Etikettarkiv: hushållsnära tjänster

Huvudkritiken står fast

Jag skrev häromdagen ett inlägg som svar till Johan Sjölander som undrade varför högern ”sparkar nedåt”. Nu har Sjölander svarat på kritiken från mig och även Johan Ingerö i ett nytt inlägg. Självklart måste jag svara igen, eftersom det verkar råda oklarheter vad jag menar. Vad Johan Ingerö menar får han förklara själv, men jag tror vi ligger någotsånär nära varandra i åsikter.

Johan Sjölander anser att grundpremissen i vår kritik är falsk och att hela vår argumentation därmed faller. Jag hävdar motsatsen. Enligt honom har vi

”…nämligen den huvudsakliga invändningen mot mitt resonemang att vänstern är mot att folk ska lyckas. Den jämlikhetstanke vi i vänstern omfattar går enligt detta resonemang ut på att trycka ner vissa människor så att alla hamnar på samma (låga) nivå. Och detta är som jag uppfattar det inte en randanmärkning, ett argument bland flera utan själva kärnan i kritiken mot den politiska vänstern. Om det står eller faller bör därför tillskrivas en avgörande betydelse för hela den egna argumentationen, ja hela den egna politiska identiteten.”

Nja. Vänstern kanske inte är uttalat emot att folk ska lyckas. Vänstern är däremot emot att folk ska lyckas så pass bra att det blir klara skillnader mellan dem som lyckats och dem som inte lyckats. Därför ska vi ha ett skattesystem som har som huvuduppgift inte att finansiera statens verksamhet, utan att utjämna skillnader/klyftor i samhället. I varje fall är det så argumentationen om skattesystemet låter från vänsterhåll. Jag anser att den premissen är helt felaktig. Klyftor och skillnader kan inte vara av ondo i sig. Om de som har det sämst har ett drägligt liv finns det ingen anledning att försöka utjämna klyftorna. Har de inte ett drägligt liv, ska man lyfta upp dem som har det sämst – inte per automatik trycka ner dem som har det bäst.

Johan Sjölander skrev sitt första inlägg med anledning av en bok av Helena Rivière, där hon enligt honom skriver att de som har det sämst ska få det ännu sämre. Jag berörde inte boken i mitt första inlägg, eftersom jag inte läst den och inte kan uttala mig om vad hon säger eller inte, men jag trodde att jag i alla fall var klar med att jag inte delar hennes syn. De som har det sämst ska kontinuerligt få det bättre – precis som det inte finns ett självändamål i att minska inkomstklyftor i ett samhälle, finns det inget självändamål i att förstärka dem. Ett liberalt samhälle ser alla individer och försöker maximera deras frihet, under ansvar. De individer som har det sämst ställt måste kunna räkna med samhällets hjälp för att ta sig ut och förbättra sin situation på olika sätt. Övriga individer ska inte få sin frihet begränsad mer än absolut nödvändigt för att garantera ett grundläggande skyddsnät för dem som har oturen att ha hamnat utanför. Skyddsnätet ska vara elastiskt, så det inte låter folk landa och stanna kvar utan istället gör vad det kan för att få dem att studsa upp igen. Socialbidrag, a-kassa och liknande är tillfälliga lösningar under tiden som en individ tar sig tillbaka till egenförsörjning. Sjukpensioner och vanliga pensioner är mer permanenta lösningar som däremot ska särbehandlas, vad gäller regleringar och ersättningsnivåer.

Sjölander tar USA som exempel på ett land som inte fungerar. Jag håller med om delar av kritiken. USA är inte heller ett liberalt land, det är ett konservativt land. Jag har många gånger tidigare, på bloggen och i andra sammanhang, konstaterat att liberalismens två huvudsakliga ideologiska fiender är socialismen (och anknutna ideologier) och konservatismen. Att identifiera problem i USA är därmed inte svårt för en liberal. Oftast handlar det om värderingsfrågor, men även trygghetssystemet lämnar en del att önska. En av dessa saker är kostnaderna för sjukvård, som höjs av den stora risken för alla medicinska utövare att bli stämda till skyhöga belopp. Vi ska vara väldigt glada att vi inte har ett sådant system i Sverige.

Sjölander för också fram att den sociala rörligheten är mindre i USA än i Sverige. Jag har inga siffror som belägger detta, men kan anta för argumentationens skull att det stämmer. Det beror dock inte, vill jag hävda, på att vi försöker minimera klyftor i inkomst utan på att vi har avgiftsfri utbildning och ett grundläggande trygghetssystem, vilket Sjölander också skriver. Dessa verksamheter förutsätter inte att man aktivt bekämpar inkomstklyftorna utan handlar om att man gör vad man kan för att skapa förutsättningar för människor att utvecklas – man beviljar dem frihet.

Vänsterns tankefel är att man därefter straffbeskattar dem som skaffar sig en utbildning, genom statlig inkomstskatt och värnskatt. Alla ska ha utbildning för att få bättre jobb, men det ska inte avspegla sig i lönekuvertet. Det är här jag protesterar.

Ytterligare en protest handlar om hushållsnära tjänster, och liknande insatser. Vänstern skriker högt om ”pigavdrag” och att det bara gynnar dem som har det bäst ställt. Samtidigt talar man sig varm om ROT-avdraget. Vad är skillnaden mellan dessa? För det första är det män, aktiva i Byggnads (ett LO-förbund) som har nytta av ROT-avdraget. RUT-avdraget, dvs skattelättnader för hushållsnära tjänster, gynnar kvinnor som stått utanför arbetsmarknaden länge och som inte har lika hög anslutning till facket. De tjänster de utför, städtjänster, utförs i de bättre ställda hushållen oavsett avdrag. I många fall svart, speciellt i de hushåll som inte har så hemskt mycket pengar. Genom avdraget kommer verksamheterna fram till den vita sektorn – vilket varit ett av motiven även till ROT-avdraget. Dessutom har fler människor råd med tjänsterna, vilket skapar fler jobb än tidigare.

Kvinnor (för det är ett kvinnodominerat yrke) som stått utanför arbetsmarknaden länge och som tvingats ta svarta jobb om de ens haft något, kommer tillbaka in och får en egen inkomst och försörjning. Att slippa bidragsberoendet är en stor vinst för dessa. Fler familjer har råd med tjänsterna, framför allt familjer som därmed får tid över för både barn och arbete utan att behöva ha en av föräldrarna (oftast en kvinna) på deltid för att hinna med allt som ska skötas. Detta är inte rika familjer, detta är vanliga individer som inte har några fantasilöner. Hur vänstern får detta till att vara ett system som bara gynnar rika begriper jag inte. Motståndet tvingar istället tillbaka människor, som haft det dåligt ställt, till ett bidragsberoende och sämre levnadsstandard. Dessutom täcks de ökade kostnaderna sannolikt mer än väl av minskade kostnader för socialbidrag, a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samt ökade skatteintäkter på arbetet.

Vänsterns problem är att de vill låta människor lyckas, men bara människor de själva anser har gjort sig förtjänta av det, bara på de sätt de själva sanktionerat (att städa för rika människor som inte förtjänat sin rikedom är inte ett av sätten) och att man bara får lyckas så länge man inte skaffar sig en speciellt mycket högre inkomst på att göra det. Följden blir att Sverige tappar många framstående forskare och entreprenörer, människor som annars hade kunnat skapa företag och därmed jobb, människor som hade kunnat höja välståndet för alla i Sverige, inte bara sig själva utan speciellt för dem som idag står utanför arbetsmarknaden. Missunsamheten driver driftiga människor ur landet och utarmar våra möjligheter att höja oss alla. Istället för att skapa förutsättningar för att alla individer ska kunna höja sin levnadsstandard, tror man att staten kan lösa alla problem och, i de mest extrema fallen, skapa välstånd utan att entreprenörer, rikstagande individer med kapital och människor med egna idéer ska blandas in alls.

Därför hävdar jag fortfarande att vänsteroppositionen faktiskt sparkar nedåt, även om de inte inser det själva. Jante är fortfarande förhärskande i Sverige och inom vänstern är den starkare än någonsin. Det är dags att bryta mönstren, för att vi alla ska kunna få det bättre. Istället för att titta avundsjukt på dem som har det bra, ska vi titta med en positiv attityd på vad som fattas dem som har det sämst och vad de bäst behöver. Ett av svaren är ”jobb”, ett annat ”framtidstro”. Inget av svaren är ”fler och högre bidrag”.

