför S-ledaren som kommer att utgöra det första valet att bilda regering om vänsterblocket blir störst i ett kommande val.

Den nya ledaren måste också kunna ena partiet. Socialdemokraterna har sargats hårt av det senaste årets katastrofer. Många har tappat lusten och engagemanget. Alla dessa måste peppas och fås att engagera sig igen. Dessutom måste ledaren ena de olika falangerna inom partiet. Ännu är Socialdemokraterna ett parti där åsiktsklyftorna mellan de olika extremerna är större än i något annat parti. Det var kanske ett vinnande koncept när man samlade 40-50 procent av väljarskaran, men i ett parti på dryga 20 procent är det komplicerat. Så är dock fallet och därmed måste ledaren kunna ena dessa falanger och föra en politik som högersossar, vänstersossar, fackpampar och småföretagarkramarna i partiet alla kan tycka är ok.

Slutligen måste ledaren ha en utstrålning som lockar tillbaka väljare till partiet. Det behöver självklart inte vara någon av samma kaliber som Palme eller JFK, men en trist teknokrat eller en bitter eller ilsken ledare är inte att tänka på.

Det finns förstås fler krav, men dessa är bland de viktigaste som jag som utomstående analytiker kan identifiera.

Vilka kandidater finns det då? Antagligen fler än de jag personligen känner till, eftersom jag inte har total koll på partiet. Antagligen måste personen dock sitta i Riksdagen, eftersom det inte är rimligt att tro att någon utanför riksdagen är trovärdig i rollen som statsministerkandidat. Förvisso lämnar det fortfarande 112 personer, men listan blev plötsligt kortare.

Ur mitt perspektiv handlar detta i första hand om personer som skulle kunna vara ett bra ansikte utåt och som förefaller som personer med förtroende såväl inom som utom socialdemokratin. Huruvida de kan ena partiet internt kan jag inte själv bedöma.

Baserat på detta är således mina förslag som följer, i bokstavsordning efter efternamn.

  • Urban Ahlin: Hans långa erfarenhet av utrikespolitik och därmed vana av samtal över blockgränserna gör honom till en kandidat som kan vinna förtroende bland många.
  • Mikael Damberg: Talades det om redan i förra processen. Som ordförande i Stockholm lider han förstås av att partiet är riktigt litet i regionen, men samtidigt har han visat sig vara en uppskattad företrädare för Socialdemokraterna i många läger.
  • Hillevi Larsson: Ett litet wild-card som är förhållandevis ung och kvinna. Kanske inte stark nog för att hålla ihop partiet och driva en samlad politik, men har utstrålning och intressanta idéer.
  • Leif Pagrotsky: En underfundig kuf som med sin sköna stil appellerar till många. Dessutom ett tungt namn intern i S.
  • Veronica Palm: Ytterligare en ung kvinna som ofta nämnts i ledarskapssammanhang. Förhållandevis känd, åtminstone i de kretsar som är intresserade av politik. Har potential och en god portion karisma, men kan vara diskvalificerad genom att ha en alltför tydlig vänsterstämpel.
  • Tommy Waidelich: Har visat sig kompetent när det kommer till ekonomisk politik och genom alla turer under Juholt har han lyckats komma igenom som en sansad person som inte gör förhastade uttalanden och ser till att ha torrt på fötterna. Som kontrast till Juholt är han lockande, men kan också ha liknande effekt om han fortsätter sitt nuvarande uppdrag som ekonomisk talesperson.

Jag är inte statsvetare. Jag är inte expert på socialdemokraterna. Jag är inte ens engagerad i ett riksdagsparti längre. Men som utomstående och förhållandevis väl insatt i turerna kring partiledarvalet samt hur många väljare resonerar, skulle jag bli högst förvånad om nästa socialdemokratiska partiledare inte återfinns på min lista här ovan.

Det finns förstås två bubblare. Thomas Östros och Pär Nuder. Jag skulle dock inte rekommendera någon av dem, då ingen av dem har den karisma som krävs för att locka tillbaka väljare. De kanske kan ena partiet, men de kommer inte att klara sig hela vägen till Rosenbad, om inte samarbetspartierna V och MP rusar framåt i opinionen. Jag hoppas för socialdemokratins skull att de inte faller i fällan och väljer någon av dem.


Kommer personintrigerna ta död på eftervalsdebatten?

För andra riksdagsvalet i rad aviserar socialdemokraternas partiledare sin avgång efter ett nederlag. Frågan är om partiet kan se bortom personfrågan denna gång och ompröva sin politik, eller om personen ännu en gång ensam får klä hundhuvud för nederlaget och därmed bädda för ytterligare en valförlust.

