Klyftorna ökar skriker vänsteroppositionen så snart Alliansen föreslår något som inte är hämtat från något av vänsterpartiernas egna partiprogram. Ibland stämmer det också, men som Margaret Thatcher sa så är vänstern bara intresserade av skillnader. Små skillnader är alltid bättre enligt vänstern, även om det innebär lägre levnadsstandard för alla. Socialdemokraterna har till och med institutionaliserat detta synsätt i Sverige.
Sättet de lyckats med detta är genom att definiera fattigdom som att ha en inkomst som är ”60 % eller mindre av medianinkomsten”. Det gör att det bara finns ett sätt att utrota fattigdomen: tryck ihop lönerna så att ingen lön hamnar lägre än 60% av medianen. Det betyder att lönespridningen måste minska och exempelvis studier lönar sig sämre. Det ger dock en öppning för att några få individer kan ha astronomiska lönesummor – medianlönen höjs inte nämnvärt av några skyhöga löner till skillnad från medellönen.
Tankefelet här är givetvis att fattigdom inte handlar om att jämföra sig med andra. Fattigdom handlar om att inte kunna sätta mat på bordet eller att inte ha hela och rena kläder att ta på sig. Ett samhälle med enbart höginkomsttagare, där alla familjer har minst två 42″ LED-skärmar hemma, kommer fortfarande riskera fattigdom enligt denna förlegade definition. Det enda som den definitionen åstadkommer är att det kommer att finnas fattigdom så länge samhället inte är rent socialdemokratiskt.
Detta sätt att använda statistiken är givetvis ett smart sätt att vända politiken till sin egen fördel – så länge ingen genomskådar knepet. Nu har den dagen kommit och socialdepartementet har begärt att Försäkringskassan i nästa rapport ska redovisa alternativa sätt att beräkna antalet fattiga i Sverige. Ett sätt som kommer att användas är att beräkna de fattiga som de som har rätt till socialbidrag. Att det är mer rimligt, om inte perfekt, torde vara uppenbart.
Angreppen på oss liberaler kommer titt som oftast från kolumnerna på SvD:s ledarsida. Denna gång är det Elise Claeson som vill förminska liberalismen och försöka associera den med åsikter som den inte har – i alla fall inte såvitt jag förstår liberalismen.
Kolumnen går mestadels ut på att värdekonservatismen är på frammarsch. Detta är inget jag förnekar, snarare skulle jag säga att människor i Sverige äntligen insett att de åsikter de har mer hör hemma på den höger-konservativa sidan än den vänster-konservative (läs: socialdemokratiska) sidan av det politiska spektrat. För mig som liberal är det välkommet eftersom vi liberaler för det mesta delar ekonomiska åsikter med högerns konservativa. Beträffande värderingar så har de konservativa liknande sådana oavsett om de står till höger eller vänster, så där får vi liberaler jobba vidare.
Margaret Thatcher var en riktigt bra politiker. En politiker som vågade stå upp mot socialism och istället reformera samhället och skapa välstånd. Många kritiserade henne för detta under hennes tid som premiärminister, men majoriteten såg till att behålla henne som premiärminister i många år. Det bör ju betyda att hon gjort något rätt.
Thatcher attackerade socialismen ofta och gjorde det bra. Hon satte fingret på många ömma punkter och krossade ofta sina debattmotståndare. Ett erkännande av detta är givetvis att New Labour accepterat de flesta av hennes reformer och gjort dessa till grunden för sin egen moderna politik.
En av de saker Thatcher identifierade var den skadliga avundsjukan i socialismen. Skillnaderna i inkomst är alltid viktigare för socialismen att bekämpa än att höja inkomst och standard för dem som har det sämst i samhället. Socialismen vill bekämpa rikedom, medan liberaler (och konservativa som delar en liberal ekonomisk syn) vill bekämpa fattigdomen.
Thatcher uttryckte det bra i underhuset; För socialismen är stora klyftor mellan hög och låg inkomst, med en hög levnadsstandard för dem med lägst inkomst, värre än små klyftor där de som har lägst inkomst har väldigt dålig levnadsstandard.
Denna enkla sanning är en grundläggande förklaring till varför jag och många med mig förkastar socialismen som ideologi.
I Sverige finns det extremister på både de så kallade vänster- och högerkanterna (även om höger och vänster i det här fallet är tämligen missvisande). Av någon anledning är det alltid högerextremismen, eller vad Säpo och Brå i en ny rapport väljer att kalla vit-makt-miljön, som bekämpats hårdast medan vänsterextremismen ursäktas till och med av etablerade politiska partier.
Det ligger en uppmaning att ”ge mig en virtuell örfil” uppe på forumet på socialism.nu med anledning av mitt inlägg om LAS och strejken vid Lagena. Jag kan inte undgå att tycka att det mest betyder att jag gjort något rätt och jag tar det snarast som en komplimang. Liberalismen har två huvudsakliga motståndare ideologiskt; socialismen på den ekonomiska fronten och konservatismen på värderingsfronten. Om man blir angripen med kraft från något av dessa håll, har man med största sannolikhet gjort något helt rätt.
Läser på diverse socialistiska bloggar (Haninge-Posten, Andreas Sjölander, M-partistaten) att de borgerliga partierna är för lönedumpning eftersom de inte vill skrota eller reformera utstationeringsdirektivet. (Läs mer om gårdagens slutdebatt på SvD.se och DN.se)
Per pladdrar på 