Etikettarkiv: datalagringsdirektivet

Tänkande individer eller viljelösa partislavar?

Staffan Danielsson kritiserar i SvD riksdagsledamöter och -kandidater som vågar ha egna åsikter innan valet, åsikter som kanske inte stämmer överens med vad den heliga Alliansen kan tänkas tycka efter valet. Som exempel använder han det väljarkontrakt som liberalerna Camilla Lindberg och Mathias Sundin skrivit ihop beträffande datalagringsdirektivet. Mathias Sundin bemöter för övrigt Danielsson i NT, tyvärr inte online.

Staffan Danielsson skriver i sin artikel att ledamöter som inte följer partilinjen hotar att fälla alliansen. Han tycker förvisso att man i undantagsfall ska kunna rösta emot sin partilinje, men samtidigt skriver han att det är livsfarligt för ledamöter att teckna väljarkontrakt. Jag vet inte hur han får ihop detta. Det ska vara ok att rösta emot partilinjen i vissa lägen, men man ska aldrig berätta i förväg för väljarna att man har den åsikten och kommer att rösta för den? Vem är det man ska vara lojal mot, de medborgare som valt dig eller de partiledningar (i koalitionsregeringar är det ofta inte ens din egen) som förhandlar fram lösningar för att alltid vinna varenda omröstning i riksdagen?

Danielssons stora misstag är att han förutsätter att en regering som förlorar en omröstning i riksdagen med nödvändighet faller efter detta. Det är en premiss som jag inte förstår över huvud taget. Det finns många exempel på regeringar som förlorar omröstningar men fortsätter sitt arbete. Så länge det inte är ett misstroendevotum så är det inga problem. En regering som förlorar en omröstning har helt enkelt inte lyssnat på de partier som ingår i samarbetet eller på något annat sätt inte sett till att ha stöd för sin politik. Då gäller det att gå vidare och dra lärdomar av det. Jag har svårt att se att en riksdagsledamot från ett alliansparti som röstar emot regeringen t.ex. vad gäller datalagringsdirektivet också skulle fälla regeringen i ett misstroendevotum. Det kommer inte att hända.

Jag är för ett ökat inslag av personval och vill ge total makt till väljarna över vilka individer som röstas fram. Jag har tidigare lyft fram Finlands valsystem som ett föredöme, ett system där väljarna helt avgör vilka det är som kommer att sitta i de folkvalda församlingarna. Det innebär också att vi får ett ökat inslag av tänkande individer som själva tar ställning och ger egna vallöften utöver de som är gemensamma för den partisammanslutning i vilken de ingår. Det skapar möjligheter för väljarna att själva ta ställning för åt vilket håll de vill att politiken drivs, istället för att de ska tvingas ta omvägen att gå med i ett parti, arbeta sig upp till en position där de får chansen att vara ombud på en partikongress och därigenom rösta för sin övertygelse. Det är inte en väg alla har möjlighet att gå, oavsett hur starkt de känner för en viss fråga. Då är det bättre att ge alla väljare en möjlighet att istället rösta på den individ som de känner bäst företräder deras åsikt inom den partisammanslutning de känner störst samhörighet med.

Så kallade ”frifräsare” accepteras inte i oppositionen, skriver Danielsson (och ekas av Tokmoderaten). Det ska också vara ett argument för att spela på deras villkor. Uttalandet handlar dock till största delen om Socialdemokraterna, ett parti som också motsätter sig personval eftersom man hellre passar ihop en riksdagsgrupp efter vilka partiet och facket helst vill se på dessa platser. Vilka väljarna faktiskt tycker har bra åsikter är oviktigt, så länge det finns några lagom kända personer som man kan använda som affischnamn. Det är total avsaknad av respekt för demokratin i min mening. Att i då spela spelet på deras villkor, som Danielsson och Tokmoderaten anser nödvändigt, är att vika sig för åsikter och metoder som man egentligen motsätter sig, något som är förkastligt. Om anledningen är enklare, att man faktiskt delar synen på hur partierna och deras företrädare ska fungera, är det likaledes förkastligt i mina ögon.

Partierna är inte sammanslutningar av viljelösa zombies som alltid tycker likadant som partiet. Tyvärr verkar dagens partiledningar prioritera hundraprocentig stabilitet och förutsägbarhet framför att faktiskt förankra sin politik. Den imaginära regeringsdugligheten, som bygger på att alltid vinna varje omröstning till varje pris, prioriteras över att bedriva en duglig politik. Det gäller såväl Alliansen som de rödgröna. Om det är den väg man vill gå, borde vi genomgå ett paradigmskifte i svensk politik: istället för att välja riksdagsledamöter från aktivistskaran, borde riksdagsledamöter och andra som ska rösta i enlighet med partilinjen istället vara anställda tjänstemän, i kontrakt förbundna att följa partiviljan. Sen kan de aktivistiska partimedlemmarna istället bedriva internt opinionsarbete och försöka påverka den officiella partilinjen, eftersom det är det enda som spelar någon roll. Det finns ingen anledning att ha dessa personer i riksdag eller i andra folkvalda församlingar, om de ändå bara är där för att rösta enligt partilinjen.