Göran PerssonRedan när det stod klart att socialdemokraterna förlorat regeringsmakten år 2006 aviserade Göran Persson, dåvarande partiledare, sin avgång. Samtidigt började det diskuteras vad förlusten berodde på och när Mona Sahlin valdes till ny partiledare var det på ett förnyelsemandat. Så hette det i alla fall till en början. Inom kort låg nämligen alliansen under i opinionsundersökningarna och inom socialdemokratin tog alla för givet att valförlusten berodde på att väljarna var trötta på Göran Persson. Förnyelsen kom inte bara av sig utan stannade abrupt. Mona Sahlins mandat blev skadeskjutet och därmed också hennes ledarskap.

Snabbspola till valrörelsen 2010. På vägen dit har Mona Sahlin tvingats acceptera att ingå ett formellt samarbete inte bara med MP, som hon själv önskat, utan även med V, vilket alla utom vänsterfalangen i partiet inser är en katastrofal idé. Efter att skuggbudgeten presenteras faller socialdemokraternas stöd obönhörligen i opinionen och på valnatten blir resultatet bara drygt 30 procent – det sämsta resultatet sedan första världskriget. Återigen börjar processen att analysera valresultatet, den här gången med en regelrätt kriskommission. För omvärlden ser det ut som att socialdemokraterna lärt sig sin läxa.

Mona SahlinI november är det dock slut med detta. Mona Sahlin meddelar att hon avgår som partiledare och socialdemokraternas förnyelse kommer av sig än en gång. Partiet får istället ägna de kommande månaderna till att vaska fram en ny ledare – en ledare som måste vända partiet i opinionen, ena de olika falangerna och föra partiet in i framtiden. Men också en ledare som för tillfället inte finns. Ingen inom socialdemokratin anses naturlig att ta över, möjligen undantaget den enda person som definitivt säger nej; Margot Wallström.

I samband med detta avslöjas att åtminstone en av socialdemokraternas krisgrupper inte haft ett enda möte. Gruppen leds av Morgan Johansson, en av de mest högljudda inom vänsterfalangen. Han tycks redan ha bestämt sig för att det är personen Mona Sahlin, en tydlig högerprofil inom partiet, som är skyldig till valförlusten. Precis samma sak som skedde efter valet 2006 med andra ord.

Socialdemokratin står inför en av sina värsta kriser någonsin. Det är dock inte unikt för Sverige, utan i hela Europa tappar de socialdemokratiska partierna mark. Problemet är att de svenska socialdemokraterna skyller på personer istället för politiken. Risken med att fokusera på personfrågan är att förnyelsen än en gång kommer av sig, trots att det är den politiska inriktningen som varit den främsta orsaken till väljartappet. Mona Sahlins egna förslag, som att gå i koalition med bara MP och lämna V utanför, var egentligen väl genomtänkta och hade stora chanser att lyckas. Socialdemokraternas stora problem har inte varit partiledaren utan vänsterfalangens dogmatism. Om förlusten än en gång hänskjuts till en personfråga, är det alltså ingen högoddsare att socialdemokratins kollaps fortsätter även i valen 2014.

Vad socialdemokratin behöver för att vända trenden är egentligen inte svårt att definiera, bara svårt att hitta. De behöver nämligen en ledare som är stark nog att inte bli överkörd av falangerna, speciellt inte vänsterfalangen, men som samtidigt inte uppfattas som bufflig och då speciellt inte utåt mot väljarna. Denna person måste ha ett tydligt förändringsmandat – som inte dras tillbaka på grund av några tillfälliga opinionsundersökningar – för att styra in den socialdemokratiska politiken i det tjugoförsta århundradet. Tyvärr har partiet redan börjat slitas sönder av falangstrider, vilket innebär att nästa ledare istället kommer att tvingas att ena partiet och gjuta olja på vågorna. Det är inte ett recept för framgång i nästa val, men en nödvändighet om partiet inte ska slitas mitt itu.

Å andra sidan kanske en delning vore det mest sunda för såväl partiet som för Sverige. Istället för en maktapparat skulle vi i så fall få ett vänster-mittenparti och ett vänsterparti med en mer verklighetsnära syn på världen än V. Partiet skulle aldrig mer regera i ensamt majestät, men det skulle bli lättare att ägna sig åt politik istället för maktintriger. Det kan låta skrämmande för en socialdemokrat som sedan barnsben groomats i Rörelsen till att bli en intrigerande maktspelare, men det borde faktiskt vara det naturliga sättet att bedriva politik.

Intressant?