Trångsynta attityder mot HBT-personer inom partierna

Allt oftare pratas det om HBT-rättigheter och de flesta av partierna är överens om att detta är viktiga frågor. Med några få undantag tävlar partierna om att vara mest HBT-vänliga och taskiga attityder mot normbrytare bekämpas – till och med inom KD får de mest homofoba krafterna se sig motarbetade.

Samtidigt är det inte alls självklart att de attityder som partierna predikar efterföljs ens inom partistrukturerna. Det finns snarast tvärtom gott om exempel på HBT-personer i politiken som diskrimineras, trakasseras eller helt enkelt väljer att stanna kvar i garderoben för att undgå just detta.

Det finns HBT-personer i Sveriges riksdag som är rädda för att komma ut, främst av rädsla för att väljarna ska vända dem ryggen men också för att de tror sig veta att de inte längre skulle komma på valbar plats efter provvalet inom partiet. Väljare och medlemmar i partierna är inte i samklang med partiets politik och attityder. Det leder till att HBT-personer tvingas att välja bort, gömma en del av sig själva för att jaga en politisk karriär.

Samma sak gäller på kommunal nivå, där väljarna i vissa fall kan vara än mer inskränkta och kritiska till normbrytande politiker. Genom att lokala politiker oftast är mer kända i väljargrupperna är det ännu svårare som lokal politiker att leva ut sin sexualitet. Det finns idag sittande kommunalråd som inte vågar ha ens hemliga relationer i sitt närområde av rädsla för upptäckt. Följden blir att den som vill bli framgångsrik politiker i många fall förnekas nära relationer på det sätt som är naturligt för nästan alla andra människor.

Den som är HBT-person måste inte bara oroa sig för väljarnas hårda dom. Partikamrater kan ibland stå för ännu mer trakasserier. Det finns aktuella exempel när HBT-personer fått höra att de är olämpliga för olika uppdrag, att de inte kan räkna med några nämnduppdrag eftersom de andra partiernas företrädare inte kommer att vilja samarbeta med ”såna”, eller att de helt enkelt får höra att de är äckliga eller på annat sätt inte lever sina liv på ett sätt som stämmer överens med partikamraternas moral. Särskilt utsatta för denna diskriminering är transpersonerna.

Alla dessa händelser sker idag och förekommer i princip i alla partier. De förmodat mest liberala partierna är definitivt inte förskonade, tvärtom kommer de värsta exemplen jag har hört från just liberalt håll. Precis det som partierna säger sig bekämpa är alltså en del av partikulturen och väljarnas värderingar. Trots det vill inte partierna kännas vid problemen och de diskuteras sällan, vare sig internt eller i medierna. Ledande partiföreträdare försöker istället skyla över problemen, sopa dem under mattan eller lösa dem genom personliga samtal där det inte sällan är HBT-personerna som får rådet att tona ner sig själva.

De flesta politiska partierna har en bra politik för HBT-rättigheter. För att det inte ska bli en läpparnas bekännelse krävs dock ett mer aktivt arbete även internt, så det inte blir så att medborgarna förväntas ha attityder som partiets egna medlemmar och företrädare saknar. Idag saknas den medvetenheten och den nolltolerans mot diskriminering och trakasserier som man kan förvänta sig. Det är dags att frågan kommer upp på agendan och att partierna tvingas till självkritisk granskning. Annars förlorar partier all sin legitimitet i dessa frågor.

Intressant?

Statligt stöd till diskriminering

Frälsningsarmén förbjuder homosexuella att ”ta värvning” som frälsningssoldater och håller till och med förbön för att förändra sexualiteten hos homosexuella som söker till rörelsen. Huruvida det är en ok människosyn kan vi lämna därhän, däremot är det intressant att det betalas ut statligt stöd till religiösa samfund, däribland Frälsningsarmén. Stödet kan enligt lag endast gå till ”till samfund som lever upp till samhällets grundläggande värderingar”. Tydligen är det alltså en grundläggande samhällsvärdering att det är ok att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning. På annat sätt går det inte att tolka det faktum att bidrag betalas ut till ett flertal trossamfund som försöker ”bota” homosexualitet genom förbön och/eller utesluter HBT-personer.

Föga förvånande tycker kyrkominister Stefan Attefall (KD) inte att det är något stort problem.

”Alla religiösa samfund har säkerligen åsikter och livsstilskrav som du och jag kanske inte håller med om. Men att recensera samfunds teologiska åsikter, ja, då kan vi inte ha något stöd alls över huvudtaget,” säger han till SvD.

Det är mycket möjligt. Diskriminering på grund av sexuell läggning är dock något som är förbjudet enligt lag. Betyder det att vi kan ignorera lagar som inte stämmer överens med våra egna värderingar, eller vad är det Stefan Attefall försöker säga? Det vore högst intressant att höra honom förklara.

Eller är det helt enkelt så, att statligt stöd till religion är ett överspelat kapitel i det moderna samhället?

Friheten stärks inte genom niqabförbud

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har kommit med sitt utlåtande om niqabförbud i skolan. Hon kommer fram till att skolan gjorde sig skyldig till diskriminering när de ville tvinga en elev att vara utan plagget när hon befann sig i skolan. Beskedet är väntat och helt rätt tänkt.

Måste du som elev ständigt visa ditt ansikte i skolan? Ja, svarar Västerorts vuxengymnasium med större delen av Stockholms utbildningsnämnd i ryggen och förbjöd en elev att bära niqab på lektionerna. Nu får de bakläxa av DO, som konstaterar att de inte uttömt alla andra möjligheter för eleven innan de kom med sitt ultimatum, vilket diskrimineringslagen kräver. Det är svårt att se hur beslutet kunde blivit något annat med tanke på lagstiftningen och det är bra att DO sätter ner foten. Samtidigt blir det inget rättsligt efterspel, eftersom skolan lät eleven gå kvar, med niqab, i väntan på beslutet. Hon är nu färdigutbildad och har lämnat skolan så det finns inte anledning att gå vidare.

Oavsett vad man tycker om diskrimineringslagstiftningen så är det intressant att diskutera huruvida det är rimligt att kräva att alla elever visar hela ansiktet varje minut av lektionstiden. Krävs det verkligen för undervisningen? Jag är benägen att svara nej. Stora delar av undervisningen sker utan att läraren tittar på eleverna. De gånger som eleverna måste visa ansiktet är givetvis under prov och andra tillfällen som är direkt betygsgrundande. I det aktuella fallet har det inte varit ett problem, eftersom eleven kunnat sitta i klassrummet på så sätt att ingen man kunnat se hennes ansikte, samt att hon villigt tagit av sig sin niqab när det behövts för identifiering. Vad är det då som hindrar att hon resten av tiden döljer allt utom ögonen?

Många av de som förespråkar ett förbud hävdar att de gör det av omtanke för kvinnorna. Problemet är att denna typ av förbud, liksom burkaförbuden som dyker upp på olika håll i Europa, motverkar sitt syfte. Genom att förbjuda plaggen hjälper man inte kvinnor att ta sig utanför hemmet och att kasta av sig förmodat kvinnoförtryckande plagg. Effekten blir istället att kvinnors rörlighet och frihet ytterligare begränsas, eftersom de håller sig borta från de platser där deras kläder är förbjudna. På så sätt inskränker man ytterligare deras möjligheter till utbildning, något som försvagar deras position i samhället än mer.

Ytterligare en poäng är att problemet är minimalt. Det antal kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab är försvinnande litet. Än färre är de som gör det i en undervisningssituation. Det är därför extra märkligt att man har valt denna strid och att Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, reagerar så kraftigt på beskedet. Varför är denna fråga så principiellt viktig och vad vinner man på att totalförbjuda religiösa plagg på elever? Hade frågan gällt lärare hade det varit en annan sak, eftersom man inte kan förvänta sig att det går att ha på sig denna typ av plagg i alla arbeten. Däremot borde alla människor tillåtas att ta del av offentligt finansierad verksamhet oavsett val av klädsel. De är ju med och betalar för skolan via sin skattsedel. Så länge identifiering är möjlig borde det inte finnas något problem.

Folkpartiet har på senare tid gjort burka- och niqabförbud i skolan till sin profilfråga, ett ställningstagande som många både inom och utom partiet ifrågasatt. Efter dagens besked flyttade partiet fram sina positioner ytterligare genom att föreslå lagstiftning för att neutralisera DO:s utlåtande. Hur detta kan motiveras utifrån liberalismen är obegripligt och verkar bara vara ytterligare ett exempel på hur FP allt mer fjärmar sig från liberala ideal. Än så länge stretar andra partier i regeringen emot förslaget och förhoppningsvis slipper vi denna typ av lag. Det vore skamligt om Sverige sällade sig till skaran av länder som stiftar lagar som direkt syftar till att inskränka muslimers frihet.

DO:s besked är välkommet och på kort sikt kan vi hålla mot de islamofoba krafter som tyvärr finns i samhället. Samtidigt gäller det att beslutet inte hindrar den fortsatta debatten om religionens gränser gentemot det sekulära samhället. Vi måste fortsätta kämpa för att yttrandefriheten ska gälla även i förhållande till religioner och att karikatyrer inte ska censureras. Vi måste fortsätta kämpa för rätten att kritisera såväl religion som ateism utan rädsla för repressalier – samtidigt som vi också måste kämpa mot de krafter som försöker använda tvång eller utöva förföljelse baserat på religion. Kritik och förföljelse är två vitt skilda saker. Frågan är varför det verkar vara så svårt att förstå det?

Intressant?

Homosexualitet och stridspittar

Efter många turer öppnar nu Pentagon plötsligt för att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären. Samtidigt kanske regeringen överklagar beslutet – i väntan på ett beslut i kongressen som syftar till att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären.

Det stora landet på andra sidan havet har en ytterst komplicerad inställning till homosexualitet (och antagligen även bisexualitet, men det är något som i princip aldrig ens diskuteras; det är ju något som går utanför den svart-vita retoriken som de är så förtjusta i). I 17 år har den amerikanska militären haft som policy att homosexuella fått ta värvning, så länge de inte berättar för någon om sin sexuella läggning. Don’t ask, don’t tell har varit principen. Barack Obama lovade under sin valkampanj att avskaffa policyn men det är inte förrän nu som något händer – och då är det inte presidenten utan en domare i Kalifornien som tar initiativet. I en dom har policyn dömts ut som konstitutionsvidrig och nu har Pentagon beordrat värvningskontoren att acceptera även homosexuella som inte tiger om sin läggning.

Samtidigt florerar rykten om att den federala regeringen under Barack Obama kan komma att överklaga beslutet, för att behålla samma praxis som tidigare i väntan på ett kongressbeslut. Det paradoxala i detta är att det kongressbeslutet ska gå i precis den riktning som Pentagon redan gått utan politikernas inblandning. Ett överklagande från regeringen skulle därmed gå direkt emot deras egna intentioner på området och skulle definitivt uppfattas som ett allvarligt svek mot de löften Obama gav till HBT-världen under sin valkampanj. Det skulle skada presidentens förtroende i flera grupper där han har som starkast stöd och dessutom göra honom till åtlöje i HBT-personers och andras ögon världen över.

Än mer spännande är det faktum att det land i världen som anser sig vara demokratins, öppenhetens och yttrandefrihetens främsta förkämpe i världen, år 2010 fortsätter att strukturellt diskriminera människor som inte är heterosexuella cis-personer. Det är en sak med taskiga attityder i ett samhälle, sånt tar ett tag att komma till rätta med, men att från det offentligas sida genom exempelvis lagar spä på diskrimineringen och fördomarna är förkastligt. Pentagon har, förbluffande nog, plötsligt gått före politikerna. Den enda anledningen regeringen därmed skulle kunna ha att överklaga beslutet vore att de vill låtsas som att det var de som visade framfötterna och beordrade militären att sluta med diskrimineringen. Möjligen kan det gå att lura vissa oinsatta inhemska grupper att så också var fallet. I de flesta andra ögon kommer ett överklagande att ses som ren idioti.

Intressant?

Visionär torsdag – en vision om alla individers frihet

”This must be Thursday. I never could get the hang of Thursdays.” Orden är Arthur Dents och boken de är hämtade ur är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Jag håller med Arthur, torsdagar är en lite underlig dag. Vad ska man med den till? Nu har jag kommit på svaret och för en gångs skull är det inte 42. Från och med nu och fram till valet kommer jag använda torsdagarna till att presentera mina visioner om samhället och varför jag är engagerad i politiken. Detta är kopplat till Amanda Briheds initativ Visionär Allians, #vallians.

För mig har alla människors lika rättigheter alltid varit helt grundläggande. Jag har aldrig kunnat förstå varför människor ska diskrimineras på grund av sitt kön, etnicitet, sexuell läggning och så vidare. Därför har jag förvånats gång på gång över att inte ens lagstiftningen behandlar människor likadant. Varför ska det finnas olika lagstiftning för äktenskap beroende på om paret är samkönat eller inte? Varför ska vissa människor uteslutas från möjligheten att adoptera på grund av vem de har valt att leva med? Det finns många för mig obegripliga särbehandlingar och en av anledningarna till att jag är engagerad politiskt är att jag vill få bort dem.

Min vision är ett samhälle, en värld, där alla människor får vara individer och där lagstiftningen är neutral med avseende på kön, läggning, etnicitet, religion, ja beträffande alla individers olika personliga egenskaper. I min värld får både samkönade par och transpersoner adoptera barn utan att någon tycker att det är konstigt. I min värld får killar klä sig i kjol på samma sätt som tjejer sen länge får klä sig i byxor. I min värld bryr man sig inte om varandras religiösa övertygelser och försöker inte omvända varandra. Framför allt låter man inte religiösa övertygelser ligga till grund för moraliserande lagstiftning.

Vissa skulle säkert säga att min vision borde göra mig till en typisk vänsterväljare. Då har de inte förstått vad det handlar om. Vänsterns vision är nämligen ett samhälle där personliga egenskaper, engagemang och skicklighet inte ska avspeglas nämnvärt i hur bra man har det. Det är där min vision skiljer sig från deras och där anledningen till att jag är liberal finns. För mig ska den som anstränger sig också få lön för mödan. Min vision är inte ett samhälle där alla är lika utan där alla får vara individer. Vill man jobba för att uppnå högre materiell status, så får man göra det. Nöjer man sig med lägre status i utbyte mot mer fritid eller liknande, ska man få göra det. Det som ska garanteras är saker som att ingen svälter eller står utan tak över huvudet mot sin vilja. I övrigt är det upp till varje individ att välja vilken ambitionsnivå man har för sitt eget liv.

Min vision är ett samhälle fritt från missunnsamhet och avundsjuka, fritt från fördomar och hat mellan grupper. Min vision är ett samhälle där alla får vara som de vill vara utan att bli diskriminerade, straffbeskattade eller nedtryckta, vare sig av andra människor eller av staten. Ett samhälle där alla individer är så fria som det bara går med andra ord. Visst vore det underbart?

Intressant?

Diskriminering måste ha konsekvenser

Diskrimineringslagstiftningen måste gälla alla. Ingen ska kunna gömma sig bakom religion för att komma undan med diskriminering av exempelvis HBT-personer.

Varje år betalar Ungdomsstyrelsen ut bidrag till olika ungdomsförbund. Ett av kraven för att få bidrag är att förbundet inte diskriminerar någon människa. Trots det har ingen på Ungdomsstyrelsen kommit på idén att fråga exmpelvis religiösa ungdomsförbund om deras syn på homosexualitet. När Sveriges Radio nu ställt frågan har det rört upp ett mindre getingbo. Det visar sig nämligen att många av dessa förbund har en direkt och uttalad diskriminerande policy gentemot individer som inte är heterosexuella, något som alltså bryter mot reglerna för att tilldelas statliga bidrag.

Beskedet att Ungdomsstyrelsen nu ska granska om förbunden är berättigade till bidrag väcker indignation i vissa religiösa kretsar. Det anses vara för mycket begärt att kristna ska acceptera utlevd homosexualitet och att de därför ska vara undantagna från just det kravet om diskriminering. Så enkelt är det dock inte. Det är en sak att religionsfriheten ger troende rätt att i religionens namn göra uttalanden som skulle anses vara hets mot folkgrupp om de uttalats av någon annan, som i fallet med Åke Green. Det är en annan att kräva statsbidrag utan att följa de regler som sätts upp för dem.

Ungdomsstyrelsen har många krav på ungdomsförbund för att de ska få bidrag. Ett är att de ska ha tillräckligt många medlemmar. Kraven finns där för att det måste finnas gränser för vad staten ska finansiera. Det går inte för ett enskilt förbund att välja vilka krav de tänker följa. Det står kristna organisationer fritt att diskriminera homosexuella i religionens namn, men de kan inte förvänta sig statliga pengar om det sker. Lika lite kan en HBT-organisation förvänta sig bidrag om de utestänger kristna eller andra religiösa. När det däremot går så långt som till trakasserier och misshandel går det inte att gömma sig bakom religionen längre, då har det gått över gränsen för vad som är acceptabelt i ett samhälle. Då är det ett brott, oavsett motivet.

Statliga bidragspengar är inte en rättighet, det är en möjlighet. För att få den möjligheten måste man uppfylla de krav som ställs. Det gäller alla organisationer, oavsett om de är politiska, religiösa eller spelar rollspel. Varje organisation har det fria valet att inte uppfylla dessa krav, men då kan de inte heller förvänta sig bidrag. Religionsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten är mänskliga rättigheter och skyddade i svensk grundlag. Rätten till statsbidrag har däremot inte letat sig in i definitionen av fundamentala rättigheter, trots långvarig socialdemokratisk maktdominans. Det är därför inget underligt att det i ett sekulärt samhälle finns vissa konsekvenser av att diskriminera, även när det sker i religionens namn.

Intressant?