I praktiken kan man till och med låta varje parti ha en röstande företrädare och sen vikta deras röst efter valresultatet. Alla frågor är ju ändå avgjorda innan de röstas om, genom beslut på representantskap, kongresser och liknande. Varför ha en massa högavlönade riksdagsledamöter i olika utskott när frågorna kan utredas av tjänstemän och sen röstas igenom av partiledarna på en förmiddag i enlighet med deras respektive partiers interna beslut eller överenskommelser?

En levande politik förutsätter att vi har tänkande individer som företräder oss. I det begreppet ingår att själv kunna ta ställning och resonera om frågorna. Det kommer att resultera i att partilinjerna inte alltid kommer att vara de allenarådande och allsmäktiga dokument som de hittills fått vara. Det är sunt och kommer att vitalisera demokratin. Om partierna istället väljer vägen med viljelösa partislavar kommer politikerföraktet och ointresset för politiken istället att växa. Det är en utveckling jag bävar för och som jag absolut motsätter mig. Partier som kräver ovillkorlig lydnad och en avskaffad åsiktsfrihet av sina medlemmar (eller för den delen anställda) kommer aldrig att bli en levande kraft. Jag hoppas att Folkpartiet liberalerna, som jag själv är medlem i, aldrig kommer att bli ett sånt parti. Om det händer kommer jag lämna partiet med omedelbar verkan.

Läs också Johan Westerholm och Kent Persson.

Uppdatering: Mathias Sundin skriver på Brännpunkt om frågan, med ungefär samma argument som jag använder.

Intressant?

Offentlig olydnad?

Civil olydnad är ett sätt att protestera och innebär att man vägrar följa vissa bestämmelser eller lagar. Det är något som också kan uppmuntras, så länge det enbart handlar om olydnad och därmed inte kan innebära skada på person eller egendom. Nu har vi plötsligt fått något så ovanligt som civil olydnad från – staten.

SvD rapporterar att Sverige fälls i EU-domstolen (inte samma domstol som Europadomstolen som behandlar mänskliga rättigheter) för att vi fortfarande inte implementerat datalagringsdirektivet, alltså det direktiv som kräver att alla EU-länder masslagrar trafikdata i flera månader. Jag och många andra integritetskramare har protesterar mot lagen så vi är inte direkt ledsna över att vår nuvarande regering inte har implementerat lagstiftningen. Thomas Bodström, som drev på direktivet hårt under sin tid i regeringen och såg till att det gick igenom i EU, gråter väl snarare blod.

Regeringen skyller på att annan lagstiftning ska utredas och implementeras samtidigt, men jag tror ändå att man någonstans lärt sig att svenskarna gillar personlig integritet och att masslagring av trafikdata inte är något man vill ha. Dessutom aviserade Cecilia Malmström, när hon frågades ut av EU-parlamentet, att hon vill se över direktivet och om det är förenligt med övriga konventioner och lagstiftningar inom EU. Förhoppningsvis blir svaret ”nej”.

Mark Klamberg har intressant information, som vanligt.

Intressant?

Ingen datalagring före semestern

SvD kan idag berätta att datalagringsdirektivet inte kommer att resultera i någon lagrådsremiss före sommaren. En av anledningarna är att man inte är överens om hur lagringen ska finansieras. Justitiedepartementet vill att operatörerna ska betala för hela kalaset, näringsdepartementet ser det som självklart att staten ska stå för kostnaderna.

Ett av problemen är att det finns mellan 400 och 500 operatörer som berörs av lagstiftningen, från stora drakar till mikrooperatörer. Att en liten operatör skulle ha råd med de investeringar som lagen kräver är en omöjlighet. Dessutom planerar man att det ska gå att få ut uppgifterna inom en timme, dygnet runt, året runt. Att någon på en liten operatör skulle ha den sortens jourtjänstgöring är också det helt otänkbart.

Själv är jag motståndare till hela datalagringsdirektivet, men eftersom Thomas Bodström (S) såg till att med all sin kraft trycka den igenom EU-parlamentet när socialdemokraterna satt vid makten här i Sverige, så får vi finna oss i att göra någon form av implementation. Att gå längre än minimikraven anser jag dock vara oförenligt med en liberal grundsyn och att tvinga operatörer att betala, i praktiken tvinga mindre operatörer att antingen bli lagbrytare eller att försätta sig själva i konkurs, är helt otänkbart. Självklart ska inte operatörerna stå för några kostnader för en lag som varken de eller deras kunder vill ha (snarare tvärt om).

Datalagringsdirektivet måste så snart som det är möjligt prövas mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de liberala partierna i Europaparlamentet måste börja agera för att få bort detta och andra integritetskränkande direktiv. Tills dess får vi hoppas att liberalerna i regering och riksdag håller emot så lagstiftningen blir så svag som den tillåts att vara och därmed gör minsta möjliga intrång i den personliga integriteten.

Intressant?

Din röst gör skillnad den 7 juni!

Den 7 juni i år är det val till Europaparlamentet. Redan den 20 maj sätter förtidsröstningen igång runt om i landet. Tyvärr är det inte många som har uppfattat detta. Enligt en undersökning är det bara 33% av svenskarna som ens vet om att det är val i år och det är ännu färre som faktiskt har tänkt sig att rösta. I hela EU är det 34% som säger att de har tänkt att rösta den 7 juni, en minskning med 12 procentenheter mot förra valet 2004.

Det är skrämmande att medborgarna i världens största demokratiprojekt inte bryr sig mer om vilka som sitter i parlamentet. De vanligaste argumenten är att EU ändå inte påverkar just min egen vardag, eller att det inte går att påverka EU. Båda påståendena är felaktiga.

I en genomsnittlig svensk kommun påverkas ca 60% av beslutsärendena av andra beslut som fattats på EU-nivå, enligt statistik från Sveriges kommuner och landsting (SKL). EU beslutar också om direktiv som IPRED och datalagringsdirektivet, saker som givit upphov till bloggstormar och som är ett av de främsta skälen till att Piratpartiet har så starkt stöd. Direktiven påverkar människors vardag direkt och indirekt.

Tittar man på möjligheten att påverka EU var Hadar Cars (FP) den parlamentariker som på sin tid drev igenom att alla kandidatländer skulle ha avskaffat dödsstraffet för att kunna bli medlemmar i EU. Marit Paulsen (FP) har drivit igenom förbättringar inom livsmedelskontroll och djurskydd. Det går alltså att påverka som parlamentariker, bara man har kraft och kunskap.

Jag hoppas verkligen att den stundande valrörelsen kan höja medvetenheten om att det är val i år och att den dessutom får människor att gå och rösta. LO-medlemmarna är de som är sämst informerade och de som sympatiserar med socialdemokraterna kommer väl troligen, med tanke på den senaste tidens händelser i arbetarrörelsen, att vara mindre benägna att resa sig från sofflocket än vanligt. Att ens försöka bibehålla ett valresultat på samma nivå som förra gången (då 38% av svenskarna röstade) kommer att kräva mer arbete än någonsin förr. Förhoppningsvis kavlar alla politiska partier upp ärmarna och gör allt de kan för att ändå hålla valresultatet uppe. Allt annat vore grovt tjänstefel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Sluta skilja mellan elektronisk och analog kommunikation!

Den personliga integriteten kränks mer och mer när det gäller digitala kommunikationsmedel. Datalagring, IPRED, FRA och en massa andra lagar upprör människor och framför allt oss liberaler. Nu är det dags för de politiska partierna att en gång för alla bestämma sig för en enda linje vad gäller integritetskränkningar oavsett medium.

Låt mig förklara genom ett exempel.

Datalagringsdirektivet kräver att uppgifter om vem som kommunicerat med vem ska lagras i sex månader. Det gäller mobiltelefoner och e-post bland mycket annat. FRA-lagen tillåter FRA att titta på elektronisk kommunikation mellan individer. Inget av detta gäller dock för pappersbrev eftersom det i Sverige råder brevhemlighet. Det här rimmar väldigt illa om man vill vara konsekvent. Så som lagstiftningen utvecklas skapas en klyfta mellan ”den äldre generationen” (som många riksdagspolitiker tillhör) och ”den yngre generationen” (dvs unga väljare och kommande förstagångsväljare). Det blir extra tydligt när klassiska medier som den äldre generationen använder inte ingår i övervakningssamhället, men de digitala medier som ungdomar använder är de som extra mycket ska granskas, lagras och övervakas.

Nu är det dags att riksdagsledamöterna och statsråden bestämmer sig.

Vill de ha ett övervakningssamhälle, ja då måste de låta övervakningen sträcka sig även till pappersbrev. Låt Posten ta kostnaden för den lagring av trafikdata som krävs (precis som man tänker låta bredbands- och mobiloperatörer bekosta lagringen av de digitala trafikdata som staten vill ha men som deras kunder inte vill ha) och se till att installera genomlysningsapparater för alla brev som går över landets gränser, så FRA kan få titta på den kommunikationen också.

Är de inte villiga att installera dessa typer av övervakning, då kan de heller inte med gott samvete fortsätta argumentera för övervakning av den elektroniska kommunikationen. Då måste ledamöterna ta bestämt avstånd från den utbredda övervakningen av digitala kommunikationsmedia som de just nu håller på att införa.

Min fråga till Sveriges samtliga riksdagsledamöter är nu: vilken av dessa två linjer väljer ni?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Integriteten värnas lite grann i alla fall

Moderaterna har äntligen valt att backa om datalagringsdirektivet och väljer att ansluta sig till övriga allianspartiers linje om att trafikdata ska lagras i bara sex månader. En liten seger för integriteten och förmodligen det bästa som går att göra efter att Thomas Bodström drivit igenom direktivet i EU under sin tid som minister.

Thomas Bodström (S) har fortfarande inte förstått att strömmarna, speciellt bland yngre väljare, är att värna integriteten.

”Sex månader är helt acceptabelt. Det blir en liten fördel för Hells Angels och en liten försämring för brottsoffer. Men vi ska inte överdriva effekten, och behöver vi förlänga det ytterligare är det enkelt när lagen väl finns på plats, säger Bodström till SvD.se.”

Uttalandet innehåller ett par saker som jag undrar om Bodström själv förstår effekterna av.

För det första tycker han att det är ”acceptabelt” att lagra alla trafikdata i sex månader, men det borde vara längre. För integritetsivrarna är hela direktivet skrämmande och även sex månader ses som en alltför lång tid. Lagring av den här typen är ett stort steg på vägen mot ett storebrorssamhälle a la Orwell. Det är tyvärr den kortaste tiden som tillåts i direktivet.

För det andra så säger han, i klartext, att det är lätt att förlänga lagringstiden när lagen väl är på plats. Det vill säga, Bodström låter lagen antas nu och sen kan han fortsätta inskränka integriteten steg för steg. Just detta, att teknik, lagstiftning eller annat ska leda till en ”slippery slope” som sakta men säkert utplånar integriteten, är något som många är rädda för och forskare varnar för. Bodström säger här i stället rakt ut att det är bra och att han räknar med att använda just den effekten.

Sammantaget lyckas Bodström i en enda kommentar till SvD.se på bara tre meningar visa att det finns mycket fog för att kalla det begynnande storebrorssamhället för just Bodströmsamhället. Ett samhälle som en majoritet av svenskarna, och än mer så bland de unga, är emot.

Grattis Bodström, du har precis skrämt bort några fler unga väljare från socialdemokraterna. Vi tar glatt emot dem i alliansen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Ny prövning av datalagringsdirektivet?

EG-domstolen avvisade häromdagen ett överklagande från bl.a. Irland beträffande datalagringsdirektivt. Irland hävdade att beslutet fattats på felaktiga grunder; frågor rörande den inre marknaden kräver kvalificerad majoritet medan frågor rörande juridik och polisiärt samarbete kräver enhällighet i ministerrådet. Genom att frågan behandlades som rörande den inre marknaden kunde direktivet gå igenom trots nej-röster från Irland och Slovakien. EG-domstolen avvisade dock detta.

Nu verkar det som att det kommer en ny chans. Norge har bestämt sig för att dra direktivet inför Europadomstolen med hänvisning till att det bryter mot Europakonventionen. Dessutom kommer den svenska så kallade FRA-lagen dras inför sagda domstol på samma gång.

För oss motståndare mot datalagringsdirektivet och som dessutom är kritiska till hur FRA-lagen har formulerats hittils är detta goda nyheter. Det finns en helt klart realistisk chans att Europadomstolen dömer till Norges fördel i detta. Jag är ingen jurist så jag kan inte uttala mig om hur stor chansen är, men att den finns där står helt klart. Det som vi kan hoppas på just nu är att Europadomstolen beslutar att datalagringsdirektivet inte får implementeras i några fler länder förrän utslaget har kommit. Detta skulle köpa oss tid att skapa en opinion mot det bland EU:s medborgare och få direktivet upphävt inom EU.

Europaprojektet bygger på sunda tankar och idéer, även om de missbrukas ibland eller till och med behändligt glöms bort när det passar. Nu är det upp till bevis att EU och Europaprojektet faktiskt fungerar. Europa grundar sig på värderingar som frihet, öppenhet och tolerans. Massövervakning och integritetskränkningar hör inte hemma i det EU jag tror på. Det är dags att slänga Bodströms idiotiska övervakningsidéer på den EU-historiska sophögen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,