Etikettarkiv: sexuella tjänster

Replik till Varat och varan

Jag borde egentligen läst boken så snart den kom ut, eller åtminstone efter att jag fått höra att jag citerats i den. Tyvärr blev så inte fallet och inte förrän nu har jag börjat läsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan. Det går snabbt, språket har bra flyt och det är lätt att hänga med i det. Dock ägnade jag ett gäng sidor åt att störa mig allt mer på Ekis Ekmans ständiga hopblandning av att sälja en tjänst och att sälja sig själv, något som jag alltid blir lika irriterad på i debatten om sexhandel. Så, som på beställning, dyker jag själv upp i boken precis efter detta avsnitt och hon gör ett försök att förklara sin syn. Efter att ha läst det är jag dock fortfarande av samma uppfattning och jag tänkte göra ett försök till att berätta varför.

Enligt Ekis Ekmans modell så har jag, Filip Wästberg och Petra Östergren gjort en avancerad trestegsraket när vi skriver om sexuella tjänster som tjänster och inte försäljning av en kropp:

jaget blir till kropp

kroppen blir till sex

sex blir till tjänst

Det är en intressant konstruktion som dock inte har något med mitt resonemang att göra.

Ekis Ekman använder konsekvent benämningen ”vara” för sexuella tjänster. I allmänt språkbruk brukar dock ”varor” och ”tjänster” vara två distinkt olika saker. Lika lite som en klippning hos frisören kan anses vara en vara, kan en sexuell tjänst anses vara en vara. Med Ekis Ekmans logik säljer en sexsäljare sin kropp, eller åtminstone sin vagina – alla sexsäljare verkar av någon anledning vara kvinnor i Ekis Ekmans värld – när hon säljer en sexuell tjänst. Med samma logik skulle en frisör sälja sina fingrar varje gång hon klippte någon, en inläsare av ljudböcker sålde sina stämband, sin tunga och sina läppar varje gång hon läste in en bok. Och så vidare.

Poängen är att en vara är något man tar med sig hem, medan en tjänst är något man utför med hjälp av sin kropp men som på intet sätt innebär att köparen tar med sig en del av dig. Att sälja sin kropp är semantiskt liktydigt med att köparen tar med sig din kropp och kan sälja den vidare. Om så är fallet är det inte längre handel med sexuella tjänster utan med människor som vi pratar, något som förekommer men då kallas det inte prostitution, ens av Ekis Ekman, utan människohandel, trafficking eller motsvarande.

Det är avsaknaden av denna distinktion som retar gallfeber på mig varje gång jag ska debattera sexhandel. Jag kan gärna debattera och ta del av statistik och vittnesmål. Det jag inte klarar av är ohederlig retorik, vilket är vad den gamla slagdängan om att ”sälja sin kropp” är. Säljer jag min kropp har jag den inte kvar i min ägo, punkt. Bestämmer jag över min kropp? Kan jag använda den som jag vill en halvtimme senare? Då har jag inte sålt den till någon! Då är den fortfarande min! Vad är det som är så fruktansvärt svårt att förstå med denna enkla semantik?

Jag ger mig inte in på debatten om legaliseringen av sexhandel eller andra delar. Det finns gott om inlägg på min blogg om detta och taggen sexköpslagen ger gott om läsning på ämnet. Jag ville med detta inlägg enbart – ännu en gång – förklara vad det är som stör i Ekis Ekmans med fleras argumentation. Den avancerade resonemangskedja som presenteras i Varat och varan har inget att göra med hur jag resonerar och sannolikt är det inte många andra som resonerar så heller. På samma sätt lägger Ekis Ekman orden i munnen på många debattörer, genom att tolka och teoretisera om hur de egentligen resonerar – vilket utmynnar i ett konstruerat bakomliggande resonemang som åtminstone jag finner inte bara främmande utan rent absurt.

Jag kommer sannolikt aldrig övertyga Kajsa Ekis Ekman om min ståndpunkt och med det resonemang hon för kommer hon aldrig att övertyga mig. Det vore dock trevligt om vi kunde försöka enas om så enkla saker som semantik. Sådant underlättar debatten.

Intressant?


