Liberala tankar om en upphovsrätt 2.0


Upphovsrätten är ordet på allas läppar för tillfället. Rättegången mot grundarna av The Pirate Bay har aktualiserat ämnet på ett sätt som saknar motstycke. Lägg därtill den så kallade IPRED-lagen som ska underlätta för upphovsrättsorganisationer att jaga fildelare och ACTA som ska låta tulltjänstemän söka igenom elektroniska lagringsmedia på jakt efter upphovsrättsskyddat material, så förstår var och en att det är dags att på allvar diskutera upphovsrättens utformning.

Jag har diskuterat upphovsrätten på olika sätt i flera år, ända sedan jag började plugga medieteknik på KTH för sex och ett halvt år sedan. Detta blogginlägg, som kommer att bli ganska långt, är ägnat åt att försöka presentera det jag har kommit fram till.

Del 1 – filosofisk grund

För liberaler är äganderätten central. Många härleder alla andra rättigheter utifrån denna grundläggande men komplicerade, rättighet. Grundtanken är att varje individ har rätt till frukten av det arbete denne utför med sin kropp. Denna rätt innebär att man också har rätt att bestämma över hur frukten av arbetet används, i praktiken betyder det ofta att individen har rätt att få betalt för varor och tjänster denne producerar. Ur detta härleds också upphovsrätten.

Det som är filosofiskt intressant är att definiera just hur stor ersättning en person kan kräva. Den fria marknaden bygger som bekant på tillgång och efterfrågan. Ingen kommer kunna sälja varor eller tjänster till ett pris som ligger över det som köparen är villig att betala. Marknaden för upphovsrättsskyddade verk karaktäriseras av att det finns ett stort utbud och därmed måste man vara exceptionell för att alls kunna tjäna pengar på sina verk. Många konstnärer och artister kan inte heller leva på sitt skapande utan behöver andra jobb eller bidrag i olika former.

Jag vill hävda att den viktiga principen i äganderätten är just rätten att bestämma över frukterna av sitt eget arbete. Självklart ska man ha ersättning när det är möjligt men än viktigare är rätten att ingen annan, utan individens godkännande, ska kunna få ersättning för det arbete som en annan individ utfört.

Här tror jag nyckeln ligger till en ”Upphovsrätt 2.0”. Utvecklingen vi ser idag går mot att olika individer delar med sig av material som de tycker om. Mycket av det som delas på internet är inte heller upphovsrättsskyddat men en del saker är det. Mycket av det material som ändå är skyddat måste dock anses vara av den karaktären att upphovsrättsinnehavaren ändå aldrig kunnat tjäna pengar på dem (ta exemplet som dykt upp nyligen i media, där en film på YouTube med ett dansande barn gjort att mamman blivit stämd eftersom man hör en pop-låt i bakgrunden). Material av den typen borde inte ens med dagens upphovsrätt kunna anses bryta mot denna. Att det ändå är möjligt visar bara på det orimliga med dagens system.

Vi måste dock ta detta ett steg längre. Att dela med sig av verk, helt utan att själv profitera på det, borde vara tillåtet även när verket i sig är det huvudsakliga innehållet. Vi har redan idag möjlighet att göra detta genom kassettband, videoband och liknande. Där har musik- och filmindustrin gått med på kopiering och spridning för privat bruk, även om man till en början gjorde motstånd. I konsekvensens namn borde alltså spridning även genom andra medier vara tillåten.

Detta är dock utvikningar från den viktigaste principen, som innebär att ingen utom upphovsmannen eller de som denne individ har givit sin tillåtelse, ska kunna profitera eller på annat sätt kommersiellt använda ett verk. Vad jag menar här är till exempel att försäljning av piratkopierade DVD:er och liknande ska vara förbjudet, att användning av verk i reklamsyfte enbart ska ske med upphovsrättsinnehavarens tillstånd och att försäljning av elektroniska kopior av verk enbart ska få ske från legitima webbtjänster som exempelvis iTunes store.

Detta är vad jag anser vara det centrala i äganderätten.

Del 2 – tidsbegränsningar

Förutom de rent filosofiska argumenten för en uppdaterad upphovsrätt, finns det några praktiska argument vad gäller hur länge ett verk är skyddat av upphovsrätten. Gällande lagstiftning (i Sverige, variationer kan förekomma) gör gällande att verk är skyddade i 70 år efter upphovsmannens död. En specifik inspelning, ett fotografi eller liknande skyddas i 50 år efter att verket offentliggjorts. Det är viss skillnad på idéinnehållet och den ”fysiska” framställningen, men jag tänker inte gå in på detta i detalj nu.

Det viktiga här tycker jag är den orimligt långa tiden som verk är skyddade. Jag förstår givetvis syftet med att ha ett skydd för specifika inspelningar under en rimligt lång tid. Tanken är att skydda upphovsmannens rättighet till ersättning för kommersiella användningar (så som jag beskrivit i del 1 av detta blogginlägg). Vad jag däremot inte förstår är varför man ska ha ett skydd 70 år efter sin död – ett skydd som vissa organisationer (med Disney i spetsen) försöker förlänga ytterligare. Tanken med skyddet är ju att skydda upphovsmannen men varför vill man göra det nästan ett århundrade efter att personen har gått bort?

Jag förstår att man vill ha ett skydd för verk även efter upphovsmannens död i de fall upphovsmannen gått bort väldigt tätt inpå, eller ibland till och med innan, uruppförandet. Däremot är det orimligt att barnbarn eller, som är ännu vanligare, stora företag ska kunna tjäna pengar på detta sätt. Jag har därför ett enkelt förslag på förändring.

Förkorta tiden för upphovsrätten till 10 år efter upphovsmannens död – med undantag för verk som skapats kort före individens bortgång, i vilka fall verket ska skyddas så länge som skyddet för den enskilda inspelningen eller liknande gäller.

Detta ger ett fullgott skydd för upphovsmännen och deras efterlevande, alltså de individer som upphovsrättslagstiftningen ska skydda.

Denna förkortning av upphovsrätten, tillsammans med en förändrad syn på äganderättens implikationer för upphovsrätten, anser jag är den enda rimliga vägen att gå framåt med utgångspunkt i att det är  individens rättigheter som ska skyddas. Oavsett om individen är upphovsmakare eller kulturkonsument.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Om Per Pettersson

Liberal debattör, medietekniker och kommunikatör. Aktiv i Liberaldemokraterna och Ung Liberal. Sociala medier-expert. Visa alla inlägg av Per Pettersson

11 responses to “Liberala tankar om en upphovsrätt 2.0

  • Erik Josefsson - kandidat till Europaparlamentet (v)

    Har du som tekniker några funderingar kring kostnaden för att bestämma om ett ”verk” är skilt från något annat ”verk”? Alltså nån slags identitets-teori.

    Jag tänker ibland att domännamn är perfekta skyddsobjekt. Korta, begripliga och med en entydig teknisk betydelse.

    Kanske går att utveckla nåt längs tanken att skyddsobjekt på nåt sätt ska ”peka på sig själva”?

    Om ”identitet” kan fastställas till låg kostnad kan det bli lättare och mer meningsfullt att diskutera vilka rättigheter/skyldigheter man ska knyta till denna ”identitet”.

  • Perzec

    Det är alltid problematiskt att avgöra var ett verk slutar vara eget och börjar bli plagiat. Jag ser inte någon enkel teknisk lösning på detta, generellt sätt. Det är dock ett väldigt intressant område, något för mina kolleger inom medieteknikområdet att ta tag i skulle jag tro. Om någon är villig att hjälpa till med finansiering tror jag helt klart att det skulle kunna bli ett forskningsområde för ett par doktorander.

  • Erik Josefsson - kandidat till Europaparlamentet (v)

    Det är just kostnaden för att avgöra var gränsen går som jag tycker är intressant.