Mer om RUT-avdragen finns att läsa hos Rasmus Jonlund (2, 3, 45), Carina Boberg (2, 3), Seved Monke (2, 3, 4, 5), Mark Klamberg (2), Magnus Andersson, Björn Brändewall, Linnéa Darell, Runo, Johan Linander, Anna Lundberg (2), Mikael Wendt, Fredrik Westerlund, Hans Åberg, Kent Persson, Christer Sörliden (2), Sanna Rayman i SvD, Malin Siwe i DN, Anna Dahlberg i Expressen, Niklas Odelberg, Jesper Svensson, SvD:s ledarblogg.

Intressant?
Annonser

Vad driver vänstern att vilja sparka nedåt?

Läser hos Johan Sjölander (S) ett inlägg som delvis handlar om en bok av en moderat, Helena Riviére. Hans tes är att borgerligheten är avundsjuk:

”För en tid sedan skrev jag en reflektion här på bloggen om den borgerliga avundsjukan. Jag fick där den begåvade invändningen att det kanske var bättre att prata om ”missunsamhet” än om ”avundsjuka”. Men oavsett vad vi väljer att kalla den kan vi ändå konstatera att den finns där: den där viljan att på något sätt rikta ilskan neråt, irritationen över att de fattiga inte har de så dåligt som de borde ha det.”

Hans tes är att högern hela tiden vill ”sparka nedåt” och undrar varför. Något jag länge ifrågasatt är varför så många vänsterpolitiker vill sparka nedåt, att de inte unnar människor att klättra uppåt utan att de ska hållas tillbaka och hellre hållas på bidrag än att få jobb, om det är så att jobbet inte passar vänsterns ideal om vilka jobb som ska utföras. Genom att försöka hålla hushållsnära tjänster kvar i den svarta sektorn (samtidigt som den manligt dominerade motsvarigheten bland jobb stimuleras genom ROT-avdrag utan några vänsterprotester) sparkar man på dem som redan ligger. Kvinnor, ofta med låg utbildning, förnekas att kunna försörja sig utan att behöva göra det i den svarta sektorn, som dessutom gör att de inte har någon pensionsgrundande officiell inkomst att prata om och därmed kan se fram emot ett liv som fattigpensionärer.

De flesta som engagerar sig politiskt gör det för att de ser saker i världen som de vill rätta till. Några få undantag finns, där personer snarare vill göra karriär än att åstadkomma reell förändring, men de hamnar i princip uteslutande i något av de två stora partierna, S eller M. Vi andra ser på världen och ser saker vi vill rätta till, saker som håller människor tillbaka och gör att de inte får möjlighet att utvecklas till sin fulla potential.

En stor del av detta är i dagens Sverige, i min mening, den klassiska avundsjukan och missunsamheten eller Jante. Jante och jag är inte vänner och jag strävar alltid efter att krossa hennes (hans?) grepp över Sverige. Du ska visst tro att du är något! Du ska visst tro på dig själv och din förmåga! Be inte om ursäkt för dig, utan var den du är och gör det bästa du kan. Du har rätt att få ersättning för det, om det du gör bidrar till samhället på något sätt (samhället inkluderar näringsliv och ett antal miljoner individer, plus en massa annat; samhället är inte liktydigt med ”staten” eller ”kollektivet”). Alla kommer inte kunna prestera lika bra, för vi är alla individer. Så länge man klarar sig är det dock inget problem. Om man faktiskt inte kan klara sig själv, är det ett modernt liberalt samhälles skyldighet att hjälpa till. Det är dock alltid en sista utväg, speciellt eftersom de flesta människor faktiskt vill göra rätt för sig och inte vill leva på andras godhet, oavsett om det är genom välgörenhet eller genom statlig försorg.

