Det är synd om liberalismen

I Strindbergs Ett drömspel upprepar Indras dotter gång efter annan att ”det är synd om människan!” Hade Indras dotter blivit politiker på äldre dagar hade hon antagligen sällat sig till den kör som allt oftare utropar att det är liberalismen det är synd om. Precis som hos Strindberg hade hon haft rätt.

Liberalismen är Europas sjuke man skriver Daniel Swedin i Aftonbladet och drar upp exempel från Storbritannien, Tyskland och förstås Sverige – alla tre länder där liberalerna satt sig i koalition med konservativa partier. I sig är det inte så hemskt konstigt, med tanke på att liberaler och moderna konservativa delar många tankar om skatter och ekonomi. Regeringssamarbeten verkar ju i första hand handla om att få igenom en budget i parlamentet nuförtiden och då är det klart att partierna bör söka samarbeten för att lyckas med det konststycket.

Det stora problemet är när regeringssamarbetet förutsätts hålla i varje enskild fråga och när parlamentets egna initiativ av gammal hävd och tradition ska röstas ner, i väntan på ett regeringsförslag. Liberaler och konservativa har nämligen (eller bör åtminstone ha) väldigt lite gemensamt när det gäller saker som livsstilsfrågor. Om liberaler och konservativa ska försöka samsas i dessa frågor kommer minst en part bli gruvligt besviken och väljarna än mer så.

Vad hände med "liberalerna"?

I Sverige har det förmodat mest liberala partiet Folkpartiet valt en lite egen väg för att komma runt detta. Istället för att stå upp för liberala ideal konstatera när de tvingas vika sig, så tävlar nu Folkpartiet med major Björklund i spetsen om att bli det mest tydligt konservativt populistiska partiet – samtidigt som de med näbbar och klor kämpar för att även i fortsättningen bli känt som det liberala partiet i Sverige. Väljarna låter sig dock inte luras och liberalerna flyr partiet, något som syns i exempelvis SOM-undersökningen om väljarnas attityder till invandring. Partiets ledning och väljarbas blir allt mer konservativ utan att partiet vill kännas vid det eller prata om det. Så länge opinionssiffrorna i alla fall inte går nedåt, så håller man sig på inslagen väg.

Liberalismen lever och har hälsan, men den gör det på oväntade ställen. Miljöpartiet samlar idag majoriteten av de liberala storstadsväljarna. Inte för att dessa har minsta gemensamt med vänstern i övrigt och speciellt inte vänsterpartiet, men för den som tycker att livsstilsfrågor trots allt är viktiga finns det få alternativ bland riksdagspartierna. Samtidigt har vi projektet Liberaldemokraterna, som drivs av en vilja att få ett liberalt politiskt alternativ som inte är bundet till vare sig vänstern eller högern. På olika sätt visar de liberala väljarna sitt missnöje, men de gamla liberala partierna lyssnar inte på det örat. Folkpartiet hade som uttalat mål att vinna tillbaka MP-väljarna i senaste valet, men den som berättade att man då nog var tvungen att ta avstånd från övervakningssamhället och börja driva lite mer liberala frågor, blev ignorerad eller fnyst åt. MP-väljarna skulle vinnas tillbaka men inte genom att driva politik som tilltalade dem. Skrämseltaktiker blev det enda svaret.

Det är synd om liberalismen och liberalerna runt om i Europa. Inte för att liberalismen som ideologi skulle vara döende utan för att de liberala partierna antingen tvingats till för många kompromisser eller för att de helt enkelt överger den liberala ideologin i utspelspolitikens jakt på någon tiondels procentenhet i nästa opinionsundersökning. Liberaler är ofta intellektuella och rankar ideologi högt, därför har liberala partier en särskild utmaning när det gäller att bedriva politik. Ett liberalt parti värt namnet måste samarbeta med såväl konservativa som gröna och socialdemokrater för att göra sina väljare nöjda. Cementerade regeringssamarbeten som ska vara överens i allt och politik som bygger på två distinkta block blir därför omöjliga för ett liberalt parti. Det är denna förenklade indelning i ”höger” och ”vänster” som är sjukdomen som liberalismen lider av och det är den som måste utplånas om liberalismen ska återfå hälsan.

Intressant?

Definiera ”kris”?

Idag presenterar Socialdemokraternas kriskommission sina slutsatser. Den stora krisen är att partiet tappar väljarstöd. Samtidigt pågår en helt annan kris i Folkpartiet, ett parti som inte tappar väljarstöd utan står och stampar i opinionen. Krisen, som partiledningen inte vill kännas vid, består i att man tappar sina idéer och sin ideologi, det som vissa kallar partiets själ.

Det nya Folkpartiet. Låter det som en trist efterapning av Moderaternas eller brittiska Labours nydaning? Det är det inte. Folkpartiet började göra om sig innan Reinfeldt klev in och tog in Moderaterna i det tjugonde århundradet. Det nya i Folkpartiet var en uppgörelse med den så kallade ”snällismen” och ledde till en politik som talade mer om hårdare tag och där politiken bestämdes utifrån vilka coola pressmeddelanden som kunde skickas ut. Det som kunde låta positivt, att partiet skulle utgå från väljarna och driva deras frågor, utvecklades till precis vad det låter som: populism.

På kort sikt fungerade det, när moderaterna krisade kände en del borgerliga väljare trygghet i ett parti som var tydligt. Framgångarna tog dock abrupt slut i samband med att Fredrik Reinfeldt tog över partiledarskapet och skapade ett modernt borgerligt parti. Nu står FP och stampar i opinionen, men utan att tillsätta några kriskommissioner. Den enda slutsatsen som dragits är att det behövs ett nytt partiprogram, eftersom det gamla innehåller för mycket av den gamla ”snällismen”. En framgång på ett par tiondels procent i Stockholm kallas för ”ett starkt mandat för vår politik”. Det är alltså inte bara storebrorssamhället som FP har omfamnat från boken 1984, även nyspråket och nytänket verkar vara på intåg i partiet.

Folkpartiets kliv in på den klassiskt konservativa arenan blir allt längre och mer frekventa. Niqabförbud, FRA och Ipred, hårdare straff, drogtest av barn… Listan kan göras lång. Det tycks inte bekymra partiledningen att de mer ideologiskt sinnade medlemmarna och väljarna överger partiet. Istället lyfte partisekreteraren på valnatten fram Landskrona som ett bra exempel på platser där FP gått framåt och hur partiet centralt borde ta efter deras framgångar. Det tycks inte bekymra honom att receptet varit att ta efter en hel del av de populistiska inslagen i Sverigedemokraternas politik på lokal nivå.

Frågan är alltså hur en kris definieras. Är det en kris i ett parti först när man tappar väljarstöd? Kanske till och med så snart man börjar tappa väljarstöd? Eller är det en kris när partiet överger sina ideal och sin ideologi, oavsett vilka effekter det får för opinionsstödet. Frågan kan bara besvaras om syftet med ett parti är definierat. Om ett parti primärt är till för att föra människor uppåt i karriären, att arbeta för maktinnehav till varje pris, så är det självklart att krisen kommer så snart väljarstödet viker. Om ett parti istället är till för att samla människor, såväl medlemmar som väljare, med en gemensam idé om hur samhället fungerar på bästa sätt, så kommer krisen så snart dessa ideal sviks.

För socialdemokraterna är svaret inte alltid helt uppenbart, eftersom partiet blivit synonymt med maktinnehav. Även om det finns en idé om åt vilket håll samhället bör utvecklas, är det inte en rak eller ens entydig idé. Det råder dock inga tvivel om att partiet just nu är i kris; väljarna sviker partiet, samtidigt som partiets egna ideal får stå åt sidan till förmån för framför allt samarbetet med vänsterpartiet, ett parti som för de flesta socialdemokrater har varit otänkbara att samarbeta med under lång tid. När båda kriterierna är uppfyllda är det klart att partiet måste vara i kris.

Folkpartiet är däremot ett parti i kris. Folkpartiet har aldrig varit ett maktparti utan varit en samling människor med idéer och ideal. Ibland har partiet varit i regeringsställning, några gånger också innehaft statsministerposten. Det har dock alltid tidigare varit genom att partiet fått genomslag för sina idéer och sen har kunnat förhandla bra med andra partier. Idag försöker partiet få gehör för väljarnas idéer, vilket ger någon tiondels procents väljarstöd i en vecka innan stödet faller igen. Ungdomarna, såväl väljare som medlemmar, överger partiet och det är i högsta grad relevant att tala om ett utdöende parti. Trots det tillsätts inga kriskommissioner och det första skarpa förslaget efter valet, att tvinga fram lagstiftning som låter rektorer förbjuda elever att bära niqab i skolan, är inte tilltalande för de liberala ungdomar – en grupp FP till varje pris vill nå – som i senaste valet röstade på Miljöpartiet. Snarast tvärtom.

Om partier kan ha en själ, så har Folkpartiet sålt sin till opinionsdjävulen. Socialdemokraternas själ är och har alltid varit så pass kollektiv och splittrad att det är svårt att avgöra var den befinner sig och hur den mår, vilket i sig är ett problem. Även Kristdemokraterna och Centern har heta debatter på samma tema.

Resultatet är sannolikt att det politiska landskapet ser helt annorlunda ut i valet 2014. Förhoppningsvis har blocken luckrats upp, antagligen faller ett, två eller kanske tre partier ur riksdagen. Kanske kommer ytterligare ett nytt parti in, om inte två. Sannolikt kommer de gamla föreställningarna om partierna inte längre att gälla och garanterat är att den gamla eran med starka majoritetsregeringar en gång för alla tar slut. På vägen dit kommer det att krisas till höger och vänster, oavsett  partierna själva vill kännas vid det eller inte.

Intressant?

En långsam kollaps mot normalisering

Socialdemokratin närmar sig 30-procentstrecket. Utvecklingen har pågått över ett par decennier men det är först nu analytiker och för den delen partiet börjar reagera på allvar. Samtidigt är det ett sundhetstecken för ett land att ett enda parti inte längre så fullkomligt dominerar det politiska landskapet.

Efter socialdemokraternas sämsta valresultat sedan 1914 har partiet tillsatt en kriskommission. I medierna heter det att socialdemokratin är i kris, om inte regelrätt kollaps.

Trots att många slår på stora trumman, är resultatet dock bara ytterligare ett steg i den utveckling som skett under flera år. Med avstamp i valresultatet 1982 kan vi se att den generella trenden över tid är att Socialdemokraterna tappar väljarstöd. Den utvecklingen blev tydlig redan under Göran Perssons år som partiledare och den har egentligen inte accelererat med Mona Sahlin vid rodret, bara fortsatt i samma riktning.

Trenden är sund. Socialdemokraternas totala dominans över den svenska politiken – även om de sällan faktiskt nått upp till 50 procents väljarstöd – är farlig både för långsiktig ekonomisk utveckling och för hälsosam demokrati. Ett parti som alltför länge tar makten för given växer samman med makten. Istället för att ha visioner om förändring för den lilla människan, blir maktinnehavet i sig målet med politiken. Det gäller oavsett vilken ideologi partiet följer eller säger sig följa, vilket innebär att maktskiften är inte bara nyttiga utan rent av nödvändiga. Maktskiften måste också vara tillräckligt långvariga för att de inte ska ses som undantag från den ”naturliga (makt-)ordningen”.

Det faktum att det tagit till 2010 innan Socialdemokraterna tillsätter en kriskommission är talande för hur partiet ser på sig själv och ger också en fingervisning om vad som kommer att bli slutsatsen. För att förstå det måste dock ett till faktum tas med i beräkningen, nämligen att socialdemokratin är och alltid har varit splittrad. Maktkampen mellan höger och vänster inom partiet har pågått ständigt och även om de mer högerinriktade har vunnit de senaste åren, har vänsterflygeln fortfarande haft stort inflytande över partiets vägval. Det tydligaste exemplet på detta från den senaste mandatperioden är samarbetet med Vänsterpartiet. Där Mona Sahlin ville ha ett regeringssamarbete med enbart Miljöpartiet, tvingade vänsterflygeln inom partiet henne till att öppna sitt regeringsalternativ även för de mörkröda. Det här är vad kriskommissionen tar med sig i sitt arbete för att komma på vad som gick fel i valet och hur socialdemokratin ska kunna vända trenden.

En sak vet alla redan: för att vinna val måste man vinna storstadsväljarna. Utmaningen för socialdemokratin är att komma på hur den ska göra det. Storstadsväljarna lockas nämligen av att ha stor makt över sitt eget liv, att kunna göra egna val. Rent praktiskt gillar de friskolor, vårdval, RUT och lägre skatter. Storstadsväljarna skyr också fastighetsskatter och förmögenhetsskatter, skatter som drabbar dem orättvist eftersom även ett litet hus i storstaden ofta kostar mer än stora herresäten på landsbygden. Rikemansboningarna i glesbygden undgår därmed den beskattning ett normalt familjehus i Stockholm beläggs med. Rädslan för den orättvisan kommer att leva så länge skatterna lever.

Mycket av det storstadsväljarna skyr är med andra ord de mer vänstervridna inslagen i den rödgröna och socialdemokratiska politiken. Som kontrast attraherar de ”gröna liberalerna” i Miljöpartiet storstadsväljarna. Många av dessa väljare skräms samtidigt av Vänsterpartiets inflytande och det är redan klart att flera väljare, även socialdemokrater, bytte block på grund av det.

Den naturliga slutsatsen för kriskommissionen borde därmed vara given på förhand: för att vända trenden och åter vinna storstadsväljarna måste Socialdemokraterna modernisera sig och göra upp med förlegade vänsterideal som inte längre tilltalar den moderna storstadsväljaren. Mona Sahlins förslag om ett regeringssamarbete med enbart de gröna var helt rätt väg att gå och socialdemokraternas vänsterflygel måste en gång för alla fråntas inflytande.

Tyvärr är det osannolikt att det blir kriskommissionens slutsats, åtminstone officiellt. Det troliga är att kommissionen antingen kommer fram till att andra saker haft avgörande betydelse, som att skylla på en vinklad bevakning i media eller att socialdemokratins relevans är intakt och att det är budskapet som paketerats fel. Analysen från förra valet att ”alla skulle med, men vi glömde säga vart” går att återanvända. Alternativet är att kriskommissionen kommer fram till de rätta slutsatserna, men att resultatet tystas ner och begravs av en alltför inflytelserik vänsterflygel som vägrar acceptera att de kan ha fel.

Resultatet av den utvecklingen är att socialdemokratin långsamt fortsätter sin kollaps ner mot 20 – 25 procent av väljarstödet. Någonstans på vägen är det inte omöjligt att partiet ännu en gång spricker, vilket har hänt tidigare. Det vore inte helt onaturligt, eftersom socialdemokratin sedan länge haft ett närmast schizofrent förhållande till sig självt med två väldigt olika fraktioner inom partiet. Det är jobbigt även för väljarna, som inte kan förutse partiets politik annat än att de kommer att försöka allt för att klamra sig kvar vid makten, eller som i dagsläget försöka återta den.

I ett politiskt system med så många partier som det svenska är det onaturligt för något parti att konstant ligga över 30 – 35 procent. Socialdemokratins långsamma kollaps är därmed sund och en utveckling mot normalisering av det politiska landskapet. Den förvisso långa men ändå onaturliga epoken i svensk politik, med ett enda totalt dominerande parti, är därmed på väg att lida mot sitt efterlängtade slut.

Intressant?

Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?

Vilsna liberaler hittar inget hem i MP – heller?

Grön Ungdoms språkrör erbjuder Birgitta Ohlsson att komma över till Miljöpartiet, eftersom de anser att hennes åsikter stämmer bättre överens med MP än med Alliansen. Birgitta själv svarar att hon som liberal skulle vara vilsen i MP. Båda sidorna har dock sina poänger, som är värda att diskutera.

”Som liberal vore jag vilsen i Miljöpartiet” skriver Birgitta Ohlsson (FP) som svar på inviten från Grön Ungdoms språkrör. Hon är inte ensam. Många urbana liberaler röstar idag allt oftare på Miljöpartiet, utan att reflektera över alla de ickeliberala saker de därmed får på köpet. Framför allt blir den ekonomiska politiken motsatsen till liberal, inte bara på grund av att partiet satt sig i knäet på Lars Ohly. Bland annat vill Miljöpartiet minska handeln med andra länder till förmån för närproducerad mat, vilket inte bara innebär ett brott mot principen om frihandel utan också att man vill stoppa handel med utvecklingländer. Miljöpartiets vilja att låta människor leva sina liv som de själva vill låter bra, men när det gäller den ekonomiska sidan av deras politik visar det påståendet sig vara ganska ihåligt. Att partiet också är negativt inställt till internationella samarbeten som EU gör inte saken bättre.

Vad hände med "liberalerna"?

Samtidigt är Grön Ungdoms kritik befogad. Birgitta Ohlssons kritik mot hur Frankrike behandlar romer är befogad, men även i Sverige har vi en politik som är förvillande lik den som Frankrike för, om än med mildare retorik. Tobias Billströms uttalanden skär i en liberals öron. Även inom Folkpartiet har det dykt upp flera underliga utspel på senare tid, även om det inte är första gången under nuvarande partiledning. Först kom kravet på burqaförbud i skolorna, med en tillhörande retorik som pekade ut muslimer som grupp som problematiska, en retorik som inte brukar förknippas med just liberalism. Därefter följde förslaget att tvinga föräldrar att vara borta från jobbet för att istället sitta med sina stökiga barn i skolan, ett förslag som andas bestraffning snarare än att vara en lösning som ger mer engagerade föräldrar. Det tar inte lång tid att hitta fler exempel. Att Folkpartiets partiledning under Jan Björklund snarast som regel än undantag väljer att profilera sig utan tillägget ”liberalerna”, trots att detta går emot ett landsmötesbeslut, känns allt mindre som misstag och mer som genomtänkt strategi.

I en tid när allt fler människor i Sverige säger sig vara liberaler, är det obegripligt att partierna mer och mer distanserar sig från ren liberal ideologi. Den som vill vara konsekvent liberal idag måste använda de politiska partierna som smörgåsbord och plocka valda delar från Centerpartiets, Folkpartiets (liberalerna), Moderaternas och Miljöpartiets partiprogram och politik. Birgitta Ohlsson pratar ofta om tre viktiga V: Värderingar Vinner Val. Det är synd att inget parti längre står upp för konsekventa liberala värderingar, synd att populism och kortsiktiga utspel får prägla framför allt Folkpartiet liberalernas politik, istället för en konsekvent liberal ideologi.

Räddningen är att många på gräsrotsnivå, människor på väg uppåt, känner obehag inför de populistiska utspelen och efterlyser en mer konsekvent liberal ideologi i politiken. Det är alla dessa människor som gör det lätt att fortfarande tro på liberalismen i Folkpartiet, partiledningens agerande till trots. Det finns också gott om liberaler att kryssa i höstens val. Synd att få, om ens någon, av dessa toppar partiets listor. Det hade varit bättre, både för partiet och för Sverige.

Intressant?

Många liberala åsikter om transpersoner

Är det de rödgröna som är mest trovärdiga i debatten om transpersoner? Länge har det varit en sanning som inte ifrågasatts. Det är dags att göra det nu. En sökning på Politometern visar att det snarare är liberalerna i Folkpartiet som tagit över ledartröjan.

Amanda och Trollhare. Två bloggar som brukar bekänna sig till varsin sida blockgränsen. Båda bloggar mycket om transpersoners livssituation och brukar vara överens i de flesta av sina åsikter. De är dock båda undantag då det inte är många bloggare som tar upp just transpersoner i sina inlägg. Oavsett om det beror på transfobi, okunskap, ointresse eller taktik för att maximera antalet röster, är det tråkigt.

Frågan är vilka som egentligen har störst trovärdighet i frågan? Ofta brukar svaret vara Miljöpartiet eller mer generellt de rödgröna. Det är logiskt eftersom Alliansen i denna fråga lider av att ha de konservativa kristdemokraterna på sin sida. Med en sådan samarbetspartner kan man väl inte ha någon trovärdighet i transfrågor, eller?

Den bilden håller nu på att krackelera. Alliansen har redan visat att det går att runda KD i frågor som rör livsstil och då framför allt HBT-frågor. Den könsneutrala äktenskapslagstiftningen kom på plats med KD:s goda minne, genom att riksdagens egna utskott förhandlade fram ett skarpt lagförslag. Riksdagsledamöter från Folkpartiet liberalerna gick utöver det emot den officiella regeringslinjen och röstade för att erkänna folkmordet i Armenien. Enskilda frågor där partierna står långt från varandra kan lösas genom andra samarbeten än de som ligger till grund för regeringen, detta är ett numera etablerat faktum och något som borde utnyttjas oftare.

Söker man på Politometern, som indexerar stora delar av den politiska bloggosfären i Sverige, finner man att det är folkpartibloggarna som är mest aktiva i debatten om transpersoner, med god marginal. Det är inga supersiffror, men att 0,3% av de blogginlägg folkpartisterna skriver faktiskt nämner transpersoner är en bra siffra för en fråga som annars är väldigt bortglömd. Miljöpartisterna, som anses så bra i dessa frågor, lyckas inte att komma upp till 0,1% ens när det avrundas till närmsta tiondel.

För mig som engagerat mig i transpersoners rättigheter på senare tid – något som inte är helt vanligt när man själv är cisperson – och dessutom är liberal, är det glädjande siffror. Det känns att gräsrotsrörelsen i Folkpartiet liberalerna har uppnått något slags kritisk massa och den här frågan kommer inte att ligga orörd. Kraven på att sluta med tvångssteriliseringar av transpersoner och att på andra sätt modernisera lagen om könstillhörighet kommer att höras allt högre. Det är kanske för mycket att hoppas att det blir en valfråga av det, men på de liberala bloggarna kommer debatten garanterat att fortsätta vara aktiv. Gräsrotsliberalerna har visat vägen för både partiledning och andra partier. Med lite tur kanske det äntligen kan leda till att ledande politiker vågar ta i frågan. Det vore inte ett år för tidigt.

Fotnot: En sökning på HBT på Politometern visar att socialdemokratiska bloggar nämner detta mest, följt av folkpartistiska bloggar på en hedrande andraplats. En genomgång av de socialdemokratiska blogginlägg som nämner detta visar dock att det oftast bara handlar om länkar till bloggen HBT-sossen och inte inlägg som handlar om HBT-frågor. Hur en sökning som filtrerade bort länkar som bara nämnde HBT när de länkade till den bloggen skulle se ut är oklart, men en kvalificerad gissning är att folkpartistiska bloggare skulle bli mest aktiva även i detta sammanhang.

Intressant?