Religionen sedd ur en ateists ögon


Symboler för de stora världsreligionerna, placerade runt en bild av jordklotet.Jag har funderat en del på religion den senaste tiden. Jag konstaterade för rätt länge sedan att jag definitivt inte tror på någon högre makt. Det föregicks inte av någon längre debatt med mig själv om huruvida det fanns en gud eller inte. Ställningstagandet kom istället rent praktiskt när jag registrerade mig på Facebook och där hade en ruta att fylla i där jag skulle ange min religion. Det var första gången någon egentligen frågade mig om det och jag kunde inte svara annat än ateist, även om alternativet agnostiker också flög genom huvudet i någon sekund. I samband med detta började jag också fråga mig varför jag var medlem i Svenska kyrkan, när jag inte trodde på det det. Det gjorde att jag inom kort också begärde utträde ur kyrkan. Tidigare hade jag varit med i kyrkan för att jag tyckte att jag kunde bidra till vårt kulturarv genom den lilla kyrkoskatt jag betalade, trots att jag redan konstaterat att jag inte delade kyrkans tro. Nu bestämde jag mig för att jag inte skulle vara medlem i organisationer jag inte kunde identifiera mig med. Utträde var därmed det enda rimliga.

Det jag kommit att tänka på den senaste tiden är hur få människor runt mig som har en tro.

Under min uppväxt hade jag inte kontakt med det religiösa annat än genom skolan, där vi dels var i kyrkan ett par gånger i samband med påsk och annat för att lära oss om kristendomen och traditionerna, dels hade en musiklärare i något år i lågstadiet som var medlem i en frikyrklig organisation vid namn Arken och som tvingade oss att bara sjunga olika religiösa lovsånger i vår musikundervisning. Den första troende människan som jag hade en personlig relation till var Marissa Zetterqvist, en tjej som jag gick i mellanstadiet tillsammans med och som var helt öppen med sin kristna tro. Jag tror att vissa i skolan viskade en del om det bakom hennes rygg, medan jag personligen mest tyckte det var ovanligt och exotiskt, även om jag förmodligen inte hade börjat använda just det ordet för att beskriva min inställning. Jag hade som sagt aldrig kommit i kontakt med religion på ett personligt plan tidigare. Jag har för övrigt kontakt med Marissa än idag och det är en av de underbaraste människor man kan tänka sig. Hon är även engagerad i Centerpartiet.

I gymnasiet tillkom ytterligare en troende kristen till min vänkrets, men det säger också mycket om vilken kontakt med troende människor jag har haft. Hela mitt liv har det gått att räkna dem av mina vänner som varit troende på fingrarna, även om jag numera måste använda båda händerna. Det har också präglat min inställning till religionen. För mig som liberal är Marx idéer skumma på många sätt, men hans konstaterande att religionen är ett opium för folket måste ändå anses vara väldigt sant. Samtidigt har jag alltid respekterat andra människors rätt att tro vad de vill, så länge de också låter mig ha min tro, eller avsaknad av tro. Jag ska inte kritisera dem eller försöka omvända dem. Vad man kan göra är att diskutera, speciellt i de fall religionen leder till politiska ställningstaganden som går på tvärs med en konsekvent liberalism.

I mina ögon har politik och religion varit en dålig mix, eftersom det jag sett av detta innan jag själv blev politiskt aktiv var dels Kristdemokraternas attityd mot HBT-rättigheter, dels den kristna högerns galenskaper i USA och givetvis de tokigheter som sker i bl.a. Iran i religionens namn. Därför blev jag nästan chockad när Göran Persson berättade att han var troende och hade valt mellan att bli politiker och präst.

Efter att ha varit engagerad politiskt och träffat många olika människor har jag insett att religion inte är ett hinder för att vara politiker. Så länge religionen inte leder till moralism utan sätts i perspektiv och kan ligga till grund för logiska resonemang, så går det faktiskt att kombinera. Faran är när religionen tar överhanden, när logiska resonemang inte anses valida om de går emot trosföreställningar, föreställningar som saknar varje uns av empiri.

Vad som fascinerar mig mycket med religionen och dess inflytande är hur olika det ser ut i olika länder. I USA skulle 5% av befolkningen aldrig kunna tänka sig att rösta på en svart presidentkandidat, men 53% säger att de aldrig skulle kunna tänka sig en ateist på posten. Det finns bara en kongressledamot som är ”öppen” ateist. I Sverige är det snarast undantag att riksdagsledamöter och politiker talar om sin tro, om de över huvud taget har en. En del av förklaringen är att vi har fler ateister och agnostiker, eftersom sekulariseringen gått längre här. En annan förklaring kan säkert vara att vissa ledamöter inte vill riskera att förlora röster – innan jag själv kom i kontakt med politiker av olika färg och tro hade jag, måste jag erkänna här, aldrig kunnat tänka mig att rösta på en öppet troende politiker. Jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen.

Precis som så mycket annat är attityden gentemot religion beroende av kontakt, eller avsaknad av kontakt, med individer som har en tro. Det är lätt att ha fördomar om någon man aldrig mött. Dåliga exempel som den kristna högern i USA eller fundamentalister i mellanöstern tjänar också till att spä på fördomar och olustkänslor. Samtidigt finns det goda exempel, som Turkiets regim som lyckas kombinera sekularism och islam på ett förhållandevis positivt sätt, speciellt sett i ljuset av Turkiets moderna historia och hur det politiska systemet samt synen på ”turkiskhet” ser ut i landet. Dessa goda exempel försvinner dock lätt när det finns mer intressanta nyheter om konflikter och galenskap att rapportera.

Jag är och förblir ateist. Jag kommer även i fortsättningen att känna mig olustig när det i olika sammanhang ska åberopas gudomliga inslag utan att det är motiverat och jag kommer själv inte att yttra de orden i de sammanhang de är motiverade, eftersom det dels känns fel för mig och dels enligt min åsikt är respektlöst mot dem som faktiskt tror på det som sägs. Däremot måste det stå alla fritt att själva göra sina val och att ha sin egen tro. Det enda kravet måste vara att det valet måste vara individuellt och inte tvingas på någon annan. Ömsesidig respekt är det enda som håller i längden om vi vill ha en fredlig värld att leva i. Extremism av alla de slag måste därmed förkastas och bekämpas, medan alla andra former av religion, eller avsaknad av densamma, måste vara välkommen i samhället.

Jag förväntar mig att min ateism ska respekteras, vilket betyder att jag inte kan håna dem som har en tro. Däremot måste det vara tillåtet med humor och satir även när det kommer till religion, precis som det är fritt att skämta med mig om min ateism. Respekt innebär nämligen inte att ge upp sin yttrandefrihet eller för den delen kväsa sitt sinne för humor. Kom ihåg: det som inte går att skämta om är inte heller värt att ta på allvar.

Intressant?

Om Per Pettersson

Liberal debattör, medietekniker och kommunikatör. Aktiv i Liberaldemokraterna och Ung Liberal. Sociala medier-expert. Visa alla inlägg av Per Pettersson

3 responses to “Religionen sedd ur en ateists ögon

  • Nineve

    ”Jag hade som sagt aldrig kommit i kontakt med religion på ett personligt plan tidigare” visst har du det, men det är mycket få som klassar sin egen och de som har en övertygelse som överensstämer med den egna som ”religiös”. Så är det när man har antagit den religion som majoriteten i ett land har…då träffar man bara på då och då någon som tror något annat som är ”religiös”.

    Sverige är på ett religöst plan ett mycket extremt land, inte alls ett land i mittenfåran…titta exempelvis world value survey var du hittar sverige, inte i mitten direkt: http://www.worldvaluessurvey.org/wvs/articles/folder_published/article_base_54

    • Per Pettersson

      Nej, Nineve, jag hade inte kommit i kontakt med tro personligen tidigare. Jag hade inte haft speciellt många funderingar alls om högre väsen eller inte. Vare sig uttalad ateism eller uttalad tro fanns i min närhet under uppväxten, med undantag för de exempel jag har beskrivit i texten. Därmed har mina egna beslut fattats utifrån mig själv och inte utifrån de värden mina föräldrar eller andra försökt att pränta in i mig. Kan dock nämna att min mamma undrade varför jag hade gått ur kyrkan när jag berättade för henne att jag gjort det. Jag har fortfarande aldrig frågat henne om hon är troende eller inte, även om jag faktiskt inte tror att hon är det. Religion är något personligt och inget som egentligen behöver uttryckas eller redovisas för andra.

  • Mikael Ståldal

    Nineve,

    Vem är du att tala om för Per om han har kommit kontakt med religion eller inte?

    Är det så att du har drabbats av vanföreställningen att ateism också är en religion? Tänk så här: om ateism är en religion så är flintskallighet en hårfärg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: