Etikettarkiv: tvångssterilisering

Liberalism och konservatism – a match made where?

Paulina Neuding, Mattias Svensson, Johan Tralau och Per Gudmundsson på Axess seminarium om liberalism och konservatism, Almedalsveckan 2011Bästa starten på en Almedalsvecka hittills var att lyssna till Mattias Svensson, Per Gudmundsson och Johan Tralau diskutera samarbetet mellan konservativa och liberaler. Trots att det gjordes en del försök att motivera samarbetet som naturlig och kanske nödvändigt, håller jag mig fortsatt skeptisk till ett så pass långtgående samarbete som hittills varit fallet.

Konservatismen och liberalismen delar många idéer, det råder det inga tvivel om. Mattias Svensson redogjorde förtjänstfullt om exempelvis medelklassens flitighetsideal som något som såväl konservatismen som liberalismen delar. Över lag är det just ekonomiska spörsmål och synen på att det civila samhället på olika sätt är lämpligare att lösa många problem än staten. Vad som däremot inte låter sig översättas från medelklassideal till politik är uppförande och moral.

Speciellt Johan Tralau försökte mena på att liberalismen behöver konservatismen för att fungera i praktiken. Liberalismen, menade han, är en principfast ideologi som dock råkar ut för att dess följare kompromissar med idealen, exempelvis vad gäller sociala konventioner, något han också ansåg nödvändigt och därmed skapade en grogrund för ett liberalt-konservativt äktenskap.

Även om så har varit fallet under lång tid, är det dock inte ett givet förhållande. Ett exempel som dök upp var förbud mot sexuellt umgänge på allmän plats. Det är något som inte direkt skadar någon, men som många liberaler i hans ögon ändå vill ha förbud mot. Det är medelklassens sexualmoral som lyser igenom och som vissa menar att liberaler stödjer. Jag vill hävda att de som propagerar för dessa ideal snarast är de vanliga konservativa eller möjligen liberalkonservativa, inte liberaler.

Jag anser exempelvis att det egentligen saknas grund för statligt beivrande av sexuella aktiviteter på allmän plats. Argumentet att det exempelvis skulle vara skadligt för barn att se den typen av aktiviteter anser jag bygger på föreställningar om sexualitet som något väldigt privat och något som helst inte ska diskuteras och framför allt något barn ska skyddas från att få kunskap om – väldigt borgerliga ideal men knappast naturligt liberala. Sexualitet är en naturlig del av alla levande varelser och det är bara människan som fått för sig att det skulle vara något onaturligt, skamligt eller på annat sätt olämpligt att diskutera eller visa upp. Det mest talande exemplet är givetvis USA, där det anses vara fullt naturligt att barn kan titta på grova våldsskildringar, men där ett naket bröst eller två kan orsaka att filmer får 18-årsgräns.

Att vara liberal är kluven, hävdar många, men sanningen är att stora delar av kluvenheten beror på att stora delar av världen delat upp politiken i höger och vänster. Liberaler är inte en naturlig del av någon av dessa sidor, sett till den politiska och ideologiska helheten. Liberaler är naturligt höger vad gäller ekonomi, möjligen med några brasklappar om socialt ansvarstagande beroende på liberal dialekt. Vad gäller livsstilsfrågor är det inte alls naturligt att landa i endera blocket och rent generellt är det givetvis så att samarbeten kan sökas åt olika håll, eller åt båda håll samtidigt, beroende på sakfråga.

Det liberala-konservativa äktenskapet kan självklart vara nyttigt för den ekonomiska utvecklingen, inte tu tal om det, men det är långt ifrån självklart att ha en liberal-konservativ regering som står enad i alla frågor under hela mandatperioder. Föreställningen om en enad regering som aldrig går utanför samarbetets ramar för att driva igenom frågor blir i praktiken omöjlig i längden om det finns olika ideologier inom samarbetet. Det är heller inte önskvärt, något som såväl politiker som medborgare och medier måste lära sig och acceptera. Regeringsduglighet handlar inte om att vara eniga i alla frågor, utan att få igenom exempelvis budget och andra högprofilfrågor. Att tvinga fram en regeringskris i exempelvis frågan om tvångssteriliseringar är däremot inte lämpligt, utan då bör majoriteter sökas direkt i parlamentet, utan propositioner från regeringen. Det fungerar på många håll i världen, så varför inte i vårt lilla nordiska land?

Intressant?

Annonser

Äntligen slut på tvångssteriliseringar och tvångsskilsmässor?

För att få byta kön i dagens Sverige måste du vara steril och ogift. När andra moderna länder får höra detta höjer de på ögonbrynen, berättar socialstyrelsens utredare Karin Lindell. Utomlands uppmanas personer som ska avlägsna sina könskörtlar istället att frysa ner ägg eller spermier. Lindells utredning föreslår nu att kraven tas bort, något som borde gjort för länge sedan.

Skalpell i svartvittI Sverige råder det fortplantningsförbud för en grupp människor: de transsexuella. I normala fall likställs detta med genetisk utrotning eller folkmord, men när det gäller just denna grupp anses det i Sverige vara fullkomligt normalt och är inskrivet i lagstiftningen. För att byta juridiskt kön måste du i Sverige, enligt lag, ha intyg på att du är steril, du får inte ha fryst ner några könsceller och dessutom måste du vara ogift. Är du transsexuell är du också i praktiken undantagen från adoptioner, även om det inte står svart på vitt i lagstiftningen. Praxis är nämligen sådan att transsexuella nekas adoption och inget överklagande har hörsammats. Det är inte heller ovanligt, att barn till transsexuella omhändertas av socialtjänsten. Det finns även flera fall där transsexuella barn blivit omhändertagna när deras ovanligt förstående föräldrar har låtit dem leva i den könsroll de identifierar sig själva med.

Tvångssteriliseringar av minoriteter sysslade vi med i Sverige fram till 1970-talet. Efter det blev det olagligt och alla som utsatts för det innan förbudet fick rätt till skadestånd från staten. Däremot upphörde inte steriliseringarna och för transsexuella blev det även lag på att de var tvungna att ge upp varje möjlighet till fortplantning för att få rätt att juridiskt byta kön. De som utsatts för tvångssteriliseringar efter att förbudet trätt i kraft får heller ingen ersättning. I den förra statliga utredningen, som skulle modernisera lagstiftningen, var förslaget att kravet skulle bytas ut till ett krav på kastrering, något som är ännu värre och dessutom farligt för speciellt de transsexuella män som då skulle tvingas ta bort hela underlivet inklusive livmodern.

In träder plötsligt Socialstyrelsen, som i alla år varit den instans som kontrollerat att steriliseringarna genomförts. I deras utredning, signerad Karin Lindell, föreslås att båda kraven på sterilisering och att vara ogift helt slopas. Man kunde inte hoppats på bättre nyheter. Karin Lindell säger också till TT att hon hoppas och tror att det kommer att bli en lagändring, något som plötsligt blivit allt mer troligt i och med denna utredning.

Transpersoner behandlas idag som andra klassens medborgare och tillerkänns inte ens alla grundläggande mänskliga rättigheter. Transpersoner har inte rätt att själva välja sina läkare utan blir anvisade någon av det utredningsteam som ansvarar för transitionsprocessen – samtidigt som vårdval är på gång att införas för alla andra i hela Sverige. Detta gäller alltså även efter att transitionen är klar. Inte heller omfattas transpersoner av den vårdgaranti som nu ska skärpas ytterligare. Transpersoner får inte frysa ner sina könsceller för att kunna skaffa barn i framtiden – och har du som transsexuell tjej donerat spermier till en spermabank innan du påbörjar processen är det alltså i praktiken kört redan från början. Transpersoner får inte heller bli psykologer, då de anses för psykiskt sjuka för att få träffa patienter. Trots att det antagligen skulle behövas fler inom psykiatrin som förstod transproblematiken, med tanke på att vissa psykologer tydligen tycker att det är bra behandling att föreslå att en transperson ska ta livet av sig och att psykologen dessutom erbjuder sig att hjälpa till med det.

Det finns alldeles för många andra skrämmande exempel på hur transpersoner behandlas i Sverige. 2010 skulle lika gärna kunnat vara 1910. Eller 1510. Oavsett så är det inte människovärdigt att ett samhälle behandlar en grupp av sina medborgare på detta sätt. Det öppnar också för att andra misshagliga grupper kan utsättas för samma sak, historien är fylld av exempel på detta. Med andra ord är det dags att socialstyrelsens utredning överlämnas till regeringen med en stor röd lapp med ordet ”Brådskande” på. Vi är redan 30 år försenade.

Intressant?

Nu har även Liberala ungdomsförbundet hoppat på tåget.


285 ords trans-portsträcka till ingenting

Socialminister Göran Hägglund svarar på kritiken mot att tvångssteriliseringen av transsexuella fortsätter i dagens Sverige. Hans svar är praktfullt exempel på konsten att med 285 ord, 1 800 tecken, inte säga någonting alls.

Amanda Brihed (FP) och Göran Hägglund (KD)

Amanda Brihed och Göran Hägglund

Många i de politiska finrummen skruvar antagligen på sig just nu. En fråga de egentligen inte vill ta i har börjat dyka upp på diverse ställen i medierna och de vet inte hur de ska förhålla sig till den. Många liberaler som egentligen håller med om debattörernas åsikter vågar inte ställa sig upp och säga det högt, eftersom frågan anses kontroversiell. Andra, mer konservativa, vill inte riktigt tala om frågan då de dels inte vill ge den utrymme, dels inte vill riskera att få ett ännu sämre rykte i människorättssammanhang.

Frågan det handlar om är tvångssteriliseringarna av transsexuella och även den generella situationen för transpersoner i dagens Sverige.

Den främsta debattören i dessa frågor just nu är Amanda Brihed som genom sin senaste debattartikel har tvingat fram ett svar från socialminister Göran Hägglund (KD). Problemet med hans svar är att det inte besvarar en enda av de frågor som ställts av Brihed och andra. Istället är det ett av de mest tydliga exemplen på senare tid på hur man undviker att ge några svar och ändå gör vad man kan för att låta som att man gör det. Det är inte heller konstigt. Hägglund är en duktig politiker och oftast pragmatiskt inställd. Inledningen till hans svar visar också hans privata förståelse för frågan, det krävs inte mycket för att läsa detta mellan raderna. Resten av artikeln utgör dock ett bevis för att det är politiskt omöjligt för honom att göra någonting med den.

Förklaringen till Hägglunds predikament är förvånansvärt enkel. Å ena sidan ser han det lidande som transpersoner utsätts för och ingen empatisk människa kan stå oberörd när hen sett detta med egna ögon. Dessutom kan han som socialminister inte undgå att känna till de stora kostnader för den psykiatriska vården som skulle kunna undvikas om transpersoner gavs en bra behandling, en engångskostnad som vida understiger den totala löpande kostnaden för psykiatrin när obehandlade transsexuella under många år behöver få hjälp den vägen istället. Å andra sidan är han ledare för det mest konservativa riksdagspartiet, ett parti som lagt särskilda uttalanden med villkor som gått emot övriga partier när remissen om en förändring av lagstiftningen har behandlats. Kristdemokraterna skulle som parti aldrig kunna acceptera att deras partiledare var drivande i att göra lagstiftningen rörande könstillhörighet mer liberal och modern. Hägglund är, för att använda ett anglosaxiskt talesätt, fast mellan en klippa och ett hårt ställe.

De förslag som utredningen lagt fram är för vissa grupper i samhället kontroversiella. Inte för den stora majoriteten, men för många av de grupper som starkast och högljuddast  uttrycker sina åsikter i dessa frågor. På så sätt har Hägglund rätt i att utredningen resulterat i stor oenighet mellan remissinstanserna. Som kristdemokrat måste han också ta hänsyn till just de grupper som inte vill ha förändring, då dessa utgör en stor del av väljarbasen för KD. Det blir därför omöjligt för honom att driva frågorna, oavsett riktning.

Det finns dock en utväg som kan rädda både socialministern och alla de transpersoner som idag lever under oket av förlegad lagstiftning.

Då det handlar om att uppdatera lagstiftning som är förlegad och som dessutom berör mänskliga rättigheter och diskriminering, går det att dela upp de olika förändringarna och överlåta ansvaret för att genomföra dem till exempelvis justitieministern och jämställdhetsministern. Om förändringarna i lagstiftningen behandlas enskilt istället för i en stor spretande klump, går det att åstadkomma mycket mer och dessutom blir det lättare politiskt att genomföra förändringarna. En liberal som behandlar likabehandlingsaspekterna i lagstiftningen har exempelvis lättare att få gehör bland sina väljare och partikamrater för förändringarna än en kristdemokratisk socialminister har.

Striden om könstillhörighetslagstiftningen är varken förlorad eller vunnen, inte på långa vägar. Däremot har båda sidor anlänt till slagfältet och dragit sina vapen. Debatten kommer inte att lägga sig, tvärtom har den bara – äntligen – börjat. I längden kan bara den modernare och reformerande sidan vinna, frågan är dock om det kommer att gå vägen denna gång eller om det kommer att krävas en ny utredning och fler mandatperioder innan så sker. Om så är fallet kommer transpersonerna att tvingas till ytterligare lidande och psykiatrins kostnader fortsätta att skena. Ingetdera borde vara acceptabelt för människor med empati och en ansvarsfull inställning till offentliga finanser.

Intressant?

Dags att förpassa tvångssteriliseringar till historien

Transsexuellas möjlighet att skaffa barn är i Sverige starkt begränsad, för att inte säga helt frånvarande. Amanda Brihed är en av dem som drabbats och som har styrkan att berätta om det.

Vad avgör om du är en olämplig förälder? Är det din förmåga att ta hand om och uppfostra ditt barn? Hur mycket du älskar din son eller dotter? Om du har ekonomi att klara försörjningen av din familj? Nej, sådant är sekundärt. Det viktigaste är att du inte har haft oturen att födas i fel kön. Skulle så vara fallet måste du ge upp alla möjligheter till fortplantning om du vill korrigera det. Antingen får du skaffa barn eller så får du korrigera din könstillhörighet. Enkelt val, inte sant?

Sverige har haft en långvarig debatt om tvångssteriliseringarna av bland annat psykiskt sjuka. Det har tagit lång tid att göra upp med vår skamfyllda historia. Trots det talas det tyst om att tvångssteriliseringar av psykiskt sjuka fortsätter än i dag. Transsexualism räknas nämligen fortfarande som en psykisk sjukdom av såväl Socialstyrelsen som WHO. Det är dock antagligen den enda psykiska sjukdom som kan korrigeras kirurgiskt. Kravet för att få korrigering är dock, i Sverige, att du har intyg på att du är steriliserad och att du inte har fryst ner några könsceller för att kunna bli förälder efter operationen. Gud förbjude att en man blir mamma, eller en kvinna pappa – hur skulle det se ut i kyrkböckerna?

En av alla dem som drabbas av den förlegade föreställningen om transpersoner är Amanda Brihed. Amanda är dock inte vem som helst, Amanda är en av de starkaste personer som vandrar på denna jord. Det gör att hon, till skillnad från många andra, inte tyst accepterar och lider i sin situation. Istället tar hon debatten och berättar för världen hur hon blivit behandlad, enbart för att hon haft oturen att inte ha en lika självklar könsidentitet som majoriteten.

Det är starkt och kräver mycket av en människa att lämna ut sig själv så totalt och Amanda är värd stor respekt och beundran.

Det finns ingen legitim anledning till att förbjuda transpersoner att frysa ner könsceller för att senare i livet kunna få barn. Förbudet finns kvar på grund av föråldrade föreställningar som lever kvar sen den första lagstiftningen om könstillhörighet kom till på 1970-talet. Det är hög tid att saken förändras, men tyvärr kommer det nog dröja innan det händer. Utredningen ligger och samlar damm på socialdepartementet och flera remissinstanser, som Svenska Kyrkan och liknande organisationer, tycker att det är oacceptabelt att göra förändringar på denna punkt. Den möjliga utväg som finns är att överlåta ärendet till justitiedepartementet och hantera den som en rättighetsfråga. Förhoppningsvis kan det skära sönder den gordiska knut som hanteringen har fastnat i.

Intressant?

Bard och Söderqvist hittar SD:s kärnväljare

Alexander Bard och Jan Söderqvist från Liberati skriver idag på Newsmill om Folkhemsvurmen och de värden som en gång var traditionell, mainstream socialdemokrati och som idag är Sverigedemokratisk politik. Artikel när mycket läsvärd.

Det resonemang som presenteras är helt rätt. Sverigedemokraternas folkhemsnostalgi är precis det som lockar konservativa socialdemokrater till dem: de så kallade gråsossarna som längtar tillbaka till tiden när staten visste bäst, jobb fanns åt alla utan att man ens riktigt behövde söka dem och där avvikare som tattare och homofiler inte var en del av samhällsbilden. Den tvångssterilisering som skedde och som socialdemokraterna tog lång tid på sig att bli emot, är förmodligen en våt – om än hemlig – dröm hos många sverigedemokratiska väljare.

Socialdemokraterna kommer skrika högt om att de inte vill bli jämförda med ”extremhögern”, dvs partier som delar alla deras socialistiska ideal om folkhemmet men som inte intar samma åsiktsställningar beträffande mångfald. Det är dock en valid jämförelse. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket socialdemokrati av 1940- eller 1950-talets modell. Det är också de nostalgiska (eller för att använda ett annat ord, konservativa) väljarna de har lättast att plocka. Socialdemokraterna måste ta tjuren vid hornen och erkänna att det är deras egna kärnväljare som, ofta genom att stiga upp från sofflocket, har gått över till SD. Det finns undantag, självklart, men gemensamt för dem är vurmen för och nostalgin kring folkhemmet.

Man kan tycka vad man vill om Alexander Bard, jag vet att många tycker att han är provocerande och oresonlig, till och med aggressiv i debatter. De kan mycket väl ha rätt. Jag är dock av den bestämda uppfattningen att Bard är en av de friskaste fläktarna i svensk politisk debatt på senare år.

Andra som bloggar om detta är Seved Monke, Tommy Rydfeldt, Mikael Olsson och Runo.

Intressant?