Kategoriarkiv: Queerfeminism

Replik till Varat och varan

Jag borde egentligen läst boken så snart den kom ut, eller åtminstone efter att jag fått höra att jag citerats i den. Tyvärr blev så inte fallet och inte förrän nu har jag börjat läsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan. Det går snabbt, språket har bra flyt och det är lätt att hänga med i det. Dock ägnade jag ett gäng sidor åt att störa mig allt mer på Ekis Ekmans ständiga hopblandning av att sälja en tjänst och att sälja sig själv, något som jag alltid blir lika irriterad på i debatten om sexhandel. Så, som på beställning, dyker jag själv upp i boken precis efter detta avsnitt och hon gör ett försök att förklara sin syn. Efter att ha läst det är jag dock fortfarande av samma uppfattning och jag tänkte göra ett försök till att berätta varför.

Enligt Ekis Ekmans modell så har jag, Filip Wästberg och Petra Östergren gjort en avancerad trestegsraket när vi skriver om sexuella tjänster som tjänster och inte försäljning av en kropp:

jaget blir till kropp

kroppen blir till sex

sex blir till tjänst

Det är en intressant konstruktion som dock inte har något med mitt resonemang att göra.

Ekis Ekman använder konsekvent benämningen ”vara” för sexuella tjänster. I allmänt språkbruk brukar dock ”varor” och ”tjänster” vara två distinkt olika saker. Lika lite som en klippning hos frisören kan anses vara en vara, kan en sexuell tjänst anses vara en vara. Med Ekis Ekmans logik säljer en sexsäljare sin kropp, eller åtminstone sin vagina – alla sexsäljare verkar av någon anledning vara kvinnor i Ekis Ekmans värld – när hon säljer en sexuell tjänst. Med samma logik skulle en frisör sälja sina fingrar varje gång hon klippte någon, en inläsare av ljudböcker sålde sina stämband, sin tunga och sina läppar varje gång hon läste in en bok. Och så vidare.

Poängen är att en vara är något man tar med sig hem, medan en tjänst är något man utför med hjälp av sin kropp men som på intet sätt innebär att köparen tar med sig en del av dig. Att sälja sin kropp är semantiskt liktydigt med att köparen tar med sig din kropp och kan sälja den vidare. Om så är fallet är det inte längre handel med sexuella tjänster utan med människor som vi pratar, något som förekommer men då kallas det inte prostitution, ens av Ekis Ekman, utan människohandel, trafficking eller motsvarande.

Det är avsaknaden av denna distinktion som retar gallfeber på mig varje gång jag ska debattera sexhandel. Jag kan gärna debattera och ta del av statistik och vittnesmål. Det jag inte klarar av är ohederlig retorik, vilket är vad den gamla slagdängan om att ”sälja sin kropp” är. Säljer jag min kropp har jag den inte kvar i min ägo, punkt. Bestämmer jag över min kropp? Kan jag använda den som jag vill en halvtimme senare? Då har jag inte sålt den till någon! Då är den fortfarande min! Vad är det som är så fruktansvärt svårt att förstå med denna enkla semantik?

Jag ger mig inte in på debatten om legaliseringen av sexhandel eller andra delar. Det finns gott om inlägg på min blogg om detta och taggen sexköpslagen ger gott om läsning på ämnet. Jag ville med detta inlägg enbart – ännu en gång – förklara vad det är som stör i Ekis Ekmans med fleras argumentation. Den avancerade resonemangskedja som presenteras i Varat och varan har inget att göra med hur jag resonerar och sannolikt är det inte många andra som resonerar så heller. På samma sätt lägger Ekis Ekman orden i munnen på många debattörer, genom att tolka och teoretisera om hur de egentligen resonerar – vilket utmynnar i ett konstruerat bakomliggande resonemang som åtminstone jag finner inte bara främmande utan rent absurt.

Jag kommer sannolikt aldrig övertyga Kajsa Ekis Ekman om min ståndpunkt och med det resonemang hon för kommer hon aldrig att övertyga mig. Det vore dock trevligt om vi kunde försöka enas om så enkla saker som semantik. Sådant underlättar debatten.

Intressant?


