Etikettarkiv: vänster

Vänsterspöket och den goda högern?

Länge har socialdemokraterna och de andra partierna på vänsterkanten kunnat anklaga Alliansens partier för att vilja ont och att ha en hemsk människosyn. Påståendet har inte ifrågasatts och borgerliga väljare och partiföreträdare har accepterat detta faktum och snarast skämtat om sin egen påstådda ondska istället för att försöka ändra bilden. Efter söndagens Agenda ser dock Sanna Rayman att bilden kan vara på väg att förändras. I den allt för korta diskussionen om människosyn konstaterade programledaren att socialdemokraterna och moderaterna i princip verkar hålla med varandra om synen på morötter och piskor.

Det är intressant att ett parti, en sida i blockpolitiken, kunnat demonisera den andra sidan så till den milda grad att denna bild inte ifrågasätts av media. I längden orkar inte ens den demoniserade sidan ifrågasätta bilden utan rycker uppgivet på axlarna och skrattar trött åt eländet. Människor som gick med i ett parti och började engagera sig politiskt för att de hade ideal, ville förbättra världen och skapa en bättre framtid för sina medmänniskor, finner sig plötsligt i att ses som onda och illvilliga. Om man blir bitter och desillusionerad i längden är det inte konstigt, det är snarare ett under att så många fortfarande orkar kämpa för vad de tror är en bättre värld.

Om söndagens Agenda är början till slutet av den ovillkorliga demoniseringen av motståndarsidan så är det sannerligen på tiden. Det är dags att inse att skillnaden i människosyn inte handlar om att vilja gott eller ont. Skillnaden ligger i synen på hur det bästa för människor ska uppås och i synen på individen. Vänstern anser att staten ska omfördela resurserna och i extremfallet också styra produktionsmedel och resurser. Människan anses vara svag och i behov av stöd, speciellt gentemot ”det onda kapitalet”. Högern ser istället människan som i grunden god och stark, att människan inte behöver ett stöd från staten annat än i undantagsfall. Istället för att omfördela resurserna för omfördelandets skull, vill högern låta människor behålla sina egna pengar i första hand istället för att låta dem snurra runt i staten innan de kommer tillbaka som bidrag. Endast när människor är utsatta och i nöd, på grund av sjukdom eller andra omständigheter, ska staten komma till undsättning.

Människosynen, om människor ska ses som offer eller som kapabla individer, är tillsammans med synen på staten det som skiljer ideologierna åt. Viljan att göra det bästa för människor är densamma. Huruvida det görs bäst genom en ständig statlig närvaro i människors liv, eller genom att staten håller sig på avstånd och låter människor styra över sina egna liv och tillgångar i möjligaste mån, är vad som diskuteras. Liberaler har en positiv syn på människan, en tro att de flesta människor faktiskt inte vill sina medmänniskor illa. Socialister tror att alla människor som får makt kommer att missbruka den och att den farligaste formen av makt är den som kommer från att ha mer resurser än någon annan. Därför vill socialister att staten, som de ser som en förlängning av folket, ska kontrollera resurserna. Liberaler ser istället staten som en apparat som stiftar och upprätthåller lagar men som alltid ska granskas och hållas under uppsikt, eftersom staten inte självklart vill folkets bästa utan ofta agerar för sin egen vinnings skull, på folkets bekostnad.

Alla ideologier vill skydda människor från det som de identifierar som ont och skadligt. Varken högern eller vänstern vill däremot människorna ont. Det är dags att inse detta, sluta anklaga varandra för att vilja ont och istället diskutera hur vi bäst uppnår ett samhälle där alla individer kan utvecklas och leva i frihet. Partierna kan definitivt kritisera varandras förslag för att försämra snarare än förbättra för människor. Däremot är det dags att sluta hävda att den andra sidan vill ont, för så är det inte och har aldrig varit. Det onda högerspöket kunde lika gärna ha varit ett vänsterspöke, vilket det också är i många länder. För den politiska debattens skull vore det bra att äntligen inse det.

Intressant?
Annonser

Huvudkritiken står fast

Jag skrev häromdagen ett inlägg som svar till Johan Sjölander som undrade varför högern ”sparkar nedåt”. Nu har Sjölander svarat på kritiken från mig och även Johan Ingerö i ett nytt inlägg. Självklart måste jag svara igen, eftersom det verkar råda oklarheter vad jag menar. Vad Johan Ingerö menar får han förklara själv, men jag tror vi ligger någotsånär nära varandra i åsikter.

Johan Sjölander anser att grundpremissen i vår kritik är falsk och att hela vår argumentation därmed faller. Jag hävdar motsatsen. Enligt honom har vi

”…nämligen den huvudsakliga invändningen mot mitt resonemang att vänstern är mot att folk ska lyckas. Den jämlikhetstanke vi i vänstern omfattar går enligt detta resonemang ut på att trycka ner vissa människor så att alla hamnar på samma (låga) nivå. Och detta är som jag uppfattar det inte en randanmärkning, ett argument bland flera utan själva kärnan i kritiken mot den politiska vänstern. Om det står eller faller bör därför tillskrivas en avgörande betydelse för hela den egna argumentationen, ja hela den egna politiska identiteten.”

Nja. Vänstern kanske inte är uttalat emot att folk ska lyckas. Vänstern är däremot emot att folk ska lyckas så pass bra att det blir klara skillnader mellan dem som lyckats och dem som inte lyckats. Därför ska vi ha ett skattesystem som har som huvuduppgift inte att finansiera statens verksamhet, utan att utjämna skillnader/klyftor i samhället. I varje fall är det så argumentationen om skattesystemet låter från vänsterhåll. Jag anser att den premissen är helt felaktig. Klyftor och skillnader kan inte vara av ondo i sig. Om de som har det sämst har ett drägligt liv finns det ingen anledning att försöka utjämna klyftorna. Har de inte ett drägligt liv, ska man lyfta upp dem som har det sämst – inte per automatik trycka ner dem som har det bäst.

Johan Sjölander skrev sitt första inlägg med anledning av en bok av Helena Rivière, där hon enligt honom skriver att de som har det sämst ska få det ännu sämre. Jag berörde inte boken i mitt första inlägg, eftersom jag inte läst den och inte kan uttala mig om vad hon säger eller inte, men jag trodde att jag i alla fall var klar med att jag inte delar hennes syn. De som har det sämst ska kontinuerligt få det bättre – precis som det inte finns ett självändamål i att minska inkomstklyftor i ett samhälle, finns det inget självändamål i att förstärka dem. Ett liberalt samhälle ser alla individer och försöker maximera deras frihet, under ansvar. De individer som har det sämst ställt måste kunna räkna med samhällets hjälp för att ta sig ut och förbättra sin situation på olika sätt. Övriga individer ska inte få sin frihet begränsad mer än absolut nödvändigt för att garantera ett grundläggande skyddsnät för dem som har oturen att ha hamnat utanför. Skyddsnätet ska vara elastiskt, så det inte låter folk landa och stanna kvar utan istället gör vad det kan för att få dem att studsa upp igen. Socialbidrag, a-kassa och liknande är tillfälliga lösningar under tiden som en individ tar sig tillbaka till egenförsörjning. Sjukpensioner och vanliga pensioner är mer permanenta lösningar som däremot ska särbehandlas, vad gäller regleringar och ersättningsnivåer.

Sjölander tar USA som exempel på ett land som inte fungerar. Jag håller med om delar av kritiken. USA är inte heller ett liberalt land, det är ett konservativt land. Jag har många gånger tidigare, på bloggen och i andra sammanhang, konstaterat att liberalismens två huvudsakliga ideologiska fiender är socialismen (och anknutna ideologier) och konservatismen. Att identifiera problem i USA är därmed inte svårt för en liberal. Oftast handlar det om värderingsfrågor, men även trygghetssystemet lämnar en del att önska. En av dessa saker är kostnaderna för sjukvård, som höjs av den stora risken för alla medicinska utövare att bli stämda till skyhöga belopp. Vi ska vara väldigt glada att vi inte har ett sådant system i Sverige.

Sjölander för också fram att den sociala rörligheten är mindre i USA än i Sverige. Jag har inga siffror som belägger detta, men kan anta för argumentationens skull att det stämmer. Det beror dock inte, vill jag hävda, på att vi försöker minimera klyftor i inkomst utan på att vi har avgiftsfri utbildning och ett grundläggande trygghetssystem, vilket Sjölander också skriver. Dessa verksamheter förutsätter inte att man aktivt bekämpar inkomstklyftorna utan handlar om att man gör vad man kan för att skapa förutsättningar för människor att utvecklas – man beviljar dem frihet.

Vänsterns tankefel är att man därefter straffbeskattar dem som skaffar sig en utbildning, genom statlig inkomstskatt och värnskatt. Alla ska ha utbildning för att få bättre jobb, men det ska inte avspegla sig i lönekuvertet. Det är här jag protesterar.

Ytterligare en protest handlar om hushållsnära tjänster, och liknande insatser. Vänstern skriker högt om ”pigavdrag” och att det bara gynnar dem som har det bäst ställt. Samtidigt talar man sig varm om ROT-avdraget. Vad är skillnaden mellan dessa? För det första är det män, aktiva i Byggnads (ett LO-förbund) som har nytta av ROT-avdraget. RUT-avdraget, dvs skattelättnader för hushållsnära tjänster, gynnar kvinnor som stått utanför arbetsmarknaden länge och som inte har lika hög anslutning till facket. De tjänster de utför, städtjänster, utförs i de bättre ställda hushållen oavsett avdrag. I många fall svart, speciellt i de hushåll som inte har så hemskt mycket pengar. Genom avdraget kommer verksamheterna fram till den vita sektorn – vilket varit ett av motiven även till ROT-avdraget. Dessutom har fler människor råd med tjänsterna, vilket skapar fler jobb än tidigare.

Kvinnor (för det är ett kvinnodominerat yrke) som stått utanför arbetsmarknaden länge och som tvingats ta svarta jobb om de ens haft något, kommer tillbaka in och får en egen inkomst och försörjning. Att slippa bidragsberoendet är en stor vinst för dessa. Fler familjer har råd med tjänsterna, framför allt familjer som därmed får tid över för både barn och arbete utan att behöva ha en av föräldrarna (oftast en kvinna) på deltid för att hinna med allt som ska skötas. Detta är inte rika familjer, detta är vanliga individer som inte har några fantasilöner. Hur vänstern får detta till att vara ett system som bara gynnar rika begriper jag inte. Motståndet tvingar istället tillbaka människor, som haft det dåligt ställt, till ett bidragsberoende och sämre levnadsstandard. Dessutom täcks de ökade kostnaderna sannolikt mer än väl av minskade kostnader för socialbidrag, a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samt ökade skatteintäkter på arbetet.

Vänsterns problem är att de vill låta människor lyckas, men bara människor de själva anser har gjort sig förtjänta av det, bara på de sätt de själva sanktionerat (att städa för rika människor som inte förtjänat sin rikedom är inte ett av sätten) och att man bara får lyckas så länge man inte skaffar sig en speciellt mycket högre inkomst på att göra det. Följden blir att Sverige tappar många framstående forskare och entreprenörer, människor som annars hade kunnat skapa företag och därmed jobb, människor som hade kunnat höja välståndet för alla i Sverige, inte bara sig själva utan speciellt för dem som idag står utanför arbetsmarknaden. Missunsamheten driver driftiga människor ur landet och utarmar våra möjligheter att höja oss alla. Istället för att skapa förutsättningar för att alla individer ska kunna höja sin levnadsstandard, tror man att staten kan lösa alla problem och, i de mest extrema fallen, skapa välstånd utan att entreprenörer, rikstagande individer med kapital och människor med egna idéer ska blandas in alls.

Därför hävdar jag fortfarande att vänsteroppositionen faktiskt sparkar nedåt, även om de inte inser det själva. Jante är fortfarande förhärskande i Sverige och inom vänstern är den starkare än någonsin. Det är dags att bryta mönstren, för att vi alla ska kunna få det bättre. Istället för att titta avundsjukt på dem som har det bra, ska vi titta med en positiv attityd på vad som fattas dem som har det sämst och vad de bäst behöver. Ett av svaren är ”jobb”, ett annat ”framtidstro”. Inget av svaren är ”fler och högre bidrag”.

Mer om RUT-avdragen finns att läsa hos Rasmus Jonlund (2, 3, 45), Carina Boberg (2, 3), Seved Monke (2, 3, 4, 5), Mark Klamberg (2), Magnus Andersson, Björn Brändewall, Linnéa Darell, Runo, Johan Linander, Anna Lundberg (2), Mikael Wendt, Fredrik Westerlund, Hans Åberg, Kent Persson, Christer Sörliden (2), Sanna Rayman i SvD, Malin Siwe i DN, Anna Dahlberg i Expressen, Niklas Odelberg, Jesper Svensson, SvD:s ledarblogg.

Intressant?

Vad driver vänstern att vilja sparka nedåt?

Läser hos Johan Sjölander (S) ett inlägg som delvis handlar om en bok av en moderat, Helena Riviére. Hans tes är att borgerligheten är avundsjuk:

”För en tid sedan skrev jag en reflektion här på bloggen om den borgerliga avundsjukan. Jag fick där den begåvade invändningen att det kanske var bättre att prata om ”missunsamhet” än om ”avundsjuka”. Men oavsett vad vi väljer att kalla den kan vi ändå konstatera att den finns där: den där viljan att på något sätt rikta ilskan neråt, irritationen över att de fattiga inte har de så dåligt som de borde ha det.”

Hans tes är att högern hela tiden vill ”sparka nedåt” och undrar varför. Något jag länge ifrågasatt är varför så många vänsterpolitiker vill sparka nedåt, att de inte unnar människor att klättra uppåt utan att de ska hållas tillbaka och hellre hållas på bidrag än att få jobb, om det är så att jobbet inte passar vänsterns ideal om vilka jobb som ska utföras. Genom att försöka hålla hushållsnära tjänster kvar i den svarta sektorn (samtidigt som den manligt dominerade motsvarigheten bland jobb stimuleras genom ROT-avdrag utan några vänsterprotester) sparkar man på dem som redan ligger. Kvinnor, ofta med låg utbildning, förnekas att kunna försörja sig utan att behöva göra det i den svarta sektorn, som dessutom gör att de inte har någon pensionsgrundande officiell inkomst att prata om och därmed kan se fram emot ett liv som fattigpensionärer.

De flesta som engagerar sig politiskt gör det för att de ser saker i världen som de vill rätta till. Några få undantag finns, där personer snarare vill göra karriär än att åstadkomma reell förändring, men de hamnar i princip uteslutande i något av de två stora partierna, S eller M. Vi andra ser på världen och ser saker vi vill rätta till, saker som håller människor tillbaka och gör att de inte får möjlighet att utvecklas till sin fulla potential.

En stor del av detta är i dagens Sverige, i min mening, den klassiska avundsjukan och missunsamheten eller Jante. Jante och jag är inte vänner och jag strävar alltid efter att krossa hennes (hans?) grepp över Sverige. Du ska visst tro att du är något! Du ska visst tro på dig själv och din förmåga! Be inte om ursäkt för dig, utan var den du är och gör det bästa du kan. Du har rätt att få ersättning för det, om det du gör bidrar till samhället på något sätt (samhället inkluderar näringsliv och ett antal miljoner individer, plus en massa annat; samhället är inte liktydigt med ”staten” eller ”kollektivet”). Alla kommer inte kunna prestera lika bra, för vi är alla individer. Så länge man klarar sig är det dock inget problem. Om man faktiskt inte kan klara sig själv, är det ett modernt liberalt samhälles skyldighet att hjälpa till. Det är dock alltid en sista utväg, speciellt eftersom de flesta människor faktiskt vill göra rätt för sig och inte vill leva på andras godhet, oavsett om det är genom välgörenhet eller genom statlig försorg.

Den stora missunsamheten finns dock i vänsterblocket. Istället för att unna utbildade människor som jobbar många fler timmar än den genomsnittlige medborgaren varje vecka en högre lön, vill vänsterblocket ta den ifrån dem så att ”klyftorna ska utjämnas”. Bara för att du är duktig på något ska du inte tro att det är värt något, nej du ska istället räta in dig i ledet och bara jobba för ”kollektivets bästa”. Klart att du med dina studieskulder och 60 timmars arbetsvecka inte har rätt att tjäna mer än tjejen som hoppade av gymnasiet och jobbar en vanlig heltid som bilmekaniker. Sånt skapar ju klyftor.

Vänsterblocket vägrar inse att så länge individer existerar och är olika, så kommer klyftor att uppstå. Istället för att försöka sätta ett skyddsnät i samhället och fånga upp dem som faller nedåt, vill vänstern sätta tak för hur högt människor kan nå. Genom att försöka hålla människor borta från jobb, för att de jobben bara ”tjänar de rika”, eller genom att hellre ha folk i bidrag än att hjälpa dem med rehabilitering (ibland för att det ser snyggare ut i statistiken), sparkar man på dem som redan har det nog svårt. Det finns många bortförklaringar från vänstern, men i praktiken är detta vad som händer.

Frågan är: varför?

Intressant?

Underbar riksdagsmotion för jantelagens avskaffande!

Alliansfritt Sverige gör sig lustiga över en motion från några moderata riksdagsledamöter om att i lag förbjuda diskriminering enligt jantelagen.

Motionen föreslår

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av den nya diskrimineringslagen (2008:567) för att också inkludera förbud mot negativa effekter av tillämpning av den s.k. jantelagen i diskriminerande syfte.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (dir. 2006:27) i sitt uppdrag omedelbart bör få tilläggsdirektiv att se hur negativa effekter av jantelagen aktivt kan motverkas.

Jag tycker motionen är underbar! Visst, den har inget att göra i lagstiftning, men den har två poänger;

  1. Den sätter fingret på en viktig punkt, nämligen att Jante fortfarande styr hur svenskarna tänker i en otäckt stor utsträckning
  2. Den visar att politik faktiskt kan, får och ska vara roligt ibland!

Stå på er och fortsätt inlämna roliga motioner med bra poänger! Allting måste inte vara grått och tråkigt i politikens värld. Det är på tiden att vänsterblocket också inser detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Fortfarande liberal

Roland Poitier Martinsson förtydligar på SvD:s ledarblogg vad han menade när han häromdagen gick till frontalangrepp på alla oss liberaler. Han tycker att förklaringen behövs;

”När man får en mängd reaktioner från kompetenta läsare, som alla har missförstått ens text, är det självklart de egna formuleringarna som brustit.”

Ja, det har brustit en hel del i formuleringarna, men det har också brustit i resonemanget. Vi kan väl ta saker i ordning.

Samtliga citat i detta inlägg är saxade från Roland Poirier Martinssons inlägg på SvD:s ledarblogg.

Som det är i dag i Sverige finns det mycket starka ekonomiska incitament som motverkar den traditionella familjen och det personliga ansvaret. Ta bort sådana. Inget annat krävs för att dessa sociala institutioner ska prägla samhället och människors relationer. De är så starka. Och i ett rikt land är de också toleranta mot dem som vill placera sig utanför normen.”

”Men att staten ska tvinga på oss livsstilar och värderingar är jag som konservativ för det allra mesta emot.”

Det här är enligt mig klassiska ur-liberala åsikter. Staten ska vara neutral vad gäller livsstilar och val i livet. Staten ska varken gynna eller missgynna människors fria val. Dessa åsikter går rakt emot den definition av konservatism som jag använder, eftersom konservatismen vill främja kärnfamiljen, är emot fria aborter och föredrar heterosexualitet, för att bara nämna några klassiskt konservativa kärnvärden som man normalt sett också vill att staten ska företräda. Således är Martinsson i ovanstående citat för liberala kärnvärden, på grundval av att han är konservativ…? Jag får inte ihop det.

”Hur kan man avfärda att det ur ett globalt perspektiv värdeliberala Europa står för de sjutton första platserna i listan över skatteuttag, med mera konservativa länder som Australien, Kanada, Nya Zeeland och Japan på platserna 23, 20, 18 och 28? Hur kan man avfärda att värdeliberala väljargrupper i allmänhet förespråkar statliga program för snart sagt varje problem de kan hitta?”

Jag misstänker starkt att t.ex. Frankrike, som jag inte definierar som värdeliberalt alls, går att finna i toppen av denna liga. Konservativa länder som Nya Zeeland kommer, enligt Martinsson själv, på plats 18, dvs direkt efter de Europeiska toppländerna och därmed också före ett antal andra, som vi får misstänka värdeliberala, europeiska länder. Jag är inte heller benägen att kalla de uppräknade länderna ärkekonservativa, de flesta av dem företräder också många värdeliberala åsikter.

Jag definierar mig själv som värdeliberal men jag uttrycker alltid min starka vilja att staten ska lägga sig i så lite som möjligt. Jag röstar på Folkpartiet Liberalerna men jag är i ständig opposition mot dem som vill stärka statens roll. Jag är emot övervakning, jag är emot statliga stöd och jag är emot ständiga statliga program för en massa saker. Jag är helt klart ingen socialliberal eftersom jag allt eftersom har insett att socialliberalismen är för alldeles för mycket onödig statlig inblandning. Jag är kanske mer nyliberal eller libertarian, men jag tycker ordet ”liberal” är det som passar mig bäst.

Jag måste avslutningsvis få säga emot Martinsson en gång till.

”Ekonomisk frihet går hand i hand med traditioner och värdekonservatism. Ekonomisk ofrihet går hand i hand med värdeliberalism.”

Nej. Det må ha varit så under en lång period, att de partier som stått för värdeliberalism har kommit från vänstern. Att detta är en universell, evig sanning är däremot inte ett faktum.

Vi är många som förespråkar en liten stat som inte lägger sig i människors liv, oavsett om det gäller personliga val eller ekonomiska frågor. Denna kraft växer sig allt starkare i dagens individualiserade samhälle och kommer att leda till förändrade hållningar från etablerade partier eller, om så inte blir fallet, nya partibildningar. Vi kommer inte att finna oss i att våra värderingar och åsikter inte hörs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Liberal, varken socialist eller konservativ

Antingen är man höger eller vänster” konstaterar Rolan Poirier Martinsson på SvD:s ledarsida igår.

Jag konstaterar att höger och vänster inte är de enda dimensionerna, något som Political Compass gjort i 10 år eller något sånt. Jag är för frihet på alla sätt. Frihet att leva som man vill, frihet från statlig inblandning och frihet från ett högt skattetryck. Jag är liberal.

Liberalismen handlar i sin grund om frihetsmaximering. Vill man leva i en kärnfamilj ska man få det men vill man leva i ett polyamoröst bisexuellt förhållande så ska man få göra det också. Vem är staten att bestämma vilken slags kärlek som är bra eller dålig? Undantaget är givetvis om man börjar göra saker mot andra individers vilja.

De två vägarna som Poirier Martinsson hittar verkar vara vänster och höger, eller i min terminologi socialism och konservatism. Jag bekänner mig inte till någon av ideologierna. Liberalismen gör uppror mot båda delar. Undantaget är den amerikanska liberalismen som blivit mer vänstervriden än vad namnet skulle antyda och därmed flörtar med socialismen vad gäller statens storlek.

Eftersom jag definierar mig som liberal och även kallar mig livsstilsliberal i somliga sammanhang, borde jag vara olycklig enligt Poirier Martinsson. Det är jag inte. Just tack vare att jag har en liberal grundsyn och verkligen tycker att alla ska få leva som de vill i största möjliga utsträckning, så är jag oftast lycklig. Däremot verkar många konservativa upprörda över samhällsutvecklingen och verkar känna sina ideal hotade av den allmänna opinionen.

Oavsett vad herr Poirier Martinsson anser, så tänker jag fortsätta kalla mig liberal och stå upp för mina ideal. Jag tänker varken bli socialist eller konservativ eftersom ingendera ideologin ser på världen på samma sätt som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,