Centralstyrning, kampanjapparat och självständighet

Den som följer med i bloggosfären kan inte ha missat rabaldret i samband med att Erik Laakso lämnade det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots. Hans kritik gick ut på att nätverket inte innebar något mervärde för de bloggare som var medlemmar, såvida de inte gick med på att vara lojala partimegafoner, en hejaklack åt Mona Sahlin. Sedan dess har landets politiska bloggare flitigt debatterat partilojalitet kontra självständighet. Idag kom Seved Monke med det senaste inlägget i debatten.

Seved är, liksom jag, medlem av nätverket Liberala bloggare, ett nätverk av bloggare anknutna till Folkpartiet liberalerna och Liberala ungdomsförbundet. Han drar stora växlar just på styrningen av bloggnätverk och att Liberala bloggare inte är centralstyrt. Erik Laakso kommenterar det hela med att Seved har förstått lite fel när det gäller styrningen av Netroots och det håller jag med om. Jag har genom ett par bekanta insyn i hur nätverket fungerar och den centralstyrning som Seved Monke talar om finns egentligen inte. Kritiken från Laakso handlade om något annat, nämligen vilka som fick tillgång till material.

Allt detta må vara som det vill. Det intressanta att kommentera är istället hur Liberala bloggare fungerar. Laakso upplever att nätverket inte ger mervärde för medlemmarna. Det stämmer inte. Genom nätverkets maillista har vi möjlighet att utbyta tankar, få reda på vad andra skriver om och därmed få inspiration, samt ta del av fakta och goda argument från varandra och från partiföreträdare. All denna information skickas till alla i nätverket och inte bara till några utvalda.

Den utökade och tidigare information som skickas från partiet går inte i första hand ut till bloggare utan till personer med förtroendeuppdrag – jag fick till exempel förhandsinformation om utspel och annat så länge jag var andre vice ordförande i LUFs största distrikt men inte efter att jag lämnade det uppdraget. Partiet har därmed inte alls, vad jag förstår, lagt in bloggarna i sin strategi utan informerar snarare sina egna valda företrädare och har dessa sen en blogg så är det rena rama turen. Partiledningen är rädd att dela med sig av information och medieutrymme till partimedlemmar som inte har en egen politisk plattform. Det har jag och många andra kritiserat dem för länge. Samtidigt sker det ett internt påverkansarbete för att det ska bli ändring på detta – de strateger inom partiet som förstår sociala media gör vad de kan för att Partiet ska våga släppa sin kontroll över bloggarna och låta dem fungera i enlighet med de villkor som den sociala mediesfären dikterar.

Bloggnätverk kan ha flera olika funktioner men det som är centralt är att det ger mervärde för medlemmarna. Ett bloggnätverk som enbart går ut på att skapa bloggbävningar och se till att medlemmarna toppar Knuff kommer aldrig att bli framgångsrikt. Dessa nätverk skapar misstro bland omvärlden och ger inte sina medlemmar något egentligt värde. Bloggnätverk som istället är en öppen plattform för bloggare med liknande intressen och åsikter kommer däremot att bli vitala och aktiva. Dessa nätverk, som snarast uppmanar till debatt och utveckling av åsikter, kommer också att få omvärldens respekt.

Jag är en av de mer bångstyriga inom Liberala bloggare och jag skräder inte orden när jag kritiserar partiet. Trots det har jag en god relation till mina bloggkollegor och även till Niki Westerberg som arbetar med sociala medier inom partiet. Jag får ett gott utbyte av att vara med i bloggnätverket och jag har svårt att se att möjliga fördelar i högre grad skulle tilldelas bloggare som ovillkorligt hyllade Folkpartiet liberalerna, än bloggare som dristar sig att kritisera partiets ställningstaganden ibland. Vi är alla medlemmar i samma parti och så länge vi är det är det självklart att vi i grunden delar samma ideologi, även om vi ibland inte har samma åsikt i sakfrågor. Det är samma sak i alla partier och det sunda sättet att hantera det är att låta debatten leva öppet istället för att försöka kväsa den. Därför är Liberala bloggare lika bångstyriga, självständiga och spretiga som liberaler i allmänhet.

Intressant?

För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli?

Förslaget till FRA-lag är inne på version 2.1 och fortfarande har den inte blivit bra. Nu har den dock gått igenom riksdagens utskott och omröstning väntar 14 oktober. Visst, för var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra.

Visst, det finns flera bra förslag i den nya propositionen. Syftet med signalspaning klargörs, myndigheten som ska kunna ge tillstånd specificeras närmare och en domstol måste ge klartecken innan signalspaning i kabel får bedrivas. De fluffiga skrivningar som kunde ge FRA tillstånd till signalspaning på nästan vilka grunder som helst är borta.

Fortfarande är problematiken kvar vad gäller trafikdata mellan svenska medborgare. Även om lagen stipulerar att alla sådana data ska förstöras så snart det upptäcks att de gäller personer inom landet, så är skadan redan skedd. Dessutom kan dessa uppgifter, eftersom de en gång insamlats och kanske granskats av handläggare innan de förstörs, missbrukas. Kännedomen om uppgifterna går inte att utplåna ur minnet på enskilda människor (varför har vi inte sådana där praktiska minnesblixtrare som de har i Men in Black?).

Vi har också problemen med ändamålsglidning. När lagen och övervakningen väl är på plats, kan den komma att utvidgas till att gälla även andra förhållanden än sådana som har med främmande makt att göra. Bl.a. Seved Monke påpekar detta. Tekniken kommer att finnas på plats och det kommer att vara extremt lätt att utnyttja den för andra syften. Den aspekten måste alltid begrundas så snart integritetsintrång görs. I vissa fall är det en risk man måste vara villig att ta, i andra fall inte. Oavsett måste man se till att kringgärda integritetsintrånget med ett regelverk som försöker förutse ändamålsglidning och gör vad som går för att förhindra det.

Samtidigt som jag starkt ogillar FRA-lagen och den massövervakning som FRA kan genomföra, är jag hård på att vi inte ska riva upp hela lagen och börja om från början med utredningar. Självklart måste det till en utredning som kan göra lagstiftningen otroligt mycket bättre. Men till skillnad från Henrik Alexandersson, Niklas Frykman, Sebastian Hallén, Calandrella, Mona Sahlin m.fl. så anser jag att vi måste ha en lagstiftning (oppositionens krav på att riva upp lagstiftningen är dessutom ett spel för gallerierna; ingen är så sugen på övervakning av medborgarna som socialdemokraterna, med möjligt undantag för en del moderater). Effekten av att inte ha en lagstiftning alls är att det skulle möjliggöra för FRA att genomföra vilken signalspaning som helst i kabel. Genom att det inte skulle vara reglerat alls, öppnas möjligheten för dem att missbruka de tekniska möjligheter till spaning som de redan har. Vem skulle kunna hävda att de begått ett lagbrott när ingen direkt lagstiftning finns?

FRA-lagstiftningen i version 2.1 är fortfarande oacceptabel utifrån ett integritetsperspektiv och en utredning måste skyndsamt tillsättas för att utarbeta en ny lag. Tills vidare är det dock viktigt att vi i varje fall har en lagstiftning på plats som, förvisso otillräckligt, reglerar vad FRA får och inte får göra. Alternativet, med ett osäkert rättsläge som skulle kunna utnyttjas av FRA, är faktiskt ännu värre.

Intressant?