    Om man tar bort den aspekten blir det hela lätt flummigt.

  • Ipred klubbas, kampen går vidare « Christian Engström (pp)

    […] Dagens Juridik, Expressen, SvD, Jonas Morian, Manodemokrati, Farmor Gun, Postmodern vadå?, jj.n, Perzec, J. Nystrom, Mårtensson, Angie Roger, Johanfirst, Varför inte?, Xor, Satmaran, Johan […]

  • christoffer

    skulle vilja påpeka att Det är inte helt okomplicerat att peka på äganderätten och analogt överföra den till upphovsrätt. ett antal tänkare har påpekat att det inte passar. jag väljer att citera Thomas Jefferson här
    ”If nature has made any one thing less susceptible than all others of exclusive property, it is the action of the thinking power called an idea, which an individual may exclusively possess as long as he keeps it to himself; but the moment it is divulged, it forces itself into the possession of every one, and the receiver cannot dispossess himself of it. Its peculiar character, too, is that no one possesses the less, because every other possesses the whole of it. He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me.” (http://press-pubs.uchicago.edu/founders/documents/a1_8_8s12.html)

    därför kan man tydligt argumentera för att upphovsrätt inte har med ägande att göra. och då hamnar man istället på den utilitaristiska tanken där den amerikanska constitutionen är väldigt tydlig. ”To promote the Progress of Science and useful Arts, by securing for limited
    Times to Authors and Inventors the exclusive Right to their respective Writings
    and Discoveries;” Detta är den enda klausulen i constitutionen som specifikt säger VARFÖR en rätt har givits till congressen. nämligen ”To promote the Progress of Science and useful Arts”

    Ur detta perspektivet måste man fråga sig om den nuvarande lagstiftningen har lyckats ?
    Jag vill hävda att den har misslyckats grovt genom att vara aldeles för lång. och att en rimligare tid är i närheten av vad vi hadde på 1800-talet. runt 20-30 år.

    /C

  • Synka och sänk skyddstiderna « Per pladdrar på

    […] har tidigare skrivit om mina tankar kring en upphovsrätt 2.0 och en av de saker jag tryckt på där är att skyddstiderna för ett verk redan idag är orimligt […]

  • STIM bevisar det orimliga med dagens upphovsrätt « Per pladdrar på

    […] bortsett från några få STIM-anslutna då, för att göra om dagens system från grunden. Upphovsrätt 2.0 är kanske här snabbare än vi vågat […]

  • erlinghellenas

    Köpte inte resonemanget om att intellektuella rättigheter inte bör gå i arv. Kan man tänka sig att upphovsrätten upphör när verket inte längre har ett signifikant värde? Upphovsrätt på verk som inte har signifikant värde verkar ju ologiskt, tycker jag. Kan jag inte sälja en bok för till exempel minst 1000 kr/år upphör upphovsrätten? Fallet att ett verk blir värdefullt efter en tid existerar ju, men måste vara ovanligt. Det kanske kan hanteras med någon form av undantag? Kanske någon form av avgift för att upprätthålla upphovsrätten, som gör att ägaren till upphovsrätten måste tro på värdet för att vilja betala avgiften?

  • Girighet, okunnighet eller dumhet « Per pladdrar på

    […] är ingen hemlighet att jag tycker att dagens upphovsrättslagstiftning är förlegad. Girighet, från vissa kulturskapare men framför allt från upphovsrättsindustrin som i sig inte […]

  • STIM bevisar det orimliga med dagens upphovsrätt | Per Pettersson

    […] bortsett från några få STIM-anslutna då, för att göra om dagens system från grunden. Upphovsrätt 2.0 är kanske här snabbare än vi vågat […]

  • Synka och sänk skyddstiderna | Per Pettersson

    […] har tidigare skrivit om mina tankar kring en upphovsrätt 2.0 och en av de saker jag tryckt på där är att skyddstiderna för ett verk redan idag är orimligt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: