Kommer personintrigerna ta död på eftervalsdebatten?


För andra riksdagsvalet i rad aviserar socialdemokraternas partiledare sin avgång efter ett nederlag. Frågan är om partiet kan se bortom personfrågan denna gång och ompröva sin politik, eller om personen ännu en gång ensam får klä hundhuvud för nederlaget och därmed bädda för ytterligare en valförlust.

Göran PerssonRedan när det stod klart att socialdemokraterna förlorat regeringsmakten år 2006 aviserade Göran Persson, dåvarande partiledare, sin avgång. Samtidigt började det diskuteras vad förlusten berodde på och när Mona Sahlin valdes till ny partiledare var det på ett förnyelsemandat. Så hette det i alla fall till en början. Inom kort låg nämligen alliansen under i opinionsundersökningarna och inom socialdemokratin tog alla för givet att valförlusten berodde på att väljarna var trötta på Göran Persson. Förnyelsen kom inte bara av sig utan stannade abrupt. Mona Sahlins mandat blev skadeskjutet och därmed också hennes ledarskap.

Snabbspola till valrörelsen 2010. På vägen dit har Mona Sahlin tvingats acceptera att ingå ett formellt samarbete inte bara med MP, som hon själv önskat, utan även med V, vilket alla utom vänsterfalangen i partiet inser är en katastrofal idé. Efter att skuggbudgeten presenteras faller socialdemokraternas stöd obönhörligen i opinionen och på valnatten blir resultatet bara drygt 30 procent – det sämsta resultatet sedan första världskriget. Återigen börjar processen att analysera valresultatet, den här gången med en regelrätt kriskommission. För omvärlden ser det ut som att socialdemokraterna lärt sig sin läxa.

Mona SahlinI november är det dock slut med detta. Mona Sahlin meddelar att hon avgår som partiledare och socialdemokraternas förnyelse kommer av sig än en gång. Partiet får istället ägna de kommande månaderna till att vaska fram en ny ledare – en ledare som måste vända partiet i opinionen, ena de olika falangerna och föra partiet in i framtiden. Men också en ledare som för tillfället inte finns. Ingen inom socialdemokratin anses naturlig att ta över, möjligen undantaget den enda person som definitivt säger nej; Margot Wallström.

I samband med detta avslöjas att åtminstone en av socialdemokraternas krisgrupper inte haft ett enda möte. Gruppen leds av Morgan Johansson, en av de mest högljudda inom vänsterfalangen. Han tycks redan ha bestämt sig för att det är personen Mona Sahlin, en tydlig högerprofil inom partiet, som är skyldig till valförlusten. Precis samma sak som skedde efter valet 2006 med andra ord.

Socialdemokratin står inför en av sina värsta kriser någonsin. Det är dock inte unikt för Sverige, utan i hela Europa tappar de socialdemokratiska partierna mark. Problemet är att de svenska socialdemokraterna skyller på personer istället för politiken. Risken med att fokusera på personfrågan är att förnyelsen än en gång kommer av sig, trots att det är den politiska inriktningen som varit den främsta orsaken till väljartappet. Mona Sahlins egna förslag, som att gå i koalition med bara MP och lämna V utanför, var egentligen väl genomtänkta och hade stora chanser att lyckas. Socialdemokraternas stora problem har inte varit partiledaren utan vänsterfalangens dogmatism. Om förlusten än en gång hänskjuts till en personfråga, är det alltså ingen högoddsare att socialdemokratins kollaps fortsätter även i valen 2014.

Vad socialdemokratin behöver för att vända trenden är egentligen inte svårt att definiera, bara svårt att hitta. De behöver nämligen en ledare som är stark nog att inte bli överkörd av falangerna, speciellt inte vänsterfalangen, men som samtidigt inte uppfattas som bufflig och då speciellt inte utåt mot väljarna. Denna person måste ha ett tydligt förändringsmandat – som inte dras tillbaka på grund av några tillfälliga opinionsundersökningar – för att styra in den socialdemokratiska politiken i det tjugoförsta århundradet. Tyvärr har partiet redan börjat slitas sönder av falangstrider, vilket innebär att nästa ledare istället kommer att tvingas att ena partiet och gjuta olja på vågorna. Det är inte ett recept för framgång i nästa val, men en nödvändighet om partiet inte ska slitas mitt itu.

Å andra sidan kanske en delning vore det mest sunda för såväl partiet som för Sverige. Istället för en maktapparat skulle vi i så fall få ett vänster-mittenparti och ett vänsterparti med en mer verklighetsnära syn på världen än V. Partiet skulle aldrig mer regera i ensamt majestät, men det skulle bli lättare att ägna sig åt politik istället för maktintriger. Det kan låta skrämmande för en socialdemokrat som sedan barnsben groomats i Rörelsen till att bli en intrigerande maktspelare, men det borde faktiskt vara det naturliga sättet att bedriva politik.

Intressant?

Om Per Pettersson

Liberal debattör, medietekniker och kommunikatör. Aktiv i Liberaldemokraterna och Ung Liberal. Sociala medier-expert. Visa alla inlägg av Per Pettersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: