Etikettarkiv: moralpanik

Den galopperande moralpaniken

Ibland blir blogginläggen inte som man hade tänkt sig. Den första tanken för eftermiddagens blogginlägg var att skriva om religiösa samfunds politiska ställningstaganden, men det visar sig att ett helt annat ämne var mer aktuellt. Det blir – som så ofta förr – ett inlägg om moralpanik.

På senare tid har uttrycken för moralpanik haglat tätt i medierna, såväl de traditionella som de sociala, vilket Expressen uppmärksammar i en artikel. Flera av dessa fall har jag redan tidigare uppmärksammat här på bloggen eller på Twitter och de kräver ingen vidare presentation. Däremot är det intressant att analysera varför det varit så många uppmärksammade fall av moralpanik.

Expressens artikel ger en stor del av förklaringen; alla nya – och ofta ungdomliga – företeelser stöter på patrull i de äldre och mer konservativa åldersgrupperna. Jazzen, rockmusiken och hip-hopen har alla råkat ut för dessa attityder. Självklart kommer många äldre att uppröras över hur ungdomar och andra använder sociala medier och andra digitala kanaler. Det är dock bara en del av förklaringen.

Svartvit bild på en naken manskropp sedd bakifrån, med händerna fängslade med handklovar bakom ryggen

Låt inte andras moralpanik hålla dig fängslad!

Den andra delen av förklaringen är hur de digitala kanalerna används. Användargenererat innehåll är i sin natur en inblick i privatlivet på olika sätt, även om det för det mesta är en i olika grad friserad eller censurerad bild. Det är få som lägger ut allting om sig online, även om det såklart finns undantag. Den information som tillgängliggörs på detta sätt sprids också till såväl bredare grupper som med högre hastighet än någonsin tidigare. Det blir också möjligt att visa bilder eller text som bevis för sådant som tidigare bara spreds ryktesvägen.

Detta innebär att beteenden som människor har pysslat med i alla tider plötsligt blir synligt även för dem som tidigare möjligtvis bara hört talas om något, ryst åt tanken och sen bestämt sig för att inte tänka på det mer. Genom onlinekanaler stöter människor plötsligt på delar av andra människors privatliv de tidigare kunnat ignorera. De tvingas nu att konfronteras med dessa företeelser och sina egna värderingar om det.

Resultatet blir att tidigare acceptabelt beteende plötsligt anses oacceptabelt, eftersom information om och bevis för det blir tillgängligt även för en större publik. Den äldre principen att det man inte vet har man inte ont av har fått den omvända effekten att människor anser att det är ok att försöka förbjuda det man mot sin vilja konfronteras med bevis för.

Som så många gånger tidigare kommer tiden att leda till att moralpaniken blåser över, i takt med att de som själva bejakar olika företeelser blir äldre. Samtidigt måste också effekten bli att toleransen mot subkulturer och ”avvikande” beteenden måste öka, då det blir allt svårare att undvika insikt i dessa genom att allt fler deltar i det pågående onlinesamtalet. Moralpaniken kan på så sätt ses som dödsryckningarna för en attityd som kommer att bli allt mer sällsynt. Samtidigt finns alltid risken att konservativa och förmynderiivrande krafter utnyttjar reaktionerna till att driva på för mer frihetsinskränkande lagstiftning. Till en början kan det te sig attraktivt för breda grupper. Det är dock alltid farligt i förlängningen, då beteenden som tidigare skett mellan samtyckande människor utan att någon kommit till skada plötsligt kan förbjudas, bara för att andra människor plötsligt har insett att det förekommer och inte gillar vad de ser.

Jag hoppas att det är dödsryckningar och inte en begynnande viktoriansk era vi nu ser i medierna. Kunskap om en företeelse kan inte anses vara till skada, hur mycket olika grupper försöker lansera kränkta känslor som en anledning för långtgående förbud. Vi måste acceptera att alla inte lever sina liv som vi själva skulle önska och att vi kommer att konfronteras med beteenden som inte stämmer överens med vår egen uppfattning om vad som är okej. Så länge dessa beteenden inte leder till sådant som skada på annan person eller egendom, får det dock aldrig förbjudas. Med en befolkning som på minsta sätt är heterogen går det inte att ha det på något annat sätt.

Intressant?

Annonser

Gillar du manga? Är du pedofil?

Jag har just lyssnat på det mest absurda jag har hört i Sveriges Radio. Det handlar om programmet Ligga med P3 och deras ”expert” Robert Jacobsson svarar på frågor. Han får frågan om det är normalt att onanera till manga. Frågeställaren onanerar till ”tecknade tjejer, oftast manga”. Roberts svar? Att det är olagligt med bilder på vad man kan anta är ett barn.

Robert Jacobsson

Läs på och be om ursäkt, Robert!

Ja, det är faktiskt vad han säger. Ordagrant svarar han

”Mmm, alltså bilder, och då är det då filmer, animeringar, foton och teckningar som föreställer vad man kan anta va ett barn, är olagligt här i Sverige…”

Ajdå. Vinka adjö till ditt familjealbum, det är visst olagligt. SVT kan ju sluta sända program med barn i. Nationalmuseum får nog bränna en massa gamla tavlor. Och så vidare.

Men om vi bortser från att Robert verkar ha sådan total beröringsskräck för det som eventuellt skulle kunna ha något med barnpornografi att göra, att han till och med vill hävda att allt som föreställer barn är olagligt, så måste vi fundera på vad han egentligen vill säga. Det framgår bättre lite senare, när han samlat sig från sin första chock. Nämligen att manga är barnpornografi.

Seriöst? Antingen så skrev frågeställaren en massa fler detaljer som vi inte fick höra, eller så har Robert Jacobsson ingen som helst koll på läget. Manga är en teckningsstil. Min pojkvän spenderar timtal med att titta på anime-serier som Bleach och Naruto, tecknade i den stilen. Det finns massor med serietidningar tecknade i manga-stil som inte har minsta antydan till nakenhet. Sedan finns det förstås erotik och porr – för seriöst, finns det någonting människan har uppfunnit som inte har använts till sex förr eller senare? – men det är sällan det är några underåriga med, om man ser till det totala materialet. Det lilla jag sett verkar mest handla om storbystade kvinnor som har sex med underliga tentakler av okänt ursprung.

Trots det så konstaterar Robert i inslaget att det som frågeställaren onanerar till är lolicon, alltså tecknade avbildningar på unga flickor i erotiska eller pornografiska situationer. Antingen så har frågeställaren alltså sagt detta i sin fråga utan att vi fått veta, eller så drar Robert extremt underliga slutsatser om människor som tycker om erotiska teckningar – i varje fall om de är tecknade i manga-stil. Alternativt inte känner till att manga kan vara annat än lolicon. I endera fallet tror jag det säger mer om hur hans hjärna fungerar än om frågeställaren, i så fall.

Antingen så får Robert visa upp hela frågan där frågeställaren gör klart att det är just lolicon han tittar på och sen be om ursäkt för att han varit oklar och därmed fått det att låta som att han tror att all manga är lolicon. Eller, om det verkligen är så att han på allvar tror att alla manga är lolicon, så är det inte bara en ursäkt till de miljontals människor han förolämpat och misstänkliggjort som gäller. Då är det nog dags att tacka för sig och lämna ifrån sig expert-etiketten till någon som har bättre koll på läget.

Intressant?


När kommer lagändringen?

Tecknad rödhårig yngling med bar överkroppEn mangaexpert och -översättare fälls först i tingsrätten och sedan i hovrätten för barnpornografiinnehav, för att han bland någon miljon bilder har ca 30 stycken föreställande nakna flickor som kan uppfattas som yngre än 18 år. Samtidigt rullar Utbildningsradion ut ett nytt sexualupplysningsprogram som innehåller – bilder på nakna flickor (och pojkar) som inte bara kan utan ska uppfattas som varande i högstadieålder. Det är inte svårt att se felet i denna bild.

Uppfattningen om att tecknade bilder som kan uppfattas som föreställande personer yngre än 18 i sexuellt utmanande eller upphetsande situationer, bygger på en underlig föreställning om att en tecknad bild av den arten är ett övergrepp mot alla barn på hela jorden. Samtidigt som en text av samma karaktär (jämför det berömda verket Lolita) inte alls betraktas på samma sätt utan istället kan ses som klassisk litteratur. Vari ligger skillnaden mellan text och bild?

Antagligen ligger förklaringen i att barnpornografi en gång ansågs vara främst fotografier och filmer som dokumenterade övergrepp på barn. Definitionen av barn i Sverige var under lång tid ”en individ som inte genomgått puberteten”. På så sätt skiljde vi oss från exempelvis USA, där det var en exakt ålder som avgjorde huruvida man var barn eller inte i denna mening. Den synen på juridik får den absurda effekten att du gärna får ha sex ena dagen, så länge ingen filmar det, men att det blir fullständigt lagligt att filma det dagen efter. På samma sätt är det givetvis med andra lagar som sätter rigida åldersgränser, men i det här fallet blir det extra absurt eftersom du får ha sex långt tidigare än det blir lagligt för dig eller någon annan att fotografera det hela. Tyvärr har den svenska lagstiftningen allt mer gått mot att anamma den amerikanska synen på barn, något som inte bidrar till mycket mer än att skapa moralpanik kring tonåringars sexualvanor. Den äldre synen på vad som är barnpornografi har också gjort att konstnärliga framställningar som gjort helt utan mänskliga förlagor numera kan bedömas som varande barnpornografi.

I förlängningen är risken att du inte kan ha några naken- eller sexbilder på din partner utan att också lagra bevis för att din partner var äldre än 18 när bilderna togs. Redan idag har USA infört regler som säger att erotiska och pornografiska bilder på nätet kräver att den som tillgängliggör dem också måste ha dokumenterade bevis på personernas ålder att visa upp om myndigheterna så kräver det. Hur det egentligen går till på sidor där människor delar med sig av bilder på sig själva, där det enda intyget om ålder är vad de själva uppgivit när de registrerat sig, är svårt att begripa.

Det alltmer pryda sättet att betrakta sexualitet slår allt mer igenom i politiken, framför allt för att politiker vill visa sig ”handlingskraftiga” och ”ta itu med problemen”. Det införs långtgående förbud mot allt som möjligen skulle kunna vara skadligt för någon. Då är det lätt att stifta stenhårda lagar och kräva en massa bevis på att man inte begått något brott, istället för tvärt om. Följden blir dock inte att problemen löses utan istället sopas de under mattan med ursäkten att det redan finns lagar och regler på området. Samtidigt drabbas oskyldiga, som tonåringar som skickar nakenbilder på sig själva till sina jämnåriga partners och därmed öppnar upp för åtal om barnpornografibrott. Inte heller begränsas det till den som fått bilden – även den som frivilligt delat med sig av en bild på sig kan åtalas för spridning av barnporr! Bara det faktumet borde få de flesta politiker att haja till och fundera på om inte lagstiftningen gått fruktansvärt fel någonstans på vägen.

Sexuella övergrepp, eller för den delen alla övergrepp, är fruktansvärda brott som ska bekämpas. Det görs däremot inte genom att förbjuda teckningar som kanske och kanske inte föreställer personer under 18 år. Inte heller görs det genom att åtala en 17-åring som skickar en nakenbild på sig själv till sin partner. Alla dessa effekter av sexualpaniken i samhället måste istället bekämpas och det viktiga måste åter bli att försvara dem som utsätts för saker mot sin vilja, inte att förfölja och åtala människor som lever ut sin sexualitet av egen fri vilja.

Mangaöversättarens mål kommer att överklagas till Högsta domstolen och utgången där blir avgörande. Lagstiftningen som den är utformad idag torde bryta mot yttrande- eller tryckfriheten och HD har möjligheten att slå fast detta. Om de inte gör det, utan fastställer tidigare domar, blir det än mer akut att göra om lagstiftningen. Dessutom kommer det att ha långtgående konsekvenser för Utbildningsradion. Deras informationsfilm måste då i konsekvensens namn dömas som barnpornografi och ansvariga producenter, distributörer och tittare måste ställas inför rätta. Filmen är redan anmäld. Frågan är om det var den utvecklingen Beatrice Ask och hennes kumpaner hade tänkt sig.

Fotnot: de japanska lagarna om förbud mot könshår i erotiska och pornografiska framställningar stammar ur ”västvärldens” gamla prydhet. Nu får samma västvärlds prydhet de nya framställningarna att dömas som barnpornografi. Vissa blir aldrig nöjda.

Intressant?


Idag serierna, imorgon världslitteraturen?

Lagstiftningen när det gäller barnpornografiskt material har successivt blivit allt hårdare, i sig en utveckling som självklart är bra. Sexuella övergrepp är alltid förkastliga och i synnerhet när offren är extra utsatta och försvarslösa. Samtidigt har detta inneburit en större godtycklighet i bedömningen av vad som kan räknas som barnpornografi, ivrigt påhejat av moralister. Den utvecklingen måste stoppas om den viktiga kampen mot sexuella övergrepp ska behålla all den trovärdighet den borde göra sig förtjänt av.

Mycket har hänt på ett halvt sekel. För många år sedan var barnpornografiskt material relativt vanligt förekommande och var heller inte olagligt. Successivt har lagstiftningen kommit ikapp och förbjudit denna typ av material, i sak något väldigt positivt. Sexuella övergrepp är allvarliga saker som lämnar men för livet och som alltid är förkastliga. Pornografiskt material som dokumenterar övergrepp bör därför alltid vara olagligt men i synnerhet när det gäller barn, eftersom de befinner sig i en extra utsatt situation med få möjligheter att försvara sig. Därutöver måste givetvis de människor som ligger bakom produktionen av detta material eftersökas och stoppas. Sexuella övergrepp är lika illa oavsett om de dokumenteras eller inte.

Tyvärr får denna viktiga kamp ofta sällskap av moralister som försöker att lägga på extra föreställningar om vad som ska räknas som barnpornografiskt eller på annat sätt förkastligt material. Det gör också att kampen kan få ett löjets skimmer över sig när dessa moralister får härja fritt. I raden av exempel har nu en översättare av tecknade serier fällts för innehav av barnpornografiskt material, då det förekommer nakna personer av ung ålder, obestämt vilken, i material han har laddat ner från internet för att följa utvecklingen inom sitt område. Detta material är helt fiktivt och föreställer på intet sätt verkliga övergrepp eller ens verkliga människor. Det enda som skiljer den typen av material från det som förekommer i böcker som Lolita eller för den delen Bibeln, är att det är bilder och inte text. Det är dock – än så länge – inte förbjudet att läsa någondera av böckerna, men skulle de illustreras skulle det materialet enligt svensk lag vara brottsligt att inneha. Utvecklingen pekar också på att det kommer att bli olagligt att ens se den typen av material, även om man själv inte innehar det. Hur det kan vara motiverat eller ens förenligt med tryck- och yttrandefriheterna är en gåta för mig som en liberalt sinnad människa.

Idag öppnar lagstiftningen för många tolkningar eftersom den förbjuder allt material, oavsett om det är faktiska fotografier eller filmer som visar övergrepp, eller helt fiktiva scener. Dessutom är den exakta åldern inte det viktiga utan material där personen kan antas vara yngre än 18, eller medvetet framställs som ung även om personen i fråga bevisligen är långt över 18, räknas som barnpornografiskt. Lagstiftningens utformning har även lett till det absurda att en tjej som visat sina bröst i en bild på sin blogg åtalats för barnpornografibrott. Hon har sällskap av många pojk- och flickvänner som skickat bilder på sig själva eller mottagit bilder från sin partner där den avbildade personen ännu inte fyllt 18. Där är regeln tydligen att man får göra vad man vill med varandra sexuellt, så länge det inte avbildas på något sätt.

Skarp lagstiftning på området är bra, men någonstans måste det finnas rim och reson om den ska få en hållbar styrka. En lagstiftning som ifrågasätts för att den lämnar för stort tolkningsutrymme och ständigt drabbar oskyldiga tappar snart sin trovärdighet. Därför borde översynen av lagstiftningen på området inte bara handla om en skärpning från innehav till tittande, utan också en lindring av vad som räknas som straffbart material. Annars är risken att moralpaniken sprider sig till andra områden och att återgången till viktorianska värderingar inleds på allvar.

Jag överger idag min nya princip om att försöka ha med en illustration i varje inlägg. Risken är att både jag och alla mina läsare åtalas om jag väljer fel serieteckning från det material som finns på nätet.

Intressant?

Uppdatering: Läs gärna intervjun med översättaren hos Oscar Swartz.


Ansvarsfull alkoholattityd betyder inte skräck och förbud

Otaliga gånger tidigare har jag skrivit om alkohol, i princip alltid i samband med att någon gått ut och argumenterat för olika grader av förbud. Idag är det vår moralistiska folkhälsominister Maria Larsson som tillsammans med några likasinnade skriver om riskerna med att låta unga människor dricka alkohol. Som vanligt hänvisas till forskning som ”ger starka belägg för att tonåringar bör avstå från alkohol även under gymnasietiden” men inte säger varför eller vilken forskning detta är. Det sägs också att ”tonåringar som bjuds på eller förses med alkohol av sina föräldrar dricker mer än andra ungdomar även utanför hemmet” men utan att nämna hur detta drickande yttrar sig eller för den delen vad källan till denna forskning är.

