Nu har Håkan Juholt avgått, precis som många förutspådde efter fredagens VU-möte. Frågan är nu vem som ska efterträda honom. Igår skrev jag på Frihetssmedjan om Håkan Juholts uttalande om att det var partiet som var i en svår situation, inte han. Jag konstaterade att om han redan bestämt sig för att avgå, så var det uttalandet förmodligen väldigt sant. Partiet har nämligen en uppslitande process framför sig, där det helt saknas naturliga efterträdare och där höger- och vänsterfalangerna sannolikt än en gång kommer att strida för mer eller mindre öppen ridå. Samtidigt var det förstås ohållbart att fortsätta med Juholt. Damned if you do, damned if you don’t.

Vad krävs då av en ny partiledare för Socialdemokraterna?

För det första måste det vara en person som är trovärdig som statsminister. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet i vänsterblocket, även om Miljöpartiet knappar in. Det är därför S-ledaren som kommer att utgöra det första valet att bilda regering om vänsterblocket blir störst i ett kommande val.

Den nya ledaren måste också kunna ena partiet. Socialdemokraterna har sargats hårt av det senaste årets katastrofer. Många har tappat lusten och engagemanget. Alla dessa måste peppas och fås att engagera sig igen. Dessutom måste ledaren ena de olika falangerna inom partiet. Ännu är Socialdemokraterna ett parti där åsiktsklyftorna mellan de olika extremerna är större än i något annat parti. Det var kanske ett vinnande koncept när man samlade 40-50 procent av väljarskaran, men i ett parti på dryga 20 procent är det komplicerat. Så är dock fallet och därmed måste ledaren kunna ena dessa falanger och föra en politik som högersossar, vänstersossar, fackpampar och småföretagarkramarna i partiet alla kan tycka är ok.

Slutligen måste ledaren ha en utstrålning som lockar tillbaka väljare till partiet. Det behöver självklart inte vara någon av samma kaliber som Palme eller JFK, men en trist teknokrat eller en bitter eller ilsken ledare är inte att tänka på.

Det finns förstås fler krav, men dessa är bland de viktigaste som jag som utomstående analytiker kan identifiera.

Vilka kandidater finns det då? Antagligen fler än de jag personligen känner till, eftersom jag inte har total koll på partiet. Antagligen måste personen dock sitta i Riksdagen, eftersom det inte är rimligt att tro att någon utanför riksdagen är trovärdig i rollen som statsministerkandidat. Förvisso lämnar det fortfarande 112 personer, men listan blev plötsligt kortare.

Ur mitt perspektiv handlar detta i första hand om personer som skulle kunna vara ett bra ansikte utåt och som förefaller som personer med förtroende såväl inom som utom socialdemokratin. Huruvida de kan ena partiet internt kan jag inte själv bedöma.

Baserat på detta är således mina förslag som följer, i bokstavsordning efter efternamn.

• Urban Ahlin: Hans långa erfarenhet av utrikespolitik och därmed vana av samtal över blockgränserna gör honom till en kandidat som kan vinna förtroende bland många.
• Mikael Damberg: Talades det om redan i förra processen. Som ordförande i Stockholm lider han förstås av att partiet är riktigt litet i regionen, men samtidigt har han visat sig vara en uppskattad företrädare för Socialdemokraterna i många läger.
• Hillevi Larsson: Ett litet wild-card som är förhållandevis ung och kvinna. Kanske inte stark nog för att hålla ihop partiet och driva en samlad politik, men har utstrålning och intressanta idéer.
• Leif Pagrotsky: En underfundig kuf som med sin sköna stil appellerar till många. Dessutom ett tungt namn intern i S.
• Veronica Palm: Ytterligare en ung kvinna som ofta nämnts i ledarskapssammanhang. Förhållandevis känd, åtminstone i de kretsar som är intresserade av politik. Har potential och en god portion karisma, men kan vara diskvalificerad genom att ha en alltför tydlig vänsterstämpel.
• Tommy Waidelich: Har visat sig kompetent när det kommer till ekonomisk politik och genom alla turer under Juholt har han lyckats komma igenom som en sansad person som inte gör förhastade uttalanden och ser till att ha torrt på fötterna. Som kontrast till Juholt är han lockande, men kan också ha liknande effekt om han fortsätter sitt nuvarande uppdrag som ekonomisk talesperson.

Jag är inte statsvetare. Jag är inte expert på socialdemokraterna. Jag är inte ens engagerad i ett riksdagsparti längre. Men som utomstående och förhållandevis väl insatt i turerna kring partiledarvalet samt hur många väljare resonerar, skulle jag bli högst förvånad om nästa socialdemokratiska partiledare inte återfinns på min lista här ovan.

Det finns förstås två bubblare. Thomas Östros och Pär Nuder. Jag skulle dock inte rekommendera någon av dem, då ingen av dem har den karisma som krävs för att locka tillbaka väljare. De kanske kan ena partiet, men de kommer inte att klara sig hela vägen till Rosenbad, om inte samarbetspartierna V och MP rusar framåt i opinionen. Jag hoppas för socialdemokratins skull att de inte faller i fällan och väljer någon av dem.

• Husby träff skall finnas kvar i befintliga lokaler.
• Husby träff skall finansieras av Stockholms stad.
• Stoppa nedskärningarna i Husby och Järva-området
• Inför en lokal styrgrupp i RinkebyTensta-Husby, och hela Järva, som bestämmer över politikernas beslut och kan riva upp fattade beslut som rör folket i stadsdelen.

Hur styrgruppen ska tillsättas framgår inte. Antagligen ska det dock garanteras att den bara fattar beslut som river upp varje uns av förändring. Nätverket motsätter sig nämligen inte bara nedläggning av skolor (trots att elevunderlaget sviker och inte räcker för att fylla upp alla skolor i området). De protesterar också mot att Ica har slutat hantera post och att Försäkringskassan lagt ner sitt kontor här (jag som bott här sedan 2005 har aldrig sett detta kontor, så det måste lagts ner innan dess). Båda sakerna skylls implicit på Alliansen.

En lokal styrgrupp som kan sätta sig över politikernas beslut är självklart juridiskt omöjlig, med mindre än att Järva bryter sig loss och bildar en egen kommun. Därmed är det fjärde kravet omöjligt att tillgodose. Det är dock oklart om demonstranterna är medvetna om detta.

Vad gäller flytten och finansieringen av Husby träff går det självklart att få gehör. Frågan är varför, då Husby träffs stora lokal, som fokus ligger på, för det mesta står tom. Fräschare, nyrenoverade lokaler på andra sidan gången i centrum väntar på att verksamheten ska kunna flytta dit och därmed få lokaler som sannolikt är bättre anpassade till verksamhetsnivån. Som Husbybo så bryr jag mig inte så mycket, så länge ingen slösar bort mina skattepengar på att bekosta lokaler som för det mesta står tomma.

Det mest fascinerande är att Husby kräver respekt inte respekterar de Husbybor som tycker annorlunda än de.

Namninsamlingar i protest mot olika saker har förekommit sporadiskt de senaste åren och när man själv konstaterat att man är för förändringarna, har man fått en utskällning eller fått höra något annat om att man sviker. En av mina vänner, som också bor i Husby, träffade på protestanterna idag. Han framförde sina åsikter och varför han därmed inte ville skriva på några protestlistor – och bemöttes med kraftiga fnysningar och upprörda ”Men tänk på oss andra!” från demonstranterna. Tydligen är det viktigare att deras åsikter får gehör och genomförs, än att vi andra får ha åsikter om och inflytande över hur Husby utvecklas i framtiden.

Det är dock inte det minsta förvånande att vi med liberala åsikter blir utskällda, fnysta åt och får våra åsikter ogiltigförklarade. Husby kräver respekt grundades efter ett protestmöte i söndags, arrangerat av nätverket Järvas framtid. Som framgår av affischen var medarrangörerna till protesten bland annat Socialdemokraterna i Husby, Miljöpartiet i Järva, Vänsterpartiet i Husby och Rättvisepartiet Socialisterna i Husby. Idel vänsteropposition och extremvänster med andra ord. Frågan är var vi Husbybor som inte känner oss representerade av dessa åsikter ska vända oss för att göra vår röst hörd?

Ockupationen lär fortsätta och det lär ge en viss uppmärksamhet. Däremot kommer det att bli nej på minst ett av fyra krav från ockupanterna. Samtidigt som de kräver respekt, vägrar de att respektera att andra Husbybor kan tycka annorlunda än de själva. Sammantaget blir intrycket av protesterna mer av ett bortskämt barn som inte får som det vill. Kan det verkligen vara det som aktivisterna vill?

Samtidigt så är nedläggningen av Husby träff i praktiken enbart en flytt på ungefär 50 meter. Lokalerna kommer att bli annorlunda och till stora delar nyrenoverade och ändamålsenliga, istället för de, i ärlighetens namn, rätt nedgångna lokalerna man huserar i just nu.

Vad Vänsterpartiet heller inte berättar är att Nätverket Järvas framtid, som just nu kampanjar hårt mot snart sagt alla förändringar i Husby, stöds av samtliga tre partier i vänsteroppositionen. Det ska, enligt flyers som satts upp runt om i Husby, demonstreras och ockuperas mot ”nedläggningen” (flytten) av Husby träff, mot privatiseringen av Husbybadet (som knappast kommer kunna bli dyrare än det är oavsett vem som driver det) och mot nedläggningen av vårdcentralen (vilket inte blev en nedläggning då en privat aktör tog över istället). Dessutom är man missnöjd med att staden planerar att ta bort trafiksepareringen (en separering som många moderna stadsplanerare anser har en negativ påverkan på gatulivet).

Ockupationerna och demonstrationerna handlar enbart om att plocka billiga poänger hos människor som instinktivt ryser till så fort orden privatisering och förändring nämns. Samtidigt ignoreras vi andra Husbybor, som faktiskt bejakar förändring och tycker att det är kvalitet som är det viktiga, inte vem som står bakom driften. Effektiv hantering av våra skattemedel ska stå högt på agendan, fungerande och tillräcklig samhällsservice likaså. Ingen av dessa har blivit lidande av de förändringar som genomförs i Husby just nu, snarare tvärtom.

Vänstern måste sluta upp med att bekämpa privata aktörer och istället se till vad som ger bäst service till medborgarna här ute. Alliansens stora problem är inte att de gillar privatiseringar och förändringar, utan att de inte lyckats kommunicera fördelarna med förändringarna till många av de medborgare som bor här ute.

Sen måste vänstern sluta agera som att de talar för alla här ute i Husby. Det gör de inte. Vi är många som gillar de förändringar som sker här ute. Skillnaden är att vi inte ställer oss på gatorna och skriker uppmuntrande ord till Alliansen – en fånigare demonstration får man ju leta efter. Så innan vänstern slår på stora trumman kanske de skulle göra en undersökning hos alla boende här ute för att faktiskt få veta vad folk tycker och hur många som över huvud taget bryr sig om vilken driftsform Husbybadet har. Risken är dock stor att vänstern blir gruvligt besvikna.

Uttalande från Nätverket Järvas framtid

Husby Träff ockuperas
Drygt 60 personer, med stor bredd från det lokala föreningslivet och alla
åldrar, deltog i storrådslaget ”Husby och Järva kräver respekt”, arrangerat
av Nätverket Järvas Framtid, söndagen kl 15-20

Efter många starka inlägg av Husbybor i alla åldrar antogs följande
beslut:
- enhälligt stöd för nedanstående öppna brev, med följande tillägg:
- krav på bildandet av lokala styrgrupper i varje stadsdel (Husby, Akalla,
Rinkeby, Tensta-Hjulsta) med verklig makt och bred representation från det
lokala föreningslivet över Järvalyftet, dess strukturplaner och alla andra
viktiga frågor under denna process.
- krav på bred info på flera språk med inbjudan till en demokratisk dialog
om alla viktiga förslag och förändringar, som rivningen av gångbroarna mm,
flytten av Husby Träff, nedläggningen av Bredbyskolan och andra kommunala
skolor, privatiseringen av Husbybadets drift).
- ett spontant förslag från ungdomar på mötet om en omedelbar ockupation
av Husby Träff för att sätta kraft bakom orden samma kväll dagen innan
träffens stora sal i morgon måndag ska stängas för ombyggnad fick efter en
ingående diskussion starkt och närmast enhälligt stöd (endast personalen i
träffen deltog inte i omröstningen). För detta röstade tex även
representanterna för två s-föreningar.
Efter mötet bildades för detta en fristående kampanjgrupp, som kallade sig
”Husby kräver respekt”.

Nu har de däremot hört av sig till Sanna Rayman, en av personerna bakom låten.

Vad de har missat är dock streisandeffekten, vilket antagligen kommer leda till ännu mer uppmärksamhet för låten nu. Så, utan mer preludium ger jag er: Sång till en sluss, av och med Sanna Plong Rayman och the Inslag Santesson Orchestra.

Läs gärna rapporten och titta på intervjun, det som behöver sägas och skrivas är till största delen redan gjort den vägen.

Modig gör, som vanligt, ett gäng tankevurpor och kryddar med några sakfel och missuppfattningar.

Till att börja med utser han Mattias Svensson till chefredaktör på Neo, något som säkert är smickrande för Mattias men som Paulina Neuding, chefredaktör på Neo, antagligen inte tycker är Modigs sak att göra. Ingen stor sak, givetvis, men om en debattör inte kontrollerar en så enkel sak öppnar hen för misstro också mot övriga fakta som presenteras.

Modigs stora fel består dock i att han inte förstår problematiken. Mattias Svenssons argument är att den som avtjänat sitt straff också ska anses ha sonat sitt brott, en grundläggande princip i vårt rättssystem, precis som principen att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. I samma anda som Beatrice Asks gredelina kuvert för att delge sexköpare misstanke om brott, anser dock Modig att det är helt rätt att arbetsgivare ska kunna begära utdrag vid anställning och att saker som en straffad person sonat för upp till tio år sedan ändå ska kunna leda till ett nytt straff i form av en förvägrad anställning. Om Modig nu anser att personer ska straffas i tio år till, varför kämpar han inte för en generell straffhöjning med tio år direkt?

Modig argumenterar dessutom för att ökade krav på registerutdrag inte alls skapar en ökad misstro i samhället, vilket Svensson anser i sitt inlägg. Det är oklart vad Modig baserar detta på. I dagens samhälle misstänks snart varje man vara pedofil om han visar minsta intresse för att arbeta med barn. Registerutdrag har tillkommit som ett sätt att kontrollera att män som vill jobba inom exempelvis barnomsorgen inte är straffade för denna typ av brott tidigare. Trots detta sker det i enstaka fall övergrepp, helt enkelt för att personer som inte tidigare är straffade får jobb i dessa yrken. Registeruttagen skapar helt enkelt en misstro och kan få människor som i högsta grad är lämpade för yrket, men som skäms över något annat straff under sin ungdoms- eller studenttid, inte vill lämna in registerutdrag till arbetsgivare. Det kan hindra människor från att söka arbeten men det kan också skapa ökad misstänksamhet när en kandidat försöker undvika att lämna in utdrag.

Det kan också leda till absurda situationer, som att Mattias Svensson till en början hindrades att adoptera på grund av ett straff för vapenvägran – en person som straffats för att han inte gillade våld ansågs alltså vara en olämplig förälder. Modigs svar är att efterlysa mer ”sunt förnuft”. Men för att citera Sir Humphrey Appleby i BBC-serien Yes Minister: Government policy has nothing to do with common sense. Sunt förnuft får alltid stryka på foten när det kommer till byråkrati och kan bara i undantagsfall återfå sin status genom långvariga rättsprocesser. Det är därmed inte lämpligt med långtgående lagar om registerutrag och andra integritetskränkande åtgärder, som ska tillämpas med hjälp av ”sunt förnuft” – det resonemanget kan bara leda till tragedier, ändamålsglidningar och missbruk.

Modig missförstår också argumentet om den ökade bördan som samhället lägger på företagare. Med undantag för företag som arbetar med barn, så har Modig rätt i att samhället inte formellt ställer krav på företag att kräva registerutdrag. Däremot uppmanas eller tvingas företag till mycket annat, som att se till att de anställda inte röker och att de lever hälsosamma liv. Registerkontrollerna är ytterligare ett uttryck för att företagen känner press att kontrollera människor i förväg och att ta ett ansvar som få anställda egentligen efterfrågar. Som Svensson skriver så har dessa kontroller lika många vänner till både höger och vänster, trots att det varken kan vara i rättssäkerhetens eller i den enskilda arbetarens intresse att dessa kontroller görs. Det är underligt att facken inte för länge sedan uppmanat sina medlemmar att vägra dessa kontroller och att inte fler liberaler satt ner foten och tagit upp detta problem.

Aron Modig och KDU har en tradition av att gilla hårdare tag, förbud och att predika principen om öga för öga, tand för tand. Det betyder inte att det är vare sig rättssäkert eller ens vettigt i ett modernt samhälle. Straff ska i svensk modern rättstradition vara en rehabilitering, inte just ett straff, vilket också namnet Kriminalvården implicerar. Modigs linje undergräver denna rehabiliteringstanke och spär på misstron i samhället genom att argumentera för att någon som en gång blivit dömd alltid ska anses vara en potentiell återfallsförbrytare. Det är en obehaglig tanke som borde leda till kraftiga fördömanden från alla liberaler och övriga värnare av rättssäkerhet och rättvisa.

Sen läste jag artikeln.

Det bostadsminister Stefan Attefall vill göra, är att tillsätta en utredning som ska förenkla planprocessen. Ingenstans skriver han att han vill se över Boverkets byggregler, vilka är den huvudsakliga anledningen till att bostäder inte går att bygga för alla plånboksstorlekar. Istället vill han att Boverket ska få ansvaret för att utreda det hela.

Den som tror att detaljregleringens skyddshelgon Boverket kommer att lyckas göra det enklare och billigare att bygga nya bostäder, räck upp en hand.

Därför ska vi inte utvisa oppositionella, eller andra flyktingar, tillbaka till länder i krig eller intern konflikt. Ändå gör vi det ganska ofta av orsaker som mer har med internationell maktpolitik att göra, mindre med humanitära omsorger och respekt för svensk lag.

Arabvåren nådde Syrien mars i år och människor tog till gatorna i fredliga demonstrationer för att protestera mot Assad-regimen. Sedan dess uppskattar FN att över 3500 människor har dödats, däribland hundratals barn. Rapporter om fler dödsoffer tillkommer varje dag. Till regimens facit kan dessutom otaliga sårade och tiotusentals fängslade, hotade och torterade människor läggas. Regimen har bland annat särskilt riktat in sig på läkare som ger vård till skadade demonstranter.

Men antalet döda är troligen större. Det finns inget sätt att veta hur stort mörkertalet är, då oberoende journalister inte kan arbeta i Syrien. Men via internet kan vi se utsmugglade bilder på demonstrationståg som urskiljningslöst beskjuts av militären. Det framstår alltmer som att landet riskerar att kastas in i ett blodigt inbördeskrig.

Därför kräver vi att Sverige ska följa svensk och internationell lagstiftning enligt de åtaganden vi har gjort och har att rätta oss efter, och stoppar alla avvisningar till Syrien tills läget förbättrats.

Detta är inte först och främst en fråga om svensk invandringspolitik eller ett krav på att någon specifik form av uppehållstillstånd måste utfärdas för alla som kommer hit från Syrien. Det är en enkel uppmaning till regering och myndigheter att se till att rådande lagstiftning efterlevs.

Fler som skriver om samma sak:

IOGT-NTO jobbar ju för att minimera alkoholbruket, eftersom de verkar tro att det är en universallösning för att också minimera alkoholmissbruket och -beroendet. För att finansiera sin verksamhet använder de alltså spel och dobbel, en verksamhet som lider av samma fula baksida av missbruk och beroende.

Hyckleri och dubbelmoral när den är som vackrast, med andra ord.

Några saker har dock blivit fel. För det första så gäller samma metod för att skriva en rapport oavsett vilken opinionsbildare du är (utom Ung Liberal, som har ett annat angreppssätt) och för det andra stämmer stegen bara nästan. Så här följer den korrekta instruktionen för dig som tänkt att skriva en rapport!

1. Välj vilken slutsats du vill bevisa.
2. Hitta källor som stödjer din slutsats. Även om bara två källor av 1 666 stödjer din tes räcker det.
• Om du inte hittar några källor som stödjer din tes över huvud taget, stanna här och skriv ingen rapport över huvud taget. Du kan ju inte erkänna att du hade fel.
3. Skriv rapporten enligt gängse standard för en vetenskaplig rapport.
4. Lägg in så många källhänvisningar och fotnoter som du kan, det är ändå ingen som orkar kolla dem, speciellt inte när de är många.
5. Släng på en snygg design – inga medier eller makthavare orkar längre läsa fult satta rapporter.
6. Var noga med att kalla rapporten just en rapport och inte ”debattskrift” eller något i den stilen.
7. Skriv en debattartikel om rapporten och släpp gärna ett pressmeddelande.
8. Försvara din rapport till varje pris och hänvisa till att dina källor entydigt stödjer din slutsats. Använd gärna negativt laddade tillmälen som ”rättshaverist”, ”nyliberal” eller ”socialist” om dina kritiker.

Förhoppningsvis underlättar detta ditt framtida rapportskrivande. Handledningen fungerar, med några mindre förändringar, även för många universitetsrapporter.

En sak måste göras klart innan fortsatt debatt och det är att personerna bakom PI för det mesta håller huvudet något kallare än deras läsare gör. Det går ibland att föra en debatt med dem, medan deras läsare alltsomoftast är rabiata islamofober, något som märks tydligt i kommentarerna. För mig som avskyr censur och bara har tagit bort två kommentarer på alla de år jag haft min blogg aktiv, framstår kommentarsfältet hos PI som en mardröm. En del av de kommentarer som tillåts vara kvar där skulle jag inte våga behålla på min egen blogg av rädsla för att bli åtalad för att förmedla hets mot folkgrupp.

En kommentar från vad som förefaller vara ett officiellt PI-konto.

Politiskt inkorrekt har svarat med ett inlägg, uppenbarligen skrivet i affekt och som primärt angriper Torbjörn Jerlerup. Torbjörn är en av mina vänner och även om han är en uttalad motståndare till rasism och PI, så ligger han inte bakom den samordnade kampanjen idag. Han är bara en av de mest aktiva när det kommer till att skriva.

Inlägget försöker att bortförklara all kritik, skylla på att medier och PK-bloggar vill pådyvla andra sina åsikter, hävda att Torbjörn har något slags personligt agg för att han skulle ha förlorat sin argumentation mot någon från deras läger, och så vidare. Tydligt är dock att de är på defensiven och att de agerar som ett trängt djur. Alla klor är ute, de fräser och ryter, men åstadkommer förvånansvärt lite egentligen.

En moderator på PI påstår att PI inte har något emot tortyr. Officiellt uttalande eller en moderator som behöver få en utskällning?

Ett stort problem för PI är att de ”av resursskäl delegerar ut lejonparten av modererandet till frivilliga krafter”. Efter avslöjanden under dagen om vad dessa moderatorer uttryckt att PI har för åsikter, känner de sig tvingade att påpeka att ”[d]et betyder att vi inte har fullständig koll på exakt vilka kommentarer som tas bort, vilka användare som portas och vad en moderator vid varje enskilt tillfälle uttrycker för åsikt”.

Antingen försöker de bortförklara sig, vilket är fult, eller så har de inte koll på vilka som uttalar sig i deras namn, vilket är skrämmande. Oavsett vilket så har de allvarliga problem med trovärdigheten och kanske också med organisationen.

Vad gäller PI:s syn på censur, så är åtminstone moderatorernas åsikt att den som försvarar islam på något sätt förtjänar att bli censurerad. Huruvida det bygger på att de inte vill behöva besvara kommentarer som trasar sönder deras egen argumentation, om det ska ses som en hämnd för att de själva anser sig censurerade av PK-bloggarna och -medierna, eller något helt annat, får förbli osagt.

Den som är intresserad av att se mer av kommentarerna kan kika in på Flickr.

Läs också hos Beelzebjörn och Louise P.

Resultatet blev Frihetssmedjan.

Frihetssmedjans uppdrag är att granska makthavare, oavsett om de befinner sig i den offentliga eller privata sfären. Syftet är att kritisera alla antiliberala strömningar, oavsett i vilken politisk strömning de finns. Goda liberala initiativ ska samtidigt hyllas, även när dessa initiativ kommer från håll som inte brukar förknippas med liberalism. Det viktiga är vad som sägs och görs. På så vis kan det hända att de rödgröna partierna hyllas för initiativ medan Alliansen kritiseras hårt. Syftet är inte, till skillnad från Alliansfritt Sverige, att stödja ett visst block i politiken. Syftet är att på alla sätt agera för en liberalare värld och i synnerhet ett liberalare Sverige.

Idag är jag glad att tillsammans med alla andra inblandade kunna lansera Frihetssmedjan och hoppas att vi ska bli en starkt lysande liberal flamma, en kraft att räkna med i den politiska debatten och att det är många som vill följa oss i vårt arbete.

Det må vara hur det vill med kompetens efter ålder och liknande. Något som riksdagen dock har som uttalat mål är ju att avspegla befolkningens sammansättning vad gäller framför allt kön och på senare år även etnicitet. Riksdagen vill vara representativ. Huruvida det är det mest relevanta för ett parlament att koncentrera sig på ämnar jag inte beröra här. Jag tänker bara konstatera att det finns fler saker att ta i beaktande än enbart kön och etnicitet. Normalt sett brukar ju samtliga diskrimineringsgrunder vara relevanta och numera ingår ju ålder i den lagstiftningen. Således har jag knåpat ihop ett diagram, liknande en befolkningspyramid, för att åskådliggöra hur den röstberättigade befolkningens sammansättning ser ut jämfört med riksdagens.

Som tydligt framgår är det två grupper som är rejält underrepresenterade i riksdagen; de yngsta och de äldsta. Kraftigast överrepresentation har åldersgrupperna 53-57, 43-47 och 48-52.

För den äldsta åldersgruppen betyder det att deras barn bestämmer över dem. För de yngsta betyder det att deras föräldrar bestämmer över dem. Ingetdera låter speciellt lockande och det kanske inte är så underligt om unga känner att de inte har något att säga till om – först bestämmer deras föräldrar allt, sen när de får rösta är det ändå deras föräldrar som sitter i riksdagen och bestämmer.

Åldersfixering finns uppenbarligen i politiken, precis som Alf Svensson varit inne på. Men den handlar inte om att man ska vara ung och snygg för att lyckas. Nej, ska du bli en framgångsrik politiker ska du vara medelålders. Och utseendet? Ja, det verkar vara helt ovidkommande, åtminstone om man granskar pressbilderna på riksdagens webbplats.

Westins egen annons...

Allout.org jobbar mot homofobi över hela världen och har haft många framgångar. Den senaste är bara så briljant att jag inte kunde undvika att dela med mig av den.

Westin är en hotellkedja som tills nyligen samarbetade med Christian Values Network (CVN). AllOut har tidigare fått flera stora företag, däribland Apple, att avbryta samarbetet, då pengar som gått till CVN använts för att betala för hatkampanjer mot HBT-personer. Igår kväll kom turen till Westin och det var antagligen den bäst planerade kampanjen genom sociala medier som jag sett på länge och garanterat den mest effektiva – på tre timmar hade Westin avbrutit samarbetet med CVN.

...och AllOuts motannons.

Kampanjen var enkel. AllOut hade konstruerat en affisch som anspelade på en av Westins egna kampanjer. Den gjordes tillgänglig för nedladdning via allout.org och medlemmarna uppmanades att posta den på Westins facebooksida med en uppmaning att sluta stödja CVN. Inte bara blev det en effektiv kampanj genom trycket på Facebook och den snabba responsen, det var också en briljant kampanj med tanke på affischen. Sammantaget visar det här hur genomtänkta kampanjer i sociala medier med stort stöd och välarbetat material faktiskt kan göra enorm skillnad på kort tid.

Kudos.

Jag har en hel del kritik mot den lagen, eftersom den inskränker yttrande- och åsiktsfriheten. Den kritiken är dock av helt annan karaktär än Enochssons. 

I blogginlägget finns det mycket konstigheter att ta fasta på. Det första är att hennes kritik inte är mot lagen om hets mot folkgrupp i sig, utan enbart att gruppen ”homosexuella” är inkluderade i den. Hon anser inte att det går att hetsa mot homosexuella på det sätt som man kan hetsa mot kön eller etnicitet. Varför det skulle vara omöjligt vet jag inte. Den enda skillnaden jag kan hitta är hennes personliga åsikter om respektive ”folkgrupp”.

Nästa sak att uppmärksamma är hennes åsikter om att skattepengar inte ska finansiera ”dekadansen som följer i prides fotspår”. Hon menar att Pride ”sprider löspenisar och fyller staden med ekivoka budskap”. Dessutom hävdar hon att man flaggar i hela stan med RFSL:s flagga, något som är direkt felaktigt eftersom det är den internationella regnbågsflaggan och inte RFSL:s logo som syns på flaggorna. Hon må ha rätt att det kanske inte är statlig kärnverksamhet att finansiera festivaler, men det är inte statlig kärnverksamhet att finansiera religiösa samfund heller. Hon har definitivt inte rätt om att det sprids några löspenisar runt stan, däremot kan du oftast köpa några inne på området om du är intresserad.

Det allvarligaste felet i hennes resonemang anser jag dock vara att hon tror sig tillhöra en folkgrupp som det är tillåtet att hets mot, nämligen heterosexuella. 

Hon påstår att lagen bara förbjuder hets mot homosexuella och att hon därmed inte är skyddad. Det är totalt fel och hon som riksdagsledamot borde känna till detta grundläggande faktum om vår lagstiftning. Det som är förbjudet är hets med anspelning på sexuell läggning. Senast jag kollade hade vi tre läggningar definierade, nämligen homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. Annelie Enochson kan alltså känna sig säker, även hon är skyddad mot hets på grund av sin sexuella läggning. Däremot känner jag mig definitivt inte säker med en ledamot av Sveriges riksdag som inte har ens denna grundläggande koll på lagstiftningen.

Jag kommer sannolikt aldrig att bli KD-väljare, men ett litet tips till Göran Hägglund är att ha lite grundläggande utbildning med sin riksdagsgrupp. Det verkar som att inte bara den allmänna hbt-kunskapen är skrämmande låg, även den juridiska kunskapen verkar saknas bland KD:s lagstiftare.

What is in a name? A rose, by any other name, would still smell as sweet.

Shakespeare kanske inte tänkte i första hand på transpersoner när han skrev dessa ord, men det är troligt att han var mer öppensinnad inför könsöverskridande beteende än många är 500 år senare. Själv skrev skalden komedin Trettondagsafton och på teatern var det vid den tiden enligt lag förbjudet för kvinnor att stå på scenen, vilket gjorde att män spelade samtliga roller oavsett kön. Denna tradition behölls för övrigt i många studentspex långt in på 1900-talet.

Stockholm Pride har i år bjudit in Thomas Beatie som invigningstalare. Han har blivit känd som mannen som födde barn – ibland till och med det mer absurda ”gravida mannen” – då han trots sin transition från kvinna till man valt att behålla sin livmoder och äggstockar och även fött tre barn efter sin transition. Antagligen har det faktum att hans fru är steril spelat en roll i beslutet.

Det faktum att en juridisk man fött ett barn är dock extremt provocerande för vissa. 

I Sverige hade Thomas Beatie aldrig kunnat göra detta. Här tvingar vi alla som vill genomgå könskorrigerande behandling att inte bara sterilisera sig, utan även lova på heder och samvete att de inte sparat undan några könsceller någonstans för att kunna skaffa barn i ett senare skede genom assisterad befruktning. Än så länge syns ingen ljusning på den punkten, framför allt då KD blockerar lagstiftning genom att remissen som skulle kunna innebära en ändring ligger inlåst i en låda på socialdepartementet. Dock är de inte ensamma utan även så kallade socialliberaler i FP hyser agg mot tanken på att kvinnor skulle kunna bli pappor och vice versa.

Jag har själv aldrig förstått varför det skulle vara farligt, oacceptabelt eller ens konstigt med en man som föder ett barn. Kanske är jag påverkad av att ha sett filmen Junior med Arnold Schwarzenegger i ganska unga år.

Jag definierar mig själv som man. Exakt var min manlighet sitter har jag ingen aning om och jag bryr mig inte så mycket heller. Den finns där, antar jag, eftersom jag känner mig som en man och inte som en kvinna. Inte heller känner jag mig som något däremellan, utöver, bortom eller på annat sätt överskridande. Det är dock sällan något jag reflekterar över, utom i de fall då jag antingen anses medskyldig till allt som andra män gjort genom historien, eller när jag diskrimineras på grund av mitt kön. Jag kan dock garantera att min manlighet inte sitter i vilken typ av könsceller jag kan bidra med till en reproduktiv process. Jag kan, så vitt jag vet, få barn tillsammans med en annan person. Däremot kan alla inte det, av olika medicinska skäl, så varför det skulle vara en relevant definition av kön har jag svårt att förstå.

Den som är trans- eller intersexuell vill ofta korrigera sin kropp kirurgiskt för att uppfattas som det kön som jaget identifierar sig med.Kanske hade denna typ av kirurgi inte behövts i lika stor utsträckning, om vi dels inte hade juridiska kön med enbart två val, dels saknade könsspecifika föreställningar om utseende, beteende och en massa annat. Nu är det dock den värld vi lever i och det blir därför nödvändigt att ta till medicinska och juridiska åtgärder för att människor ska kunna behandlas utifrån vilka de är istället för utifrån vilka andra tror eller tycker att de är.

Tvångssteriliseringarna är en skamfläck i ett modernt samhälle, men de är ändå bara symptom på en underliggande, konservativ och meningslös struktur. Behandling av symptomen är dock bara det första steget mot att bota den sjukliga fixeringen vid binära kön som samhället lider av.

Så låt varje individ definiera sig själv. Vi är människor, inte syltburkar som andra kan sätta etiketter på efter eget behag.

Trots detta har Torbjörn idag fått skriva ett öppet brev på just PI. 

Bakgrunden är naturligtvis terrordåden i Norge och det chockartade uppvaknande som de nationalistiska och islamkritiska rörelserna tvingats till på grund av dem. Insikten att hat och extremism föder hat och motextremism börjar så sakteliga att växa fram, åtminstone i de övre skikten i dessa rörelser. Därför får Torbjörn skriva just om hatet och generaliseringarna i dessa rörelser, saker som är det mest skadliga bidraget från dessa rörelser till det politiska och allmänna samhällsklimatet.

Där PI visar en viss insikt, saknar många av kommentatorerna densamma. 

Förvisso är det påtagliga hatet nedtonat i dagens kommentarer, även om det skränas en hel del om hur Torbjörn är falsk, inte följer sina egna uppmaningar, generaliserar och sprider hat om SD och PI samt deras följare. Det mest beklämmande är dock den totala bristen på förståelse för argumenten och hemmablindheten hos kommentarsförfattarna.

Framför allt fortsätter många av kommentarerna att skjuta in sig på islam generellt och konstatera att eftersom det står vissa saker i Koranen samt att det finns bokstavstrogna muslimer plus en del extremister, så är allt just islams fel och inte just dessa extrema varianters. Islam benämns också flera gånger som en ideologi och inte en religion, vilket är ett argument som jag hört många gånger och aldrig förstått – såvida man nu inte vill kalla alla religioner för ideologi, något som förvisso skulle kunna vara relevant i någon mening och i vissa sammanhang, speciellt då de missbrukas för politiska syften. Just den debatten kan dock vänta.

Många av kommentarerna anklagar Torbjörn för att generalisera om PI, SD &c, något som de såklart skadeglatt pekar ut som hycklande. Varefter de utan att ens dra efter andan anklagar alla muslimer för vissa saker, konstaterar att alla journalister måste svära evig trohet till 68-vänster för att bli publicerade, eller att alla i de etablerade politiska partierna lägger locket på och aldrig kan erkänna att något är fel.

Det mest tragikomiska var antagligen kommentaren som konstaterade att muslimer blir arga så fort deras tro och de som grupp kritiseras, men att de inte alls är lika snabba med att ta avstånd från terrordåd och våldshandlingar som begås av muslimer. Om vi tittar på den debatt vi nu är inne i och de terrordåd som ligger till grund för den, har det gått väldigt snabbt för alla från den nationalistiska rörelsen att indignerat uppröras över den kritik de som rörelse fått utstå, efter att en person som drivits av liknande åsikter som de har begått terrordåd. De är dock få privatpersoner som gått runt och inför alla de känner tagit avstånd från händelserna. De agerar med andra ord exakt som de muslimer de kritiserar – de enda som aktivt tar avstånd är stora organisationer, övriga upprörs men uttrycker inte sin avsky för händelserna vid varje vaken sekund. Inte heller vill de kännas vid att attentatsmannen skulle vara en av dem – precis som en genomsnittlig muslim inte alls vill ha något att göra med militanta islamister eller andra extremister.

Det är väldigt lätt att kritisera andra och generalisera över dem utan att inse vad man gör, men väldigt svårt att själv acceptera generaliseringar. Själv är jag ju en individ, det är alla andra som är ett kollektiv, eller hur?

Med detta sagt finns det ett fåtal kommentarer som ändå verkar förstå vad debatten handlar om och vem vet? Kanske kan detta leda till mer förståelse och en vettigare debatt framöver. På samma sätt som jag som liberal älskar att umgås med ett flertal socialister, munhuggas med dem och ibland faktiskt enas om vissa saker, så kanske det här kan skapa en öppenhet för att faktiskt försöka förstå varandra. Då måste vi dock – på båda sidor – bli bättre på att skärskåda oss själva, våra fördomar och våra generaliseringar. Och  än så länge lämnar kommentarerna på PI mycket att önska.

En lösning som många lyfter fram är kvotering. Norge har sedan 2003 en lag om att minst 40% av platserna i bolagsstyrelserna ska vara vikta åt kvinnor. Deadline sattes till 2008. Resultatet har blivit fler kvinnor i bolagsstyrelserna, men inte riktigt de 40% som var målet. Dessutom är det tre gånger större andel kvinnor i styrelserna än det är på exekutiva uppdrag, exempelvis VD-poster. Kvinnor har i alltför stor utsträckning blivit invalda i styrelserna för syns skull, inte på sina meriter. Resultatet har också blivit att mätbara resultat har fallit (Tobin’s Q med i genomsnitt 18%).

Kvotering av den här typen gör i allra högsta grad mer skada än nytta. Bevisen från andra företag, som höjt andelen kvinnor i toppskiktet utan kvotering, är att företag med större jämställdhet också är mer framgångsrika. Det är inte nödvändigtvis så att jämställdheten i sig är den enda faktorn bakom framgången, men det är pikant att frivillig jämställdhet verkar vara lönsam medan kvoterad jämställdhet är dålig. Med minskad lönsamhet är det också lätt för motståndare till jämställdheten att säga ”vad var det vi sa” och ännu aktivare motarbeta kvinnors tillträde till maktpositioner, vilket direkt motverkar syftet med att införa kvoteringen från början.

Det går att dra paralleller till akademins värld. I början av 1990-talet introducerade i Sverige ett antal professurer, som fick namnet Thamprofessurer efter dåvarande utbildningsministern. Dessa var vikta åt kvinnor för att på så sätt öka jämställdheten i den extremt manligt dominerade akademiska världen. Det var ett lovvärt initiativ, men resultatet blev alltför ofta att dessa professorer sågs ned på av sina manlig kolleger och det var många som fick höra att de inte var ”riktiga” professorer, utan bara tillsatta för syns skull. Eftersom deras tjänster skapats mer eller mindre enbart för dem, blev de motarbetade och förlöjligade  i den extremt meritokratiska värld de skulle verka i.

Jämställdheten ser jämförelsevis bra ut i Sverige även utan kvotering. Diagramkälla: The Economist.

I Sverige har vi hittills valt att inte lagstifta om kvotering i bolagsstyrelserna. Trots det visar det sig att vi klarar oss nästan lika bra som Norge på den fronten, samtidigt som vi faktiskt har större andel kvinnor på VD-positioner och andra exekutiva uppdrag. Med andra ord gör vi någonting annat rätt, något som dessutom verkar fungera bättre.

Precis som The Economist skriver, så handlar det mer om livspussel och samhällsattityder. En del i det hela är givetvis barnomsorgen, men det finns många andra delar också. Gemensamt är att kvoteringen enbart behandlar symptomen, medan det vi hittills gjort i Sverige faktiskt till stora delar behandlar sjukdomen och strävar efter att förändra strukturerna i samhället. Det är på den sidan vi måste fortsätta arbetet. Det är klart att kvotering är lättare att sälja som politiskt projekt, eftersom det ger snabba resultat i statistiken, vilket är lätt för medierna att rapportera om. Precis som så mycket annat i politiken är det dock inte de snabba resultaten och sifferexercisen som är det intressanta. Vad som krävs från politiken är långsiktiga, hållbara lösningar som gör att samhället blir självreglerande.

Det är inte lätt att förändra ett samhälle, men politik måste vara att vilja. Det kan aldrig få bli en fråga om en snabb fix som håller till nästa opinionsmätning eller i bästa fall till nästa val. Självklart är det svårare att bedriva politik på det sättet och självklart kommer det ta längre tid att göra karriär i politiken om man arbetar på det sättet. Om vi ska få till stånd hållbara förändringar av samhällsstrukturen är det dock det enda sättet.

Så säg nej till kvotering – för jämställdhetens skull!

Trots statsminister Stoltenbergs uttalande på fredagen att terrorn skulle bemötas med mer demokrati, har hatet fortsatt sprida sig. Innan det stod klart att det var en islam- och mångkulturkritisk norsk man som stod bakom dådet, hårdnade attityderna mot muslimer och flera personer råkade illa ut enbart på grund av sitt utseende. Efter att attentatsmannen gripits och hans identitet kablats ut över världen, vändes istället hatet mot främlingsfientliga och islamofoba grupper och kom från helt andra personer.

Denna typ av händelser är obegripliga och det är lätt att förstå varför människor reagerar på detta sätt när de inträffar. Det gör det dock inte vare sig rätt eller konstruktivt.

Attentatsmannen drevs av ett hat, mot etablissemanget, mot mångkulturen och, verkar det, mot Israels upplevda fiender. På samma sätt drivs i princip alla som begår terrorhandlingar av ett hat mot dem som de ger sig på, eller mot dem som kan förknippas med offren. Det finns flera ideologier som bygger på hat och det finns ännu fler politiska rörelser som kryddar sin grundläggande ideologi med ett populistiskt baserat hat mot olika grupper, för att på så sätt samla sina stödtrupper och förena dem mot en gemensam fiende. I samtliga dessa rörelser finns då en grogrund för extremism som i förlängningen kan leda till terrorism.

Exemplen är många.

Islam är en i grunden ganska fredlig religion som historiskt sett bidragit mycket till hela världens kultur och vetenskap. Dock finns det passager i de heliga texterna passager som uppmanar till våld mot otrogna, något som tolkats och förstärkts av extremister med egna agendor och ett eget spirande hat, vilket sedan lett till heliga krig och terrorism.

Vänstern drivs av en kamp mot kapitalet och klassklyftor, vilket lätt utvecklas till ett hat mot alla de som har makt eller pengar. Det hatet leder till vänsterextremism som ger sig på kapitalet och upplevda orättvisor, vilket inte sällan skadar precis de människor de säger sig vilja skydda. För att ta ett konkret exempel, är det den som kämpat sig upp trots begränsade ekonomiska förutsättningar och startat en liten egen affärsrörelse som lider mest av skadegörelse i samband med extremvänsterns gatudemonstrationer.

De främlingsfientliga gruppernas hat mot etablissemang, mångkulturalism och de som inte anses vara ”som de” har än så länge inte utmynnat i så många terrorattentat av den magnitud som vi såg i Norge, men listan över mord och andra våldsangrepp mot enskilda är lång och Europol varnar för att dessa rörelser blir allt mer välorganiserade, allt mer våldsamma och att terrorism i deras namn blir allt mer trolig.

Det separatistiska hatet som riktar sig mot en ofta mångårig förtryckande överhet, är den i särklass vanligaste motivationen till terrorangrepp i Europa.

Det finns liknande utvecklingar i många olika politiska och ideologiska rörelser. Gemensamt är grunden i hatet.

Det är därför obehagligt och sorgligt att de hatiska kommentarerna, ilskna påhoppen och anklagelserna åt höger och vänster tagit så stort utrymme i debatten. Det är just hatet vi har att tacka för de ohyggliga händelserna i Norge och det är mindre hat, inte mer, som vi behöver för att överkomma detta. Det är de ideologier som manar till kamp, som motiveras av hat och en definition av en fiende, de ideologier som vill straffa någon annan, som är de farliga ideologierna idag. Det är de människor som låter hatet, oavsett hur berättigat det kan verka, överväldiga dem, som troligast kommer att bidra till mer våld i samhället.

Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.

Det hatet klarar vi oss utan och vi måste försöka besinna oss, oavsett bakom vilken frontlinje vi står. Mer förståelse och konstruktiv debatt är inte bara den bästa vägen framåt. Det är den enda vägen om vi ska kunna utrota politiskt våld och terrorism. 

Mer kärlek och medmänsklighet är lösningen, inte mer hat.

Jag räknar inte med att alla fakta ska vara kända till senare på lördagen, men efter sömn och lite rensande av skallen så kommer det att bli lättare att skriva. För det finns många saker att säga.

Inatt är det dock bara en sak som kan sägas – att det är vansinnigt. Detta hat som kan få såväl enskilda galningar som galningar i grupp att döda andra människor, inte för att de personligen har gjort något utan för att de råkar identifieras av angriparna som tillhörande fienden på något sätt.

Det råder inga tvivel om att det är ett terrorangrepp som skett. Det faktum att det just nu ser ut som en ensam galning ändrar inte på det faktumet. Ensamma eller i grupp, så är de människor som angriper försvarslösa, oskyldiga människor per definition galna. En normalt funtad människa tar inte livet av andra människor och i synnerhet inte när de helt saknar skuld. Även om jag personligen aldrig kommer att förstå mig på människor som aktivt förespråkar dödsstraff, kan jag på ett intellektuellt plan till viss del förstå deras resonemang när det gäller massmördare. Men därifrån till att mörda potentiella fiender eller sådana som upplevs som oönskade är det långt och det steget kräver galenskap för att ta.

Stora händelser av den här typen förändrar världen, det vet vi. Vansinnet vi sett de senaste 12 timmarna kommer att leda till något. Vad vet vi inte, kanske går det att göra kvalificerade gissningar. Jag hoppas att världen blir en bättre plats och att det meningslösa hatet och våldet minskar, så att alla de drabbade – de som skadats, de som dödats, alla anhöriga – ska kunna få någon form av upprättelse. Det är vi skyldiga dem.

Liberalismen är Europas sjuke man skriver Daniel Swedin i Aftonbladet och drar upp exempel från Storbritannien, Tyskland och förstås Sverige – alla tre länder där liberalerna satt sig i koalition med konservativa partier. I sig är det inte så hemskt konstigt, med tanke på att liberaler och moderna konservativa delar många tankar om skatter och ekonomi. Regeringssamarbeten verkar ju i första hand handla om att få igenom en budget i parlamentet nuförtiden och då är det klart att partierna bör söka samarbeten för att lyckas med det konststycket.

Det stora problemet är när regeringssamarbetet förutsätts hålla i varje enskild fråga och när parlamentets egna initiativ av gammal hävd och tradition ska röstas ner, i väntan på ett regeringsförslag. Liberaler och konservativa har nämligen (eller bör åtminstone ha) väldigt lite gemensamt när det gäller saker som livsstilsfrågor. Om liberaler och konservativa ska försöka samsas i dessa frågor kommer minst en part bli gruvligt besviken och väljarna än mer så.

Vad hände med "liberalerna"?

I Sverige har det förmodat mest liberala partiet Folkpartiet valt en lite egen väg för att komma runt detta. Istället för att stå upp för liberala ideal konstatera när de tvingas vika sig, så tävlar nu Folkpartiet med major Björklund i spetsen om att bli det mest tydligt konservativt populistiska partiet – samtidigt som de med näbbar och klor kämpar för att även i fortsättningen bli känt som det liberala partiet i Sverige. Väljarna låter sig dock inte luras och liberalerna flyr partiet, något som syns i exempelvis SOM-undersökningen om väljarnas attityder till invandring. Partiets ledning och väljarbas blir allt mer konservativ utan att partiet vill kännas vid det eller prata om det. Så länge opinionssiffrorna i alla fall inte går nedåt, så håller man sig på inslagen väg.

Liberalismen lever och har hälsan, men den gör det på oväntade ställen. Miljöpartiet samlar idag majoriteten av de liberala storstadsväljarna. Inte för att dessa har minsta gemensamt med vänstern i övrigt och speciellt inte vänsterpartiet, men för den som tycker att livsstilsfrågor trots allt är viktiga finns det få alternativ bland riksdagspartierna. Samtidigt har vi projektet Liberaldemokraterna, som drivs av en vilja att få ett liberalt politiskt alternativ som inte är bundet till vare sig vänstern eller högern. På olika sätt visar de liberala väljarna sitt missnöje, men de gamla liberala partierna lyssnar inte på det örat. Folkpartiet hade som uttalat mål att vinna tillbaka MP-väljarna i senaste valet, men den som berättade att man då nog var tvungen att ta avstånd från övervakningssamhället och börja driva lite mer liberala frågor, blev ignorerad eller fnyst åt. MP-väljarna skulle vinnas tillbaka men inte genom att driva politik som tilltalade dem. Skrämseltaktiker blev det enda svaret.

Det är synd om liberalismen och liberalerna runt om i Europa. Inte för att liberalismen som ideologi skulle vara döende utan för att de liberala partierna antingen tvingats till för många kompromisser eller för att de helt enkelt överger den liberala ideologin i utspelspolitikens jakt på någon tiondels procentenhet i nästa opinionsundersökning. Liberaler är ofta intellektuella och rankar ideologi högt, därför har liberala partier en särskild utmaning när det gäller att bedriva politik. Ett liberalt parti värt namnet måste samarbeta med såväl konservativa som gröna och socialdemokrater för att göra sina väljare nöjda. Cementerade regeringssamarbeten som ska vara överens i allt och politik som bygger på två distinkta block blir därför omöjliga för ett liberalt parti. Det är denna förenklade indelning i ”höger” och ”vänster” som är sjukdomen som liberalismen lider av och det är den som måste utplånas om liberalismen ska återfå hälsan.

Intressant?

Ibland blir inläggen i debatten inte bara osakliga utan dessutom rent elaka. Det senaste exemplet är Carolina Neuraths krönika i SvD, med rubriken Så synd var det inte om henne. Där konstaterar hon att Maud Olofsson grät öppet på såväl presskonferens som under sitt tal i Almedalen, men att hon inte kunde räkna med någon sympati eftersom hon vägrat förstatliga Saab och dessutom inte ägnade större delen av sitt tal åt just Saab.

Visst är det flera människor som kommer att drabbas ekonomiskt om Saab stänger ner för gott. Det är dock lite oklart på vilket sätt situationen för just dessa människor skiljer sig från situationen för vem som helst som blir arbetslös. Vi har en a-kassa som anses räcka för alla andra som blir arbetslösa, men som tydligen inte anses alls tillräcklig för en Saab-anställd. Människor förlorar jobb på olika håll i Sverige dagligen, men de behöver inte nämnas i ett tal. Saab däremot måste man prata om trots att man knappt gjort annat i ett år, annars är man ond och förtjänar ingen sympati.

Självklart är detta medielogik. Stora händelser som påverkar många och som är lätta att visa har stor dragningskraft och får särställning. Det är så nyhetsvärdering fungerar och det är inget konstigt. Men när journalister blir så påverkade av den att de sätter igång ett drev mot någon på det här sättet, då har det gått för långt. Det går inte att anklaga någon för att vara djävulen själv bara för att de inte ägnar varje vaken sekund åt att rädda jobben på Saab.

Dessutom kan man ju tycka att de socialförsäkringar som duger åt alla andra borde duga även åt Saabs anställda, men det är ju en annan fråga.

Intressant?

Dels väcker det frågan hur Moderaterna ser på demokrati, om man inte kan stödja andra människors rätt att bilda ett parti utan att bli utesluten ur det parti man själv sympatiserar med.

Dels väcker det frågan hur de ska få reda på vilka som har skrivit under listorna, eftersom Liberaldemokraterna kommer att lämna listorna till en notarius publicus för att vem som helst ska kunna och våga skriva på listorna utan risk för repressalier. Ska då M spionera på sina medlemmar, eller Liberaldemokraternas medlemmar, eller kommer de försöka muta notarius publicus för att få tillgång till namnen?

Attityden säger en hel del om moderaternas ängslighet, rädsla och underliga attityd till demokrati.

Intressant?

Det är förstås ingen nyhet att Socialdemokraterna har bristande respekt för andra människors pengar, utom i den mening att de respekterar det som de anser sig kunna köpa med dem förstås. Det är alltid värt att uppmärksamma och det görs också förtjänstfullt av många.

Problemen med Moderaternas kampanj är trots detta många.

Det första som stör är att det ingenstans på kampanjsidan tydligt framgår att det är Moderaterna som ligger bakom kampanjen. Det finns en e-postadress med domän moderat.se, men det är den enda platsen det går att spåra avsändaren. Nu har förvisso kampanjen uppmärksammats i media, men för den som inte sett den rapporteringen blir det långt ifrån uppenbart vem som är avsändaren.

Det andra är den plumpa antydan att Juholt tänker lösa problemen genom att helt enkelt trycka mer pengar. Visst har retoriken använts tidigare och visst är det så att pengarna måste komma någonstans ifrån, men rent retoriskt är det lite knepigt att prata om en sedelpress samtidigt som man trycker på att det är höjda skatter som kommer att finansiera Juholts löften.

Det faktum att många av kostnadsangivelserna är rena gissningar eller uppskattningar är också knepigt. Juholt har inte själv varit på det klara med hur stora kostnaderna kommer att bli för olika reformer och det är inte heller självklart  hur hans reformer ska genomföras i praktiken. Därför blir en uppskattning och gissningar en förutsättning för kampanjen – men gör också kampanjen lätt att kritisera och avfärda.

Slutligen är det intressant att läsa de exempel som finns. Vissa av dem är givetvis valfläsk som ska ge Socialdemokraterna fler röster och som kommer att kosta många sköna skattekronor om de genomförs. Andra exempel låter snarast som goda idéer även för en liberalt sinnad människa och de kostnader som anges är i sammanhanget väldigt låga. En sammanställning av alla de reformer som Alliansen vill genomföra skulle säkerligen komma fram till en hel del kostnader också, även om det givetvis finns en bättre plan för finansiering i de flesta fallen, plus att skatterna kommer att kunna ligga stilla eller sänkas givet övriga reformer.

Huruvida Socialdemokraterna vill spara in på några områden och därmed begränsa skattehöjningarna, framgår inte av Moderaternas kampanj. Sannolikt har inte ens vänstern enbart förslag som kostar pengar, varför kampanjens trovärdighet får sig ytterligare en törn. Även Svenska dagbladets ledarskribent Sanna Rayman suckar över kampanjen, något som borde vara en högt ljudande varningsklocka för Moderaterna.

Moderaternas lite skadeglada kampanj har redan börjat slå tillbaka på dem själva. Förvisso kanske den kommer att vara bortglömd och kastad på den digitala soptippen till valet 2014, eller så är den då omarbetad och bättre förankrad i verkliga kostnader och med ärligare genomgång av vänsterpolitiken. I dess nuvarande form är den dock endast underhållning för redan frälsta tokmoderater – om ens det – och bidrar inte till den politiska debatten. Istället för att hjälpa moderaterna framåt i opinionen kommer den snarast att skada, om den alls får någon effekt. Den PR-konsult som utarbetat kampanjen kan inte vara speciellt duktig på den politiska diskursen.

Intressant?