Etikettarkiv: blogg

Bloggen är varken gömd eller glömd

Några kanske har reagerat på att det inte postats så mycket på bloggen på ett tag. Förklaringen är att det händer väldigt mycket annat just nu. Dels är jag inblandad i att starta upp Liberaldemokraterna, dels ska jag se mig om efter nytt jobb efter att det visat sig att jag är rejält överkvalificerad för de arbetsuppgifterna som min nuvarande tjänst innebär. Det lämnar lite för lite tid åt bloggen när man samtidigt ska försöka sköta arbetet. Inom kort kommer jag att ta ut mina insamlade semesterdagar, flextid mm vilket innebär att jag kommer ha lite ledigt. Då är det bara parti, jobbsökande och skriva klart exjobbet som ligger på mina axlar, vilket bör innebära att jag återigen har tid för bloggen. Det betyder att du, kära läsare, snart kan uppröras över samma saker som jag, alternativt uppröras över mina åsikter. Oavsett vilket är du hjärtligt välkommen.


Centralstyrning, kampanjapparat och självständighet

Den som följer med i bloggosfären kan inte ha missat rabaldret i samband med att Erik Laakso lämnade det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots. Hans kritik gick ut på att nätverket inte innebar något mervärde för de bloggare som var medlemmar, såvida de inte gick med på att vara lojala partimegafoner, en hejaklack åt Mona Sahlin. Sedan dess har landets politiska bloggare flitigt debatterat partilojalitet kontra självständighet. Idag kom Seved Monke med det senaste inlägget i debatten.

Seved är, liksom jag, medlem av nätverket Liberala bloggare, ett nätverk av bloggare anknutna till Folkpartiet liberalerna och Liberala ungdomsförbundet. Han drar stora växlar just på styrningen av bloggnätverk och att Liberala bloggare inte är centralstyrt. Erik Laakso kommenterar det hela med att Seved har förstått lite fel när det gäller styrningen av Netroots och det håller jag med om. Jag har genom ett par bekanta insyn i hur nätverket fungerar och den centralstyrning som Seved Monke talar om finns egentligen inte. Kritiken från Laakso handlade om något annat, nämligen vilka som fick tillgång till material.

Allt detta må vara som det vill. Det intressanta att kommentera är istället hur Liberala bloggare fungerar. Laakso upplever att nätverket inte ger mervärde för medlemmarna. Det stämmer inte. Genom nätverkets maillista har vi möjlighet att utbyta tankar, få reda på vad andra skriver om och därmed få inspiration, samt ta del av fakta och goda argument från varandra och från partiföreträdare. All denna information skickas till alla i nätverket och inte bara till några utvalda.

Den utökade och tidigare information som skickas från partiet går inte i första hand ut till bloggare utan till personer med förtroendeuppdrag – jag fick till exempel förhandsinformation om utspel och annat så länge jag var andre vice ordförande i LUFs största distrikt men inte efter att jag lämnade det uppdraget. Partiet har därmed inte alls, vad jag förstår, lagt in bloggarna i sin strategi utan informerar snarare sina egna valda företrädare och har dessa sen en blogg så är det rena rama turen. Partiledningen är rädd att dela med sig av information och medieutrymme till partimedlemmar som inte har en egen politisk plattform. Det har jag och många andra kritiserat dem för länge. Samtidigt sker det ett internt påverkansarbete för att det ska bli ändring på detta – de strateger inom partiet som förstår sociala media gör vad de kan för att Partiet ska våga släppa sin kontroll över bloggarna och låta dem fungera i enlighet med de villkor som den sociala mediesfären dikterar.

Bloggnätverk kan ha flera olika funktioner men det som är centralt är att det ger mervärde för medlemmarna. Ett bloggnätverk som enbart går ut på att skapa bloggbävningar och se till att medlemmarna toppar Knuff kommer aldrig att bli framgångsrikt. Dessa nätverk skapar misstro bland omvärlden och ger inte sina medlemmar något egentligt värde. Bloggnätverk som istället är en öppen plattform för bloggare med liknande intressen och åsikter kommer däremot att bli vitala och aktiva. Dessa nätverk, som snarast uppmanar till debatt och utveckling av åsikter, kommer också att få omvärldens respekt.

Jag är en av de mer bångstyriga inom Liberala bloggare och jag skräder inte orden när jag kritiserar partiet. Trots det har jag en god relation till mina bloggkollegor och även till Niki Westerberg som arbetar med sociala medier inom partiet. Jag får ett gott utbyte av att vara med i bloggnätverket och jag har svårt att se att möjliga fördelar i högre grad skulle tilldelas bloggare som ovillkorligt hyllade Folkpartiet liberalerna, än bloggare som dristar sig att kritisera partiets ställningstaganden ibland. Vi är alla medlemmar i samma parti och så länge vi är det är det självklart att vi i grunden delar samma ideologi, även om vi ibland inte har samma åsikt i sakfrågor. Det är samma sak i alla partier och det sunda sättet att hantera det är att låta debatten leva öppet istället för att försöka kväsa den. Därför är Liberala bloggare lika bångstyriga, självständiga och spretiga som liberaler i allmänhet.

Intressant?

Om ett inlägg publiceras i bloggosfären, är det då någon som bryr sig?

Bloggosfären är på många sätt en egen värld. I många fall är skribenter och läsare samma personer, det är få bloggar utanför modesfären som lyckas nå en masspublik. Politiska bloggar är definitivt inte ett undantag, snarast tvärt om. De når framför allt de redan invigda eller intresserade som politiker, opinionsbildare och journalister. Det är därför inte underligt att Sanna Rayman tycker att det råder lågkonjunktur i bloggosfären – de flesta bloggar hon läser når antagligen inte mer än några hundra läsare om dagen. Vad som ändå gör att hon har fel illustreras av att SvD i nästa andetag basunerar ut att de mindre partierna som idag står utanför riksdagen dominerar i bloggosfären och övriga sociala medier. Varför är det så viktigt, om de sociala medierna nu är så platta och slätstrukna, om de politiska bloggarna sällan når ut till någon större krets?

Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla svaret är att det går att påverka opinionen genom bloggosfären, när tillräckligt många bloggare gör gemensam sak. Uppmärksamheten runt FRA är ett av exemplen. Då handlar det om en kombination av att många bloggare tillsammans når många utomstående och att de traditionella medierna uppmärksammar större strömningar inom bloggosfären, något som ökar genomslaget för åsikterna och för ut dem även till dem som aldrig läser en blogg. Tidningarna dömer gärna ut bloggarna som irrelevanta och utan någon större påverkan, men vågar samtidigt inte ignorera större åsiktsyttringar bland dem. Dessutom händer det förhållandevis ofta att en ensam bloggare är först med att sätta ihop fakta och statistik som journalisterna kan upptäcka och bygga nyheter på. Vad allt detta visar på är att bloggarna är en kraft att räkna med, trots att de flesta inte av sig själva når en miljonpublik. Genom en symbios mellan traditionella media och de nya går det faktiskt att påverka samhället i ganska stor utsträckning. Dessutom pratar människor med varandra om sådant de har läst på bloggar, en spridningsmetod som inte går att mäta med några statistikprogram på nätet men som påverkar hur människor tycker och tänker.

Sanna Rayman har samtidigt en viktig poäng. Det handlar om det slätstrukna. Visst finns det många relevanta invändningar mot att bloggosfären skulle vara slätstruken och många bloggare vill också tro att de inte är så slätstrukna som Rayman hävdar. Tyvärr har hon till viss del rätt. Det är nämligen så att de politiska partierna inte gärna uppmuntrar bloggare som inte predikar den rätta läran. De sociala medierna handlar om ett samtal mellan människor, ett samtal som partierna ofta försöker kontrollera genom att ge vissa bloggare fördelar samtidigt som information undanhålls från andra. Det är inte konstigt att Erik Laakso tröttnat, även om andra jag pratat med inom Netroots inte tycker att situationen är fullt så allvarlig. Samma tendenser finns för övrigt på andra håll, där partierna försöker tona ner avvikande åsikter genom att bara tillåta sina officiella kandidater att finnas med på de egna blogglistorna.

Det finns inget ”organiserat massbloggande inom Alliansen” skriver Kent Persson på sin blogg. Han har på sätt och vis rätt. Däremot finns det ett gäng alliansbloggare på Alliansen.se som man enkelt kan följa och länka till. Inom Folkpartiet liberalerna finns en maillista för liberala bloggare, inte för att skapa några bloggbävningar men för att dela med sig av de inlägg som skrivits och kanske inspirera andra med ämnen. Hur det ser ut i de andra partierna vet jag inte, men jag har svårt att tänka mig att det inte finns några kontakter mellan de aktiva bloggarna. Visst, det är inget organiserat massbloggande, men det är ändå initiativ som inte är helt olika Netroots. Det handlar om att prata med varandra, inspirera, underlätta länkande och så vidare.

Problemet är när det hela går över styr. Inom Netroots har jag noterat bloggare som skriver tre rader egen text och sedan använder sina inlägg till att länka till andra socialdemokratiska bloggare, utan att de länkade inläggen har något med vare sig bloggarens inlägg eller med varandra att göra. Det enda syftet är att ge varandras bloggar fler poäng på olika bloggportaler, en strategi som fungerar kortsiktigt men som i det långa loppet snarare skadar förtroendet och kan orsaka blockeringar eller nedflyttningar på blogglistor. Än så länge har jag inte sett några större tendenser till detta inom Alliansen, men faran lurar alltid.

Åter till småpartierna. Är deras dominans verkligen så stor som SvD vill göra gällande? Nja. Sverigedemokraterna uppnår sin storhet just genom den teknik som beskrivs ovan: innehållslöst länkande och pingbacks, kommentarer på bloggar och YouTube-klipp. Det gör att de uppvärderas av många bloggportaler, men deras påverkan utanför sina egna kretsar är väldigt begränsat. Mestadels får de svar och länkar från andra bloggar som synar deras bluff. Piratpartiet är däremot stora, mestadels för att deras medlemmar i hög grad är den typen som skriver och läser bloggar. De som skriver om integritet och upphovsrätt – vilket många piratpartister gör – når också ut till fler på internet, eftersom dessa frågor är viktiga för de mer aktiva nätmedborgarna.

Bloggandet är här för att stanna och det kan påverka samhället. Många inom bloggosfären överskattar bloggens makt, det är sant, men minst lika många inom den traditionella journalistiken underskattar den. Sanningen ligger någonstans däremellan och den som både ser bloggens potential och begränsningar kan faktiskt komma väldigt långt. Det ska bli intressant att se hur stor betydelse de sociala medierna får i höstens val. Fortfarande är det få etablerade politiker som använder sig av dem och de som gör det använder dem snarast som megafon än som ett verktyg för dialog. Om det faktumet ändras, kanske genom att fler bloggande kandidater tar sig in i riksdag och andra församlingar, kommer vi ta de första stegen in i en ny era. Då är det bara en tidsfråga innan slätstrukenheten försvinner och Sanna Rayman åter kan tycka att de svenska bloggarna är intressanta.


Nya medier främjar demokratin!

Efter diskussionerna om Carl Bildts bloggande kunde man ha trott att diskussionen om politikers direktkanaler till medborgarna hade lagt sig.

Ingalunda.

Efter att Madeleine Sjöstedt på sin blogg presenterat nyheten om att det inte blir någon tillbyggnad till Stockholms Stadsbibliotek, har det blåst upp till orkan i ankdammen. Roger Mogert (S) är ”chockad och bestört” över att det presenterats på hennes blogg innan det hunnit bli ett enhälligt beslut i fullmäktige om det. I det fallet är det den vanliga politiska avundsjukan över att ett annat parti får uppmärksamhet förstås. Dessutom är det inte speciellt politiskt kontroversiellt att stoppa bygget; det inser man rätt snabbt när man läser medierapporteringen.

Journalisterna är värre ute i sina kommentarer.

Fortsätt läs