Etikettarkiv: camilla lindberg

Tänkande individer eller viljelösa partislavar?

Staffan Danielsson kritiserar i SvD riksdagsledamöter och -kandidater som vågar ha egna åsikter innan valet, åsikter som kanske inte stämmer överens med vad den heliga Alliansen kan tänkas tycka efter valet. Som exempel använder han det väljarkontrakt som liberalerna Camilla Lindberg och Mathias Sundin skrivit ihop beträffande datalagringsdirektivet. Mathias Sundin bemöter för övrigt Danielsson i NT, tyvärr inte online.

Staffan Danielsson skriver i sin artikel att ledamöter som inte följer partilinjen hotar att fälla alliansen. Han tycker förvisso att man i undantagsfall ska kunna rösta emot sin partilinje, men samtidigt skriver han att det är livsfarligt för ledamöter att teckna väljarkontrakt. Jag vet inte hur han får ihop detta. Det ska vara ok att rösta emot partilinjen i vissa lägen, men man ska aldrig berätta i förväg för väljarna att man har den åsikten och kommer att rösta för den? Vem är det man ska vara lojal mot, de medborgare som valt dig eller de partiledningar (i koalitionsregeringar är det ofta inte ens din egen) som förhandlar fram lösningar för att alltid vinna varenda omröstning i riksdagen?

Danielssons stora misstag är att han förutsätter att en regering som förlorar en omröstning i riksdagen med nödvändighet faller efter detta. Det är en premiss som jag inte förstår över huvud taget. Det finns många exempel på regeringar som förlorar omröstningar men fortsätter sitt arbete. Så länge det inte är ett misstroendevotum så är det inga problem. En regering som förlorar en omröstning har helt enkelt inte lyssnat på de partier som ingår i samarbetet eller på något annat sätt inte sett till att ha stöd för sin politik. Då gäller det att gå vidare och dra lärdomar av det. Jag har svårt att se att en riksdagsledamot från ett alliansparti som röstar emot regeringen t.ex. vad gäller datalagringsdirektivet också skulle fälla regeringen i ett misstroendevotum. Det kommer inte att hända.

Jag är för ett ökat inslag av personval och vill ge total makt till väljarna över vilka individer som röstas fram. Jag har tidigare lyft fram Finlands valsystem som ett föredöme, ett system där väljarna helt avgör vilka det är som kommer att sitta i de folkvalda församlingarna. Det innebär också att vi får ett ökat inslag av tänkande individer som själva tar ställning och ger egna vallöften utöver de som är gemensamma för den partisammanslutning i vilken de ingår. Det skapar möjligheter för väljarna att själva ta ställning för åt vilket håll de vill att politiken drivs, istället för att de ska tvingas ta omvägen att gå med i ett parti, arbeta sig upp till en position där de får chansen att vara ombud på en partikongress och därigenom rösta för sin övertygelse. Det är inte en väg alla har möjlighet att gå, oavsett hur starkt de känner för en viss fråga. Då är det bättre att ge alla väljare en möjlighet att istället rösta på den individ som de känner bäst företräder deras åsikt inom den partisammanslutning de känner störst samhörighet med.

Så kallade ”frifräsare” accepteras inte i oppositionen, skriver Danielsson (och ekas av Tokmoderaten). Det ska också vara ett argument för att spela på deras villkor. Uttalandet handlar dock till största delen om Socialdemokraterna, ett parti som också motsätter sig personval eftersom man hellre passar ihop en riksdagsgrupp efter vilka partiet och facket helst vill se på dessa platser. Vilka väljarna faktiskt tycker har bra åsikter är oviktigt, så länge det finns några lagom kända personer som man kan använda som affischnamn. Det är total avsaknad av respekt för demokratin i min mening. Att i då spela spelet på deras villkor, som Danielsson och Tokmoderaten anser nödvändigt, är att vika sig för åsikter och metoder som man egentligen motsätter sig, något som är förkastligt. Om anledningen är enklare, att man faktiskt delar synen på hur partierna och deras företrädare ska fungera, är det likaledes förkastligt i mina ögon.

Partierna är inte sammanslutningar av viljelösa zombies som alltid tycker likadant som partiet. Tyvärr verkar dagens partiledningar prioritera hundraprocentig stabilitet och förutsägbarhet framför att faktiskt förankra sin politik. Den imaginära regeringsdugligheten, som bygger på att alltid vinna varje omröstning till varje pris, prioriteras över att bedriva en duglig politik. Det gäller såväl Alliansen som de rödgröna. Om det är den väg man vill gå, borde vi genomgå ett paradigmskifte i svensk politik: istället för att välja riksdagsledamöter från aktivistskaran, borde riksdagsledamöter och andra som ska rösta i enlighet med partilinjen istället vara anställda tjänstemän, i kontrakt förbundna att följa partiviljan. Sen kan de aktivistiska partimedlemmarna istället bedriva internt opinionsarbete och försöka påverka den officiella partilinjen, eftersom det är det enda som spelar någon roll. Det finns ingen anledning att ha dessa personer i riksdag eller i andra folkvalda församlingar, om de ändå bara är där för att rösta enligt partilinjen.

I praktiken kan man till och med låta varje parti ha en röstande företrädare och sen vikta deras röst efter valresultatet. Alla frågor är ju ändå avgjorda innan de röstas om, genom beslut på representantskap, kongresser och liknande. Varför ha en massa högavlönade riksdagsledamöter i olika utskott när frågorna kan utredas av tjänstemän och sen röstas igenom av partiledarna på en förmiddag i enlighet med deras respektive partiers interna beslut eller överenskommelser?

En levande politik förutsätter att vi har tänkande individer som företräder oss. I det begreppet ingår att själv kunna ta ställning och resonera om frågorna. Det kommer att resultera i att partilinjerna inte alltid kommer att vara de allenarådande och allsmäktiga dokument som de hittills fått vara. Det är sunt och kommer att vitalisera demokratin. Om partierna istället väljer vägen med viljelösa partislavar kommer politikerföraktet och ointresset för politiken istället att växa. Det är en utveckling jag bävar för och som jag absolut motsätter mig. Partier som kräver ovillkorlig lydnad och en avskaffad åsiktsfrihet av sina medlemmar (eller för den delen anställda) kommer aldrig att bli en levande kraft. Jag hoppas att Folkpartiet liberalerna, som jag själv är medlem i, aldrig kommer att bli ett sånt parti. Om det händer kommer jag lämna partiet med omedelbar verkan.

Läs också Johan Westerholm och Kent Persson.

Uppdatering: Mathias Sundin skriver på Brännpunkt om frågan, med ungefär samma argument som jag använder.

Intressant?
Annonser

FP kontra PP i EP

Opinionsmätningar och experter är överens; Piratpartiet har en reell möjlighet att komma in i europaparlamentet i valet i vår. Det är väl inte direkt så att jag skulle gråta om så blev fallet; Piratpartiet driver en bra linje för integritetsfrågor som skulle kunna vara uppfriskande i parlamentet, en linje som jag och många mer klassiska liberaler håller med om fullkomligt.

Något som hela tiden glöms bort är dock att Folkpartiet liberalerna också agerat för att värna integritet och rättigheterinternet i europaparlamentet. Vår parlamentariker Olle Schmidt har kanske inte profilerat sig inom dessa frågor, men han har gjort ett gediget påverkansarbete och har röstat på ett liknande sätt som piratpartisterna skulle göra i parlamentet och har bl.a. motsatt sig en förlängning av upphovsrätten från 50 till 70 år. Att Folkpartiet har fått ett rykte om sig att inte värna integriteten kommer inte från parlamentet utan från riksdagsgruppen, där Johan Pehrson är gruppledare. Pehrsons åsikter vad gäller integritet lämnar i princip allt att önska för oss mer klassiska liberaler, men även i riksdagsgruppen har vi goda företrädare i Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson, två ledamöter som vågade sätta sig emot partilinjen.

Att jag kommer att rösta på Folkpartiet liberalerna är väl inte direkt någon hemlighet. Jag skäms inte heller för det, speciellt inte i EP-valet. Olle Schmidt är en kandidat som vi har sett har företrätt en bra linje i dessa frågor. Mae Liz Orrego Rodriguez är andre vice förbundsordförande i LUF, ett av de ungdomsförbund som kraftigt protesterat mot sina moderpartiers bristande intresse för att värna den personliga integriteten. Det finns fler exempel på listan och därmed känner jag mig trygg i att vi kommer göra vad vi kan för att värna integriteten i europaparlamentet.

Varför ska man då rösta på Folkpartiet liberalerna och inte på Piratpartiet? Ja, det enkla svaret är att FP har ett heltäckande politiskt program. PP är ett tvåfrågeparti (personlig integritet och en förändrad upphovsrätt). Hur de kommer att rösta, eller om de kommer att rösta alls, i frågor som rör t.ex. den fria rörligheten inom Europa eller hur de ställer sig till jordbruksstödet (en socialistisk planekonomisk kvarleva som FP vill avskaffa) går inte att veta i förväg. Deras åsikter om personlig integritet kommer Folkpartiets företrädare också att stå upp för men dessutom får du på köpet ännu fler liberala åsikter om hur vi ska kunna förbättra EU och göra det till en effektivare organisation som inte kostar lika mycket pengar.

Därför röstar jag på Folkpartiet liberalerna den 7 juni.


Ideologi och identitet i liberalt inriktning

SvD:s ledarblogg redovisar en undersökning från Demoskop om hur svenskarna identifierar sig ideologiskt. Rubriken är att de flesta identifierar sig som liberaler eller socialdemokrater. Av Folkpartiet liberalernas väljare är det 88% som identifierar sig just som liberaler, naturligt nog eftersom partiets profil är att vara Sveriges huvudsakliga liberala parti. Som god tvåa kommer, föga förvånande, centern. Att folkpartiet och centern ligger väldigt nära varandra åsiktsmässigt är ingen hemlighet. LUF och CUF diskuterar med jämna mellanrum en sammanslagning och har så gjort i många år. Tydligen har dock inte alla fattat detta eftersom Stefan Tornberg (och även Johan Pettersson) måste skriva på sin blogg att ”centerpartister är faktiskt liberala”.

Annie Johansson kommenterar detta på sin blogg med att vi går mot ett partisystem som liknar det som finns i t.ex. EU med klara ideologiska skillnader mellan partierna. Samma analys gjorde jag för en tid sen i ett eget blogginlägg. Det är ju trist att jag själv inte är tillräckligt känd för att få cred för den idén men samtidigt är jag glad att jag inte är ensam om att göra den analysen. Jag tror verkligen att det vore mycket bättre för politiken om de politiska partierna stod ut från varandra med klara ideologiska skillnader. Dessutom skulle det öppna för helt andra samarbeten och skulle förhoppningsvis innebära slutet för den cementerade blockpolitiken.

Precis som Annie oroas jag dock över att bara 20% av de i min egen ålder, 18-29, definierar sig som ”liberala”. Det kan förstås bero på att man ännu inte hunnit sätta sig in i ideologierna eller att man väljer ”socialdemokrat” med motiveringen ”det är väl alla, eller..?” men det är ändå inte bra. Jag har inte sett några undersökningar alls som pekar på att docialdemokraterna skulle ha motsvarande väljarstöd i den här åldersgruppen vilket skulle stödja min tes.

Den här undersökningen skulle kunna medföra att ideologi kommer upp för debatt på ett helt nytt sätt i svensk politik. Det är inget som skulle gynna varken moderaterna eller socialdemokraterna, som baserar sin politik på väljarmaximering snarare än ideologi. Däremot skulle de mindre partierna kunna stå upp för värderingar och ideal och få över många väljare till sina partier just på sin konsekventa inställning till allting. Då fordras dock t.ex. fler konsekventa liberaler som står upp för sådana värden som personlig integritet. Annie Johansson, Birgitta Ohlsson och Camilla Lindberg är tre sådana personer och jag hoppas att jag själv kan stå upp i samma liberala anda som dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem ska övervaka övervakarna?

Det börjar bli dags att börja utse dem som ska hålla koll på FRA. En av de personer som torde vara självskriven för detta arbete och som dessutom fått många nomineringar från sin egen riksdagsgrupp är Camilla Lindberg. Trots detta, fick jag höra av henne igår, har Folkpartiet liberalernas gruppledare i riksdagen tagit bort henne från nomineringslistan. Varför? Den enda motivering som hörts är att hon är för kritisk mot FRA.

För kritisk mot FRA? Är det något negativt när man kritiskt ska granska vad de håller på med? Jag skulle snarast säga att det var ett krav, att ingen granskare skulle få vara odelat positiv till verksamheten. Visst, man måste ha både företrädare och motståndare inblandade i granskningen, för att få ett nyanserat synsätt. Däremot är det en risk om man har folk som går in med inställningen att det inte finns några fel. Dessutom borde det vara självklart att Camilla, som Alliansens största kritiker av FRA-lagen, ska ingå i granskningsnämnden.

Det är dags att lägga personliga konflikter bakom sig och inse att Camilla är en av de bäst lämpade för denna sammanslutning. Bakläxa till Johan Pehrson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,