I statistikens förlovade land måste alla vara definierade

Läser hos Catrine Norrgård, HBT-liberalers ordförande, om hennes kritik mot juridiska kön, en kritik jag delar. Hon hinner på samma gång med att kritisera kraven på att vara steriliserad och ogift för att få byta kön, igen kritik jag delar. Varför ska det vara så?

Att vi över huvud taget måste vara juridiskt definierade som endera könet ställer till många fler problem än de löser. De enda saker som idag berörs av juridiska kön är, vad jag förstår, följande:

  • personnumrets sista siffror
  • viss diskrimineringslagstiftning (som alltså utgår från juridisk och inte självupplevd könsidentitet)
  • Statistiska centralbyråns o så viktiga statistik…
  • positiv särbehandling och jämställdhetsplaner
  • föräldraledighetens uppdelning
  • könsbyten

I och med att vår äktenskapslagstiftning är könsneutral, precis som så mycket annan lagstiftning, finns det snart inga lagtekniska grunder kvar för att ha juridiskt definierade kön. Det har också gjort att grunden för kravet på att vara ogift för att få genomgå könskorrigering är borta. Den sista, men o så ”viktiga” grunden för det juridiska könet, är statistiken. Om det inte finns juridiskt definierade kön kan man tydligen inte avgöra om en arbetsplats, ett högskoleprogram eller annan verksamhet är ”jämställd”. Hur man själv definierar sig ska tydligen inte räknas. Transpersoner mtf tvingas ofta leva med att vissa kvinnoföreningar ser det som att de bara är män som bytt kön för att spionera på kvinnorörelsen. Det är inte du som är viktig, det är hur statistiken och juridiken behandlar dig som räknas.

Att som transperson genom sitt personnummer bli utpekad som varande just trans är väldigt utlämnande och förnedrande. Att man dessutom har haft svårt att ändra sitt namn innan könsbytet gått igenom rent juridiskt har inte heller hjälpt (detta har dock, tack och lov, börjat luckras upp genom domstolarnas nya syn på namn). Detta beror dock på att alltför mycket kretsar kring kön i dagens samhälle. Det första människor brukar fråga när de ser en baby, om de inte direkt på kläderna anser sig kunna gissa det, är om det är en pojke eller flicka. När föräldrar vägrar att berätta vilket kön deras barn har, skriks det om att sådana som de inte borde få skaffa barn och att barnet borde tas ifrån dem.

Sedan fortsätter det på samma sätt genom hela livet. Kön är alltid centralt, människor som inte beter sig som sitt kön ses på med oblida ögon, med förvåning och misstro. Vi har äntligen fått stora delar av samhället att förstå att kärlek inte är beroende av kön, men fortfarande är det allt för många som inte förstått denna enkla sanning. Fortfarande är det många som ändå förstått detta, men som t.ex. inte accepterar att män kan klä sig i annat än byxor, undantaget kilten förstås. Kön är grund för förlöjligande, stigmatisering och bortförklaringar.

Det ständiga kravet på statistik och juridisk definition cementerar dessa strukturer. Om staten kunde sluta att ständigt definiera människor, skulle diskriminering och avstånd på grundval av dessa definitioner snabbare försvinna. Många skulle säkert stanna kvar i mer eller mindre traditionella roller och definitioner, andra skulle kasta dem åt sidan och äntligen leva precis som de ville. Därför är det dags att staten drar sig ut ur människors underkläder och börjar pyssla med relevanta saker.

Intressant?

Queerfeminism?

Sitter på LUF Storstockholms årsmöte. Innan lunch röstade årsmötet, tyvärr, ned mitt förslag om att ta steget från att kalla oss feminister till att kalla oss queerfeminister. Det är synd. LUF har en tradition av att identifiera maktstrukturer i samhället baserade på så mycket mer än kön. Trots det vill man inte bekänna sig till en teoribildning som står för precis detta. Det är för mig obegripligt, men jag kommer att fortsätta kämpa för det. Det kan tyckas som en ovidkommande och semantisk fråga, men signalen är viktig – framför allt gentemot unga människor som vet att det är mer än kön som spelar roll och mot HBT-personer som är de som främst drabbas av dessa maktstrukturer.