Väljarindex

Jag har tidigare på bloggen lyft upp Viktor Tullgrens arbete med att presentera ackumulerade medelvärden för de olika opinionsundersökningarna för att på så sätt fånga upp trender och inte enstaka mätningar som i sig inte säger så mycket. Jag påpekade också att det media som först kommer med en sådan tjänst kommer att få mycket cred.

Nu visar det sig att det finns en åtminstone liknande tjänst hos SVT. På deras webbplats kan man se ett medelvärde för undersökningarna; som jag förstår det för den aktuella månaden och inte ackumulerat, men det är ett steg på vägen. Besök alltså gärna SVT:s väljarindex om du vill veta mer om opinionens utveckling utifrån ett mer samlat perspektiv.

Den förrädiska, föränderliga opinionen

Opinionsundersökningarna duggar tätt numera. Idag presenterades den senaste, som visar ett ras för Sverigedemokraterna. För ett par veckor sedan var nyheten att de rödgröna tappat mark till Alliansen i undersökningar gjorda i anslutning till första maj och under den period de presenterade sin gemensamma politik. Svängningarna i opinionen kan verka helt irrationella och osannolika om man jämför varje opinionsundersökning med den föregående. Det avgörande är dock att alla opinionsundersökningar använder olika metoder. Frågan som ställs är inte samma och urvalet av respondenter är olika. Självklart får man då olika resultat. Tänk själv om du skulle svara exakt likadant på frågan ”vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag” och ”vilket parti tycker du bäst om”.

Så vad säger opinionsundersökningarna egentligen? Sett till en enskild undersökning: inte mycket. Däremot kan de avslöja trender. Viktor Tullgren har sammanställt ett kumulativt medelvärde av opinionsundersökningarna för att avslöja dessa dolda trender. Där fyller dessa mätningar ett syfte och kan faktiskt avslöja en hel del. En enskild mätning har däremot mest ett kortlivat nyhetsvärde som media kan leva på i ett par dagar på sin höjd. Sedan kommer nästa mätning och har nya roliga nyheter utan nämnvärd verklighetsförankring.

Givetvis är det alltid trevligt när en opinionsundersökning visar något man själv trott legat i luften. Det är vi sällan immuna mot, jag är själv inte bättre än andra på att hålla mig från att kommentera intressanta utvecklingar. Ibland finns det statistiskt säkerställda förändringar att luta sig på i kommentarerna också, förändringar som i sig är små men signifikanta tecken på den övergripande trend som går att se i det kumulativa medelvärdet. Att blocken närmar sig varandra även sett till den mer övergripande analysen och att de rödgröna därmed tappar sin ledning sakta men säkert, är klart. Moderaterna tenderar att gå framåt och närma sig socialdemokraternas siffror. Vad som dock alltid ska undvikas och som jag själv gör vad jag kan för att vara medveten om i mina egna kommentarer, är att inte ta förändringar för givna om de inte anses vara statistiskt säkerställda.

Opinionen förändras från dag till dag enligt undersökningarna, samtidigt som den verkliga opinionen är mer som en finlandsfärja; det tar lång tid att ändra kurs från det att kursändringen först beordrats. Det är därför underligt att det inte finns någon enkelt tillgänglig kumulativ sammanställning av de olika undersökningarna. Viktor har gjort en på egen hand, helt manuellt, men den fyller inte det hål som finns i rapporteringen. Det betyder att det media som först presenterar en kontinuerligt uppdaterad sammanställning antagligen kommer att vinna en stor läsarkrets. Det vore bra för demokratin och upplysningen, men också för upplagan och därmed annonsintäkterna. Alla skulle därmed vinna på en sådan tjänst.

Opinionsundersökningar och kumulativ opinion. Cred: Viktor Tullgren.

Intressant?

Goda nyheter – och dåliga

Med jämna mellanrum undersöks svenskarnas attityder till invandring och till de människor som kommit från andra länder. Idag presenteras den senaste undersökningen och trenden som pågått i över 15 år fortsätter: svenskarna blir mer och mer positiva till invandring och till mångkulturalism. Samtidigt visar den senaste väljarbarometern att Sverigedemokraterna rasar och hamnar på 2,9 %. Givetvis hör nyheterna inte samman, men det ser nästan så ut.

Mångkulturalismen som invandringen de senaste åren har inneburit är positiv för samhällsutvecklingen i Sverige. Visst sker kulturkrockar ibland och det kan också vara svårt att skapa förståelse för andra kulturer, något som slår åt båda håll och alltså inte bara gäller de svenskfödda. Över lag har dock mångfalden inneburit vinster såväl kulturellt som ekonomiskt. Nya handelsvägar har öppnats och många driftiga människor från andra länder har dragit igång företag när de kommit hit. Med en bättre integrationspolitik och utökad arbetskraftstinvandring skulle vi kunna lyckas ännu bättre.

Den enda trend som fortsätter att oroa är den som gäller attityder till människors rätt att fritt utöva sin religion. Siffran har i princip inte förändrats sedan 1993 vilket betyder att fyra av tio svenskar stödjer idén. Det betyder också att sex av tio tycker att människor inte förtjänar religionsfrihet om de kommer från andra delar av världen. Det är sannolikt att den största delen av denna skepsis riktar sig mot muslimer, vilket är olyckligt. Idag har vi redan alltför stora klyftor mellan den så kallade västvärlden och den muslimska världen. För att överbrygga klyftan och skapa förståelse är det inte rätt väg att gå att försöka inskränka religionsfriheten, tvärtom är det lättare att förstå människor om man faktiskt lär känna dem och kan se deras kultur.

Kopplat till denna trend finns en som är inte bara oroande utan också märklig: Folkpartiet liberalernas sympatisörer har under de senaste åren blivit mindre positiva till att låta människor från andra länder fritt utöva sin religion. Hur man kan sympatisera med ett liberalt parti, som värnar religionsfrihet och individuell frihet högst av allt, och samtidigt vara emot religionsfrihet borde vara omöjligt. Tydligen håller inte partiets sympatisörer med, något som oroar. Ett parti vill förstås alltid vinna röster och tilltala sina kärnväljare. Ibland tar det sig underliga uttryck som går rakt emot partiets grundläggande ideologi. Troligen kommer Folkpartiet liberalerna aldrig att överge idealet att människors rätt till religionsfrihet, men det finns tyvärr aldrig någon garanti. Om partiet börjar falla i opinionen är det alltför lätt att ta upp populistiska frågor som hittas bland de egna väljarna. De språkkrav som introducerades som ett sätt att öka integrationen kan lätt förbytas i nya förslag som snarast tilltalar de mindre uttalat främlingsfientliga bland sverigedemokraternas väljare.

Kanske är det dock inte Folkpartiets sympatisörer som är den största källan till oro. Bland riksdagspartierna är det centerns väljare som är mest skeptiska till religionsfriheten och moderaternas som är mest skeptiska till invandring. Det är logiskt, eftersom stödet för invandring och för religionsfrihet är störst i städerna, framför allt storstäderna, och bland yngre. Med centerns väljare främst på landsbygden och många äldre som stödjer moderaterna, är det en naturlig följd. Genom att många unga flytt folkpartiet för att istället ge sitt stöd till miljöpartiet kan en del av attitydförändringen där också förklaras. Oavsett förklaringarna är det dock av yttersta vikt att partierna inte viker sig för opinionen utan fortsätter att försvara den mänskliga rättigheten som religionsfrihet innebär.

Intressant?

Nu finns denna artikel att läsa även på Second Opinion.

Strömmen har vänt

För en vecka sedan kom den första opinionsundersökningen som kunnat påverkas av de rödgrönas gemensamma politik. Den visade att Alliansen var i ledning för första gången på ett år. Idag presenteras den andra opinionsundersökningen, denna gång från Novus Opinion. Samma trend som kunde ses i förra opinionsundersökningen är tydlig även denna gång. Alliansen ligger förvisso under, men bara med en procentenhet, en skillnad som är så liten att den inte är statistiskt säkerställd. Det är alltså möjligt att det är Alliansen som har ledningen.

De nya siffrorna är ytterligare ett tecken på att de rödgröna nu tappar mark. Så länge den rödgröna politiken handlade om att kritisera regeringen utan att lägga fram några egna skarpa förslag, gick det bra i opinionen. När väljarna däremot får veta vad de rödgröna tänkt sig om de vinner valet, drar de öronen åt sig. De överger till och med miljöpartiet, det parti som varit ansvarigt för att ta flest väljare från Alliansen, och lämnar nu partiet med sina sämsta siffror på ett år.

Sannolikt är den främsta orsaken till svängningen samarbetet med vänsterpartiet. Många socialdemokratiska och miljöpartistiska väljare har lite eller inget till övers för den politik vänsterpartiet driver. De allra flesta kompromisser som vänsterpartiet får igenom i det rödgröna samarbetet kommer därför att ytterligare skrämma bort väljare från de övriga partierna. Strömmen av väljare från Alliansen till de rödgröna minskar också för varje nytt utspel från vänsterpartiet och det verkar som att strömmen nu faktiskt vänt riktning. Många väljare tycker att mycket av det miljöpartiet säger är bra, men många kan inte tänka sig att rösta på dem om det innebär att släppa in vänsterpartiet i en regering.

Det är stor sannolikhet att Alliansen blir omvald i höst, även om valet på intet sätt är avgjort ännu. För att de rödgröna ska slippa bita på naglarna hela vägen in på valnatten finns det egentligen bara en sak för dem att göra: stoppa vänsterpartiets egna utspel eller lova att inte släppa in vänsterpartiet i regeringen. Allting annat kommer sannolikt fortsätta skrämma bort de mittenväljare som både socialdemokraterna och miljöpartiet kämpar så desperat för att vinna.

Intressant?

Lättare att säga nej när man vet vad man säger nej till

Idag presenterades den första opinionsmätningen efter att de rödgröna presenterat sin gemensamma politik. Undersökningen är genomförd 28 april – 5 maj, det vill säga den period då de rödgröna förslagen presenterades, med kulmen i skuggbudgeten den 3 maj. Resultatet är talande. För första gången på nästan ett år leder allianspartierna över den rödgröna oppositionen. Det är en förändring som är statistiskt säkerställd, trots att förändringarna i de enskilda partiernas stöd inte är det.

De rödgröna har hittills klarat sig bra genom att kritisera regeringen och angripa deras förslag på alla upptänkliga sätt. Det har tilltalat många väljare som inte tyckt att regeringen har levt upp till allt som de hoppats på. Fokus har under en lång tid legat på missnöjet med regeringen istället för på oppositionens egna förslag. Under en lång tid har vi fått veta att vi inget får veta förrän i april och att de flesta skarpa förslagen kommer först i skuggbudgeten. Nu har deras budget presenterats och den rödgröna politiken börjat ta form även i medierapporteringen. Istället för att bara klaga måste de rödgröna nu visa upp sina egna visioner om hur Sverige ska se ut i framtiden.

Den rödgröna enigheten som oppositionen har skrutit om visar sig nu inte hålla för närmare granskning. Väljarna gäspar åt eller tar avstånd från många av de förslag oppositionen har lyckats enas om. Det tog inte heller lång tid innan det visade sig att fasaden har sprickor. Det gäller såväl oenigheten om att återinföra av förmögenhetsskatten som synen på Las. Väljarna reagerar som förväntat med att överge de rödgröna partierna. Alliansen har inte lyckats fullt ut med sina reformer och vissa löften från valrörelsen 2006 har ännu inte infriats. I jämförelse med det rödgröna alternativet är dock regeringen stark och allianspartierna har en politik som väljarna har förtroende för. Väljarna tror inte längre att en god välfärd kräver världens högsta skatter, inte heller gillar de att inte få klara besked om politiken före valet. Så länge miljöpartiet och vänsterpartiet håller fast vid sina grundläggande värderingar kommer de heller inte att få det och efter valet kommer det handla om vem som blir överkörd snarare än om hur de ska komma överens.

Att Alliansens partiledare i samband med sin tågturné nu i veckan passade på att plocka politiska poäng på oppositionens utspel är inte konstigt. De nio vallöften som presenterades handlade mest om vilka delar i oppositionens politik man säger definitivt nej till. Det har förekommit kritik mot att löftena inte är visioner om vad som ska göras utan löften om att inte göra andra saker. Det är sant. Samtidigt är dagens politiska landskap präglat av blocken och det har blivit allt viktigare att visa upp skillnaderna mellan de två alternativen – speciellt i ljuset av att både moderaterna och socialdemokraterna rört sig mot mitten. Att då lämna nio löften med syfte att visa just på skillnaderna är helt rätt, både strategiskt och som budskap till väljarna. Vi vet också åt vilket håll Alliansen vill ta Sverige, då gör det inte så mycket att vissa konkreta visioner dröjer. Samtidigt gäller det för Alliansen att inte tappa fart och vaggas in i en falsk känsla av trygghet. För att vinna väljarna räcker det inte med att visa upp oppositionens tillkortakommanden. Visioner om framtiden krävs också för att vinna väljarnas fortsatta förtroende. Risken är annars att väljarna avstår från att rösta på de rödgröna, men utan att istället lägga rösten på Alliansen.

Ännu vet vi inte hur mycket den rödgröna politiken påverkat opinionen på längre sikt, eftersom de rödgröna förslagen bara börjat sjunka in i medborgarnas medvetande. De kommande opinionsundersökningarna kommer att ge fler svar. Att oppositionens långvariga övertag är brutet står dock klart. Valet är långt ifrån avgjort, oavsett vad statsvetare och andra experter uttalat tidigare. Det betyder att den valrörelse som nu börjar verkligen kommer att avgöra höstens val. Det är en vinst för demokratin. Om Alliansen dessutom lyckas säkra fyra år till i regeringsställning betyder det en vinst även för Sverige.

Ingen stiltje i opinionen

Intressant?

Först så går det upp… och sen så går det ner

Graf över opinionen enligt United Minds 2010-03-30

Opinionen svänger, igen. Den senaste undersökningen, den här gången från Aftonbladet/United Minds, visar att alla oppositionspartierna tappar. Avståndet mellan blocken är nu 2,6% till den rödgröna oppositionens fördel. Med tanke på att United Minds normalt sett visar en större fördel för vänstersidan än många andra opinionsundersökningar, är detta väldigt intressant. Undersökningen har gjorts 1 – 28 mars och sammanfaller med en period när de rödgröna, trots sitt tidigare tjat om att vi får vänta till april, tvingats redovisa ställningstaganden. RUT-avdraget har förkastats, trots att MP till en början ville behålla det.  Lars Ohlys vetorätt mot det mesta har redovisats med all tydlighet, något som fått de rödgröna väljare som inte röstar på just vänstern att dra öronen åt sig.

Min egen personliga erfarenhet av samtal med rödgröna sympatisörer (inte sådana som är aktiva i något parti utan de som bara röstar åt det rödgröna hållet) är att de flesta börjar bli så oroliga över Ohlys inflytande att de överväger att rösta på Alliansen istället, enbart för att garantera att vänstern inte får ingå i en regering. Alternativet för dem är att rösta på Miljöpartiet, för att säkra att det röda inflytandet minimeras i en rödgrön regering. Det är få rödgröna sympatisörer som vill ha något alls att göra med vänsterpartiets åsikter.

Det intressanta med just Miljöpartiet är att de enligt en nyligen publicerad undersökning äger miljöfrågan, men är andra- eller tredjehandsalternativ (eller ännu sämre) i alla andra frågor, även bland sina egna väljare (se också SvD). Framför allt har Miljöpartiets väljare mer förtroende för Folkpartiet liberalernas och även Socialdemokraternas skolpolitik än för Miljöpartiets egen. Med tanke på att FP:s skolpolitik är näst intill helt motsatt den som Vänsterpartiet driver, kan det bli intressanta förhandlingar om utbildningspolitiken inom den rödgröna röran – som om så mycket annat. Samtidigt har Miljöpartiet börjat dra åt vänster och förespråkar mer skattehöjningar än tidigare. Den gröna skatteväxlingen är inte längre huvudspåret utan många andra höjningar av skatter är nu aktuella.

Jag har, precis som många andra politiskt intresserade och engagerade, haft koll på opinionsundersökningarna över tid. Något som slagit mig tidigare och som bekräftas i den senaste undersökningen är att socialdemokraterna i synnerhet men också den rödgröna oppositionen i allmänhet går upp så länge deras uttalanden handlar om att kritisera regeringen, men går ner så snart de tvingas berätta vad deras egna alternativ är. Opinionen verkar alltså visa att väljarna i viss mån håller med om kritiken mot Alliansens tillkortakommanden (kritik som inte alltid är obefogad, givetvis), men att man skyggar tillbaka när man får höra vad alternativet är. Alliansens politik är inte perfekt, förändringar av olika system och regelverk tar tid och kommer alltid att behöva korrigeras efter att de implementerats och det är svårt att på fyra år bryta en socialdemokratisk makthegemoni som genomsyrar allt i samhället – i synnerhet offentlig förvaltning. Vad vi kan utläsa av väljarnas reaktioner så här långt är dock att oppositionens alternativ är ännu mindre tilltalande, när man väl får veta vad de vill.

På torsdag är det första april, första dagen i den månad när oppositionen lovat att presentera sin politik. Jag kommer med spänning se fram emot de opinionsundersökningar som presenteras i början av maj och senare, när väljarna alltså kunnat ta del av oppositionens aprilskämt till politik och gjort sin bedömning på sakliga grunder istället för på den ständiga klagolåten från oppositionen. Jag är förvisso färgad av mina egna åsikter, men om det inte vore för att jag inte spelar om pengar så skulle jag vara villig att sätta pengar på att oppositionens övertag i opinionen försvunnit vid det laget.

Läs också Seved Monke, Mattias Lönnqvist, Christer Sörliden

Intressant?