Multikulturalism – mer, mindre eller meta?


Angela Merkel kritiserade nyligen multikulturalismen, vilket fått antirasister att bli upprörda och främlingsfientliga krafter att känna sig bekräftade. I Sverige har vi numera Sverigedemokraterna, tydliga förespråkare för monokulturalism, i riksdagen. Frågan är om ”multikulti” har blivit så förlegat som vissa tycks tro.

Multikulturalismen har blivit en käpphäst för många inom politiken. De enda som ifrågasatt den har varit främlingsfientliga krafter, utifrån perspektivet att den varit ett hot mot den monokultur som de ansett har funnits inom ett land eller i vissa fall en specifik region.

Så inte längre.

Nyligen kritiserade Angela Merkel multikulturalismen i dess nuvarande form. För inte så länge sedan skrev Sofia Nerbrand om hur det är ett problem att förespråkarna för öppnare gränser helt okritiskt har hyllat mångkulturen, trots att det finns många problem. Dessutom har mångkulturen på många sätt blivit ett levande väsen i sig själv, ett ändamål där individerna som står för de mångfacetterade kulturyttringarna helt glöms bort. Någonstans har det plötsligt öppnats portar för kritik av den heliga kon och antagligen kommer de främlingsfientliga krafterna att glatt gnugga händerna i inledningsskedet.

Som tur är kommer deras lyckliga skratt antagligen att fastna i vrångstrupen inom kort.

Kritiken mot mångkulturen är nämligen sund och handlar inte om att stänga länder och stoppa invandring. Istället handlar det om att äntligen se kritiskt på de problem, vissa av dem skapade av multikulturalismen men ännu oftare av samhällets räddhågsna strävan efter mångkultur och de förtäckta protesterna mot den utvecklingen. I ett samhälle där det är tabu att kritisera öppet, kommer de dolda protesterna göra att glastak och -väggar byggs upp på de mest förskräckliga sätt, både för att det är det enda sättet att göra motstånd men också för att fördomar frodas när de aldrig kan ventileras och trasas sönder i en öppen, konstruktiv debatt.

För att ta ett exempel i högen: det finns gott om driftiga entreprenörer med invandrarbakgrund. Inte sällan har de idéer om att starta verksamheter där målgruppen är landsmän eller andra människor med liknande kulturell bakgrund. Om de lyckas, skulle de innebära en tillgång till samhället istället för den ekonomiska belastning de blir när deras talang slösas bort i arbetsmarknadsåtgärder eller andra bidragslösningar. Tyvärr är det på många håll helt omöjligt att få igång verksamheten. Varför? De får inte tag på lokaler att bedriva den i, trots att det står tomma lokaler tillgängliga överallt! Problemet är att fastighetsägarna, inte sällan de allmännyttiga bolagen, inte har tilltro till deras förmåga att betala hyran eller för den delen deras ärliga avsikter. Därmed står de utan hyreskontrakt, trots att de har frikostiga lånelöften från de banker som, efter finanskrisen, blivit allt mer restriktiva med lån. Den attityden från fastighetsbolagen är en produkt delvis av att vi i praktiken har ett förbud mot att kritisera det mångkulturella samhället, men också av just detta beteendet – om ”de där invandrarna” upplevs som ett problem, som människor som bara lever på bidrag, kommer de heller inte att få en chans att bevisa motsatsen. Ännu en ond spiral har tagit form.

I andra länder tas entreprenörsandan till vara på andra sätt och monokulturella områden ses inte som ett problem. På många håll i världen finns Chinatowns, Litte India och andra lands- eller kulturbetingade områden med en stark majoritet av en viss befolkningsgrupp – områden som surrar av liv och som har en tilltro till det omgivande samhället. I dessa smältdeglar möts olika kulturer och många människor födda inom landets gränser kommer till dessa områden för att konsumera, allt från prylar och inredning till mat och kryddor. Genom att ekonomin klarar sig utan bidrag från det offentliga samhället, ökar framtidstron bland människorna i dessa områden och även om det finns kulturella regler för hur man beter sig, finns det en bred acceptans för att följa de lagar och regler som gäller för det land man bor i. I våra utanförskapsområden skapas istället en misstro mot det omgivande samhället och framtidstron förstörs av att ungdomar ser sina föräldrar vara beroende av statlig välvillighet år efter år. Respekten för demokratin försvinner, valdeltagandet faller och andra auktoriteter än rättsväsendet tar över.

I det läget kliver rädslan för att kritisera mångkulturen in och de som ser risk för alternativa lagar beskylls för att vara rasister eller islamofober (eftersom det ofta handlar om rädsla för sharialagar, en rädsla som förvisso är överdriven). Sanningen är att det finns stora problem med dessa alternativa auktoritetsstrukturer och även om de inte ska skyllas på en viss religion eller kultur, så finns de där och måste bekämpas om inte sprickorna i samhället ska vidgas. De alternativa auktoritetsstrukturerna är också nästan alltid odemokratiska och strängt hierarkiska på sätt som påminner om olika former av diktaturer. I ett samhälle där demokratin och delaktigheten är viktiga grundpelare måste denna typ av strukturer bekämpas. Det är skapade kulturer som alltför ofta skyddas av vurmen för det mångkulturella, men som egentligen har ytterst lite gemensamt med någon kultur och mer med vissa individers makt- och kontrollhunger.

Kritiken som börjar höras är mindre ett uttryck för att mångkultur är dåligt och mer ett uttryck för att det varit omöjligt att kritisera något som kunnat antas ha det minsta med mångkultur att göra. Vad som börjar höras är sund skepsis mot hur samhället har utvecklats och den passiva acceptansen av allt mer oacceptabla parallellstrukturer i samhället. Om vi ska kunna sträva efter en värld där alla människor fritt kan röra sig över alla gränser, måste vi också tillåta kritik och debatt om värderingar. Utan en fri diskussion kommer det aldrig att gå att slå hål på fördomar – istället kommer det att byggas allt fler osynliga murar mellan olika kulturer och människor. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen beror bland annat på övriga partiers försök att tiga ihjäl dem, men också på oviljan att diskutera att det varit tabu att diskutera multikulturalismen över huvud taget.

Det mångkulturella samhället är här för att stanna – subkulturerna blir allt fler redan inom de mer västerländska popkulturella ramarna och ju mer människor rör sig över gränserna, desto mer blandas kulturer och ger upphov till helt nya kulturyttringar. Den utvecklingen är spännande och innebär stor potential för samhällsutvecklingen. Genom levande debatt och utbyte kommer samhället att utvecklas i positiv riktning. Då måste det dock vara möjligt att ifrågasätta och kritisera, annars blir debatten ensidig och alla som är oroliga för att säga något fel kommer att dra sig för att ge sig in i debatten. Det är inte vägen framåt. Ska vi ta oss bort från klyftor och misstro måste vi börja släppa diskussionen fri, för det är bara genom att utsätta sina fördomar för kritisk granskning och att låta dem möta verkligheten som de går att slå hål på. Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter kan inte tigas ihjäl, de kan bara bemötas genom debatt. Det är dags att sluta vara på defensiven och erkänna de fel som begåtts, öppet och villigt, för att sedan konstruera lösningar. Det är bara så det går att övertyga skeptikerna om att det inte är de allt öppnare gränserna det är fel på, utan att felet ligger i samhällets mottagande och fördomar, men också i att kulturella uttryck som går emot grundläggande mänskliga rättigheter alltför ofta har accepterats i mångkulturens namn.

Debatten om multikulturalismen är därför inte en debatt om mer eller mindre, det är en metadebatt om var vi hamnat fel i den tidigare debatten och hur vi ska kunna komma till rätta med det problemet. Förhoppningsvis kommer allt fler att landa i att det inte handlar om att kritisera eller motarbeta hela kulturer utan enbart att ifrågasätta de saker som innebär brott mot de negativa rättigheterna. Då kan vi sluta debattera exempelvis slöjor på allmän plats och istället diskutera det fria valet att bära slöja eller att slippa, ett val som ska göras av slöjbäraren och ingen annan. Ingen religion, hudfärg eller kultur är i sig ett problem. Däremot finns det rötägg av alla färger och det finns enskilda traditioner som är förtryckande. Dessa går att rensa ut utan att rasera och utplåna hela kulturer. Det är dags att bejaka mångkulturen en gång för alla och sluta fokusera på den – istället är det dags att börja prata grundläggande mänskliga rättigheter och hur varje människas frihet kan maximeras. Då kan enskilda företeelser kritiseras utan att hela grupper misstänkliggörs och då kan den ömsesidiga respekten mellan olika kulturer byggas på stadig grund. Öppenhet är, som så ofta, den bästa medicinen.

Intressant?

Om Per Pettersson

Liberal debattör, medietekniker och kommunikatör. Aktiv i Liberaldemokraterna och Ung Liberal. Sociala medier-expert. Visa alla inlägg av Per Pettersson

One response to “Multikulturalism – mer, mindre eller meta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: