Tänkande individer eller viljelösa partislavar?


Staffan Danielsson kritiserar i SvD riksdagsledamöter och -kandidater som vågar ha egna åsikter innan valet, åsikter som kanske inte stämmer överens med vad den heliga Alliansen kan tänkas tycka efter valet. Som exempel använder han det väljarkontrakt som liberalerna Camilla Lindberg och Mathias Sundin skrivit ihop beträffande datalagringsdirektivet. Mathias Sundin bemöter för övrigt Danielsson i NT, tyvärr inte online.

Staffan Danielsson skriver i sin artikel att ledamöter som inte följer partilinjen hotar att fälla alliansen. Han tycker förvisso att man i undantagsfall ska kunna rösta emot sin partilinje, men samtidigt skriver han att det är livsfarligt för ledamöter att teckna väljarkontrakt. Jag vet inte hur han får ihop detta. Det ska vara ok att rösta emot partilinjen i vissa lägen, men man ska aldrig berätta i förväg för väljarna att man har den åsikten och kommer att rösta för den? Vem är det man ska vara lojal mot, de medborgare som valt dig eller de partiledningar (i koalitionsregeringar är det ofta inte ens din egen) som förhandlar fram lösningar för att alltid vinna varenda omröstning i riksdagen?

Danielssons stora misstag är att han förutsätter att en regering som förlorar en omröstning i riksdagen med nödvändighet faller efter detta. Det är en premiss som jag inte förstår över huvud taget. Det finns många exempel på regeringar som förlorar omröstningar men fortsätter sitt arbete. Så länge det inte är ett misstroendevotum så är det inga problem. En regering som förlorar en omröstning har helt enkelt inte lyssnat på de partier som ingår i samarbetet eller på något annat sätt inte sett till att ha stöd för sin politik. Då gäller det att gå vidare och dra lärdomar av det. Jag har svårt att se att en riksdagsledamot från ett alliansparti som röstar emot regeringen t.ex. vad gäller datalagringsdirektivet också skulle fälla regeringen i ett misstroendevotum. Det kommer inte att hända.

Jag är för ett ökat inslag av personval och vill ge total makt till väljarna över vilka individer som röstas fram. Jag har tidigare lyft fram Finlands valsystem som ett föredöme, ett system där väljarna helt avgör vilka det är som kommer att sitta i de folkvalda församlingarna. Det innebär också att vi får ett ökat inslag av tänkande individer som själva tar ställning och ger egna vallöften utöver de som är gemensamma för den partisammanslutning i vilken de ingår. Det skapar möjligheter för väljarna att själva ta ställning för åt vilket håll de vill att politiken drivs, istället för att de ska tvingas ta omvägen att gå med i ett parti, arbeta sig upp till en position där de får chansen att vara ombud på en partikongress och därigenom rösta för sin övertygelse. Det är inte en väg alla har möjlighet att gå, oavsett hur starkt de känner för en viss fråga. Då är det bättre att ge alla väljare en möjlighet att istället rösta på den individ som de känner bäst företräder deras åsikt inom den partisammanslutning de känner störst samhörighet med.

Så kallade ”frifräsare” accepteras inte i oppositionen, skriver Danielsson (och ekas av Tokmoderaten). Det ska också vara ett argument för att spela på deras villkor. Uttalandet handlar dock till största delen om Socialdemokraterna, ett parti som också motsätter sig personval eftersom man hellre passar ihop en riksdagsgrupp efter vilka partiet och facket helst vill se på dessa platser. Vilka väljarna faktiskt tycker har bra åsikter är oviktigt, så länge det finns några lagom kända personer som man kan använda som affischnamn. Det är total avsaknad av respekt för demokratin i min mening. Att i då spela spelet på deras villkor, som Danielsson och Tokmoderaten anser nödvändigt, är att vika sig för åsikter och metoder som man egentligen motsätter sig, något som är förkastligt. Om anledningen är enklare, att man faktiskt delar synen på hur partierna och deras företrädare ska fungera, är det likaledes förkastligt i mina ögon.

Partierna är inte sammanslutningar av viljelösa zombies som alltid tycker likadant som partiet. Tyvärr verkar dagens partiledningar prioritera hundraprocentig stabilitet och förutsägbarhet framför att faktiskt förankra sin politik. Den imaginära regeringsdugligheten, som bygger på att alltid vinna varje omröstning till varje pris, prioriteras över att bedriva en duglig politik. Det gäller såväl Alliansen som de rödgröna. Om det är den väg man vill gå, borde vi genomgå ett paradigmskifte i svensk politik: istället för att välja riksdagsledamöter från aktivistskaran, borde riksdagsledamöter och andra som ska rösta i enlighet med partilinjen istället vara anställda tjänstemän, i kontrakt förbundna att följa partiviljan. Sen kan de aktivistiska partimedlemmarna istället bedriva internt opinionsarbete och försöka påverka den officiella partilinjen, eftersom det är det enda som spelar någon roll. Det finns ingen anledning att ha dessa personer i riksdag eller i andra folkvalda församlingar, om de ändå bara är där för att rösta enligt partilinjen.

I praktiken kan man till och med låta varje parti ha en röstande företrädare och sen vikta deras röst efter valresultatet. Alla frågor är ju ändå avgjorda innan de röstas om, genom beslut på representantskap, kongresser och liknande. Varför ha en massa högavlönade riksdagsledamöter i olika utskott när frågorna kan utredas av tjänstemän och sen röstas igenom av partiledarna på en förmiddag i enlighet med deras respektive partiers interna beslut eller överenskommelser?

En levande politik förutsätter att vi har tänkande individer som företräder oss. I det begreppet ingår att själv kunna ta ställning och resonera om frågorna. Det kommer att resultera i att partilinjerna inte alltid kommer att vara de allenarådande och allsmäktiga dokument som de hittills fått vara. Det är sunt och kommer att vitalisera demokratin. Om partierna istället väljer vägen med viljelösa partislavar kommer politikerföraktet och ointresset för politiken istället att växa. Det är en utveckling jag bävar för och som jag absolut motsätter mig. Partier som kräver ovillkorlig lydnad och en avskaffad åsiktsfrihet av sina medlemmar (eller för den delen anställda) kommer aldrig att bli en levande kraft. Jag hoppas att Folkpartiet liberalerna, som jag själv är medlem i, aldrig kommer att bli ett sånt parti. Om det händer kommer jag lämna partiet med omedelbar verkan.

Läs också Johan Westerholm och Kent Persson.

Uppdatering: Mathias Sundin skriver på Brännpunkt om frågan, med ungefär samma argument som jag använder.

Intressant?
Advertisements

Om Per Pettersson

Liberal debattör, medietekniker och kommunikatör. Aktiv i Liberaldemokraterna och Ung Liberal. Sociala medier-expert. Visa alla inlägg av Per Pettersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: