Etikettarkiv: liberati

Liberati lägger ner

På söndagen nåddes bloggosfären av nyheten att nätverket Liberati lägger ner. Hälften av nätverket bildar en ny gruppering inom Folkpartiet, den andra halvan överväger att starta ett nytt parti. Liberalismen i Sverige går därmed en spännande framtid till mötes.

Liberati-loggaNätverket Liberati bildades för två år sedan som en reaktion mot Alliansens svek i FRA-frågan. Tanken var då att påverka Folkpartiet inifrån och driva på för mer klassiskt liberala åsikter i partiet. Två år senare har nätverket nått vägs ände och på söndagen meddelades att nätverket lägger ner sin verksamhet. Ena halvan av nätverket kommer att fortsätta sin verksamhet inom FP, den andra halvan kommer att sluta sitt engagemang och se över möjligheterna att bilda ett nytt liberalt parti, kallat Liberaldemokraterna.

Som Liberati-hangaround utan egentligt medlemskap, följer jag utvecklingen intresserat. Även jag har ju, som alla läsare av bloggen lär ha noterat, kritiserat Folkpartiet för att överge allt fler liberala ideal. Batongerna har enligt min mening fått ta allt större plats i partiet, en utveckling som drivits på av framför allt Jan Björklund och Johan Pehrsson. Liberatis splittring tyder på att kampen mot den utvecklingen inte går åt rätt håll, vilket är oroande.

Nu väntar en spännande tid och det ska bli väldigt intressant att se om den halvan av Liberati som valt att lämna Folkpartiet också lyckas med konststycket att grunda ett nytt, livskraftigt parti. Skådar vi över Öresund vet vi att Liberal Alliance lyckades relativt bra med ett liknande konststycke för några år sedan. Kanske kan Liberaldemokraterna bli en liknande framgångssaga? Samtidigt tyder kommentarerna på Twitter på att många är skeptiska till detta. Det gör det ännu mer spännande – vilken halva av Liberati kommer stå med flaggan högst om ett eller två år? Idag vet vi inte svaret, men vi är många som kommer att följa utvecklingen noggrant.

Intressant?

Det är Pehrsons idéer som behöver testas, inte barnen

Johan Pehrson (FP) har många förslag  som han slänger fram med jämna mellanrum. En av hans favoriter är att införa ”slumpvisa, frivilliga drogtest” på ungdomar under 15. Frågan är inte ny utan dök upp redan 2006 men Pehrson har hållit den levande och nu lyckats göra den till allianspolitik inför höstens val. Detta trots att såväl lagrådet som skolinspektionen har konstaterat att den typen av tester inte är förenliga med lagen. Även internt i Folkpartiet liberalerna har Pehrson stött på problem i och med att landsmötet beslutade att arbeta för att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Den typen av drogtester som Pehrson förespråkar är enligt de allra flesta inte förenliga med barnkonventionen. Alls.

Nu visar det sig dessutom att Pehrsons argument för varför drogtesterna behövs, inte håller. SvD har granskat de fakta han hänvisat till, framför allt påståendet att allt fler unga tidigt kommer i kontakt med droger. Enligt faktakollen finns det inget som helst statistiskt underlag för detta, tvärtom verkar det inte ha skett någon förändring alls de senaste åren. Pehrson själv försvarar sig med att han använt sig av andra källor och att dessa bekräftar hans påståenden. Direkt efter lägger han fram ett citat som snarast motbevisar honom.

”Ökningen upphörde efter millennieskiftet och byttes åter i en minskning, men de allra senaste åren är det en liten ökning av andelen skolelever som svarar att de någon gång prövat narkotika.”

En liten ökning. Efter en minskning. Det gör alltså att bilden blir ”en helt annan” enligt Pehrson. För att få ytterligare stöd för sin tes kombinerar han detta med att både narkotikabeslagen och att antalet personer som misstänks för narkotikabrott ökat. Att detta per automatik gör att yngre kommer i kontakt med droger tar han för självklart. En annan möjlig förklaring, som inte nämns eftersom det skulle förstöra hela argumentationen, är däremot att tull och polis blivit bättre på att hitta droger och att avslöja dem som langar narkotika. Dessutom finns det inget som säger att ökade mängder narkotika automatiskt hamnar hos fler unga.

Johan Pehrson är dock blind för argumentation som går honom emot och han griper efter alla halmstrån för att slippa tänka tanken att han kan vara fel ute. Inte minst allvarligt var det när han försökte misstänkliggöra lagrådet efter deras sågning av förslaget, genom att antyda att de var knarkliberaler som helst av allt ville avkriminalisera eget bruk. Det är samma argumentation han försökt använda när hans förslag kritiserats i Tidningen Nu, den tidning som är det närmaste Folkpartiet Liberalerna kommer ett partiorgan. De som fått utstå denna kritik är Liberatis anhängare i allmänhet och Martin Ängeby i synnerhet. Enbart för att de försöker visa på integritetsproblemen och problemen med rättssäkerheten vad gäller drogtester.

Med en dåres envishet fortsätter Johan Pehrson att driva sina förslag, utan att stanna upp och faktiskt lyssna på kritiker. Istället misstänkliggörs de och faktaargument viftas bort med att det finns andra fakta, fakta som Pehrson gillar bättre eftersom de stödjer hans tes istället för att tala emot den. Att han på vägen skadar förtroendet för Folkpartiet liberalerna har han antingen inte märkt eller så bryr han sig inte. Det innebär däremot att partiet tappar unga väljare, väljare som tror på personlig integritet, rättssäkerhet och framför allt tycker att staten inte ska vara överallt utan ska finnas som ett stöd den dag man eventuellt behöver den. Pehrson verkar inte tro att människor faktiskt kan fatta egna beslut eller att de kan klara sig utan statlig inblandning i sin vardag. Problemet är att de flesta som kallar sig liberaler inte håller med honom. Att han trots det är en av de främsta företrädarna för ett parti som borde vara Sveriges främsta liberala parti är ett problem.

Intressant?

Svart måndag skäller ut tant Gredelin

Vi i Svart Måndag har gjort gemensam sak med Liberati och har idag en debattartikel publicerad i Expressen där vi förklarar varför Beatrice Ask har spårat ur totalt vad gäller drogtester av barn. Den här artikeln är dessutom framarbetad innan hennes senaste urspårning om kuvert i grälla färger till misstänkta sexköpare och behandlar inte den delen. Att arbeta in det i samma debattartikel hade blivit alldeles för spretigt. Dessutom är det lätt att förstå varför hennes kuvert är helt åt skogen fel, medan det däremot kan behöva förklaras mer om de juridiska och integritetskränkande aspekterna av drogtesterna.

Istället för att lägga ut texten här, rekommenderar jag debattartikeln och de relaterade bloggarna Svensk myndighetskontroll, In your face och Sagor från livbåten.

Intressant?


Bard och Söderqvist hittar SD:s kärnväljare

Alexander Bard och Jan Söderqvist från Liberati skriver idag på Newsmill om Folkhemsvurmen och de värden som en gång var traditionell, mainstream socialdemokrati och som idag är Sverigedemokratisk politik. Artikel när mycket läsvärd.

Det resonemang som presenteras är helt rätt. Sverigedemokraternas folkhemsnostalgi är precis det som lockar konservativa socialdemokrater till dem: de så kallade gråsossarna som längtar tillbaka till tiden när staten visste bäst, jobb fanns åt alla utan att man ens riktigt behövde söka dem och där avvikare som tattare och homofiler inte var en del av samhällsbilden. Den tvångssterilisering som skedde och som socialdemokraterna tog lång tid på sig att bli emot, är förmodligen en våt – om än hemlig – dröm hos många sverigedemokratiska väljare.

Socialdemokraterna kommer skrika högt om att de inte vill bli jämförda med ”extremhögern”, dvs partier som delar alla deras socialistiska ideal om folkhemmet men som inte intar samma åsiktsställningar beträffande mångfald. Det är dock en valid jämförelse. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket socialdemokrati av 1940- eller 1950-talets modell. Det är också de nostalgiska (eller för att använda ett annat ord, konservativa) väljarna de har lättast att plocka. Socialdemokraterna måste ta tjuren vid hornen och erkänna att det är deras egna kärnväljare som, ofta genom att stiga upp från sofflocket, har gått över till SD. Det finns undantag, självklart, men gemensamt för dem är vurmen för och nostalgin kring folkhemmet.

Man kan tycka vad man vill om Alexander Bard, jag vet att många tycker att han är provocerande och oresonlig, till och med aggressiv i debatter. De kan mycket väl ha rätt. Jag är dock av den bestämda uppfattningen att Bard är en av de friskaste fläktarna i svensk politisk debatt på senare år.

Andra som bloggar om detta är Seved Monke, Tommy Rydfeldt, Mikael Olsson och Runo.

Intressant?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 029 andra följare