När jag personligen ser på alkohol, använder jag mina egna erfarenheter för att dra slutsatserna. Jag är ett praktexempel på hur argumentationen från folkhälsoministern, nykterhetsrörelsen m.fl. inte stämmer på individnivå. Mina föräldrar bjöd mig på alkohol första gången när jag var någonstans 13-14. I början fick jag lite vin utspätt med en massa mineralvatten, för att få prova på. Lättöl förekom också. Långsamt och alltid under deras uppsikt, alltid till en måltid, fick jag prova på mer saker och större mängder. Min första pint Guinness drack jag på Irland 1996.

Tack vare att alkohol på detta sätt avdramatiserades – plus att jag lärde mig redan från början att alkohol är något man dricker för att det är gott, inte för att bli berusad – kände jag aldrig någonsin ett sug efter att försöka smyga åt mig alkohol och dricka någonstans med kompisarna. Det fanns inte det där spännande, förbjudna som många hänvisar till när de provar alkohol och skaffar sig sina tonårsfyllor. Jag fick redan i tonåren en väldigt sund inställning till alkohol, något som idag förvisso lett till att jag är mer finsmakare vad gäller alkohol än min plånbok egentligen gillar. Fin whiskey och goda viner är något jag njuter av och jag är medlem i en förening som genomför vinprovningar med jämna mellanrum.

Det är möjligt att min totalkonsumtion över ett år ligger något högre än genomsnittet. I gengäld är det ytterst sällan jag dricker mycket på samma gång. Jag ser till att njuta av det jag dricker och skulle aldrig komma på tanken att hälla i mig något jag inte tycker är gott, bara för att bli berusad. Det har jag till allra största delen mina föräldrars ansvarsfulla attityd till alkohol att tacka för.

Att så mycket tid läggs ner på att försöka stoppa ungdomars alkoholkonsumtion totalt är inte det mest produktiva. Det är en del av tonåren att experimentera och lära sig. Attityden att alkohol ska vara bannlyst bland tonåringar har samma grund som moralpaniken som råder kring ungdomars experimenterande med sin sexualitet, att ungdomar gör saker som äldre generationer påstår att de aldrig skulle göra (även om de sannolikt drömmer om det och ibland även praktiserar själva). Istället för att låta ungdomar experimentera och växa, vill äldre generationer förbjuda och stoppa.

För att belysa hur galet det kan bli ska jag citera ytterligare ett stycke ur debattartikeln:

I regeringens nyligen presenterade proposition om ny alkohollagstiftning skärps reglerna kring det undantag som, under vissa omständigheter, tillåter att personer som inte uppfyllt föreskriven ålder kan bjudas på alkohol. Huvudregeln är alltjämt att det inte ska vara tillåtet att bjuda minderåriga på alkohol; för folköl gäller 18 år och för övriga alkoholdrycker en 20-årsgräns. I motiveringen till lagförslaget konstateras att det behövs en ökad allmän medvetenhet om skälen till den restriktiva hållningen.

Lagförslaget har kritiserats av nykterhetsrörelsen för att inte vara tillräckligt hårt när det gäller att hindra ungdomarstillgång till alkohol. Trots det står det i lagförslaget att det inte ska vara tillåtet att bjuda ungdomar under 20 på annat än folköl. Detta är i förlängningen ett kraftfullt underkännande och omyndigförklarande av föräldrarna. Jag menar, på krogen är det tillåtet att servera alla över 18 alkohol, men i hemmet ska det råda 20-årsgräns? Trots att föräldrar i 99% av fallen är mer ansvarsfulla när det gäller alkoholservering till sina ungdomar än krogarna någonsin kommer att vara?

Moralpaniken när det gäller ungdomars liv och leverne lär vi inte bli av med i första taget. Jag hoppas bara att människor lär sig att tänka själva, prata med varandra och hittar den bästa lösningen i varje enskilt fall. Individer är olika och friheter ska inte tas bort bara för att några inte kan hantera dem. Alla friheter möjliggör ett missbruk, men lösningen är inte att ta bort friheten, lösningen är att missbruk beivras. Det är så vi bygger ett modernt samhälle där individen tillåts att växa fritt.

Intressant?