Etikettarkiv: sanna rayman

Wiehe drabbas av streisandeffekten

Mikael Wiehes skivbolag hörde av sig till Frihetssmedjan för en vecka sen, för att förmå oss att ta bort länken till en satirisk låt där. Då vi bara länkade till material som var fritt tillgängligt på annat håll, hänvisade vi till en tingsrättsdom som klargör att det är lagligt och har sen inte hört något mer.

Nu har de däremot hört av sig till Sanna Rayman, en av personerna bakom låten.

Vad de har missat är dock streisandeffekten, vilket antagligen kommer leda till ännu mer uppmärksamhet för låten nu. Så, utan mer preludium ger jag er: Sång till en sluss, av och med Sanna Plong Rayman och the Inslag Santesson Orchestra.


Vänsterspöket och den goda högern?

Länge har socialdemokraterna och de andra partierna på vänsterkanten kunnat anklaga Alliansens partier för att vilja ont och att ha en hemsk människosyn. Påståendet har inte ifrågasatts och borgerliga väljare och partiföreträdare har accepterat detta faktum och snarast skämtat om sin egen påstådda ondska istället för att försöka ändra bilden. Efter söndagens Agenda ser dock Sanna Rayman att bilden kan vara på väg att förändras. I den allt för korta diskussionen om människosyn konstaterade programledaren att socialdemokraterna och moderaterna i princip verkar hålla med varandra om synen på morötter och piskor.

Det är intressant att ett parti, en sida i blockpolitiken, kunnat demonisera den andra sidan så till den milda grad att denna bild inte ifrågasätts av media. I längden orkar inte ens den demoniserade sidan ifrågasätta bilden utan rycker uppgivet på axlarna och skrattar trött åt eländet. Människor som gick med i ett parti och började engagera sig politiskt för att de hade ideal, ville förbättra världen och skapa en bättre framtid för sina medmänniskor, finner sig plötsligt i att ses som onda och illvilliga. Om man blir bitter och desillusionerad i längden är det inte konstigt, det är snarare ett under att så många fortfarande orkar kämpa för vad de tror är en bättre värld.

Om söndagens Agenda är början till slutet av den ovillkorliga demoniseringen av motståndarsidan så är det sannerligen på tiden. Det är dags att inse att skillnaden i människosyn inte handlar om att vilja gott eller ont. Skillnaden ligger i synen på hur det bästa för människor ska uppås och i synen på individen. Vänstern anser att staten ska omfördela resurserna och i extremfallet också styra produktionsmedel och resurser. Människan anses vara svag och i behov av stöd, speciellt gentemot ”det onda kapitalet”. Högern ser istället människan som i grunden god och stark, att människan inte behöver ett stöd från staten annat än i undantagsfall. Istället för att omfördela resurserna för omfördelandets skull, vill högern låta människor behålla sina egna pengar i första hand istället för att låta dem snurra runt i staten innan de kommer tillbaka som bidrag. Endast när människor är utsatta och i nöd, på grund av sjukdom eller andra omständigheter, ska staten komma till undsättning.

Människosynen, om människor ska ses som offer eller som kapabla individer, är tillsammans med synen på staten det som skiljer ideologierna åt. Viljan att göra det bästa för människor är densamma. Huruvida det görs bäst genom en ständig statlig närvaro i människors liv, eller genom att staten håller sig på avstånd och låter människor styra över sina egna liv och tillgångar i möjligaste mån, är vad som diskuteras. Liberaler har en positiv syn på människan, en tro att de flesta människor faktiskt inte vill sina medmänniskor illa. Socialister tror att alla människor som får makt kommer att missbruka den och att den farligaste formen av makt är den som kommer från att ha mer resurser än någon annan. Därför vill socialister att staten, som de ser som en förlängning av folket, ska kontrollera resurserna. Liberaler ser istället staten som en apparat som stiftar och upprätthåller lagar men som alltid ska granskas och hållas under uppsikt, eftersom staten inte självklart vill folkets bästa utan ofta agerar för sin egen vinnings skull, på folkets bekostnad.

Alla ideologier vill skydda människor från det som de identifierar som ont och skadligt. Varken högern eller vänstern vill däremot människorna ont. Det är dags att inse detta, sluta anklaga varandra för att vilja ont och istället diskutera hur vi bäst uppnår ett samhälle där alla individer kan utvecklas och leva i frihet. Partierna kan definitivt kritisera varandras förslag för att försämra snarare än förbättra för människor. Däremot är det dags att sluta hävda att den andra sidan vill ont, för så är det inte och har aldrig varit. Det onda högerspöket kunde lika gärna ha varit ett vänsterspöke, vilket det också är i många länder. För den politiska debattens skull vore det bra att äntligen inse det.

Intressant?

Om ett inlägg publiceras i bloggosfären, är det då någon som bryr sig?

Bloggosfären är på många sätt en egen värld. I många fall är skribenter och läsare samma personer, det är få bloggar utanför modesfären som lyckas nå en masspublik. Politiska bloggar är definitivt inte ett undantag, snarast tvärt om. De når framför allt de redan invigda eller intresserade som politiker, opinionsbildare och journalister. Det är därför inte underligt att Sanna Rayman tycker att det råder lågkonjunktur i bloggosfären – de flesta bloggar hon läser når antagligen inte mer än några hundra läsare om dagen. Vad som ändå gör att hon har fel illustreras av att SvD i nästa andetag basunerar ut att de mindre partierna som idag står utanför riksdagen dominerar i bloggosfären och övriga sociala medier. Varför är det så viktigt, om de sociala medierna nu är så platta och slätstrukna, om de politiska bloggarna sällan når ut till någon större krets?

Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla svaret är att det går att påverka opinionen genom bloggosfären, när tillräckligt många bloggare gör gemensam sak. Uppmärksamheten runt FRA är ett av exemplen. Då handlar det om en kombination av att många bloggare tillsammans når många utomstående och att de traditionella medierna uppmärksammar större strömningar inom bloggosfären, något som ökar genomslaget för åsikterna och för ut dem även till dem som aldrig läser en blogg. Tidningarna dömer gärna ut bloggarna som irrelevanta och utan någon större påverkan, men vågar samtidigt inte ignorera större åsiktsyttringar bland dem. Dessutom händer det förhållandevis ofta att en ensam bloggare är först med att sätta ihop fakta och statistik som journalisterna kan upptäcka och bygga nyheter på. Vad allt detta visar på är att bloggarna är en kraft att räkna med, trots att de flesta inte av sig själva når en miljonpublik. Genom en symbios mellan traditionella media och de nya går det faktiskt att påverka samhället i ganska stor utsträckning. Dessutom pratar människor med varandra om sådant de har läst på bloggar, en spridningsmetod som inte går att mäta med några statistikprogram på nätet men som påverkar hur människor tycker och tänker.

Sanna Rayman har samtidigt en viktig poäng. Det handlar om det slätstrukna. Visst finns det många relevanta invändningar mot att bloggosfären skulle vara slätstruken och många bloggare vill också tro att de inte är så slätstrukna som Rayman hävdar. Tyvärr har hon till viss del rätt. Det är nämligen så att de politiska partierna inte gärna uppmuntrar bloggare som inte predikar den rätta läran. De sociala medierna handlar om ett samtal mellan människor, ett samtal som partierna ofta försöker kontrollera genom att ge vissa bloggare fördelar samtidigt som information undanhålls från andra. Det är inte konstigt att Erik Laakso tröttnat, även om andra jag pratat med inom Netroots inte tycker att situationen är fullt så allvarlig. Samma tendenser finns för övrigt på andra håll, där partierna försöker tona ner avvikande åsikter genom att bara tillåta sina officiella kandidater att finnas med på de egna blogglistorna.

Det finns inget ”organiserat massbloggande inom Alliansen” skriver Kent Persson på sin blogg. Han har på sätt och vis rätt. Däremot finns det ett gäng alliansbloggare på Alliansen.se som man enkelt kan följa och länka till. Inom Folkpartiet liberalerna finns en maillista för liberala bloggare, inte för att skapa några bloggbävningar men för att dela med sig av de inlägg som skrivits och kanske inspirera andra med ämnen. Hur det ser ut i de andra partierna vet jag inte, men jag har svårt att tänka mig att det inte finns några kontakter mellan de aktiva bloggarna. Visst, det är inget organiserat massbloggande, men det är ändå initiativ som inte är helt olika Netroots. Det handlar om att prata med varandra, inspirera, underlätta länkande och så vidare.

Problemet är när det hela går över styr. Inom Netroots har jag noterat bloggare som skriver tre rader egen text och sedan använder sina inlägg till att länka till andra socialdemokratiska bloggare, utan att de länkade inläggen har något med vare sig bloggarens inlägg eller med varandra att göra. Det enda syftet är att ge varandras bloggar fler poäng på olika bloggportaler, en strategi som fungerar kortsiktigt men som i det långa loppet snarare skadar förtroendet och kan orsaka blockeringar eller nedflyttningar på blogglistor. Än så länge har jag inte sett några större tendenser till detta inom Alliansen, men faran lurar alltid.

Åter till småpartierna. Är deras dominans verkligen så stor som SvD vill göra gällande? Nja. Sverigedemokraterna uppnår sin storhet just genom den teknik som beskrivs ovan: innehållslöst länkande och pingbacks, kommentarer på bloggar och YouTube-klipp. Det gör att de uppvärderas av många bloggportaler, men deras påverkan utanför sina egna kretsar är väldigt begränsat. Mestadels får de svar och länkar från andra bloggar som synar deras bluff. Piratpartiet är däremot stora, mestadels för att deras medlemmar i hög grad är den typen som skriver och läser bloggar. De som skriver om integritet och upphovsrätt – vilket många piratpartister gör – når också ut till fler på internet, eftersom dessa frågor är viktiga för de mer aktiva nätmedborgarna.

Bloggandet är här för att stanna och det kan påverka samhället. Många inom bloggosfären överskattar bloggens makt, det är sant, men minst lika många inom den traditionella journalistiken underskattar den. Sanningen ligger någonstans däremellan och den som både ser bloggens potential och begränsningar kan faktiskt komma väldigt långt. Det ska bli intressant att se hur stor betydelse de sociala medierna får i höstens val. Fortfarande är det få etablerade politiker som använder sig av dem och de som gör det använder dem snarast som megafon än som ett verktyg för dialog. Om det faktumet ändras, kanske genom att fler bloggande kandidater tar sig in i riksdag och andra församlingar, kommer vi ta de första stegen in i en ny era. Då är det bara en tidsfråga innan slätstrukenheten försvinner och Sanna Rayman åter kan tycka att de svenska bloggarna är intressanta.


FRA-frågan är inte utagerad

Igår antogs tilläggen till FRA-lagen av riksdagen. Visst blev det några förbättringar mot tidigare, helt klart. Fortfarande finns dock mycket kvar att göra.

Det stora problemet är dock att regeringen i och med dessa förändringar verkar anse att saken är utagerad och att vi nu ska vara nöjda med den lag vi har fått. Varken bloggosfärenoppositionen eller flertalet liberaler i främst ungdomsförbunden men även på annat håll i allianspartierna, anser att så är fallet.

Jag har förståelse för varför vi behöver en lag om signalspaning och trots att Alice Åström (v) och Sanna Rayman på SvD:s ledarredaktion inte håller med mig, så är jag faktiskt oroad över en situation där vi inte har någon form av reglering alls. Visst, vi har varit utan det länge, men så har det ju i efterhand visat sig att FRA lagrat information om svenskars telefonsamtal och e-post. Exakt hur de fått informationen vet jag ju inte, men om det inte till viss del handlar om spaning i kabel så skulle jag bli förvånad.

Det går att argumentera för att det går att stämma FRA inför Europadomstolen. Rättsläget är oklart och självklart finns det utrymme för att vinna ett sånt mål. Problemet är att FRA under tiden skulle kunna fortsätta som om inget hänt. Det är inte en situation jag anser vara acceptabel. Det borde också finnas utrymme för att be samma domstol granska lagstiftningen som nu kommer att träda i kraft; speciellt den sista punkten som anger för vilka syften signalspaning får göras, är högst problematiskt: det får nämligen spanas för att ”följa förändringar i signalmiljön i omvärlden, den tekniska utvecklingen och signalskyddet” samt för att ”fortlöpande utveckla den teknik och metodik som behövs för att bedriva verksamhet enligt denna lag”. Det här syftet kan i princip användas till vad som helst och är precis det som inte bör finnas med i lagen. Det saknas också en hel del annat i lagtexten förstås, men det här är nog det som oroar mig mest.

Tyvärr ser inte regeringen det så. De vill ha sin lag, som verkar ha blivit någons baby som måste skyddas. Oppositionen vill riva upp, men bara för att göra om den från grunden och sen lägga fram sin egen baby (förmodligen är Bodström sur för att han inte själv fått skriva den här lagen; han älskar ju övervakning och verkar tycka att Bodströmsamhället är ett positivt ord eftersom han döpt sin blogg till det). Vad ingen verkar vilja är att faktiskt göra en bra lagstiftning som öppnar för spaning i motiverade fall, men som värnar den personliga integriteten samt ser till att de motiverade fallen hålls nere till ett minimum. Jag tror inte att ett s-v-mp-märkt lagförslag kommer att uppfylla dessa kriterier heller, oavsett vad oppositionen säger i talarstolen idag. Intresset hos (S) för övervakning är alltför stort för att man ska låta det ske. Enda chansen är om MP blir ett parti på typ 20-25%.

Den enda rimliga lösningen är att tillsätta en parlamentarisk utredning som kan ta fram en ny lag, och att göra det omedelbart. Inte vänta till efter valet, inte debattera om lagen ska rivas upp eller inte, inte ta fram ett förslag från en eventuell ny majoritet. Den här gången måste det göras brett och det måste göras så snart som möjligt. Lagen vi har på plats nu är definitivt inte tillräcklig, men jag är också orolig över vad som skulle hända om vi inte ens hade den.

Intressant?

Sluta förbjuda alkoholen, främja friheten istället!

Den statliga alkohollagsutredningen presenterade sitt betänkande igår. En av förutsättningarna för utredningen var att den restriktiva politiken inte i någon större utsträckning skulle förändras. Utredningens förslag blir därmed att restauranger inte ska få servera alkohol efter 03.00 och att normaltiden ska vara 01.00. Dessutom vill man förbjuda alla former av gårdsförsäljning.

Reaktionerna på utredningen låter självklart inte vänta på sig.

Restaurangbranschen vill självklart inte se sådana förändringar och Mats Hulth skriver en till stora delar bra artikel på dagens Brännpunkt. På samma sida i tidningen vill ungdomens nykterhetsförbunds ordförande Robert Damberg gå ännu längre än alkohollagsutredningen och flytta folkölet till systembolaget. På SvD:s ledarsida tillåter sig Sanna Rayman att vara smått förundrad över att en borgerlig regering inte minskar på förmynderiet i samband med detta.

Jag har självklart en massa åsikter att slänga in i ringen också, hur skulle det annars se ut? Till att börja med kan vi ju konstatera att alkohollagsutredningen redan från början är ett feltänk, när man inte utreder förutsättningslöst hur en bra framtida alkohollagstiftning skulle se ut. Att bli förvånad nedlåter jag mig dock inte till. Om det är något framför allt kristdemokraterna, men också moderaterna i viss mån, har gemensamt med socialdemokratin så är det den överdrivna moralismen, något som kommer sig av värdekonservativa grundåsikter. Att tro att en borgerlig regering med en kristdemokratisk folkhälsominister skulle få för sig att genomföra liberala reformer är att bedra sig själv.

Mats Hulth företräder sundare åsikter, men även han pratar om en ”skyddslag” när han pratar om alkohollagstiftningen. Han har dock säkerligen sina skäl, framför allt att försöka visa på att även hans bransch vill ta ansvar för minskade skadeverkningar av alkohol. Han konstaterar dock framför allt, precis som Mattias Svensson på Neos blogg, att kristdemokraterna och alkoholutredningen öppnar för en ökning av svartklubbar. Människor slutar inte vilja dricka halva natten igenom bara för att KD säger att man ska sluta dricka senast 3.

Vad gäller UNF så håller jag absolut inte med om att folkölen måste bort från mataffärerna och istället bara säljas på Systembolaget. Tvärt om vill jag göra en total omstrukturering av svensk alkohollagstiftning och -politik. Istället för dagens moraliserande förmynderi, föreslår jag följande:

Avskaffa systembolaget. Till att börja med ska staten inte utöva någon verksamhet utanför myndighetsformen. Att därmed ha ett vinstdrivande bolag som dessutom har monopol på en viss vara är helt oförenligt med en fri marknad. Det är ren och skär socialism. Utöver det så är det inte rimligt att staten ska bestämma var och när människor får köpa alkohol på flaska, speciellt inte när man har släppt serveringen fri till krogarna. Ska man vara konsekvent måste man också dra in alla alkoholtillstånd från privata aktörer och bara servera alkohol på statliga krogar. Dessutom bör man snarast införa monopol på försäljning av tobak. Till slut kan vi ha bara statliga monopol på allt, så konsumenterna vet hur de ska bete sig och inte göra en massa jobbiga egna val hela tiden. Låter det inte bra?

Tillåt försäljning av vin och öl i mataffärer. Rimligtvis borde man kunna köpa måltidsdryck även av alkoholstyrka i samma affärer som man köper sina vanliga matvaror, eller i speciella vin- och ölbutiker för den delen.

Gör samma förändring av alkoholmonopolet som av apoteket. Butiker som blir så kallat licensierade ska kunna sälja alla former av alkoholhaltiga drycker, på samma sätt som apotek ska kunna sälja alla former av mediciner så länge man har utbildad personal och licens. Dessa butiker skulle kunna vara specialistbutiker eller skulle kunna kombineras med mataffärer.

Öka kontrollen och inför kännbara straff. Förändringarna i tillgänglighet måste självklart kombineras med något som redan idag borde vara en självklarthet, nämligen tätare och hårdare kontroller av att lagar och regler efterlevs. Dessutom ska det vara kännbara bötesstraff för alla butiker och även krogar som inte följer reglerna och alltså säljer alkohol till minderåriga eller krogar som överserverar. Böterna måste vara så pass högt satta att det inte ska gå att göra en vinst på systematiska regelbrott. Dessutom måste kontroller göras i mycket större utstäckning än tidigare och resurser måste avdelas till detta.

Inför samma ålder på alkoholintag oavsett inköpsställe. Det är orimligt att man inte kan köpa alkohol i butik förrän man fyllt 20 men kan dricka samma alkohol på krogen när man är 18. Dessutom kan man rösta i allmänna val när man är 18. Min orubbliga åsikt är att man inte kan anses mogen nog att fatta beslut om vem som ska styra landet man bor i, om man inte är mogen nog att fatta beslut om huruvida man ska dricka alkohol eller inte. Alltså ska myndighetsåldern och ”alkoholmyndighetsåldern” sättas till samma. Jag företräder personligen linjen att det ska vara 18 år men den viktiga principen är att det ska vara samma ålder.

Låt individen stå i centrum! Det största problemet är egentligen, här som i många andra fall av moraliserande och förmyndande lagstiftning, att man ser ett problem hos vissa individer och väljer att tvinga in alla i samma restriktiva lagstiftning. Alkoholintag är inte ett problem hos de allra flesta. Tyvärr orsakas det en hel del skador av de individer som faktiskt har problem med alkoholen. Lösningen är dock inte att försöka förbjuda alkohol för alla i så stor utsträcknig som möjligt. Lösningen är istället mer fokus på individer; låt de individer som har problem få hjälp att hantera alkoholen eller att avstå från den. Lägg resurser på att hjälpa de enskilda individerna istället för att inskränka alla individers frihet.

Det största problemet med den svenska lagstiftningsmodellen är att man kollektivt bestraffar alla individer med minskad frihet när några individer inte kan hantera saker. Det gäller såväl alkohol som sexköp och mycket annat därtill. Det viktigaste i svensk politik under 2000-talet är att bryta med detta synsätt och börja hitta lösningar för att ge individer frihet samtidigt som man hjälper eller bestraffar individer som inte kan föra sig i ett civiliserat samhälle. Kollektivet dog tillsammans med 1970-talet, nu är det dags att även våra lagstiftare inser detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,