Ingen åtskillnad är det viktiga


Så var det dags för nästa utspel från kristdemokrater, teologer, präster och andra debattörer i fråga om den könsneutrala äktenskapslagstiftningen.

Kristdemokraterna lanserar sitt så kallade ”kompromissförslag” där man är beredd att offra vigselrätten för religiösa samfund och att använda samma lagstiftning för både sam- och olikkönade par.

Alla par, heterosexuella och homosexuella, som vill formalisera sin kärlek rättsligt måste i kd-förslaget göra det genom att registrera sin samlevnad hos en myndighet. Det ska dock, enligt Hägglund, inte kallas för att ingå äktenskap.

Prästerna argumenterar i sin artikel för att behålla vigselrätten för samfund, men itne göra den tvingande. Därmed kan religiösa samfund få viga dem som passar in i just deras definition av äktenskapet. Deras argument är att så sker redan idag, när t.ex. minst en av parterna som vill gifta sig i kyrkan måste vara medlem i Svenska Kyrkan.

Teologerna argumenterar å sin sida för att ta ifrån religiösa samfund deras vigselrätt, på sätt och vis med samma motivering, även om de snarast använder argument som rör sig till muslimska församlingar som t.ex. inte vill viga frånskilda kvinnor om inte skilsmässan skrivits på av deras exman – kvinnor har ingen ensidig skilsmässorätt enligt vissa muslimska inriktningar. Dels handlar motiveringen här om att det kan innebära juridiska problem om kvinnorna åker till andra länder, dels handlar det om att myndighetsutövning (som vigseln ju handlar om) inte får vara diskriminerande.

Här har nu ett par viktiga spår. För det första; att det idag sker en diskriminering i myndighetsutövandet genom att t.ex. Svenska kyrkan kräver att minst en part ska vara medlem, betyder inte att det är ok. Att man valt att se mellan fingrarna i detta fall handlar säkerligen om att Svenska kyrkan skildes från staten för bara några år sedan. Nu är det dock dags att klippa bandet och kräva att myndighetsutövning sker utan diskriminering, eller så tas rätten till myndighetsutövning från kyrkan eller andra samfund som praktiserar liknande ordningar.

För det andra; kristdemokraternas så kallade kompromissförslag missar den stora poängen, i alla fall för den stora massan HBT-personer som vill kunna ingå äktenskap. Det handlar inte om att man vill kunna gifta sig i kyrkan. Det som det handlar om är att inte göra någon åtskillnad mellan olika former av äktenskap. Så länge lagstiftningen gör någon slags åtskillnad mellan olika grupper t.ex. på grund av sexuell läggning, så är det oacceptabelt. Lagstiftningen måste kalla äktenskap för äktenskap, oavsett mellan vilka parter det är.

A rose, by any other name, would still smell as sweet.

Att då försöka att ha samma lagstiftning men med olika namn, som Svenska kyrkan förordade i sitt remissvar, är inte en acceptabel väg att gå. Att som kristdemokraterna kräva att man har samma lagstiftning och kallar det samma sak för alla, bara det inte kallas äktenskap, är bara att gripa efter något sista halmstrå. Vilket begrepp, som inte heter äktenskap, skulle på ett vettigt sätt kunna införas i svensk lagstiftning, och därmed i svenska folkets medvetande och begreppsvärld? I praktiken skulle ingen kalla det något annat än äktenskap så vad har man därmed uppnått?

Att kalla det juridiska tillståndet ”giftermål” som föreslagits, faller på sin egen orimlighet. Giftermål är en ceremoni, en händelse, och vem vill ha ett 50 år långt giftermål? Giftermål i dagarna tre kan jag förstå, men vem ska betala för allt gästerna äter i 50 år?

Så som jag ser det, och som troligen Folkpartiets partistyrelse ser det, är allt acceptabelt som inbegriper att man kallar dagens partnerskap och dagens äktenskap för just äktenskap i den nya lagen. Sen kan vi ta diskussionen om vigselrätt senare, men det är självklart för mig att inte tvinga religiösa samfund att viga människor på ett sätt som går emot deras tro. Om man sen ska låta dem ha vigselrätt eller inte låter jag vara en öppen fråga, även om jag personligen helst ser att myndighetsutövning inte får vara diskriminerande. Men jag är villig att kompromissa.

Det enda som är viktigt för mig, och många med mig, är att ingen åtskillnad görs mellan sam- och olikkönade par i lagen och att begreppet som används är samma som vanligt folk kommer använda – i praktiken äktenskap.

Advertisements

Om Per Pettersson

Liberal debattör, medietekniker och kommunikatör. Aktiv i Liberaldemokraterna och Ung Liberal. Sociala medier-expert. Visa alla inlägg av Per Pettersson

2 responses to “Ingen åtskillnad är det viktiga

  • Kjell Brel

    Visst, inför detta könsneutrala äktenskap då, om det är så viktigt. Men varför koppla det till en ceremoni överhuvudtaget?

    Om staten skall ha ansvaret för ingående av äktenskapet bör obligatoriet med själva vigselakten avskaffas. Äktenskapet kan då lika gärna anses ingått genom registrering av en insänd av båda parter undertecknad och bevittnad ansökan.

    Varför påtvinga folk någon löjlig ceremoni där man med mössan i hand inför någon politruk får lova trohet och livslång kärlek?

    Det finns ju inga formkrav på att en kommuntjänsteman skall förrätta en ”finstämd ceremoni” vare sig när man tar lån, köper hus eller skriver testamente.

    Ni andra supersekulariserade får väl göra som ni vill, men jag vill inte betala vare sig skatt eller avgift för att Notarius Publicus skall delta på mitt bröllop för att vidimera att min kärlek är sann, jämställd, icke-diskriminerande, könsneutral och klimatsmart…

  • Perzec

    Jag håller med, det bör inte vara obligatoriskt med en ceremoni. Den som vill ha en ceremoni ska dock erbjudas det, mot självkostnad, även i så kallad borgerlig regi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: