Det liberala valet i Stockholms stad


Någon minut innan det här inlägget publiceras stängde vallokalerna. Det betyder att jag som kampanjledare för Folkpartiet liberalerna i Rinkeby-Kista kan berätta om mitt eget val. Att göra det innan skulle innebära att jag inte fullgjort mitt uppdrag till fullo. Jag är nämligen i första hand liberal och i andra hand folkpartist. Det gjorde att jag efter mycket funderingar bestämde mig för att rösta på det mest liberala partiet i kommunvalet i Stockholms stad. Det partiet är för tillfället inte Folkpartiet utan Centerpartiet. Mitt kryss gick till Per Ankersjö.

Liberalismen är en ideologi som kan vara svår att greppa till fullo. Det brukar ibland sägas att det finns lika många liberala ideologier som det finns liberaler och det är antagligen inte så långt ifrån sanningen. Liberalismens grundläggande tro på individen gör också att individen får stora möjligheter att själv tolka ideologin. Det är både bra och dåligt och framför allt gör det att det kan vara svårt att ha ett liberalt parti som alla anser är liberalt.

Folkpartiet liberalerna gör ett bra jobb att försöka vara ett sådant parti, men misslyckas förhållandevis ofta. På riksplanet har vi sett konstiga utspel om burka- och niqabförbud, eller krav på att föräldrar ska tvingas komma med till skolan när deras barn är stökiga. Samtidigt finns det många klockrena liberaler på riksplanet och min favorit är Amanda Brihed, en stark kvinna som aldrig kompromissar med ideologin. Det gör att jag har tilltro till partiet och att jag för tillfället inte kan tänka mig att rösta på något annat parti i riksdagsvalet. På samma sätt har jag tilltro till liberalismen i landstinget och självklart fick Folkpartiet liberalerna min röst även där.

Folkpartiet liberalernas och Centerns loggorI Stockholms stad är det annorlunda. Där är Centerpartiet mycket mer uttalat liberalt och har starka liberala företrädare som Per Ankersjö och Helen Törnqvist. Centerpartiet är också mer ideologiska och håller fast vid liberala principer. Folkpartiet kompromissar å sin sida alldeles för ofta med de liberala värderingarna för att vinna röster. Det mest uppenbara exemplet handlar om en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan. Folkpartiet i alla länets kommuner – utom Stockholms stad – är för att alla elever i hela länet ska kunna välja gymnasieskola fritt, utan att vara bunden av kommungränser. Det är också det liberala sättet att se på det. Folkpartiet i Stockholms stad är kategoriskt emot det. Anledningen är inte ideologisk, tvärtom erkänner de flesta att det vore mest liberalt att sälla sig till länets åsikt. Nej, istället handlar det om att FP är rädda att förlora viktiga röster i exempelvis Bromma om man företräder en åsikt som gör att ”förortsungar” kan komma och ta platser i gymnasier som Brommaväljarna anser ska vara reserverade till deras barn. I ärlighetens namn måste det förstås nämnas att det i princip inte finns något parti i Stockholms stad som vågar vara för den gemensamma antagningsregionen, med samma argumentation även om det är olika hur ärlig man är med det.

Inför valet bestämde jag mig för att göra en genomgång av skillnaderna mellan Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Stockholms stad. Enklast var förstås att fråga gruppledaren, Per Ankersjö, vilket jag också gjorde. När jag fick veta vad som skiljde partierna åt insåg jag att jag var klockren centerpartist just i kommunvalet. Det handlar om små saker, som att centern öppnar mer för friskolor och att det inte nödvändigtvis måste finnas kommunala alternativ i alla stadsdelar. Det som främst fäller avgörandet är dock att Centerpartiet bejakar utveckling och framför allt höga hus överallt där de kan passa in, medan Folkpartiet intar en underlig konservativ ståndpunkt och tycker att Stockholms innerstad ska vara fredad från synlig förändring. Anledningen är som så ofta inte i första hand ideologisk utan ett strategiskt beslut för att vinna nya väljargrupper.

Stockholm Waterfront Building, nattbildJag har alltid varit utvecklingsvän och har länge tyckt att det behövs fler höga hus i Stockholm – inte bara enstaka punkthus utan hela områden med en högre höjd. Generellt borde det byggas på ett par-tre våningar i höjd på de flesta hus i staden. Undantagen är givetvis områden som Gamla stan eller söders träkåkar. En gång i tiden vågade vi bygga på höjden – ta kungstornen som exempel. Tyvärr  har modet försvunnit och numera vågar ingen bygga något som kan synas eller märkas. Det är ett under att Stockholm Waterfront kunde byggas över huvud taget, men jag är väldigt glad att det blev av. Därför blev jag väldigt ledsen när det visade sig att Folkpartiet var så utvecklingsfientliga på detta område, än mer så när det gjordes till en profilfråga inför detta val. Det är svårt att stödja ett parti helhjärtat när en av ens egna hjärtefrågor går helt på tvärs med en av partiets profilfrågor. Jag har också vägrat befatta mig med valmaterial som handlat om detta, något som gått bra eftersom jag bor i ytterstaden, där FP kan tänka sig att bygga på höjden. Här ute är jag inte heller ensam om att ifrågasätta varför partiet har intagit denna underliga ståndpunkt. Det är helt obegripligt för många av oss mer ideologiskt sinnade liberaler.

Jag är antagligen inte den bästa kampanjledaren, eftersom jag bryr mig mer om ideologi än om att maximera röster. Jag är otroligt trött på valrörelsen, eftersom så många intressanta bloggare förvandlats till partimegafoner utan egen vilja och egna åsikter. Samtidigt tror jag på det som Birgitta Ohlsson predikar, att Värderingar Vinner Val. Jag tror stenhårt på att man i längden vinner fler röster på att vara konsekvent i sin ideologi och att vara förutsägbar i sina ståndpunkter. Det är omöjligt att täcka in alla sakfrågor i ett valmanifest, speciellt eftersom man aldrig vet vilka frågor som kommer att bli stora under den kommande mandatperioden. Det kommer ständigt nya, oförutsedda frågor man måste ta ställning till. Om ett parti har en konsekvent ideologi, fri från populism, är det lättare att ha förtroende för partiet. Tyvärr är det få partier som idag kan sägas vara så ideologiskt renläriga. Ett undantag är just centern i Stockholms stad.

Jag gör mig antagligen inte många nya vänner inom mitt eget parti idag, genom att berätta om mitt ställningstagande för Centerpartiet. Samtidigt måste jag vara klar och tydlig med detta för att vara ärlig mot mig själv. De karriärfokuserade partister som jag eventuellt gör mig till ovän med, kan jag faktiskt vara utan. För mig handlar politik inte om att maximera röster. För mig handlar politik om visioner, ärlighet och ideologi. Politik är att vilja förändra, inte att vilja göra karriär. Politik är att vara sann mot sina egna övertygelser, inte att anpassa sin åsikter efter den allmänna opinionen. Den som inte skriver under på detta har jag svårt att känna respekt för, oavsett politisk tillhörighet.

Intressant?
About these ads

Om Per Pettersson

Liberal debattör, medietekniker och kommunikatör. Aktiv i Liberaldemokraterna och Ung Liberal. Sociala medier-expert. Visa alla inlägg av Per Pettersson

2 responses to “Det liberala valet i Stockholms stad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 030 andra följare

%d bloggare gillar detta: