Stolt men inte nöjd

Stockholm Pride är i full gång och för min del har det självklart blivit en del tid både vid Pride House och i Pride Park. Mesta tiden har tillbringats i Folkpartiet liberalernas tält, där vi i HBT-liberaler representerar det ledande liberala partiet i Sverige. Stockholm Pride blir mer och mer en festival med en speciell målgrupp och mindre en manifestation mot samhället. Sverige har öppnat sig och är på god väg att sluta bry sig om vilken sexuell läggning människor har, precis som vi sakta närmar oss jämställdhet mellan könen och så vidare. Det är bra. Pride-firandet bidrar mer till förbättrade vardagsattityder ju mer inkluderande festivalen blir även för människor som inte själva definierar sig som HBT-personer.

Fortfarande finns en del kvar att göra i Sverige förstås, framför allt gäller detta vardagsattityderna. Det är därför dags att på kommunnivå arbeta aktivare med frågorna, något jag också uttalade mig om i tidningen Nu i veckan. Folkpartiet liberalerna i Stockholm har tagit ett bra första steg genom att anta ett HBT-politiskt program för kommunpolitiken, ett program jag är stolt över att ha varit aktiv i att ta fram.

Tyvärr kan vi ännu inte vara nöjda. Sverige må ha kommit långt men resten av världen ligger långt efter. Jag har tidigare skrivit om Litauens nya lag som ska förbjuda positiv information om bl.a. homosexualitet. Folkpartiet liberalerna uppmärksammade under veckan HBT-personers situation i Iran genom ett seminarium arrangerat av Liberala kvinnor. Det är skrämmande, men egentligen inga nyheter. Homosexuella handlingar bestraffas med döden. Trots det utvisar Sverige HBT-personer till Iran, eftersom vår ambassad där anser att ”det går att leva som HBT-person om man är försiktig”. Problemet med denna information är att den kommer från människor som enbart ser HBT-livet i Iran utifrån ett priviligierat diplomatperspektiv. Det finns ett fåtal klubbar där de med kontakter eller annat skydd kan röra sig, i Teheran i varje fall. En vanlig medborgare som råkar vara HBT-person har inte den möjligheten och riskerar därför ständigt förföljelse, trakasserier eller avrättning. UD borde snarast skaffa sig lite mer verklighetsbaserade fakta och sluta lyssna på vad våra ambassadtjänstemän i Teheran säger. De har faktiskt ingen kontakt med den verklighet som vanliga HBT-personer lever i där.

Mycket finns kvar att göra och alla kan faktiskt bidra. Stockholm Pride har nämligen en solidaritetsfond som ska stödja Pridearbete i andra länder. I år går insamlingen till Warsawa Europride 2010. Det blir första gången Europride firas i ett land i Östeuropa. Vi har tidigare skrämmande erfarenheter av pridefestivaler i dessa länder; avföring som kastas på deltagarna, våld mot HBT-personer, myndigheter som gör vad de kan för att förbjuda firandet att genomföras och poliser som inte ingriper mot motdemonstranter. Förhoppningsvis kan Europride skapa tillräckligt mycket uppmärksamhet för att myndigheterna ska ta sitt ansvar på allvar och att man slipper de tråkiga scener som vi tidigare sett i bl.a. Riga. Warsawas pridefirande förra året var i jämförelse med de som firats i grannländerna ganska lugnt, vilket bådar gott.

Jag är stolt över att vi i Sverige kommit så pass långt vad gäller lika rättigheter för alla människor, men jag är inte nöjd förrän vi har en hel värld som faktiskt anser att alla människor har rätt att vara sig själva fullt ut utan att de ska bli förföljda, trakasserade eller till och med avrättade. Sverige är nu ordförandeland i EU, vi har en alliansregering som är den första svenska regering som har öppna HBT-personer i regeringen och vi har genomfört en könsneutral äktenskapslag, trots protester från vissa partier i regeringen. Nu har vi ett gyllene läge att göra stor skillnad på världsscenen genom att arbeta för antidiskrimineringsdirektivet i EU, sluta utvisa HBT-personer till länder som har kriminaliserat HBT-personer oavsett om lagstiftningen används eller ej, samt börja villkora vårt bistånd så det inte går till organisationer eller länder som tillåter diskriminering av HBT-personer.

Jag hoppas att alliansregeringen antar utmaningen.

Intressant?

Litauen inför förkastlig lag mot ”gaypropaganda”

Efter ett antal turer inför Litauen nu en lag som förbjuder all informationsspridning av bland annat homo- och bisexualitet. Tidigare fanns det hopp om att lagen skulle stoppas genom att presidenten lagt in sitt veto mot den, men parlamentet slog ut presidentens veto med mer än 80 röster av 140. Litauen har sen vetot fått en ny president, Dalia Grybauskaite, som trots ett uttalat motstånd mot lagen nu tvingas godkänna den.

Litauen är medlemmar i EU och det är pinsamt att det år 2009 är möjligt för ett medlemsland att införa lagstiftning av denna typ. Lagstiftning som förbjuder människor att ens yttra sig om homo- och bisexualitet bryter mot de mänskliga rättigheter, kanske viktigast av allt mot yttrandefriheten även om det också är diskriminerande mot HBT-personer. Med andra ord borde lagstiftningen inte vara förenlig med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och jag hoppas att den, så snart den är underskriven och klar, överklagas till Europadomstolen.

Sverige har en helt annan attityd till mänskliga rättigheter och till HBT-personer än länder som Litauen och Polen. Även om det funnits en del bakåtsträvande åsikter om könsneutrala äktenskap, så var det länge sen man ens diskuterade censur av information om sexualitet och sexuella läggningar.

Nu är Sverige ordförande i EU under ett halvår.

För mig är det självklart att vi ska använda ordförandeskapet till att driva direktiv som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning och se till att lagstiftning lik den som just röstats igenom i Litauen ska bli omöjlig för ett EU-land att införa. Det här halvåret kan göra skillnad.

Lagstiftningen i Litauen träder inte i kraft förrän 1 mars nästa år. Med nya direktiv från EU skulle vi kunna stoppa lagstiftningen innan den träder i kraft och därmed göra en viktig insats för HBT-personer i Litauen och hela östra Europa.

Jag hoppas därför att den svenska regeringen med jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) i spetsen prioriterar denna fråga och är väldigt tydliga i sitt fördömande av denna lagstiftning.

Fler som fördömer lagstiftningen är Lotta Edholm, skolborgarråd (FP) och Cecilia Malmström, EU-minister (FP).

Se även Expressen och Aftonbladet

Intressant?