För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli?

Förslaget till FRA-lag är inne på version 2.1 och fortfarande har den inte blivit bra. Nu har den dock gått igenom riksdagens utskott och omröstning väntar 14 oktober. Visst, för var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra.

Visst, det finns flera bra förslag i den nya propositionen. Syftet med signalspaning klargörs, myndigheten som ska kunna ge tillstånd specificeras närmare och en domstol måste ge klartecken innan signalspaning i kabel får bedrivas. De fluffiga skrivningar som kunde ge FRA tillstånd till signalspaning på nästan vilka grunder som helst är borta.

Fortfarande är problematiken kvar vad gäller trafikdata mellan svenska medborgare. Även om lagen stipulerar att alla sådana data ska förstöras så snart det upptäcks att de gäller personer inom landet, så är skadan redan skedd. Dessutom kan dessa uppgifter, eftersom de en gång insamlats och kanske granskats av handläggare innan de förstörs, missbrukas. Kännedomen om uppgifterna går inte att utplåna ur minnet på enskilda människor (varför har vi inte sådana där praktiska minnesblixtrare som de har i Men in Black?).

Vi har också problemen med ändamålsglidning. När lagen och övervakningen väl är på plats, kan den komma att utvidgas till att gälla även andra förhållanden än sådana som har med främmande makt att göra. Bl.a. Seved Monke påpekar detta. Tekniken kommer att finnas på plats och det kommer att vara extremt lätt att utnyttja den för andra syften. Den aspekten måste alltid begrundas så snart integritetsintrång görs. I vissa fall är det en risk man måste vara villig att ta, i andra fall inte. Oavsett måste man se till att kringgärda integritetsintrånget med ett regelverk som försöker förutse ändamålsglidning och gör vad som går för att förhindra det.

Samtidigt som jag starkt ogillar FRA-lagen och den massövervakning som FRA kan genomföra, är jag hård på att vi inte ska riva upp hela lagen och börja om från början med utredningar. Självklart måste det till en utredning som kan göra lagstiftningen otroligt mycket bättre. Men till skillnad från Henrik Alexandersson, Niklas Frykman, Sebastian Hallén, Calandrella, Mona Sahlin m.fl. så anser jag att vi måste ha en lagstiftning (oppositionens krav på att riva upp lagstiftningen är dessutom ett spel för gallerierna; ingen är så sugen på övervakning av medborgarna som socialdemokraterna, med möjligt undantag för en del moderater). Effekten av att inte ha en lagstiftning alls är att det skulle möjliggöra för FRA att genomföra vilken signalspaning som helst i kabel. Genom att det inte skulle vara reglerat alls, öppnas möjligheten för dem att missbruka de tekniska möjligheter till spaning som de redan har. Vem skulle kunna hävda att de begått ett lagbrott när ingen direkt lagstiftning finns?

FRA-lagstiftningen i version 2.1 är fortfarande oacceptabel utifrån ett integritetsperspektiv och en utredning måste skyndsamt tillsättas för att utarbeta en ny lag. Tills vidare är det dock viktigt att vi i varje fall har en lagstiftning på plats som, förvisso otillräckligt, reglerar vad FRA får och inte får göra. Alternativet, med ett osäkert rättsläge som skulle kunna utnyttjas av FRA, är faktiskt ännu värre.

Intressant?

Kommer parlamentet att öppna för nätcensur?

På måndagen inleddes förhandlingarna om telekompaketet mellan europaparlamentet och ministerrådet. Telekompaketet har redan behandlats två gånger i parlamentet och båda gångerna lade parlamentet till en klausul om att ingen ska kunna stängas av från sin internetaccess utan tidigare domstolsbeslut, en klausul som ministerrådet båda gångerna vägrade godkänna. Parlamentet förde dessutom in synpunkter om vem som ska kunna begränsa access till olika sidor på internet och hur detta får göras.

När de nya förhandlingarna kommit igång står det klart att parlamentets förhandlingsgrupp bara kommer att driva frågan om den så kallade paragraf 138, som handlar om domstolsbeslut innan avstängning från internet. Därmed släpper parlamentet den viktiga frågan om vem som i praktiken får censurera internetsidor. Det handlar inte bara om att internetoperatörer skulle kunna spärra access till sidor med information som de själva eller andra med inflytande ogillar (det kan alltså i praktiken inkludera allt från konkurrenters sidor eller nättidningar som går emot regeringen, till information som skulle kunna innebära lagbrott), utan också att vissa tjänster som Skype skulle kunna stängas av om internetoperatören försöker att lansera en egen IP-telefonitjänst.

När telekompaketet har förhandlats fram har det behandlats som att det enbart berör den inre marknaden. Det är det som varit rådets motstånd mot paragraf 138, eftersom det plötsligt skulle föra in något så obehagligt som demokrati och mänskliga rättigheter i paketet. Eftersom paragrafen aldrig skulle komma till stånd i ett eget lagförslag är det dock den väg som man får gå. Men när man diskuterar den eventuella censuren, något som i praktiken skulle kunna användas även för att snedvrida konkurrensen, då håller inte detta argument. Varför parlamentets förhandlare då släpper den frågan är för mig obegripligt. Visst, möjligen skulle man kunna hänvisa till den allmänna konkurrenslagstiftningen som gäller inom EU, men det kommer krävas långdragna rättsliga processer för att få ett svar på det. Dessutom skulle det enbart gälla just konkurrens, inte information som helt enkelt är misshaglig för inflytelserika personer. I Italien har sittande premiärminister stor kontroll över majoriteten av etermedia, det är inte långsökt att tänka sig att något europeiskt lands ledare skulle kunna ha liknande kontroll över telekomsektorn.

Piratpartiets företrädare Christian Engström i förhandlingsgruppen har protesterat och vill driva båda frågorna i förhandlingarna. Det är bra. Eftersom Folkpartiet liberalerna inte har en representant i gruppen (däremot finns centerns Lena Ek med) och jag inte har hunnit fråga våra parlamentariker om deras åsikt, vet jag inte hur de ställer sig. Det jag vet är att Olle Schmidt tidigare i parlamentet med all tydlighet markerat att varken avstängning eller censur är acceptabla. Jag hoppas att han, Marit Paulsen och Cecilia Wikström fortsätter att företräda den linjen.

Läs också Henrik Alexandersson om förhandlingarna och Piratpartiets pressmeddelande. Relaterat är också DN och SvD om Frankrikes utfrågning av Camilla Lindberg (FP).

Intressant?

Hax mot bönderna

Henrik Alexandersson angriper EU:s horribla jordbrukspolitik på ett kärnfullt sätt. Man kan inte annat än hålla med honom om allting som han skriver. Det är förkastligt att vi använder EU-pengar till att subventionera vårt jordbruk på det sätt som görs. Europas bönder producerar alldeles för mycket saker som konsumenterna inte vill ha. Mjölkbönderna producerar t.ex. kopiösa mängder smör som inte går åt. Lösningen? EU stödköper smör som sen helt enkelt får slängas på soptippen. Eller möjligen säljs till kraftigt (skatte-) subventionerade priser i fattiga länder, vilket slår ut inhemska bönder och befäster fattigdomen i länderna.

EU:s jordbrukspolitik (CAP) är ohållbar. Den äter upp över 40% av EU:s totala budget (trots det en viss förbättring; för några år sen var den gott och väl över 50%). Det bästa för konsumenter i EU, bönder i EU och innevånare i fattigare länder vore om vi helt avskaffade stödköp och liknande åtgärder samt öppnade våra gränser för frihandel även med länder utanför Europa. Konsumenterna skulle få billigare mat och lägre skatter. Bönderna skulle få börja producera vad som faktiskt efterfrågas och på effektivare sätt – vilket också skulle gynna miljön och klimatet. Innevånare i fattigare länder skulle kunna tjäna pengar på handel och självförsörjning istället för att vara beroende av bistånd.

Det är dags att avskaffa CAP och istället låta bönderna agera på en fri, konkurrensutsatt marknad precis som alla andra producenter. Jag hoppas Hax använder sin anställning hos PP i Europaparlamentet till att agera för förändring.

Intressant?