Den stora missunsamheten finns dock i vänsterblocket. Istället för att unna utbildade människor som jobbar många fler timmar än den genomsnittlige medborgaren varje vecka en högre lön, vill vänsterblocket ta den ifrån dem så att ”klyftorna ska utjämnas”. Bara för att du är duktig på något ska du inte tro att det är värt något, nej du ska istället räta in dig i ledet och bara jobba för ”kollektivets bästa”. Klart att du med dina studieskulder och 60 timmars arbetsvecka inte har rätt att tjäna mer än tjejen som hoppade av gymnasiet och jobbar en vanlig heltid som bilmekaniker. Sånt skapar ju klyftor.

Vänsterblocket vägrar inse att så länge individer existerar och är olika, så kommer klyftor att uppstå. Istället för att försöka sätta ett skyddsnät i samhället och fånga upp dem som faller nedåt, vill vänstern sätta tak för hur högt människor kan nå. Genom att försöka hålla människor borta från jobb, för att de jobben bara ”tjänar de rika”, eller genom att hellre ha folk i bidrag än att hjälpa dem med rehabilitering (ibland för att det ser snyggare ut i statistiken), sparkar man på dem som redan har det nog svårt. Det finns många bortförklaringar från vänstern, men i praktiken är detta vad som händer.

Frågan är: varför?

Intressant?

Jobbfrågan viktigast i valet, men S vill inte skapa jobb?

Den rödgröna röran blir rörigare och rörigare för var dag som går. Nu råder det mer eller mindre öppen strid mellan de gröna, som inte vill ta bort subventioner för hushållsnära tjänster eftersom dessa skapar massor med nya jobb, och de röda som vill ta bort subventionen av olika anledningar, bland annat att det är ”dyra förslag, som ger så lite jobb” (citat Thomas Östros från Rapport).

Ola Möller skriver på sin blogg att Miljöpartiets Mikaela Valtersson ”inte precis [är] den som skriver med vänsterhanden när det gäller ekonomi och det är ganska beklämmande att vi ska samarbeta med den damen”. På något sätt slår han nog huvudet på spiken mycket mer än han inser.

Miljöpartiet är nämligen (numera) i grunden ett grönt liberalt parti. Många traditionella liberala väljare i storstäderna röstar på MP, väljare som tidigare ofta röstat på Folkpartiet liberalerna. När de svarar i opinionsundersökningarna, tar de dock inte hänsyn till samarbetspartners. Många som svarar MP i dessa undersökningar vill nämligen ha Maria Wetterstrand och till viss del Peter Eriksson – de vill däremot inte ha något med vare sig Lars Ohly eller för den delen de mer vänsterinriktade miljöpartisterna att göra. De sympatiserar mycket mer med Folkpartiet än med Vänsterpartiet, mer med Centern än med Socialdemokraterna. Vad de efterlyser är en grön, livsstilsliberal och avslappnad syn på livet. De vill inte ha konservatism, de vill inte ha statlig kontroll (utom vad gäller miljö, vilket ju inte heller är en helt tokig idé), de vill inte ha högre skatter – de vill att livet för alla i Sverige ska fortsätta utvecklas, men på ett hållbart sätt.

Att vi liberala partier har tappat dem beror mycket på att vi inte har haft en uttalad, trovärdig miljöpolitik (FP har mer att ge än kärnkraft, men det kommer aldrig fram) och att vi har övergivit ideal som personlig integritet. Vi tilltalar inte längre moderna, framtidsinriktade unga storstadsliberaler. När Maria Wetterstrand då säger precis vad de vill höra, tar de sina röster och går gröntut. De går dock inte vänster, vilket gör att de grönas hårdnackade samarbete med vänsteroppositionen blir problematisk. De nya gröna väljarna har helt enkelt inte speciellt mycket gemensamt med de röda värderingarna.

Antagligen kommer röran att hålla ihop fram till valet, men jag ska inte säga att det är 100% säkert. På sikt finns det dock bara två hållbara utvecklingar. Antingen lämnar de gröna samarbetet för att återigen bli en fri, liberal radikal, eller så får socialdemokraterna röra sig mer åt det gröna hållet och låta vänsterpartiet lämnas bakom. Det är nämligen väldigt tydligt att det är de gröna som är den starka, framtidsinriktade kraften i det rödgröna samarbetet. Vänsterpartiet är snarast historia och deras värderingar inget som tilltalar morgondagens väljare.

Intressant?