Människohandel, prostitution och orimligheter

Hans Tilly anklagar Cecilia Malmström för att stödja jobbtrafficking. Malmström kontrar med att Tilly gör en orimlig jämförelse. Ett par dagar senare uppmärksammas kritiken mot den nyligen avslutade utredningen om sexköpslagen. Vad har dessa saker gemensamt? Det orimliga likhetstecknet mellan människohandel och vissa människors fria val.

Den fria rörligheten inom EU upprör många. Byggnads har skrikit om lönedumpning länge och förhoppningsvis har ingen glömt Laval, där Byggnads skrek ”Go home” till Lettiska byggarbetare som arbetade till konkurrensmässiga löner enligt Lettisk standard. Byggnads har också försökt att få i princip alla former av fri rörlighet att stämplas som trafficking. Cecilia Malmström uppmärksammade nyligen det faktum att det förekommer människohandel även för ändamålet att besätta ”vanliga” jobb – alltså inte bara för sexuella ändamål. Byggnads Hans Tilly gladdes åt detta, samtidigt som han anklagade Malmström och Kommissionen för att bidra till trafficking genom att låta människor färdas friare över gränserna. Malmström kontrade med att jämförelsen var orimlig, vilket hon såklart har fullständigt rätt i.

Kvinna på gata i dämpad gatubelysning.

Vad som skrämmer är att Malmström med flera inte kan se kopplingen till trafficking för sexuella ändamål och det absurda likhetstecken som sätts mellan detta och all handel med sexuella tjänster. I SvD står att läsa om prostitutionen i Sverige och den kritik som framförts mot den undermåliga utvärderingen av sexköpslagen, en utvärdering som alla – utom de bortom all räddning frälsta försvararna av lagen – kan se saknar vetenskaplighet och därmed all trovärdighet. I artikeln citeras bland annat Marie Johansson, projektledare för Kast:

Det är klart att det är konstigt att det ska kosta lika mycket att köpa en annan människa som att snatta.

Köpa en annan människa. Slavhandel. Nej, det är klart att det vore underligt om straffet vore samma sak för snatteri och för slaveri.

Nu är det förstås inte riktigt på det sättet som Marie Johansson försöker framställa det. Att köpa en tjänst av en annan människa är aldrig samma sak som att köpa människan, oavsett vilken tjänst det är. Däremot kan det i vissa fall vara så att personen som säljer tjänsten är tvingad till detta, antingen av ekonomiska skäl eller av det skälet att han eller hon faktiskt är offer för trafficking, dvs modern slavhandel. Det är dock aldrig så att den person som köper en tjänst av den människan också köper människan i fråga. Inte ens Hans Tilly hävdar att den som köper plattläggning av ett traffickingoffer därigenom har köpt den människan.

Det är egentligen absurt att vi fortfarande tycker att just köp av en sexuell tjänst innebär att man köper hela människan som säljer den tjänsten. Hur kunde en sådan sjuk lingvistisk konstruktion slinka förbi alla språkpoliser? Även om vi för tillfället lägger åt sidan det faktum att det finns många som faktiskt trivs med att sälja sexuella tjänster, så kvarstår faktum att den som köper en sådan tjänst inte samtidigt köper människan som utför och säljer tjänsten. Det är obegripligt att det ska vara så svårt att utplåna den språkliga anomalin ur samhällsdebatten. En av de få förklaringar som står att finna är att prostitutionsmotståndarna saknar tillräckliga argument om de inte kan dra till med människoköpskortet.

Hans Tilly tycker att det är glädjande och på tiden att Malmström uppmärksammar det som Byggnads pratat om i flera år, även om han i nästa andetag anklagar henne för att bidra till det hon säger sig vilja bekämpa. Med anledning av Malmströms replik säger jag samma sak; det är glädjande att hon uppmärksammar den orimliga jämförelsen mellan trafficking och människors fria val att röra sig över gränser, men det är väldigt tråkigt att hon och de allra flesta andra politiker inte lyckas lyfta blicken och se att precis samma resonemang går att applicera på prostitutionsdebatten.

Slavhandel i alla dess former ska bekämpas, samtidigt som människors egna, fria val ska bejakas. Det gäller oavsett om dessa människor lägger plattor, tvättar fönster eller säljer avsugningar.

Intressant?