Etikettarkiv: juridiskt kön

Om juridiska kön

Den transsexuelle mannen Thomas Beatie, gravid med sitt första barnBrottslingar som byter till ett tredje juridiskt kön för att försvåra för polisen, kvinnofridsbrott som inte går att beivra och ett personnummersystem som måste göras om. Skulle vi införa ett tredje juridiskt kön skulle hela vårt samhälle och mätsystem kollapsa – eller?

Niclas Carlsson (C) tycks åtminstone tro det, enligt en intervju i DN. Det här och andra mer eller mindre genomtänkta argument använder han för att förklara varför det vore dumt att införa ett tredje juridiskt kön i lagstiftningen. De flesta argumenten är i bästa fall oinsatta och ogenomtänkta och hur brottslingar skulle försvåra för polisen genom att byta juridiskt kön är rent obegripligt.

Med det sagt, så är hans slutord i intervjun bra:

”Själv skulle jag föredra en könsneutral lagstiftning och möjligen i framtiden även könsneutrala personnummer.”

Det är en bra början och givetvis är det bättre om lagstiftningen är helt oberoende av kön. De könsspecifika saker som kan vara relevanta för lagstiftning, sjukvård och andra offentliga verksamheter – så som graviditet eller testikelcancer – går att få in i lagstiftning och regelverk utan hänvisning till könet på personerna. Vad gäller kvinnofridsbrottet så finns redan lagstiftning som ska komma åt liknande kränkningar inom samkörande relationer. Varför det skulle behövas olika lagstiftningar för detta är obegripligt.

Med andra ord borde juridiken gå att göra helt oberoende av kön. I så fall försvinner också behovet av att juridiskt fastställa kön på människor. Det borde vara upp till var och en att uttrycka sin identitet på det sätt hen själv vill, om det så är beroende av könsidentitet, politisk identitet, yrkesidentitet eller något helt annat. Den enda rimliga utvecklingen är att avskaffa juridiska kön. Om det krävs ett tredje juridiskt kön i väntan på detta, för att det tar för lång tid att helt könsneutralisera lagstiftningen, så må det vara hänt. Det bör dock inte vara ett förstahandsalternativ.

Vi måste släppa vårt behov av att ständigt klassificera människor och sätta etiketter på dem. Det måste vara upp till var och en att välja sina etiketter. Etiketter utan relevans bör aldrig klistras på av någon annan än personen själv. Som jag skrev i en krönika för Liberala ungdomsförbundet Storstockholms tidning för något år sedan: Jag vill inte vara en syltburk som man klistrar etiketter på!

Intressant?


I statistikens förlovade land måste alla vara definierade

Läser hos Catrine Norrgård, HBT-liberalers ordförande, om hennes kritik mot juridiska kön, en kritik jag delar. Hon hinner på samma gång med att kritisera kraven på att vara steriliserad och ogift för att få byta kön, igen kritik jag delar. Varför ska det vara så?

Att vi över huvud taget måste vara juridiskt definierade som endera könet ställer till många fler problem än de löser. De enda saker som idag berörs av juridiska kön är, vad jag förstår, följande:

  • personnumrets sista siffror
  • viss diskrimineringslagstiftning (som alltså utgår från juridisk och inte självupplevd könsidentitet)
  • Statistiska centralbyråns o så viktiga statistik…
  • positiv särbehandling och jämställdhetsplaner
  • föräldraledighetens uppdelning
  • könsbyten

I och med att vår äktenskapslagstiftning är könsneutral, precis som så mycket annan lagstiftning, finns det snart inga lagtekniska grunder kvar för att ha juridiskt definierade kön. Det har också gjort att grunden för kravet på att vara ogift för att få genomgå könskorrigering är borta. Den sista, men o så ”viktiga” grunden för det juridiska könet, är statistiken. Om det inte finns juridiskt definierade kön kan man tydligen inte avgöra om en arbetsplats, ett högskoleprogram eller annan verksamhet är ”jämställd”. Hur man själv definierar sig ska tydligen inte räknas. Transpersoner mtf tvingas ofta leva med att vissa kvinnoföreningar ser det som att de bara är män som bytt kön för att spionera på kvinnorörelsen. Det är inte du som är viktig, det är hur statistiken och juridiken behandlar dig som räknas.

