Huvudkritiken står fast

Jag skrev häromdagen ett inlägg som svar till Johan Sjölander som undrade varför högern ”sparkar nedåt”. Nu har Sjölander svarat på kritiken från mig och även Johan Ingerö i ett nytt inlägg. Självklart måste jag svara igen, eftersom det verkar råda oklarheter vad jag menar. Vad Johan Ingerö menar får han förklara själv, men jag tror vi ligger någotsånär nära varandra i åsikter.

Johan Sjölander anser att grundpremissen i vår kritik är falsk och att hela vår argumentation därmed faller. Jag hävdar motsatsen. Enligt honom har vi

”…nämligen den huvudsakliga invändningen mot mitt resonemang att vänstern är mot att folk ska lyckas. Den jämlikhetstanke vi i vänstern omfattar går enligt detta resonemang ut på att trycka ner vissa människor så att alla hamnar på samma (låga) nivå. Och detta är som jag uppfattar det inte en randanmärkning, ett argument bland flera utan själva kärnan i kritiken mot den politiska vänstern. Om det står eller faller bör därför tillskrivas en avgörande betydelse för hela den egna argumentationen, ja hela den egna politiska identiteten.”

Nja. Vänstern kanske inte är uttalat emot att folk ska lyckas. Vänstern är däremot emot att folk ska lyckas så pass bra att det blir klara skillnader mellan dem som lyckats och dem som inte lyckats. Därför ska vi ha ett skattesystem som har som huvuduppgift inte att finansiera statens verksamhet, utan att utjämna skillnader/klyftor i samhället. I varje fall är det så argumentationen om skattesystemet låter från vänsterhåll. Jag anser att den premissen är helt felaktig. Klyftor och skillnader kan inte vara av ondo i sig. Om de som har det sämst har ett drägligt liv finns det ingen anledning att försöka utjämna klyftorna. Har de inte ett drägligt liv, ska man lyfta upp dem som har det sämst – inte per automatik trycka ner dem som har det bäst.

Johan Sjölander skrev sitt första inlägg med anledning av en bok av Helena Rivière, där hon enligt honom skriver att de som har det sämst ska få det ännu sämre. Jag berörde inte boken i mitt första inlägg, eftersom jag inte läst den och inte kan uttala mig om vad hon säger eller inte, men jag trodde att jag i alla fall var klar med att jag inte delar hennes syn. De som har det sämst ska kontinuerligt få det bättre – precis som det inte finns ett självändamål i att minska inkomstklyftor i ett samhälle, finns det inget självändamål i att förstärka dem. Ett liberalt samhälle ser alla individer och försöker maximera deras frihet, under ansvar. De individer som har det sämst ställt måste kunna räkna med samhällets hjälp för att ta sig ut och förbättra sin situation på olika sätt. Övriga individer ska inte få sin frihet begränsad mer än absolut nödvändigt för att garantera ett grundläggande skyddsnät för dem som har oturen att ha hamnat utanför. Skyddsnätet ska vara elastiskt, så det inte låter folk landa och stanna kvar utan istället gör vad det kan för att få dem att studsa upp igen. Socialbidrag, a-kassa och liknande är tillfälliga lösningar under tiden som en individ tar sig tillbaka till egenförsörjning. Sjukpensioner och vanliga pensioner är mer permanenta lösningar som däremot ska särbehandlas, vad gäller regleringar och ersättningsnivåer.

Sjölander tar USA som exempel på ett land som inte fungerar. Jag håller med om delar av kritiken. USA är inte heller ett liberalt land, det är ett konservativt land. Jag har många gånger tidigare, på bloggen och i andra sammanhang, konstaterat att liberalismens två huvudsakliga ideologiska fiender är socialismen (och anknutna ideologier) och konservatismen. Att identifiera problem i USA är därmed inte svårt för en liberal. Oftast handlar det om värderingsfrågor, men även trygghetssystemet lämnar en del att önska. En av dessa saker är kostnaderna för sjukvård, som höjs av den stora risken för alla medicinska utövare att bli stämda till skyhöga belopp. Vi ska vara väldigt glada att vi inte har ett sådant system i Sverige.

Sjölander för också fram att den sociala rörligheten är mindre i USA än i Sverige. Jag har inga siffror som belägger detta, men kan anta för argumentationens skull att det stämmer. Det beror dock inte, vill jag hävda, på att vi försöker minimera klyftor i inkomst utan på att vi har avgiftsfri utbildning och ett grundläggande trygghetssystem, vilket Sjölander också skriver. Dessa verksamheter förutsätter inte att man aktivt bekämpar inkomstklyftorna utan handlar om att man gör vad man kan för att skapa förutsättningar för människor att utvecklas – man beviljar dem frihet.

Vänsterns tankefel är att man därefter straffbeskattar dem som skaffar sig en utbildning, genom statlig inkomstskatt och värnskatt. Alla ska ha utbildning för att få bättre jobb, men det ska inte avspegla sig i lönekuvertet. Det är här jag protesterar.

Ytterligare en protest handlar om hushållsnära tjänster, och liknande insatser. Vänstern skriker högt om ”pigavdrag” och att det bara gynnar dem som har det bäst ställt. Samtidigt talar man sig varm om ROT-avdraget. Vad är skillnaden mellan dessa? För det första är det män, aktiva i Byggnads (ett LO-förbund) som har nytta av ROT-avdraget. RUT-avdraget, dvs skattelättnader för hushållsnära tjänster, gynnar kvinnor som stått utanför arbetsmarknaden länge och som inte har lika hög anslutning till facket. De tjänster de utför, städtjänster, utförs i de bättre ställda hushållen oavsett avdrag. I många fall svart, speciellt i de hushåll som inte har så hemskt mycket pengar. Genom avdraget kommer verksamheterna fram till den vita sektorn – vilket varit ett av motiven även till ROT-avdraget. Dessutom har fler människor råd med tjänsterna, vilket skapar fler jobb än tidigare.

Kvinnor (för det är ett kvinnodominerat yrke) som stått utanför arbetsmarknaden länge och som tvingats ta svarta jobb om de ens haft något, kommer tillbaka in och får en egen inkomst och försörjning. Att slippa bidragsberoendet är en stor vinst för dessa. Fler familjer har råd med tjänsterna, framför allt familjer som därmed får tid över för både barn och arbete utan att behöva ha en av föräldrarna (oftast en kvinna) på deltid för att hinna med allt som ska skötas. Detta är inte rika familjer, detta är vanliga individer som inte har några fantasilöner. Hur vänstern får detta till att vara ett system som bara gynnar rika begriper jag inte. Motståndet tvingar istället tillbaka människor, som haft det dåligt ställt, till ett bidragsberoende och sämre levnadsstandard. Dessutom täcks de ökade kostnaderna sannolikt mer än väl av minskade kostnader för socialbidrag, a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samt ökade skatteintäkter på arbetet.

Vänsterns problem är att de vill låta människor lyckas, men bara människor de själva anser har gjort sig förtjänta av det, bara på de sätt de själva sanktionerat (att städa för rika människor som inte förtjänat sin rikedom är inte ett av sätten) och att man bara får lyckas så länge man inte skaffar sig en speciellt mycket högre inkomst på att göra det. Följden blir att Sverige tappar många framstående forskare och entreprenörer, människor som annars hade kunnat skapa företag och därmed jobb, människor som hade kunnat höja välståndet för alla i Sverige, inte bara sig själva utan speciellt för dem som idag står utanför arbetsmarknaden. Missunsamheten driver driftiga människor ur landet och utarmar våra möjligheter att höja oss alla. Istället för att skapa förutsättningar för att alla individer ska kunna höja sin levnadsstandard, tror man att staten kan lösa alla problem och, i de mest extrema fallen, skapa välstånd utan att entreprenörer, rikstagande individer med kapital och människor med egna idéer ska blandas in alls.

Därför hävdar jag fortfarande att vänsteroppositionen faktiskt sparkar nedåt, även om de inte inser det själva. Jante är fortfarande förhärskande i Sverige och inom vänstern är den starkare än någonsin. Det är dags att bryta mönstren, för att vi alla ska kunna få det bättre. Istället för att titta avundsjukt på dem som har det bra, ska vi titta med en positiv attityd på vad som fattas dem som har det sämst och vad de bäst behöver. Ett av svaren är ”jobb”, ett annat ”framtidstro”. Inget av svaren är ”fler och högre bidrag”.

Mer om RUT-avdragen finns att läsa hos Rasmus Jonlund (2, 3, 4, 5), Carina Boberg (2, 3), Seved Monke (2, 3, 4, 5), Mark Klamberg (2), Magnus Andersson, Björn Brändewall, Linnéa Darell, Runo, Johan Linander, Anna Lundberg (2), Mikael Wendt, Fredrik Westerlund, Hans Åberg, Kent Persson, Christer Sörliden (2), Sanna Rayman i SvD, Malin Siwe i DN, Anna Dahlberg i Expressen, Niklas Odelberg, Jesper Svensson, SvD:s ledarblogg.

Intressant?