Gillar du manga? Är du pedofil?

Jag har just lyssnat på det mest absurda jag har hört i Sveriges Radio. Det handlar om programmet Ligga med P3 och deras ”expert” Robert Jacobsson svarar på frågor. Han får frågan om det är normalt att onanera till manga. Frågeställaren onanerar till ”tecknade tjejer, oftast manga”. Roberts svar? Att det är olagligt med bilder på vad man kan anta är ett barn.

Läs på och be om ursäkt, Robert!

Ja, det är faktiskt vad han säger. Ordagrant svarar han

”Mmm, alltså bilder, och då är det då filmer, animeringar, foton och teckningar som föreställer vad man kan anta va ett barn, är olagligt här i Sverige…”

Ajdå. Vinka adjö till ditt familjealbum, det är visst olagligt. SVT kan ju sluta sända program med barn i. Nationalmuseum får nog bränna en massa gamla tavlor. Och så vidare.

Men om vi bortser från att Robert verkar ha sådan total beröringsskräck för det som eventuellt skulle kunna ha något med barnpornografi att göra, att han till och med vill hävda att allt som föreställer barn är olagligt, så måste vi fundera på vad han egentligen vill säga. Det framgår bättre lite senare, när han samlat sig från sin första chock. Nämligen att manga är barnpornografi.

Seriöst? Antingen så skrev frågeställaren en massa fler detaljer som vi inte fick höra, eller så har Robert Jacobsson ingen som helst koll på läget. Manga är en teckningsstil. Min pojkvän spenderar timtal med att titta på anime-serier som Bleach och Naruto, tecknade i den stilen. Det finns massor med serietidningar tecknade i manga-stil som inte har minsta antydan till nakenhet. Sedan finns det förstås erotik och porr – för seriöst, finns det någonting människan har uppfunnit som inte har använts till sex förr eller senare? – men det är sällan det är några underåriga med, om man ser till det totala materialet. Det lilla jag sett verkar mest handla om storbystade kvinnor som har sex med underliga tentakler av okänt ursprung.

Trots det så konstaterar Robert i inslaget att det som frågeställaren onanerar till är lolicon, alltså tecknade avbildningar på unga flickor i erotiska eller pornografiska situationer. Antingen så har frågeställaren alltså sagt detta i sin fråga utan att vi fått veta, eller så drar Robert extremt underliga slutsatser om människor som tycker om erotiska teckningar – i varje fall om de är tecknade i manga-stil. Alternativt inte känner till att manga kan vara annat än lolicon. I endera fallet tror jag det säger mer om hur hans hjärna fungerar än om frågeställaren, i så fall.

Antingen så får Robert visa upp hela frågan där frågeställaren gör klart att det är just lolicon han tittar på och sen be om ursäkt för att han varit oklar och därmed fått det att låta som att han tror att all manga är lolicon. Eller, om det verkligen är så att han på allvar tror att alla manga är lolicon, så är det inte bara en ursäkt till de miljontals människor han förolämpat och misstänkliggjort som gäller. Då är det nog dags att tacka för sig och lämna ifrån sig expert-etiketten till någon som har bättre koll på läget.

Intressant?

När kommer lagändringen?

En mangaexpert och -översättare fälls först i tingsrätten och sedan i hovrätten för barnpornografiinnehav, för att han bland någon miljon bilder har ca 30 stycken föreställande nakna flickor som kan uppfattas som yngre än 18 år. Samtidigt rullar Utbildningsradion ut ett nytt sexualupplysningsprogram som innehåller – bilder på nakna flickor (och pojkar) som inte bara kan utan ska uppfattas som varande i högstadieålder. Det är inte svårt att se felet i denna bild.

Uppfattningen om att tecknade bilder som kan uppfattas som föreställande personer yngre än 18 i sexuellt utmanande eller upphetsande situationer, bygger på en underlig föreställning om att en tecknad bild av den arten är ett övergrepp mot alla barn på hela jorden. Samtidigt som en text av samma karaktär (jämför det berömda verket Lolita) inte alls betraktas på samma sätt utan istället kan ses som klassisk litteratur. Vari ligger skillnaden mellan text och bild?

Antagligen ligger förklaringen i att barnpornografi en gång ansågs vara främst fotografier och filmer som dokumenterade övergrepp på barn. Definitionen av barn i Sverige var under lång tid ”en individ som inte genomgått puberteten”. På så sätt skiljde vi oss från exempelvis USA, där det var en exakt ålder som avgjorde huruvida man var barn eller inte i denna mening. Den synen på juridik får den absurda effekten att du gärna får ha sex ena dagen, så länge ingen filmar det, men att det blir fullständigt lagligt att filma det dagen efter. På samma sätt är det givetvis med andra lagar som sätter rigida åldersgränser, men i det här fallet blir det extra absurt eftersom du får ha sex långt tidigare än det blir lagligt för dig eller någon annan att fotografera det hela. Tyvärr har den svenska lagstiftningen allt mer gått mot att anamma den amerikanska synen på barn, något som inte bidrar till mycket mer än att skapa moralpanik kring tonåringars sexualvanor. Den äldre synen på vad som är barnpornografi har också gjort att konstnärliga framställningar som gjort helt utan mänskliga förlagor numera kan bedömas som varande barnpornografi.

I förlängningen är risken att du inte kan ha några naken- eller sexbilder på din partner utan att också lagra bevis för att din partner var äldre än 18 när bilderna togs. Redan idag har USA infört regler som säger att erotiska och pornografiska bilder på nätet kräver att den som tillgängliggör dem också måste ha dokumenterade bevis på personernas ålder att visa upp om myndigheterna så kräver det. Hur det egentligen går till på sidor där människor delar med sig av bilder på sig själva, där det enda intyget om ålder är vad de själva uppgivit när de registrerat sig, är svårt att begripa.

Det alltmer pryda sättet att betrakta sexualitet slår allt mer igenom i politiken, framför allt för att politiker vill visa sig ”handlingskraftiga” och ”ta itu med problemen”. Det införs långtgående förbud mot allt som möjligen skulle kunna vara skadligt för någon. Då är det lätt att stifta stenhårda lagar och kräva en massa bevis på att man inte begått något brott, istället för tvärt om. Följden blir dock inte att problemen löses utan istället sopas de under mattan med ursäkten att det redan finns lagar och regler på området. Samtidigt drabbas oskyldiga, som tonåringar som skickar nakenbilder på sig själva till sina jämnåriga partners och därmed öppnar upp för åtal om barnpornografibrott. Inte heller begränsas det till den som fått bilden – även den som frivilligt delat med sig av en bild på sig kan åtalas för spridning av barnporr! Bara det faktumet borde få de flesta politiker att haja till och fundera på om inte lagstiftningen gått fruktansvärt fel någonstans på vägen.

Sexuella övergrepp, eller för den delen alla övergrepp, är fruktansvärda brott som ska bekämpas. Det görs däremot inte genom att förbjuda teckningar som kanske och kanske inte föreställer personer under 18 år. Inte heller görs det genom att åtala en 17-åring som skickar en nakenbild på sig själv till sin partner. Alla dessa effekter av sexualpaniken i samhället måste istället bekämpas och det viktiga måste åter bli att försvara dem som utsätts för saker mot sin vilja, inte att förfölja och åtala människor som lever ut sin sexualitet av egen fri vilja.

Mangaöversättarens mål kommer att överklagas till Högsta domstolen och utgången där blir avgörande. Lagstiftningen som den är utformad idag torde bryta mot yttrande- eller tryckfriheten och HD har möjligheten att slå fast detta. Om de inte gör det, utan fastställer tidigare domar, blir det än mer akut att göra om lagstiftningen. Dessutom kommer det att ha långtgående konsekvenser för Utbildningsradion. Deras informationsfilm måste då i konsekvensens namn dömas som barnpornografi och ansvariga producenter, distributörer och tittare måste ställas inför rätta. Filmen är redan anmäld. Frågan är om det var den utvecklingen Beatrice Ask och hennes kumpaner hade tänkt sig.

Fotnot: de japanska lagarna om förbud mot könshår i erotiska och pornografiska framställningar stammar ur ”västvärldens” gamla prydhet. Nu får samma västvärlds prydhet de nya framställningarna att dömas som barnpornografi. Vissa blir aldrig nöjda.

Intressant?

Därför behövs Piratpartiet

Piratpartiet har presenterat sitt valmanifest i form av tre sjökort för områdena kultur, integritet och kunskap. Även om frågorna sannolikt hamnar i skymundan till förmån för frågor som jobb och skatter, så förtjänar många av deras frågor egentligen att bli avgörande valfrågor. Så länge övriga partier inte tar frågorna på allvar behövs också Piratpartiet i den svenska politiken.

Piratpartiets närvaro i EU-parlamentet har påverkat politikens riktning, även om betydelsen av en ledamots arbete givetvis är begränsad. Vad som däremot inte hänt är att deras opinionssiffror förbättrats när det handlar om riksdagsvalet. Genom att valet allt mer handlar om jobben och synen på skatter och ekonomisk politik, har piratpartiets kärnfrågor hamnat i skymundan och partiet står och stampar i opinionen.

Det är på många sätt synd.

Piratpartiets valmanifest, som presenterades häromdagen, innehåller nämligen många bra idéer. Förvisso finns en hel del orealistiska och rättshaveristiska krav också, men charmen med en parlamentarisk demokrati är att kompromisser tenderar att kunna rensa ut de mest galna kraven. Tur är ju det, med tanke på att vänsterpartiet haft reellt inflytande över svensk politik i tolv år rätt nyligen.

De mer orealistiska kraven finns insprängda här och var. Kravet att personnummer bara får användas i myndighetsutövning och på myndigheters uppdrag är ett exempel. Personnummer är kanske inte nödvändiga för en prenumeration på Kalle Anka, men för exempelvis en bank är personnummer en viktig uppgift. Det finns fler exempel givetvis. Dessa kategoriska krav framstår som ogenomtänkta och rättshaveristiska och riskerar att leda till att partiets legitimitet ifrågasätts. Med tanke på alla de krav som förtjänar uppmärksamhet och som borde ingå i fler partiers program, är det olyckligt.

Viktigast av allt är att integritetsfrågan och rättssäkerheten fortsatt diskuteras och förblir en viktig valfråga. Alldeles för många lagar har på senare år gått över gränsen för vad som är ok i en demokratisk rätsstat. Det stora problemet i det sammanhanget är också att inget av regeringsalternativen erbjuder ett rimligt alternativ när det gäller att, som Piratpartiet uttrycker det ”återupprätta rättsstaten”. Båda kandidaterna till justitieministrar verkar ha ungefär lika mycket respekt för rättssäkerhet som maffiabossar. På ena sidan har vi justitieminister don Thomas Bodström, alias Deckardrottningen, som tagit initiativ till många övervakningslagar, något som lett till myntandet av den föga smickrande termen Bodströmsamhället. På den andra sidan har vi donna Beatrice Ask, alias Tant Gredelin, som bland annat velat skicka kuvert i grälla färger till misstänkta sexköpare - skamstraff utan rättegång. Jag är antagligen inte ensam, ens inom de etablerade riksdagspartierna, om att inte vilja se någondera av dem som justitieminister efter höstens val.

En annan fråga som seglat upp på agendan handlar om barnpornografilagstiftningen. Efter domen mot en översättare av mangaserier har absurditeterna i dagens lagstiftning blivit uppenbara. I kampen mot sexuella övergrepp mot barn har många, speciellt politiker, tappat huvudet. Dessutom används denna kamp som en oantastlig motivering för att införa ännu mer integritetskränkande övervakningslagstiftning. Den trenden verkar äntligen vara på väg att brytas efter de senaste veckornas intensiva debatt i både gamla och nya medier, men det är synd att inget riksdagsparti ännu lyft frågan och krävt en förändring av orimliga lagar. Frågan är nämligen otroligt viktig för rättssäkerheten, även om den inte är den fråga som lockar flest röster i valet. Piratpartiets ställningstagande i frågan är därför välkommet och viktigt.

Piratpartiet står möjligen ensamma i många frågor än så länge. På sikt är det dock omöjligt för de etablerade riksdagspartierna att inte ta tydlig ställning i dessa frågor. När jobbpolitiken blir allt mer likartad mellan regeringsalternativen kommer värderingsfrågorna att bli allt viktigare. Ytterligare en nödvändig utveckling, som tyvärr snarast blir mer avlägsen för tillfället, är fler samarbeten över blockgränserna och utanför regeringssamarbetena. När det gäller värderingsfrågorna går nämligen inte sprickorna mellan blocken utan inom dem. Socialdemokraterna och Moderaterna är ofta inne på samma linjer i många värderingsfrågor, medan Folkpartiet och Miljöpartiet i dessa fall ofta är de såtaste vänner och i opposition mot de två stora drakarna.

Piratpartiet förtjänar inte några 20 % i riksdagsvalet, helt enkelt för att de är väldigt begränsade i sin politik. Däremot vore det synd om partiet tappade väljarstöd gentemot förra riksdagsvalet. Deras opposition mot rådande utveckligen är nämligen nödvändig för att vända en förfärande utveckling när det gäller rättssäkerhet och personlig integritet. När inga andra partier förstår allvaret måste det finnas en aktiv röst som vägrar vara tyst. Jag skulle definitivt inte ha något emot att Piratpartiet blev vågmästare i riksdagen. Om inte annat skulle de kunna hindra don Bodström och donna Ask från att komma i närheten av justitieministerposten.

Intressant?

Idag serierna, imorgon världslitteraturen?

Lagstiftningen när det gäller barnpornografiskt material har successivt blivit allt hårdare, i sig en utveckling som självklart är bra. Sexuella övergrepp är alltid förkastliga och i synnerhet när offren är extra utsatta och försvarslösa. Samtidigt har detta inneburit en större godtycklighet i bedömningen av vad som kan räknas som barnpornografi, ivrigt påhejat av moralister. Den utvecklingen måste stoppas om den viktiga kampen mot sexuella övergrepp ska behålla all den trovärdighet den borde göra sig förtjänt av.

Mycket har hänt på ett halvt sekel. För många år sedan var barnpornografiskt material relativt vanligt förekommande och var heller inte olagligt. Successivt har lagstiftningen kommit ikapp och förbjudit denna typ av material, i sak något väldigt positivt. Sexuella övergrepp är allvarliga saker som lämnar men för livet och som alltid är förkastliga. Pornografiskt material som dokumenterar övergrepp bör därför alltid vara olagligt men i synnerhet när det gäller barn, eftersom de befinner sig i en extra utsatt situation med få möjligheter att försvara sig. Därutöver måste givetvis de människor som ligger bakom produktionen av detta material eftersökas och stoppas. Sexuella övergrepp är lika illa oavsett om de dokumenteras eller inte.

Tyvärr får denna viktiga kamp ofta sällskap av moralister som försöker att lägga på extra föreställningar om vad som ska räknas som barnpornografiskt eller på annat sätt förkastligt material. Det gör också att kampen kan få ett löjets skimmer över sig när dessa moralister får härja fritt. I raden av exempel har nu en översättare av tecknade serier fällts för innehav av barnpornografiskt material, då det förekommer nakna personer av ung ålder, obestämt vilken, i material han har laddat ner från internet för att följa utvecklingen inom sitt område. Detta material är helt fiktivt och föreställer på intet sätt verkliga övergrepp eller ens verkliga människor. Det enda som skiljer den typen av material från det som förekommer i böcker som Lolita eller för den delen Bibeln, är att det är bilder och inte text. Det är dock – än så länge – inte förbjudet att läsa någondera av böckerna, men skulle de illustreras skulle det materialet enligt svensk lag vara brottsligt att inneha. Utvecklingen pekar också på att det kommer att bli olagligt att ens se den typen av material, även om man själv inte innehar det. Hur det kan vara motiverat eller ens förenligt med tryck- och yttrandefriheterna är en gåta för mig som en liberalt sinnad människa.

Idag öppnar lagstiftningen för många tolkningar eftersom den förbjuder allt material, oavsett om det är faktiska fotografier eller filmer som visar övergrepp, eller helt fiktiva scener. Dessutom är den exakta åldern inte det viktiga utan material där personen kan antas vara yngre än 18, eller medvetet framställs som ung även om personen i fråga bevisligen är långt över 18, räknas som barnpornografiskt. Lagstiftningens utformning har även lett till det absurda att en tjej som visat sina bröst i en bild på sin blogg åtalats för barnpornografibrott. Hon har sällskap av många pojk- och flickvänner som skickat bilder på sig själva eller mottagit bilder från sin partner där den avbildade personen ännu inte fyllt 18. Där är regeln tydligen att man får göra vad man vill med varandra sexuellt, så länge det inte avbildas på något sätt.

Skarp lagstiftning på området är bra, men någonstans måste det finnas rim och reson om den ska få en hållbar styrka. En lagstiftning som ifrågasätts för att den lämnar för stort tolkningsutrymme och ständigt drabbar oskyldiga tappar snart sin trovärdighet. Därför borde översynen av lagstiftningen på området inte bara handla om en skärpning från innehav till tittande, utan också en lindring av vad som räknas som straffbart material. Annars är risken att moralpaniken sprider sig till andra områden och att återgången till viktorianska värderingar inleds på allvar.

Jag överger idag min nya princip om att försöka ha med en illustration i varje inlägg. Risken är att både jag och alla mina läsare åtalas om jag väljer fel serieteckning från det material som finns på nätet.

Intressant?

Uppdatering: Läs gärna intervjun med översättaren hos Oscar Swartz.

Rättssäkerhet, sex och rock’n'roll?

Beatrice Ask lämnar en del att önska när det gäller hennes känsla för rättssäkerhet. Nu visar det sig att EU-kommissionen också verkar ha missat något, eller i alla fall inte tänkt klart. Ledaren i lördagens DN uppmärksammar oss på några av problemen med kommissionens förslag att kriminalisera tittandet på barnpornografi. Redan tidigare i veckan har kritik riktats mot att kommissionen vill blockera vissa sidor på internet, något som bedöms som censur men som också väcker oroväckande  möjligheter till censur även av andra sidor. Dessutom kan det orsaka att andra sidor som råkar använda samma leverantör också blockeras genom internetoperatörernas filter. Ändamålet är ädelt, att skydda människor (i det här fallet extra utsatta personer på grund av deras ringa ålder), men precis som så många andra gånger (tänkt t.ex. sexköpslagen) blir medlen felriktade och skapar andra, stora problem.

DN riktar i ledaren in sig på en ny vinkel, nämligen kriminaliserandet av tittande på barnpornografi. De konstaterar att det antingen inte kommer fungera på grund av grundläggande rättssäkerhet, eller så måste rättssäkerheten åsidosättas. Resonemanget är enkelt. Det förslag som den svenska regeringen redan lämnat till riksdagen konstaterar att den som av misstag hamnat på en sajt med barnpornografiskt material inte ska kunna dömas. De ifrågasätter hur detta ska gå att bevisa. Historik sparas i datorn, men det är allt. Uppsåt kan inte bevisas med din webbläsarhistorik. Det kommer att leda till att det i de flesta fall kommer att finnas rimliga tvivel, något som då ska ligga till grund för friande domar. Alternativet är att i detta fall åsidosätta rimliga tvivel och därmed fortsätta Asks inslagna linje med en avskaffad rättssäkerhet när det gäller frågor som berör sexualitet.

Ytterligare ett problem som DN identifierar och som borde korrigeras oavsett vad kommissionen håller på med, är den svenska definitionen av barnpornografi. Jag har alltid tyckt att vi, till skillnad från USA, har haft en ganska sund inställning. Det är personernas mognadsålder som avgör vad som är brottsligt och inte, inte om de fyllde 18 dagen innan eller dagen efter att bilden togs. Genom DN har jag uppmärksammats på att det inte är riktigt så sunt som jag trodde. Tydligen är det att räkna som barnpornografi även om det är tecknade fantasibilder på personer som kan uppfattas som yngre än 18 år, trots att inga verkliga personer varit inblandade i framställningen och att inga övergrepp skett mot någon individ. Det kan också vara barnpornografi även om personerna på bilderna är väl över 18 år, om syftet är pornografiskt och personerna ser ut som eller framställs som underåriga.

Vad just denna sista klausul egentligen gör för bedömningen av stora delar av gayporren vill jag inte ens tänka på. I bögvärlden är det en dygd att vara, eller i brist på kronologisk ålder i alla fall se ut att vara, så ung som möjligt. Har man fyllt 20 är det rätt ofta man känner sig passé (något jag själv fått erfara när jag blivit äldre). Inom gayporren är en stor marknad den som fylls av twinks, unga snygga killar, ofta med lite eller ingen kroppsbehåring, normalt sett i sena tonåren eller i 20-årsåldern. Det är samma ideal som råder på de flesta gayklubbar. Idealet är att vara på gränsen och gärna utmana denna.

I praktiken innebär det alltså att pornografiskt material där alla personer är över 18 och väldigt villiga att delta i framställandet, kan anses olagligt enligt svensk lagstiftning. Det blir en godtycklig bedömning som, trots att alla inblandade trott sig gjort rätt enligt konstens alla regler, kan ge en fällande dom. Om man då ska kriminalisera tittandet på barnpornografi kommer det på sikt att kunna orsaka en hel del kaos om man inte omdefinierar vad som är barnpornografiskt material.

Ytterligare en sjuk detalj i vår lagstiftning är att en nakenbild som en t.ex. 16- eller 17-årig individ skickar till t.ex. sin flick- eller pojkvän kan anses vara barnpornografi och att personen som figurerar på bilden därmed kan dömas för brott trots att personen högst frivilligt både framställt och skickat bilden på sig själv. Offret för brottet är alltså i detta fall personen som själv begått brottet… Om det är logik och normal juridisk praxis, tror jag det är dags att skriva om alla texter om grundläggande logik och grundläggande juridik och rättssäkerhet.

Precis som vanligt så är ett gott uppsåt nog för att kritik antingen ska viftas bort eller misstänkliggöras. Sexköpslagen har ett gott syfte, att stoppa trafficking, men ställer till problem för individer som själva gjort valet att arbeta som prostituerade. Barnpornografilagstiftningen har det goda syftet att förhindra övergrepp på barn, men orsakar problem bland annat för frivilliga individer som i lagens mening är mogna nog att ha sex, men ändå inte får skicka en utmanande bild till sin partner. Kommissionens förslag har ett gott syfte, att ytterligare försvåra spridningen av barnpornografiskt material, men kommer i praktiken att ställa till stora problem vad gäller rättssäkerhet, bedömningar och dessutom öppna för potentiell censur av andra misshagliga sidor på internet.

Sex och vad som är kopplat till detta kommer alltid att locka fram moralpoliserna, som vill göra sina bedömningar av vad som är ”bra” och ”dåligt” sexuellt beteende. Själv lever jag efter devisen att människor ska få göra vad de vill, så länge alla inblandade har givit sitt medgivande till det. Trafficking måste självklart bekämpas, exempelvis genom ett internationellt polisiärt samarbete för att bekämpa organiserad brottslighet. Övergrepp mot barn måste bekämpas genom kraftfull lagstiftning och, förstås även här, internationellt polisiärt samarbete. Att däremot kriminalisera t.ex. prostitution eller bilder som skickas mellan frivilliga individer är däremot inte lösningen. Det är som att kriminalisera rökning för att det förekommer smuggling av cigaretter eller att kriminalisera alla former av pornografiskt/erotiskt material eftersom det förekommer att övergrepp även på äldre människor dokumenteras och sprids som pornografiskt material.

Det som alltid ska bekämpas är avarter där människor kommer till skada. Att i ett slag förbjuda alla företeelser som skulle kunna leda till missbruk är däremot inte lösningen. Alla friheter kan missbrukas. Lösningen är dock inte att ta bort friheten. Lösningen är, som det står på nödbromsarna i lokaltrafiken, att ”missbruk beivras”.

Läs också Victor Zetterman, Mikael Ståldal, Hanna Wagenius, Amanda Brihed (2), Andreas Froby, Liberati, Mattias Lönnqvist.

Intressant?