Att som transperson genom sitt personnummer bli utpekad som varande just trans är väldigt utlämnande och förnedrande. Att man dessutom har haft svårt att ändra sitt namn innan könsbytet gått igenom rent juridiskt har inte heller hjälpt (detta har dock, tack och lov, börjat luckras upp genom domstolarnas nya syn på namn). Detta beror dock på att alltför mycket kretsar kring kön i dagens samhälle. Det första människor brukar fråga när de ser en baby, om de inte direkt på kläderna anser sig kunna gissa det, är om det är en pojke eller flicka. När föräldrar vägrar att berätta vilket kön deras barn har, skriks det om att sådana som de inte borde få skaffa barn och att barnet borde tas ifrån dem.

Sedan fortsätter det på samma sätt genom hela livet. Kön är alltid centralt, människor som inte beter sig som sitt kön ses på med oblida ögon, med förvåning och misstro. Vi har äntligen fått stora delar av samhället att förstå att kärlek inte är beroende av kön, men fortfarande är det allt för många som inte förstått denna enkla sanning. Fortfarande är det många som ändå förstått detta, men som t.ex. inte accepterar att män kan klä sig i annat än byxor, undantaget kilten förstås. Kön är grund för förlöjligande, stigmatisering och bortförklaringar.

Det ständiga kravet på statistik och juridisk definition cementerar dessa strukturer. Om staten kunde sluta att ständigt definiera människor, skulle diskriminering och avstånd på grundval av dessa definitioner snabbare försvinna. Många skulle säkert stanna kvar i mer eller mindre traditionella roller och definitioner, andra skulle kasta dem åt sidan och äntligen leva precis som de ville. Därför är det dags att staten drar sig ut ur människors underkläder och börjar pyssla med relevanta saker.

Intressant?

Första steget taget mot en ny namnlag

Jag har tidigare på bloggen kritiserat den svenska namnlagen. Nu är äntligen första steget taget mot en ny, modern lag. Läser hos Martin Andreasson att regeringen äntligen beslutat om en parlamentarisk utredning för att se över frågan. Det är inte en dag för tidigt. Många är de som kommit i kläm när namnlagens långa klåfingrar har lagt sig i deras namnval.

Frågan kan tyckas bagatellartad, men det finns två goda anledningar till att den inte är det.

För det första är det ett väldigt reellt problem för alla transpersoner. Turligt nog har lagen luckrats upp genom domstolsbeslut just beträffande namn som traditionellt tillhör det andra könet, men tidigare har namnlagens skrivning om att namn inte får ”väcka obehag” lett till att transpersoner vägrats ett officiellt namnbyte innan de juridiskt bytt kön. Detta om något har lett till obehag för dem när de kommer till banker eller andra ställen och måste visa legitimation som säger att de har ett namn som traditionellt förknippas med ett kön de inte själva identifierar sig med.

Den andra delen är principiell och symbolisk. Namnlagen med all dess klåfingrighet är ett väldigt tydligt exempel på den svenska statens kontrollbehov över alla sina medborgare. I Australien finns det en man som heter Z, varken mer eller mindre. I Sverige skulle det vara otänkbart, där bestämmer staten vad du får heta och även hur det ska stavas. Som symbolhandling för att visa att vi är på väg i en helt ny riktning i Sverige så vore ett mer eller mindre totalt avskaffande av namnlagen helt rätt. Tyvärr är det inget vi kan räkna med förstås, men att luckra upp den rejält vore en klar framgång även det.

Rasmus Jonlund, en annan duktig ung folkpartist, är ytterligare en som tidigare kritiserat namnlagen, i en artikel i SvD. Läs gärna där också.

Intressant?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 029 andra följare